djävulskattungen

Djävulskattungen flyttar

2011-11-28T06:38:00.001+01:00

Djävulskattungen flyttar till devilkitten.nu. Alla poster och kommentarer är på plats under kategorin djävulskattungen.Jag kommer att ta bort den här bloggen om ett par dagar.

Sunitha Krishnan berättar

2011-05-29T09:40:00.002+02:00

På TED hittar jag ett tal av Sunitha Krishnan, en person som ägnat hela sitt vuxna liv åt att bekämpa trafficking av kvinnor och barn, blivit misshandlad fjorton gånger och gruppvåldtagen av åtta män. Det som driver henne, säger hon, är inte ett offerskap, utan en våldsam ilska.

I was 15 when I was gang-raped by eight men. I don't remember the rape part of it so much as much as the anger part of it. Yes, there were eight men who defiled me, raped me, but that didn't go into my consciousness. I never felt like a victim, then or now. But what lingered from then till now -- I am 40 today -- is this huge outrageous anger.

Talet är mycket känslosamt, och mycket modigt. Lyssna på henne och sprid hennes ord vidare.

Jösses...

2011-05-28T07:26:00.001+02:00

Till de som tvivlar på att kvinnor aktivt objektifieras säger jag bara läs. Och läs gärna kommentarerna också, för de är minst lika talande.

Piercing

2011-05-27T18:33:00.002+02:00

Det finns något tröttande i att ständigt behöva försvara sig ur ett underläge, att bevisa, både för sig själv och andra att de öronbedövande rösterna som berättar att "du duger inte" har fel. Det värsta är att jag ofta håller med dem.

Jag har under en mycket lång period av mitt liv känt att jag inte är bra nog, oavsett vad jag gör. Så jag har utvecklat en skyddsstrategi. Delar av den innebär att jag håller mig för mig själv. Delar av den innebär att jag inte rättar mig efter rådande skönhetsnormer. Delar av den innebär att jag tar avstånd från mig själv.

Jag köpte nyss piercingsmycken. Jag vill berätta om mina piercings, för de är en del av min skyddsstrategi. När jag bodde i Malmö var jag tillsammans med en man som gjorde mig mycket illa. Mycket mycket illa, till och med. Han misshandlade mig psykiskt i två år, utsatte mig för sexuella övergrepp och i det närmaste våldtog mig. Jag tror inte att han var medveten om det själv. Jag var knappt medveten om det, sade mig att det var så här kärlek såg ut. Att det var okej att göra saker med mig jag inte ville, att säga åt mig, du är inte god nog för något bättre.. Det resulterade i sex års celibat och sex års långsam återhämtning. En del av den återhämtningen bestod i mina piercings. Jag har alltid haft många hål i öronen. Nu började jag göra hål i ögonbrynet, näsvingen och så vidare. Jag har dem kvar. En labrét, en septum och en i tungan. Näsvingen och ögonbrynet läkte dåligt och jag tog ur dem. De övriga har aldrig varit något problem.

De är mitt kamouflage. Min skyddsfärg, tillsammans med mina håriga ben, enorma tröjor och slafsigt uppsatta hår. De är vad jag skyddar mig med.

Blicken fylld av avsmak inför min personliga uppenbarelse som allt som oftast drabbar mig, på tunnelbanan, på pågatåget, på bussar eller på promenad, i butiker och andra ställen, kan jag deflektera. Jag kan säga till mig själv att det är mina yttre attribut som framkallar avsmak och inte det som jag lever med och som jag över åren fått berättat för mig på olika sätt - att min kropp är ful och motbjudande.

Det är en process som alltid funnits där. De bekymrade blickarna hemifrån. Familjen som suckar lite över min stora kroppshydda. Den tillintetgörande kommentaren om att mina bröst behövde plastikkirurgi när jag var i tonåren och min kropp växte ohejdat. Min farmor som konstant berömde min bror, men aldrig sade ett ord om mig. Att jag, genom att vara yngst, också alltid förutsattes vara dum. Skratten när jag gjorde fel, och de nedlåtande kommentarerna om att jag nog inte förstod vad jag pratade om från de vuxna runtomkring.

Det hela späddes på med min första pojkvän som bekände att hans vänner inte ville att han skulle vara med mig, för jag var så tjock. Min Malmöpojkvän som sade att ingen annan någonsin skulle vilja vara ihop med mig, att jag var för tjock, att jag borde gå ner i vikt, att jag inte dög som jag var, som utsatte mig för förhör för att ge mig dåligt självförtoende.

Allt det kunde jag deflektera med mina piercings, mina orakade ben och min slafsiga frisyr. När jag gjorde min första piercing tyckte jag nämligen att piercings var fula. Numera gör jag det inte, men då var de ett straff, både smärtsamt och förfulande. Jag förtjänade att vara lika ful som jag kände mig, och tro mig när jag säger att den känslan var gränslös. Är gränslös.

Jag har fortfarande svårt för beröring. Jag intalar mig att jag känns äcklig att ta på. Jag tycker illa om att bli smekt någonstans utom på huvudet, där är jag i alla fall inte fet.

Den här avsmaken för min egen kropp är jobbig att leva med. Skräcken och paniken när kläderna jag slitit ut fullständigt går sönder och jag måste köpa nya är obeskrivlig. Obehaget över att behöva gå till doktorn. Skulden, skammen och avsmaken är total. Jag ser mig aldrig i spegeln. Jag hatar att vara med på kort. Jag är ett monster inombords. Men det syns inte utanpå, utom i mina piercings, som ibland känns som det enda som är sant med mig.

Pär Ströms nya bok gör mig skeptisk

2011-05-27T05:19:00.007+02:00

Jag undrar om det är en reflektion av att vi kvinnor enligt uppgift skall känna mer än män? Jag vet inte. Som en motpol till Pär Ströms tveksamma försök att sticka hål på myter med fakta som redan från början är vinklade efter hans egen smak - eller vad sägs om det här blogginlägget på GenusNytt? - som består av dels en rad artiklar och dels av något suspekta undersökningar som exempelvis Simon Baron-Cohens The Essential Differences, som undersökt skillnaden mellan "manliga" och "kvinnliga" hjärnors förmåga till empati, så vill jag lyfta fram Cordelia Fine.

Enligt Cordelia Fine, som skrivit boken Delusions of Gender, använde sig Baron-Cohen i undersökningen ovan av ett frågeformulär där den egna empatiska förmågan skulle uppmätas. Den här rapporten har bemötts av en rad olika journalister (hey, Pär Ström kan använda artiklar som referenser, då kan jag också göra det) och två psykologer som i sin bedömning kommit fram till att skillnaderna mellan mäns och kvinnors empatiförmåga minskar radikalt - om försöksobjekten inte vet om att det är det som mäts.Vilket de då gjorde i Baron-Cohens undersökning. Jag citerar ur Delusions of Gender:

In an important review of gender differences in affective empathy, psychologists Nancy Eisenberg and Randy Lennon found that the female empathic advantage becomes vanishingly smaller as it becomes less and less obvious that it is something to do with empathy that is being assessed. (So gender differences were greatest on tests in which it was very clear what was being measured, that is, on self-report scales. Smaller differences were seen when the purpose of the testing wass less obvious, and no gender difference was found for studies using unobtrusive physiological or facial/ gestural measures as an index of empathy.)

Cordelia Fines bok är mycket välresearchad, och as it happens, tar upp många av de källor som Pär Ström tar upp i Sex feministiska myter. Hon fortsätter sedan med att ifrågasätta dem, en efter en. Det roligaste exemplet är den debunking som hon gjorde på Allan och Barbara Pease Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps. Just den här boken finns inte med i Pär Ströms källförteckning, så det kan ju vara ett retoriskt knep instigerat av det genusindustriella komplexet (och mig) att ta upp den. Jag tar upp den ändå, för den visar på hur många aktivt letar efter källor som stämmer med deras egen uppfattning. Och att det är lätt att vrida källor efter sitt eget tycke. Jag säger inte att Pär Ström har gjort det, men av blogginlägget där han ber om feministpunkterande källor att döma är det en teori jag underhåller. Så att säga.

Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps kommer till slutsatsen att män kan stänga av sina känslor när de argumenterar och därför är mer logiska än kvinnor, som hela tiden är genomströmmade av känslor. (Har vi hört det här förut? Ja just det, det var ju vad Philius sade också*. För så där 1000 år sedan, eller något. Inga nya idéer under solen, med andra ord...)

Just den boken säger sig ha källor som undersöker placering och aktivering av känslor i män och kvinnor med fMRI (functional Magnetic Resonance Imaging - man tar bilder av hjärnan medan den används, med andra ord), och det gick till genom att visa känslomässigt laddade bilder för de som deltog i studien. Säger paret Pease. Av de sex källor som används var det bara två som använde sig av fMRI. Ingen av dem handlade om känslomappning. Jag citerar Cordelia Fine igen, för hon är så rolig:

One study did not involve brain research (it is a survey of handedness in gay men and women). The other is a comparison of Corpus Callosum size in right- and mixed-handed people. It might also be worth mentioning that it was a post mortem study. Possibly Sandra Witelson really did present her samples of dead brain tissue with emotionally charged images - but if she did, it's not mentioned in the published report.

Det jag vill ha sagt med det här blogginlägget är inte att Cordelia Fine automatiskt trumfar Pär Ström, bara för att hon råkar ha ett humoristiskt sätt att skriva om ämnet, utan att Fine i exempel efter exempel drar fram tveksam forskning som är starkt påverkad av frågeställarnas egen bias och att de undersökningar vi KAN göra på hjärnaktivitet än så länge är så begränsad och helt enkelt oprecis att vi egentligen inte kan utläsa något av dem. Återigen ur Cordelia Fines bok:

When looking for changes in blood flow (vilket är en metod som används för fMRI, min anm) between two conditions, researchers search in thousands of tiny sections of the brain (called voxels), and many reaearchers are now arguing that the threshold commonly set for declaring that a difference is "significant" just isn't high enough. To illustrate this point, researchers recently scanned an Atlantic salmon while showing it emotionally charged photographs. The salmon - which, by the way, "was not alive at the time of scanning" - was "asked to determine what emotion the individual on the photo must have been experiencing". Using standard statistical procedures, they found significant brain activity in one small region of the dead fish's brain while it performed the empathizing task, compared with brain activity during "rest". The researchers conclude not that this particular region of the brain is involved in piscine empathizing, but that the kind of statistical thresholds commonly used in neuroimaging studies [...] are inadequate because they allow too many spurious results through the net.

Vi som människor har en enormt svår uppgift framför oss om vi med våra egna medvetanden skall försöka läsa av och analysera våra egna medvetanden. Vi kan aldrig komma ifrån vår kultur, vi kan aldrig komma ifrån att vi lever mitt i röran vi försöker reda ut. Vi kan heller aldrig komma ifrån att vi är partiska, och att våra emotionellt laddade åsikter är de som vi har svårast att ändra på. Oavsett om vi är män och rationella eller kvinnor och irrationella. Eller för den delen kvinnor och rationella och män och irrationella. Det finns alla sorter.

Jag tycker inte att Pär Ström är trovärdig. jag är övertygad om att Pär Ström inte tycker att jag är trovärdig heller. För alla er som läser Pär Ströms bok (länk till PDF) vill jag dock rekommendera även Cordelia Fines bok, som ett komplement och som en motpol till de påståenden som Ström kommer med.

__________________________________________________________________
* ”Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare besläktat med verklig handling ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de två ingredienser som konstituerar vår livsprincip – det rationella och det irrationella. Det rationella som tillhör själen och förståndet är maskulint, det irrationella, känslans område feminint, liksom mannen gentemot kvinnan.”

Philius från Alexandria ca 1000 e. kr.

Arkadij Vaksberg är död

2011-05-11T07:52:00.002+02:00

... och mitt hjärta sörjer verkligen förlusten av denna skickliga journalist och författare.

Jag läser om hans frånfälle på SvD. Det är en stor förlust.

Hans senast utgivna bok heter Giftlaboratoriet, som jag recenserade på djävulskt beläst.

Vila i frid.

Parasiter

2011-05-04T19:56:00.001+02:00

För länge sedan var jag en person som skrev många blogginlägg, det är jag inte längre, kanske för att jag på något vis tappade den där lättsamma tonen jag har haft. Jag skall - med en heroisk ansträngning - försöka ta mig tillbaka till det där stället jag var på 2007 när jag startade den här bloggen.

Idag är i och för sig en dålig dag, med tanke på att jag sitter med en hals som känns som taggtråd. Fast jag lägger det åt sidan ett tag. Just nu sitter jag och tittar på Fringe, en helt galen serie som allt som oftast får mig att må lite illa.det är inte helt sällan det handlar om sjukdom eller äckliga parasiter. Jag och sambon ser ofta på TV när vi äter och att få en läskig parasit förevisad för sig när man äter är en effektiv bantningsmetod. Inte för att jag förespråkar bantande, snarare tvärtom.

Men parasiter då. En läskig förekomst som är läskig just på grund av att de invaderar kroppen och tar över den. Vi har ju bakterier och virus med oss hela tiden (hej min misstänkta halsfluss), men saker man faktiskt kan SE! Det ger ett helt annat perspektiv på saken. Hur många av er har inte suttit och kollat på kvalser och tänkt YUK! Det bor ju miljontals PÅ oss. I våra lakan! I kuddarna! YUK!

Jag misstänker att parasitperspektivet är anledningen till att Alien och Aliens är så bra filmer. De skrämmer skiten ur en. Bokstavligt talat. En främmande kropp som invaderar ens egen och sedan sliter sig loss med dödande kraft.

Nu skall jag sluta filosofera. Jag är dödstrött och har ont på hela vänstra sida av huvudet. Jag är invaderad av ett virus. Jag hoppas att mina t-celler inte ger upp, dock.

Katie Makkai dekonstruerar "pretty"

2011-04-22T08:47:00.002+02:00

Lyssna, lyssna igen och lyssna en gång till. Jävlar vilken tour de force.

This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.

“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely ‘pretty’.”

Intressant?

Andra bloggare om: Katie Makkai, Pretty, Poetry Slam

Fatshaming på SvD

2011-03-18T08:32:00.004+01:00

Jag gick - något tveksam - in på brännpunkt på SvD för att läsa om "dejtingsajten" (ryser över försvenskningen. Näe, jag skriver inte mejl heller, jag skriver e-post) som enligt uppgift lockar till otrohet.

På ett sätt kan jag förstå Helena Sotos reaktion. Visst är det cyniskt och ganska kallsinnigt att upplåta en hemsida för det explicita syftet att låta människor i förhållanden bedra varandra, men å andra sidan håller jag inte med henne i hennes bedömning om att vi måste skyddas från oss själva. Vad vi däremot behöver är kritiskt tänkande och kanske lite mera ryggrad för att kunna stå för ett liv som både är etiskt och moraliskt försvarbart. Med det menar jag inte att jag fördömer polyamori. Det kan vara minst lika etiskt och moraliskt försvarbart som monogami, heterosexualitet, homosexualitet osv. Det jag menar är att vi som människor skall kunna få friheten att ta ansvar för våra egna handlingar. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det, för självklart behövs sociala normer också, men gränsen... gränsen kliver jag över själv, och förhoppningsvis är jag medveten om vad jag gör när jag gör det.

Svår etisk fråga det här. Vad som däremot inte slår mig som särskilt sympatiskt eller ens i närheten av samhällets ansvar är det Helena Soto skriver därnäst.

Mitt hjärta och mitt intellekt förfäras när jag inser att affärsidén för denna dejtingsajt är den logiska konsekvensen av en lika delar humanistisk, darwinistisk och liberal människosyn, där människans ego och frihet står i centrum. En värdegrund som endast bygger på människan själv, på hennes lust och egennytta, är dömd att misslyckas. En liknelse kan hjälpa oss att förstå paradoxen: Man kan inte säga till en överviktig människa att äta det hon själv känner för så länge hon inte medvetet skadar andra – det är då mycket troligt att hon kommer att äta för mycket och ta kål på sig själv (och endast en hjärtlös och amoralisk person skulle förbli likgiltig inför detta). Inte heller kan man säga till en sjuk värld och en vilsen människa att göra det hon själv känner för – hon kommer då obevekligen förr eller senare att gå fel.

FATSHAMING! Så in i helvete. Här har vi en person som med hull och hår sväljer det "faktum" att är man fet så har man ätit sig till fetman. Åh GUD, då kan vi ju inte låta det fortsätta för då är vi omoraliska så istället skall vi berätta för en annan människa vad hon skall stoppa i sig. För att undvika att hon tar kål på sig.

Där tappade Soto hela min respekt. Snyggt jobbat. Förutom det faktum att Soto tar upp det allerstädes närvarande argumentet "tänk på barnen" och "om det var din egen dotter" (märker ni trenden?).

Vi behöver samlas och föra en levande debatt om sanning, om vår världsbild och människosyn och detta behöver ske innan vi helt tappar kontakten med oss själva, med våra hjärtan och med vår gudagivna moral och etik.

Sanning och världsbild. "Sanningen" är alltså att feta människor äter ihjäl sig. Otrogna människor bör vara trogna. Och vi som samhälle bör ta ställning både mot fetton och otrogna människor.

Sotos call to arms faller för döva öron. I alla fall om det innebär att jag skall bli tillsagd vad jag får och inte får äta och utskämd över att jag är överviktig. Det har jag redan tillräckligt av i mitt vardagliga liv, från alla som omger mig, konstant. Jag behöver inte en stat som övervakar mitt näringsintag. Jag har tusentals blickar varje dag på tunnelbanan. Jag har kassörskans förakt i hennes ansikte när jag köper ett paket smör. Jag har mina släktingars påpekanden om bantning. Jag har snart sagt en hel värld som redan påpekar för mig att hur jag ser ut och vad jag äter är fel, oavsett hur lite eller mycket jag äter, vad jag äter eller när jag äter. Det räcker så.

Intressant?

Andra bloggare om fetma, fatsplaining, fat acceptance, SvD

Digital hemsökelse

2011-03-07T04:49:00.003+01:00

Igår fick jag en påminnelse om en död väns födelsedag. Han gick bort för längesedan, åtminstone om vi mäter ur en digital tideräkning. För mig känns det om igår.

Hans spöke finns fortfarande kvar. En digital viskning som påminner oss levande om att inget aldrig egentligen försvinner. "Vi" är kvar därute, bevarade i ett slags elektronisk stasis som med jämna mellanrum sträcker ut en hand som rör vid oss. Och den handen kan vara en fjäderlätt beröring av ett gammalt sår, eller en slägga som slår undan benen på oss i vardagslivet och tvingar oss att sakta ner, reflektera eller kanske bryta ihop.

Födelsedagspåminnelser och gamla bloggar blir ett memento mori, ett ögonblick fruset i tiden som en dödsmask bestående av ord och information. I sig helt själlös, men i sammanhanget fylld av m innen, och därför meningsfull.

Det är en förbannelse och det är en välsignelse, och ju mer tiden går, desto fler spöken samlas vid min portal mot världen, och desto fler viskningar når mig. "Tänk på döden" står det på en kyrkogård vid Stampen i Göteborg. Dåtidens påminnelse om alltings förgänglighet för flanörerna i vårsolen.

Idag tänker jag på döden, och jag tänker på dem som lämnat något av sig själva kvar, fastän de inte längre är med oss. Jag tänker på hur en digital kultur blir motsvarigheten till den begravningskultur vi hade fram till 1800-talet efter vilken vi inte längre vill låta sådant som döden egentligen beröra oss, och hur vår digitala signaturblir en dödsmask som vi kan se på, röra vid och uppleva, men som aldrig mer kan se tillbaka på oss, svara på våra frågor eller röra vid oss.

Igår blev jag vidrörd av en viskning och jag mindes mannen som rösten tillhört, och hur tacksam jag är över de minnen jag har av honom och hur glad jag ändå är över att ha fått lära känna honom och arbeta med honom.

Syftet med att tänka på döden är trots allt att leva. Imorgon kan du vara borta.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om döden, Memento mori, begravning, digital dödskultur

Evoke some empathy

2011-01-05T08:43:00.005+01:00

Jag funderade lite på det här på vägen till jobbet idag. Hur musiken påverkar mig och hur musiken i filmer och TV-serier påverkar mig. Jag blev lite intresserad av sambandet mellan musikvalet i TV-serierna och hur mycket jag tycker om dem.

Jag älskar exempelvis Battlestar Galactica, inte enbart för musikvalet så klart, men jag har ett ögonblick i serien som jag aldrig kommer att glömma. Det är kanske trivialt. Det är scenen när Helo och Starbuck kommer ner i Starbucks gamla lägenhet på Caprica. Hon slår på sin "bandspelare".

Philip Glass - Metamorphosis One framförd av Branca Parlic (Framförd. Det är så passande, för det är verkligen att styra ett stycke musik hon gör.)

En annan musikalisk upplevelse som jag faktiskt minns i samband med en TV-serie och utan tvekan kastade mig på iTunes för att tanka hem är Everywhere I Go av Lissie, en artist jag i övrigt inte direkt är i sync med, förutom att hon har den där fantastiska rösten som är både stark och lite trasig på samma gång.

Den här låten hörde jag i Dollshouse sista avsnittet i andra säsongen, Epitaph II: Return. Den spelas under slutmontaget. SPOILER EFTER YOUTUBEKLIPPET!

Det som slår mig med just Epitaph II är hur jävla synd det är om Echo, egentligen. Här har hon kämpat som ett djur för att rädda mänskligheten, misslyckats en gång, och när hon äntligen lyckas så dör hennes presumtive pojkvän. Vilken bummer! Och hur talande är det inte att hon äntligen får lägga sig och vila, inte i armarna på sitt kärleksobjekt utan i en säng i dockhuset, med mannen inladdad i huvudet istället. Världen överlevde. Nu får hon vila.

ALIAS är tragiskt nog ännu en serie som jag ser på för att musikvalet ligger så nära mina egna preferenser, i alla fall då och då. I pikoten, under Dannys begravning, spelas den här låten.

Peter Gabriels Here Comes the Flood

Som en dubbelwhammy mot min stackars musiksmak följer de upp piloten med andra episoden - So it begins - och stoppar in Kate Bushs This Woman's Work i den. Jävligt orättvist, med tanke på hur enormt utför den serien går runt... säsong 2.

Som en motsats till de TV-serier jag verkligen älskar kan jag dra upp en jag verkligen hatar, men som jag ändå har en säsong av och ser på, mest för att kunna vara arg på den och kasta popcorn på TV:n. Supernatural. Misogynins högborg.

I Supernatural råkar det vara så att de spelar en hel del klassisk metal. Musik jag bara AVSKYR. AC/DC får mig att gnissla tänder, och de flesta av sångarna i band som Iron Maiden, Black Sabbath och liknande låter i mina öron (och framkallar samma reaktion) som om någon drar naglarna över en krittavla. Det är som att tugga på stanniolpapper. Det bara isar i hela huvudet. Nu vet jag inte hur mycket det egentligen bevisar, men jag tycker verkligen inte om Supernatural, och en del av det - är jag övertygad om - handlar om musiken.

Apropå det så postar jag den här en gång till. Som en kommentar på misogynin.

Det vore intressant att se någon form av undersökning på hur musk används i TV-serier, vad de letar efter och hur "hippt" det måste vara. Både Peter Gabriel och Kate Bush är ju lite off the beaten track för publikmålgruppen (eller den målgrupp jag i alla fall inbillar mig att Alias har), för att inte tala om Philip Glass.

Bobby McFerrin pratar om hur vi föräntar oss att musik skall funka. Och hackar våra hjärnor. Det här är en liten del av World Science Festivals Neurons & Notes.

Evelyn Glennie visar på hur vi kan lyssna, inte bara med huvudet utan med hela kroppen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om musik, TV-serier, impact

I don't want to change myself to make others comfortable

2010-12-16T08:31:00.003+01:00

Via Beyond Sizes hittar jag en fat acceptance-video som bara välter omkull mig. Mest för att jag - som är avsevärt mycket mindre än de glada och positiva tjejerna i videon - känner igen mig i dem.

Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Skrämmande därför att det driver hem hur illa vi i vissa situationer blir behandlade, och skrämmande därför att jag har upplevt hur annnorlunda jag blir behandlad när jag är lättare, jämfört med när jag är tyngre. Att diskrimineringen finns är det inte tu tal om. Att diskrimineringen finns i samband där den inte borde finnas, som exempelvis inom sjukvården, det är nästan ännu värre.

fat body (in)visible from Margitte Kristjansson on Vimeo.

Keena säger i ett stycke, nästan helt i tårar, "I don't want to change myself to make others comfortable".

Det som är upplyftande är att här är två stora tjejer som inte är rädda för att vara stora. Som inte är rädda för att ha ett självförtroende och kärlek till sig själva, precis som de är. Jag hejar på dem, och hoppas att jag själv kommer att hamna i en liknande situation, där jag bara säger "fuck it" och låter mig vara den jag är utan att försöka förändra mig.

Det är något som knyter an lite till en annan bloggpost som jag hade tänkt skriva för länge sedan men aldrig kom mig för. Så betrakta det här som två bloggposter i en. Two for one helt enkelt.

Det var inte länge sedan jag gick på kurs i jobbet. En "nära-gubben-upplevelse", har jag valt att kalla det. Jag drabbades av den där i allra högsta grad förklarliga och oerhört obehagliga upplevelsen av att inte existera. Jag vet inte hur jag annars skall förklara det. Den iskalla känslan av att inte höra hemma blev så enormt påtaglig när jag som ensam kvinna steg in i ett rum totalt dominerat av män. På egen hand.

I sådana sammanhang är det alltid något som knäcks, bara lite till, som stukas bara ett snäpp och som jag är rädd att en gång kommer att ta livet av mig. Bildligt talat. Det var som att kliva in i en vägg av blickar, och sedan bli helt avfärdad som irrelvant. Jag var ju annorlunda. Men inte snygg. Eller i alla fall inte tillräckligt snygg. från noll, till hundra, tillbaka till noll. Jag önskar att jag kunde säga att det händer mig sällan, men det gör det inte. Jag önskar dessutom att jag kunde säga att mina frågor inte möttes av en vägg av mansplaining, men det gjorde de.

Jag önskar att jag kunde säga att seminariet var värt den totala upplevelsen av "othering" jag drabbades av, men det var det inte.

Det är könsrollsmönster i praktiken, det är känslan av att gå med huvudet före in i en betongvägg, det är den nagelgnagande vetskapen om att jag egentligen inte hör hemma och ändå tvånget att närvara.

Det är striden mot normen och mot känslan och att med intellektet kämpa för att intala mig att jag har lika stor rätt att vara här, precis lika mycket som gubbmaffian.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, gubbmaffian, fat acceptance, othering

Utan skyddsnät

2010-11-16T20:57:00.005+01:00

Sedan jag flyttade tillsammans med min sambo har jag inte gått på en enda kurs. Förut kunde jag ta åtminstone en silversmideskurs och en glasblåsarkurs om året. Numera går de pengar till hyra, mat, öl och snus. Min sambo dricker öl och snusar, inte jag.

Min sambo har inget skyddsnät. Han står helt utanför alla stödåtgärder som finns, vilket har slitit enormt på min ekonomi nu när jag har varit arbetslös ett tag. Hur sambolagen - den där om att man inte är försörjningsskyldig för sin sambo - bara sträcker sig så långt som att man inte är försörjningsskyldig så länge sambon kan ta hand om sig själv, låter bli att skydda mig, en sambo som ensam får stå för den ekonomiska belastningen i hushållet, förstår jag inte. Om jag inte är försörjningsskyldig för min sambo borde jag heller inte behöva försörja min sambo. Men det måste jag, för socialen hjälper inte till - jag kan ju betala hyran och köpa mat.

Det är en sjuk situation att befinna sig i, särskilt nu när jag varit arbetslös. Jag har inga reserver någonstans. De har min a-kassa ätit upp. Eller kanske snarare bristen på a-kassa. Det är ju en rad karensdagar innan a-kassan börjar gälla. Jag har haft tur. November är den enda månaden då jag varit tvungen att låna för att klara mig. Nu när November närmar sig sitt slut ligger jag 6000:- back, pengar jag fått be om av vänner och släktingar. Utan dem hade jag inte kunnat betala hyran, och jag kan inte få något stöd någonstans ifrån. Jag har ju haft a-kassa och ett jobb. Att a-kassan inte räcker och att jobbet bara betalat ut en fjärdedels lön på grund av att jag efter två veckor fick ett nytt jobb här i Stockholm tar inte a-kassan hänsyn till. Den tar heller inte hänsyn till att jag kom in för sent på mitt nya jobb för att få någon lön i slutet på Oktober.

Det här får mig att undra över alla de som sitter fast i någon form av beroendeställning. Jag har tur, det är jag i familjen som har jobb, det är jag som kan klara mig på egen hand om vi skulle bryta upp, jag sitter inte alls i skiten på samma sätt som min sambo. Om jag lämnade honom skulle han inte kunna hyra en lägenhet ens, han har ingen inkomst, inget skyddsnät. Och ändå hade han det bättre ekonomiskt när han bodde ensam. Då hjälpte i alla fall socialen till med att betala hans hyra och han hade nog med pengar att handla för själv. Numera har han aldrig några pengar, för jag har aldrig några pengar.

Förut kunde jag gå på kurser. Det kan jag inte längre, och det beror enbart på att vårt samhälle är förjävla konstigt uppbyggt. Jag trodde vi hade skyddsnät i Sverige. Det visar sig, efter arbetslöshet och ekonomiska problem, att det skyddsnätet bara gäller dem som egentligen inte behöver någon hjälp alls.

EDIT: Vill poängtera att jag vet att jag är jääävligt priviligierad i sammanhanget, och att jag inte skyller ett dugg på min sambo. Det är inte hans fel att det ser ut så här.

Dissonans

2010-11-15T20:24:00.004+01:00

“... is a wonderful person and colleague. She brought her vivid imagination to our team and took our mobile games to a whole new level. She is a mobile gaming pioneer and a great storyteller who can create fantastic imaginary worlds for others to enjoy.”

"som jag ju sade i det förra inlägget tycker jag att recensionen här i fråga är usel även ur det perspektiv där man accepterar recensionsformen sådan den nu är. Det brukar inte vara meningen att ens egna förutfattade meningar och orubbliga förhandsåsikter ska få avgöra bedömningen av något, svårare än så är det inte. "

“... is a multi-talented, dedicated and very ambitious game designer with many years of experience from games. She is a sharp, creative and smart person with artistic talents and a great sense of humor!”

"grundar sig i så fall på en väldigt cynisk och verklighetsfrånvänd syn på hur spelskapare fungerar i allmänhet."

“... is a positive and happy person who sees possibilities. She offers a different view in her branch and that is very much needed. ... thinks ahead and makes change where she's standing at the same time.”

"det vore lite slöseri, imo. Bättre om folk kan ta lite kritik då. Är det inte bara att vända andra kinden till?"

"Trots att denna debatt inte sägs handla om ... som person alls, utan baseras på en närläsning av vissa utvalda citat ur en recension, snarare än recensionen i sin helhet, vill jag bara slå fast en sak. Jag har fullt förtroende för .... Totalt. 100 procent. Hon har en bredare spelbakgrund än de allra flesta, är inte en enögd genrenörd och har en mycket skarp analysförmåga när det kommer till spelmekanik. Hon är ständigt öppen för nya intryck och idéer, kan bedöma speldesign, språk och formgivning. ... är därför, för mig som redaktör, ett givet val i alla sammanhang. Nämnde jag att hon har en sjuhelvetes integritet?"

“Jag är kluven till frågan. Jag vet inte om jag vill ha en dedikerat indiefrälst spelrecensent. Däremot skulle jag gärna vilja ha bildat folk som har en bred erfarenhet av olika spelstilar och designtraditioner."

Electra - Queen of the Robots

2010-11-15T18:48:00.002+01:00

När jag var på nördfeministafton köpte jag en Electra-robot. Inte en robot som bestämmer sig för att bli kär i sin far och döda sin mor (även om jag i sanningens namn inte vet om den faktiskt gjort just det) utan en cool robot i lila och silver med en åskvigg i ena handen och tre spiraler på huvudet samt en kjol prydd av åskviggar och ett par bröst i metallicplåt.

Det är lustigt det där med hur vi bestämmer kön. Kjol och bröst - ahaa! En tjejrobot. Eller en transrobot? Kanske? Den är i övrigt könsneutral. Egentligen kanske brösten och kjolen också är könsneutrala, de sitter ju trots allt på en robot med en åskvigg i handen?

Jag har haft anledning att reflektera lite de senaste veckorna. Dels för att jag återigen har ett jobb (jippiii) vilket betyder att jag kan betala hyran och CSN i november (jippiiii) och dessutom kanske kan åka till IKEA och köpa ramar till mina vackra konstverk som hänger helt oskyddade på väggarna. Men det är en annan historia. Dels för att jag har ett jobb som tvingat mig - mer eller mindre - in i övertid. Och ett jobb där folk lyssnar på mig utan att ifrågasätta först. Men det kanske beror på att det är producentjobb, och inte designjobb jag ägnar mig åt, jag vet inte.

Det jag vet är att om jag ifrågasätter the powers that be, så som jag inbillar mig att min lila robot med metallicfärgade bröst och en åskvigg i handen gör, så blir jag bemött med...

Tystnad.

Det är rätt lustigt.
Inte lustigt på ett "ha ha"-sätt utan mer lustigt på ett "hmmm"-sätt. För kom igen, jag visste ju redan att jag inte skall sticka ut näsan och berätta vad jag tycker. Kom igen. Det får jag inte göra, då blir det insinuationer om inkompetens, förlöjligande och ifrågasättande på menyn. Egentligen borde jag kanske ge upp det där tyckandet. Det där åsiktandet. Jag kanske skall bli lika stum som Electra och istället fundera över hur jag kan få åskviggen i min hand att flyga, köpa mig en metallic-bh och en kjol med åskviggar. Och bara gå när någon annan säger åt mig att gå.

På östfronten intet nytt

2010-10-19T06:13:00.005+02:00

Jag försöker komma på något vettigt att skriva på bloggen idag, men jag kan ju nöja mig med en kort redogörelse för arbetet igår kanske?

Det började med läsning, vilket det alltid gör på sådana här ställen. Läsa, läsa, läsa och sedan blev det möten. Många av dem dessutom. Flera på raken. Som ett pärlband av redovisning och klargöranden.

Jag har redan sett ett par potentiella områden där jag kan förbättra och det är ju alltid bra. Jag skall ta på mig stora strukturhatten och köpa en cattleprod. Men det var roligt. Jag skrattade mycket under dagen och det är alltid bra. Dagen rasslade iväg, kan jag ju säga, och att ha den här titeln som vi jobbar med i påsen - tja, det kan aldrig bli helt fel.

I spelhyllan står Demon's Souls och väntar på att bli spelad, Umläut och en hel radda andra spel väntar på att bli lästa och på programfronten väntar Unity och Game Maker på lite handpåläggning.

Ögat är slitet efter en plötslig stressattack igår och jag är trött, trött, trött på mitt dåliga samvete som aldrig kan lämna mig ifred, men gjort är gjort. Att vara självisk kostar mycket för mig. Min Klokbok får stå ut med en Luthergalen hög av rynkad panna och svullet öga i ett par dagar till - eller för den delen veckor - innan jag helt har kommit över mitt "enorma svek" som egentligen bara handlade om att göra vad som var bäst för mig.

Framtidsplaner

2010-10-18T07:56:00.002+02:00

Jag har inte bloggat på ett tag här, min aktivitet har varit begränsad till Twitter och Facebook, men min plan (min fina plan, med stämplat på och allt) är att återuppta verksamheten på bloggen efterhand.

Ibland har jag inget att säga, varför bloggen blir lite tommare och ett sådant förhållningssätt måste få vara okej.

Mina planer för vintern är helt sonika att skriva färdigt min rollspelshandbok, börja om på Sidentrosor och magiska amuletter och att försöka engagera mig mer i mina bloggar än jag gjort tidigare. Det har varit ett svårt år, kan man väl säga, eller snarare två svåra år, ända sedan 2008 till nu. Mycket har hänt som har slitit på mig mentalt, men nu äntligen känner jag att jag har näsan över vattenytan igen, efter att nästan ha drunknat förra veckan. Det är bra. Det betyder mer kärlek åt bloggen och åt mina böcker och det betyder mer inspiration.

Dagens kattövning

2010-10-15T20:41:00.004+02:00

Dagens kattövning har som så ofta annars bestått till största delen av att underhålla lilla fröken som ju är min katt. Stora fröken anser sig helt och hållet min sambos och är föga road av mig, utom när jag kammar henne då och då.

Lilla fröken har en tendens att om jag sitter i mitt rum:
1. Krafsa på dörren tills hon får komma in.
2. Äta på nålar när hon fått komma in till mattes stora förskräckelse
3. Hälla ut pärlor och annat "lekbart" och välsorterat ifrån mattes arbetsbord
4. Gnaga på böcker
5. Gnaga på sladdar
6. Jama ömkligt och helt övergivet om all uppmärksamhet inte är totalt inriktad på lilla fröken konstant.

För att ge er en god uppfattning om varför lilla fröken håller mig i ett sådant järngrepp tönkte jag posta den här bilden på lilla och stora fröken. Den förklarar allt.

Ja, jag är en lycklig kattägare. Lilla fröken är en exemplarisk katt. Hon kräver all min uppmärksamhet och hon låter mig aldrig jobba, precis som katter skall.

Att blåsa lite ånga

2010-10-15T19:53:00.005+02:00

Jag känner, efter veckans händelser, ett visst behov av att blåsa lite ånga. Ta lasten av bröstkorgen, släppa de tunga stenarna och försöka gå vidare.

Jag har under två veckor jobbat på ett arbete där jag för halva tjänsten inte känt mig uppskattad. Det var två deltidsjobb, där ena deltiden skötte sig exemplariskt, och den andra var lite mindre aktiv, men ändå okej, så när som på en sak.

Löneförhandling i en restaurang.

Jag vet att många av er säkert tycker att det inte är något konstigt, men jag är inte riktigt van, blev tagen på sängen och fick dessutom en siffra som var 5k mindre än den enda siffra jag hört dittills. Resonemanget var, fick jag höra, att jag ju inte hade alla kunskaper jag behövde för jobbet och att jag därför skulle kunna använda de 5k som drogs av på lönen för att köpa in de tjänster jag inte klarade av.

Lektionen i det här är
1. restauranger är en dålig plats att löneförhandla i (det är för övrigt bilar också).
2. berätta aldrig för personen du anställer att du tycker att hen är dålig på något och därför förväntar dig att hen skall behöva köpa in konsulttjänster.

Ett caveat i sammanhanget är att jag är ärlig när det kommer till mina kunskaper, kanske för ärlig. Och jag är ärlig med mina funderingar runt ett nytt jobb. Det kanske gjorde att jag "förtjänade" en lönesänkning mot den diskuterade med 5k. Jag tycker inte det.

Psykologiskt sett var det här en enorm ångestframkallande mardröm för mig. Jag skulle alltså börja på ett jobb där de tyckte att jag var inkompetent redan från början. Hur håller jag mig entusiastisk inför ett sådant uppdrag? Som tur var var arbetsuppgifterna trevliga och utvecklande, så väl på plats var arbetet stimulerande. Det går att göra ett bra jobb, även om ågren gnager på ens ben, så jag försökte i så hög grad jag kunde att entusiasmera mig inför uppgiften.

Sedan fick jag helt oväntat ett erbjudande på hemorten som innebar att jag slapp bo på vandrarhem, jag slapp veckopendla för pengar jag inte hade, och jag fick en högre lön än den som erbjudits på andra orten efter sänkningen.

För en gångs skull har jag valt att vara självisk. Hade jag inte blivit utsatt för en vad jag upplever som lönesänkning för att jag inte var kompetent nog för jobbet hade jag fortfarande jobbat där.

Men jag har dåligt samvete. Min chef på andra orten svarar inte på mail eller i telefon (telefonen är iofs buggig och har varit ända sedan vi först pratade) men jag vet om, genom ombud, att meddelandet om min uppsägning har nått fram. Kort sagt känns det mindre bra, från ena halvan av anställningen. Den andra halvan har skött allt exemplariskt och med proffsig inställning. Idag fick jag ett telefonsamtal från någon som borde ha informerats om min uppsägning, och det känns mindre bra om det fortfarande finns människor som tror att jag skall börja.

Så på ena axeln sitter Luther och sticker mig i örat med dåligt samvete och på den andra sitter Luther och jublar, redo att hugga i för kung och fosterland och med siktet ställt på arbete. Känner mig, med andra ord, rätt kluven.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, konstigt, löneförhandling, jobbigt, Personligt

Going postal!

2010-09-05T11:11:00.003+02:00

I "Falling Down" är det Michael Douglas som en dag får nog och helt sonika blir bindgalen på samhället.

I min egen saga är det jag som blir bindgalen på män som ständigt vill ha mest uppmärksamhet som blir knäpp och går postal. Alltså besinningslöst raseri.

Det har hänt oftare och oftare att jag i mitt stilla sinne satt tänderna i lämplig mansgris öra och slitit bort det, eller kanske plockat fram pappas hagelgevär och pumpat lämplig kommentator på Newsmill full med bly. En fiktiv kommentator, eftersom jag inte vet hur de ser ut.

Även om jag visste hur de ser ut skulle jag faktiskt aldrig gå över gränsen till vad som räknas som "murderous rage". Det har jag alldeles för många stoppklossar ivägen för, och eftersom jag inte nyttjar vare sig alkohol, droger eller andra medel som kan sänka omdömet på mig, så lär det heller aldrig ske i ett drogrus. Men jag kan fantisera. Och de fantasierna är faktiskt mycket befriande. Särskilt efter miljonte gången när en snubbe helt fräckt förväntar sig att han skall få tala först, fastän det var jag som hade ordet, när en snubbe helt fräckt förväntar sig att jag skall stå åt sidan för att han ville ha jobbet - trots min högre kompetens, och när en snubbe helt fräckt förväntar sig att allt som kommer ur min mun när det gäller honom är odelad beundran.

Jag är trött på att inte få lov att vara raljant i text, jag är trött på att jag inte får lov att vara lika lättsam som mina manliga motsvarigheter och jag är trött på att inte bli uppskattad för det jag kan i mitt arbete. Ett par år till av detta och jag blir ett spöke. Eller kanske en fet, rödhårig virvelvind som ingen kan stoppa, inte ens när det är bra för mig att säga "vänta lite nu".

Kort sagt? Jag är så jävla trött på systemet som håller mig fast på en plats jag inte vill vara på, och som - trots mina protester och min kamp - inte ger efter.

Twitteregon

2010-07-12T08:42:00.003+02:00

I dagarna har jag sett ett ganska intressant fenomen på twitter. Jag väljer att kalla det twitteregon. Det tar sig formen av en eller flera personer som genom sina tweets är övertygade om att den syn de har på världen är den enda rätta och deras vinkling på diskussionen är den enda "sanna" och "värdiga" utgångspunkten.

Med det i åtanke går de ut hårt mot alla de stackare som inte förstår att deras egen synpunkt, deras egen utgångspunkt, är den absolut viktigaste. Den som räknas. Den som Hör Dit.

Det här leder så klart till en rad konflikter, eftersom det finns många som diskuterar ur en helt annan vinkling, och med en helt annan politik eller utgångspunkt i åtanke. Det här är väl och gott - diskussioner är alltid som mest intressanta när flera synvinklar får tillträde till diskussionen.

Men så kommer jag tillbaka till det där envisa hävdandet att deras berättelse, deras utgångspunkt, är den enda sanna - och twittrarnas tendens att inte lyssna, inte försöka förstå, utan istället förolämpa, håna och klappa de personer på huvudet vars åsikt skiljer sig från deras egen. Trots att de kanske inte ens talar om samma sak.

Det här är någon form av projicering at it's absolute worst, och det är också det som givit upphov till många av de obehagligare konfrontationerna jag sett på twitter.

Är du helt säker på att du har rätt? Är du helt säker på att din diskussionspartner pratar om samma saker som du gör? Är du ens säker på att din medtweetare är intresserad av det du pratar om? Det är läge att tänka efter på twitter. Reflektera, fundera på vad som driver dig i diskussionen - varför blir du arg, upprörd eller påstridig? Fundera sedan på om du, efter vad du läst i diskussionen, tror att din medtwittrare drivs av samma motivation. Om inte är det kanske läge att tagga ner lite.

Intressant?

Andra bloggare om:
Twitter, debatt, åsiktsskillnader

American Appalling

2010-07-03T08:18:00.004+02:00

Precis när jag trodde att det där spåret med att objektifiera kvinnor hade tagit slut för veckan i mitt bloggeri så springer jag förbi Feminist Frequency, som har intervjuat Jennifer Berger från About Face om American Apparel.

Jag är GLAD över att en snubbe som Dov Charney förmodligen - förhoppningsvis - skulle sättas åt som fan i Sverige. Dov Charney är en man som enligt uppgift vill kontrollera sin personal så att den möter hans utseendestandard. Det, mina damer och herrar, är diskriminering.

Läs mer om American Apparel och deras porrreklam och diskriminerande attityd här och här.

American Appalling, imho. Men hey, jag är ju feminist! Och ful! Så det är klart att jag tycker det är vidrigt när kvinnor objektifieras för allt jag vill är ju att bli objektifierad själv. Eller hur var det nu? *ironisk*

Det enda jag egentligen är lite tveksam till är "tänk på barnen" attityden. Den är förvisso helt berättigad, men jag hade hellre sett en "tänk på hur unga kvinnor påverkas av den här idiotiska reklamen och de idiotiska kläderna, som inte bara får tjejer att tro att de måste vara porrsexiga utan även får tjejer att tro att allt de är är sina kroppar". Det kanske var inbakat i undermeningen, men jag hade ändå velat se det lite tydligare i videon.

Slutligen - bojkotta American Apparel. Om du har ens ett uns feminism (eller för den delen självkänsla och stolthet) i dig så ge inte Dov Charney dina pengar. Han förtjänar dem inte.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, Feminist frequency, kvinnosyn, objektifiering

Det är klart jag är ful

2010-07-02T21:52:00.004+02:00

... jag är ju feminist.

Chloe Angyal från Feministing.com berättar i den här YouTubevideon om en undersökning som visar att det är lättare att få kvinnor att avstå från solariet med argument som att huden åldras, kan bli fläckig och rynkig, än risken för cancer.

Skönhetsjakten pågår. Det som är mest intressant i sammanhanget är något Yes means yes! sammanfattar med bravur. Är du feminist är du ful. Och du är bara feminist för att du ÄR ful.

Så är det. Jag är feminist och enligt rådande skönhetsideal är jag ju ful. Men jag mår bra ändå, tidvis. När jag inte mår bra beror det på det förakt som andra sprider omkring sig.

Intressant?

Andra bloggare om:
feminism, kvinnosyn, skönhetsideal, Chloe Angyal, Feministing, Yes means yes

Ph34r t3h ph3m1n157

2010-06-30T08:52:00.003+02:00

Eller på mindre leetspråk - fear the feminist.

Jag har haft en "near-antifeminist"-upplevelse igen, som jag tyckte var mycket intressant, främst för att jag kände igen det för vad det var rätt tidigt i diskussionen.

Den första upplevelsen gällde den där äldre herren som tror att han vet allt och måste sätta en på plats. I synnerhet när det gäller kvinnor. De skall misstros rejält. Kompetens, pwah.

Överlag var det en övning i härskartekniker. När männen ville tala, talade männen. De avbröt mitt i ett resonemang för att framhålla sin egen förträfflighet, de talade ner till mig, skrattade på fel ställen och betedde sig "manligt". Jag fick känslan av att det här var en miljö där männen inte blir emotsagda.

Den andra upplevelsen gav en långt mer sugande känsla i maggropen och fick mig att nästan hoppa till av överraskning. Efter att ha blivit tillfrågad om drivkrafter påpekade jag att jag var feminist.

Reaktionen var omedelbar, både med kroppsspråk och attityd. Från att ha lutat sig emot, vände mannen nu nästan ryggen åt mig och talade till övriga personer i gruppen istället för att tala med mig. Han sade något i stil med att han inte förstod varför tjejer skulle få alla chanser. Eftersom det kom upp i samband med politiskt engagemang, frågade han också om jag var engagerad i F!, vilket jag inte är, i alla fall inte aktivt. Jag försökte förklara att min feminism handlar om en saklig feminism, jag tar det inte personligt, men jag försöker poängtera de områden där jag ser en orättvisa. Den informationen gick inte fram alls.

Efter det förminskades mitt engagemang genom att snubben ville bjuda på kaffe, och tyckte att han var snäll (underförstått - en feminist) som gjorde det.

Den reaktion jag fick, både kroppsligen och muntligen övertygade mig återigen om att feminism är något att frukta, ett dåligt ord, nästan synonymt med att säga att man är nynazist eller rasist eller liknande. Det var skrämmande.

Intressant?

Andra bloggare om:
feminism, stereotyper, reaktion

Oh yeah!

2010-06-26T10:46:00.002+02:00

Surdegarna bakas och blir härliga bullar och limpor och grejer.

Det finns en distinkt fördel för min del att vara arbetslös. Nackdelarna behöver vi egentligen inte gå in på, de är så många och så uppmärksamhetskrävande att det är näst intill kvävande. Mindrevärdeskomplexet, hopplösheten och ångesten över att vara värdelös är bara en del av det. Samhällets syn på arbetslösa miffon som inte orkar ta sig ur soffan är en annan del.

Det positiva - för mig - är att jag har fått så mycket gjort som jag annars inte skulle ha haft tid eller ork med. Jag har under veckan klippt och lagt upp en rad föreläsningar. Jag har hunnit färdigt med ett kapitel till ett rollspel som jag suttit alldeles för länge med och jag har fått undan en massa arbete som låg och degade inför Stockholms spelkonvent. De stora kvarvarande bitarna som jag inte riktigt orkat med har smält undan under mina fingrar som smör i solsken. Nu har jag bara en deg kvar att baka ut, och den skall jag ta tag i imorgon. Det är inte bra att baka allt på en gång, åtmnstone inte för motivationen och energin.

Så, ja, det har sina fördelar att vara arbetslös. Om inte annat så har jag fått en rejäl viloperiod, något som jag verkligen har behövt. Från att ha varit centimeter ifrån väggen har jag nu åtminstone en halvmeter tillgodo.

Lyxen att inte behöva ta betalt

2010-06-17T08:29:00.003+02:00

Nu när jag har blivit arbetslös har det plötsligt gått upp för mig hur mycket arbete jag gör gratis åt andra människor.

Jag ber inte om betalt för att hjälpa till med planering inför ett spelprojekt. Jag ber inte om betalt för feedback på mina kollegors speldesigndokument (jag har till och med tackat nej till pengar som erbjudits vid ett tillfälle), och jag ber inte om betalt för det material jag lägger upp med jämna mellanrum på discordia, sådant som egentligen har tagit flera dagar eller kanske veckor att sammanställa.

Jag ber inte om betalt när någon frågar mig om feedback på konst, litteratur och annat. Istället ser jag det som en ära att få hjälpa till att bedöma, hjälpa till med sådant som jag själv ibland behöver hjälp med.

Men nu är jag arbetslös, vilket innebär att den kunskap jag sitter inne med helt plötsligt är en vara. Något som borde vara mer värdefullt än gratis. Och jag har inte längre den oerhörda lyx det innebär att inte behöva ta betalt för mina tjänster, vilket innebär att jag förmodligen måste tacka nej till vissa uppdrag, eller kanske till och med be om pengar för att genomföra dem, av den enkla anledningen att jag måste betala min hyra och mina räkningar.

Jag var inte medveten om vilken lyx det är att låta bli att ta betalt, att hjälpa mina medmänniskor med det jag kan och det jag är bra på. När jag har ett jobb igen, och det dröjer förhoppningsvis inte så länge, så kanske jag kan gå tillbaka till min lyxtillvaro. Men tills dess kan jag inte låta vem som helst dra nytta av mig, som jag har gjort tidigare. Jag måste lära mig ta betalt.

Pride och moralisterna

2010-06-16T17:40:00.002+02:00

Jag läste i DN att Magdalena Ribbing skall tala på årets Pride-parad, och blev glad, med tanke på hur vettig framtoning hon ofta har i sina etikettspalter.

Hur hårt tag normer har om oss är ganska uppenbart när jag läser spalten och hur svårt det är för folk att bryta dem framgår också ganska ofta.

Det som inte gläder särskilt mycket är de kommentarer som dyker upp som små äckliga klusterbomber i samband med artikeln.

homo (lika könade) äkenskap ska inte få adoptera enbart en man och en kvinna som inte kan få barn på naturlig väg ska få adoptera barn. När du/ni bestämmer er för att leva ihop med en homo ska ni också veta att ni inte kan få barn, inte egna eller adoptera barn. Barn ska växa upp med en mor och en far och allt annat är uteslutet.
Men ni får gärna leva lycklig som ett par men blanda inte in barn i erat ur evolutionens syn sjuka sätt att leva.

Låt dom göra vad dom vill privat, men parader och "pride" är propagande för en livstil som vi normala borde kunna slippa få oss pådyvlade, vilket jag hoppas Ribbing tar upp i sitt tal, men det är svårt att tro ;-)

Jaha,då är det snart dags för att gå i ide igen.
Orkar inte få homosexualitetens förträfflighet i facet igen.
Jag, liksom större delen av mänskligheten är hetro.Gilla läget någon gång!!!

Mmm, håll käften, visa oss inte att ni finns, PÅDYVLA oss inte er livsstil. Med tanke på att jag har ungefär lika många vänner som är homosexuella eller bisexuella som är heterosexuella, att det finns transexuella personer i min bekantskapskrets och annat så skulle jag vilja påstå att homo- bi- och transexuella är de minst sexualneurotiska människor som jag vet (ja, till och med inklusive den (ofta) ångest vissa utav mina transexuella vänner ger uttryck för). Det är i min vänkrets enbart heterosexuella och då framförallt män som har problem med andras sexualitet.

Jag vill också påpeka att de enda som pådyvlat sin sexualitet i sammanhanget är samma personer som oroar sig för "avvikande" sexuella läggningar. Övriga är både försiktiga och tystlåtna, förmodligen för att de är medvetna om vad en öppen uppvisning av deras kärlek - KÄRLEK - kan ge för resultat. En man och en kvinna som håller hand är helt okej. Till och med en man och en kvinna som pussas. Men en man och en man som håller hand? Näe, gudarna skall veta att det är att pådyvla sin sexualitet på hederliga människor som inte gjort någon något förnär och sedan blir djupt chockade - nej till och med kränkta - av att två personer håller handen.

Ibland önskar jag att jag hade ett ctrl+alt+open-your-fucking-mind kommando på mitt tangentbord.

Jag tror Magdalena Ribbing håller på att utveckla ett.

Heja Magdalena.

Biten av slöbuggen

2010-06-16T08:38:00.002+02:00

Jaghar inte skrivit här på ett bra tag, inget "viktigt" i alla fall. Anledningen till det är ganska enkel. Discordia tar mer och mer av min bloggtid och jag har inte känt att jag har haft några direkta ämnen att skriva om.

Jag har också blivit arbetslös, och de tre första veckorna på arbetslösheten har gått åt till:
1. A-kassan och arbetsförmedlingen
2. Söka jobb
3. Springa på intervjuer (2 hittills, en väntar om två veckor)
4. Möten med Stockholms spelkonvent
5. Möten med Futuregames

Så det har varit full rulle trots min status som sans arbete.Dock måste jag säga att jag har känt mig otroligt slö, jag menar, jag har ju "bara" sökt jobb och "bara" startat ett par projekt, "bara" konsulterat i två speldesignprojekt och "bara" börjat lära mig spela gitarr. Det måste ju vara slött, eller hur?

Till saken hör ju så klart att i ett normalfall hade jag gjort allt det här OCH arbetat. Så man kan väl säga att jag har haft semester.

Fast inte egentligen, för i en semestersituation hade jag inte haft dåligt samvete för att jag har läst sju böcker sedan jag blev arbetslös.

Det är ett jävla ting, det här dåliga samvetet som jag släpar på. Det finns med mig överallt och jag vet att trots att jag är helt utmattad - och jag menar det verkligen - så måste jag ändå pusha på, hårdare, längre, snabbare. Jag vet att jag behöver vila, men jag kan inte vila.

Jag inbillar mig att när jag har ett jobb kan jag vila. Innan dess är det inte ens lönt att tänka på, men jag vet att när jag har ett jobb så kommer jag inte att vila. Life's a bitch.

Push för Roisin Murphy

2010-06-11T23:31:00.003+02:00

... som gjorde det tidigare än Lady Gaga, och imho för den delen även bättre.

Moloko - Forever More

Moloko var ett band som enligt uppgift bildades när Murphy stötte på sin dåvarande blivande pojkvän med orden "Do you like my sweater? See how it fits my body."

Därifrån blev det en rad intressanta låtar, bland annat ovanstående, och den här som jag inte tyckte om till en början, men som definitivt växer.

Trip-hop at it's best.

Och så äntligen lite Roisin Murphy all on her own. Overpowered som är min absoluta favorit. Evvar.

Primitive, live

Och som avslutning - Movie star

Musikalisk kääärlek!

De arbetslösa och outbildade

2010-05-29T05:29:00.003+02:00

Återigen sällar jag mig till skaran arbetslösa. Det är så tydligt hur samhället ser på oss, hur jag själv ser på mig, när jag inte längre har ett arbete. Förvisso är det knappast frivilligt, men finns det inte något skamligt där ändå? Något som säger att just jag i min brist på arbete är en parasit på samhällskroppen. Det har liksom ingen betydelse att jag under de tio år jag arbetat till större delen haft jobb, eller för den delen att jag vid de tillfällen jag måst byta jobb av någon anledning (arbetsbrist, för det mesta, konkurs ibland) blivit uppsnappad av ett nytt företag, ofta innan jag hunnit börja ta emot a-kassa.

Som jag betalat för i snart tio år, till samma fackförening.

Och ändå är jag en parasit på samhällskroppen.

Det blir särskilt tydligt när jag läser om Natalie och Chloe Shuterman som förvisso är helt harmlöst intresserade av mode. (För att vara sanningsenlig så skiter jag fullständigt i Natalies behandling av sin elvaåring, det är inte jag som i sämre tider måste förklara för henne att hon inte kan få de nya Jimmy Choo-skorna.)

Det som är besvärlig med Natalie Shuterman är så klart att hon ser på världen ur en meritokratisk synvinkel som blir vanligare och vanligare. Nu ifrågasätts det inte ens om vi arbetslösa eller de outbildade (som min sambo, som för övrigt har åtskilliga IQ-poäng mer än genomsnittssvensson, dock parade med ett något ohälsosamt (för honom) förakt för människor som säger åt honom vad han skall göra, baserat inte på erfarenhet eller kunskap utan på siffror på ett papper) har hamnat där de har hamnat på grund av yttre omständigheter. Vi är lata och okunniga, på grund av vår brist på arbete, eller vår brist på utbildning.

Men folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.

Förvisso håller jag med. Folk som inte känner en skall man inte bry sig om, om deras analys av situationen inte stämmer. Men att baka ihop "folk man inte känner" med "arbetslösa och outbildade" sticker i ögonen, inte minst för att det oskyldiga citatet av Schuterman visar på en jävligt elitistisk syn på världen. Hon känner minsann vare sig arbetslösa eller outbildade människor.

Att vara arbetslös likställs med att vara outbildad. Att vara outbildad likställs med att vara arbetslös och bägge likställs med ignorans och dumhet. En "skyll dig själv"-mentalitet som gör mig sjuk av oro över vår framtid som ett samhälle. För det är så klart inte bara Schuterman som bär på det giftet. Det finns snart sagt överallt.

Intressant?

Andra bloggare om:
Schuterman, arbetslöshet, utbildningar, debatt, Personligt

Machinima är en

2010-05-05T08:14:00.003+02:00

Vids är en annan. Finns det fler subkulturella, uttalat tekniska uttryck som är stora bland tjejer? Har jag missat något?

Jag håller på att göra research, framförallt på machinima, eftersom det är tight kopplat till spel och speldesign (i alla fall i mina ögon, kallas emergent game play och ja, jag tycker att machinima ingår där) och vid det här laget har det väl knappt undgått någon att speldesign är min favoritsysselsättning, det och att läsa om speldesign.

Så i ett försök att vidga mina horisonter så gör jag just nu research på just machinima och vids. Och jag tänkte nyttja nätets möjligheter för att få hjälp med vilka trådar jag skall börja dra i.

Lämna gärna tips i kommentarerna :).

Intressant?

Andra bloggare om:
machinima, vids, subkultur

Ställ krav på omvärlden

2010-05-03T07:26:00.004+02:00

Efter många år som bloggskribent har jag äntligen nått den punkt när jag låter bli att jama med och sätter ner foten.

Som person och som delaktig i kollektivet kvinna, men även som delaktig i kollektivet vit, medelklass och vilka andra indelningar man nu kan tänkas göra där jag har ett finger med i gruppen, så har jag i vissa sammanhang rätt att ställa krav på omvärlden, utan att för den skull känna mig skyldig för att jag gör det. Jag har också i vissa sammanhang en skyldighet att lyssna när andra som har rätt att ställa krav gör det, utan att för den delen känna mig skyldig över mina privilegier - med ett caveat, naturligtvis. Det är min skyldighet att lyssna på de opriviligierade och arbeta för att förändra situationen.

Det finns tillfällen då jag sitter i en priviligierad position gentemot andra. Är jag priviligierad i ett sammanhang så är det också min skyldighet att agera och reagera utifrån de mindre priviligierades omständigheter. Vad jag menar är att om jag som kvinna diskuterar barnomsorg så bör jag vara medveten om att män har en icke-priviligierad ställning i de sammanhangen och därför sätta mig in i hur män upplever situationen, utan att för den skull avsäga mig mina åsikter. Men jag bör respektera deras sätt att se på hur de blir behandlade utan att avfärda den upplevelsen.

På samma sätt jag har som icke-priviligierad en rätt att uttala mig om de situationer när jag upplever en orättvisa eller ett särbehandlande av mig som tillhörande en grupp med lägre status. Som exempelvis i IT-frågor, där jag råkar vara underdog.

I bägge fallen tillkommer en problematik som finns överallt men som blir extra tydlig på internet. Problematiken handlar om "experterna" som tillerkänner sig själva rätt att berätta för oss andra - som i förlängningen inte är experter eftersom vi inte tycker som "experterna" - vad vi tycker, tänker och känner.

I vanliga fall hade jag avstått från att skriva den här posten som en direkt reaktion på kommentarerna i förra blogginlägget, dels för att jag inte är särskilt förtjust i troll, men även för att jag indoktrinerats med den där "provocera inte"-attityden. Och den där "men alla har rätt att säga vad de tycker"-grejen som brukar finnas där flest troll och självutnämnda experter håller till. Censur kommer alltid upp på tapeten när jag börjar moderera.

Det jag egentligen menar med den här långa och något okarakteristiska blogginlägget är att jag har slutat lyssna på självutnämnda experter som dessutom erkänner att de inte är insatta i det de pratar om - med undantaget av att de är priviligierade.

Det finns ingen anledning för mig att försöka förklara hur jag tänker, hur jag har analyserat och så vidare, för personer som ändå inte orkar ta till sig källmaterialet. Du som debatterar - ställ krav på dina motdebattörer. Åtminstone sådana grundläggande krav som att materialet faktiskt lästs igenom, setts på eller upplevts. Det är bara i ytterst sällsynta fall som en person som inte läst/ sett/ upplevt ett material kan uttala sig om det, och i de fallen så slipper motdebattören ofta personliga påhopp och osakligheter. Det märks med andra ord om motdebattören är insatt. Och det märks i ännu högre grad när motdebattören är intresserad av att diskutera och inte bara av att pådyvla en åsikt eller köra över motdebattören med personliga och icke-relevanta argument.

Och var inte rädd för att moderera kommentarer. I just det här fallet - min blogg - har jag rätt att ta bort de kommentarer jag inte tycker om. Utan att motivera det med mer än att jag inte tyckte om dem. Det här kommer så klart att drabba de självutnämnda experterna i allra högsta grad. Särskilt de av dem som berättar för mig vad jag tänker, känner och tycker. Jag får väl även påpeka att jag är en snäll moderator. Det mesta får vara med, trots allt. Men om du har skrivit något überpuckat så finns det stor risk att det 1. inte får vara kvar och att det 2. om det får vara kvar går förbi obesvarat.

Intressant?

Andra bloggare om:
krav, debatt, Trollish

Steal this film gör mig förbannad

2010-04-30T14:15:00.002+02:00

Men det är inte på grund av de värderingar - som jag till viss del delar, till andra delar inte delar - som framförs i filmen.

Det jag blir förbannad på är den totala bristen på kvinnor i "expertpositioner" i filmen. Det finns med fyra tjejer all in all, om man inte räknar berättarrösten. De fyra tjejerna är intervjuoffer man har hittat på stan. De står fnissande och berättar att de piratkopierar.

Nu går inte "Steal this film" att embedda (HAH!) från Babelgum - där jag såg den, så jag länkar istället.

Vad fan är det för jävla film? Är det inte meningen att den skall belysa nya sätt att kommunicera på, en ny empowerment-attityd till gemene (HAH!) man? Hur kommer det sig då att kreativitet och produktivitet, kunskap och passion förmedlas som ett uteslutande manligt område? Experterna är män. Producenterna är män. Kvinnorna är konsumenter. Känns det igen?

Jag blir så jävla förbannad över den här totala bristen på respekt för att tjejer också kan vara en del av ett kreativt internetlandskap. Näe, säger ni med filmen. Tjejer är konsumenter, passiva och glada över att låta sig matas med vad som än faller från männens honungsdroppande fingrar. Kvinnor, säger filmen, är bara med som support. Kvinnor är egentligen inte intresserade och kan absolut inget om fildelning. Vet ni vad den säger utöver det? På internet finns bara män, och det är bara män som får ta del av informationsrevolutionen.

Ta del av det här: Steal this film är en skitfilm. Inte på grund av det explicita meddelandet, utan på grund av det implicita meddelandet den skickar.

Moral Kombat som jag såg tidigare idag på Babelgum är inte särskilt mycket bättre den. Förutom att den har två kvinnor med i expertroller. Slutsatsen är att vi inte finns. Well. Jag postar om en slashvid här för att ni (män) skall fatta hur det där med remix verkligen skall gå till.

Av t. jonesy och killa som vad jag vet är brudar bägge två. Eller så kan man läsa den här artikeln.

*grr*

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kreativitet, steal this film, kvinnosyn, feminism

Stream of consciousness

2010-04-21T12:15:00.003+02:00

Det här skrev jag på väg hem från jobbet en dag.

Buga dig för pöbeln, den ohejdbara massans vrålande ursinne. Du kan inte fly den och ditt liv som du levt i din egen kammare är för evigt försvunnet i den våg av vrålande varelser som i vredesmod kastar sig över dig och sliter, sliter, river dig i stycken som en illa sydd trasdocka.

Den vällande horden som berättar för dig "så här skall du se ut", "det här är dina ord", "det här är din lott, ditt liv, kliv inte utanför de strikt dragna gränserna. Vi äter dig levande, vi äter ditt hjärta, ditt brinnande hjärta. Offrar det på normalitetens altare. Vi bryr oss inte om din unika natur, nej, det är just din unika natur vi vill abortera. Vi bryr oss inte om ditt brinnande hjärta. Nej, ditt brinnande hjärta är den eld som måste släckas, den flamma vi avundas och vill släcka, som en våreld i piskande regn. Vi ångar av avund när vi kastar oss mot dig. Vi ångar av avund och stiger som dimma i det korta ögonblick vi fick kontakt, burna av ditt raseri."

Och du värjer dig, du brinner hetare men ditt ord är bara så starkt, som din flamma, och för varje våg, varje anstormning förlorar du en del av ditt jag. Tills den sista vågen. Den sista anstormningen, när du tagit din plats i massan. När du blivit en av dem.

Buga dig för pöbeln.

Okej det där med försynt förkylning...

2010-04-18T09:32:00.003+02:00

... glöm att jag sade något. Det blev en giganorm totaldäckande förkylning istället. Jag var på fötterna först igår.

Skräp.

Jag har inte råd att vara sjuk.

Verkligen inte råd att vara sjuk. Det finns liksom inga marginaler för det i ekonomin. Come to think of it, det finns inga marginaler för något inom min ekonomi :P.

Curses.

Små försynta tantförkylningar

2010-04-12T13:35:00.002+02:00

Det finns ett släkte förkylningar som jag allt som oftast drabbas av. Det är de där små försynta förkylningarna som försiktigt knackar på dörren, bjuder lymfkörtlarna på kakor och hötter med paraplyet mot t-cellerna.

Ni vet, de där förkylningarna som liksom kommer på besök, kittlar lite i halsen, får näsan att börja rinna, och sedan aldrig går sin väg. Eller i alla fall inte förrän den sedan länge har missförstått hintarna om att:

Kaffet är slut

Ja, jag har på mig morgonrock och pyamas. Jag tänkte sova nu.

Ja, jag fick se bilderna på barnbarnen

förra gången också

Nej, jag har inget kaffe alls kvar

Jo, kakorna var goda, men jag orkar inte mer, jag lovar

Teet är också slut

Snälla du, jag måste duscha och gå till jobbet

Nej, det finns fortfarande inget kaffe

... och affären öppnar inte förrän tio

Det är en sådan försynt liten tantförkylning jag har haft på besök sedan i fredags eftermiddag. Den började lite försiktigt med hosta. Sedan lade den på en snorig näsa. Nu är den ute och kittlar i halsen, förmodligen spelar den boule med t-cellerna och har lurat lymfocyterna att lära sig sticka.

Och kaffet har sedan länge tagit slut.

Linda Skugge och Malin Wollin fatsplainar...

2010-04-09T09:00:00.003+02:00

... så det står härliga till.

Malin Wollin - aka fotbollsfrun (redan där får jag hindra mina inre fördomskryp från att komma fram och hojta "hur kan man vara gift med en fotboll!?) skriver i en krönika i aftonbladet i relation till den anmälan som kommit in till reklamombudsmannen gällande B'Chics reklam för större storlekar. Till saken hör så klart att B'Chic är en klädeskedja som vänder sig till personer som drar storlek 42 - 52. Det är liiite svårt att visa de kläderna med storlek 0 modeller. Som är den vanliga uppsättningen catwalkers.

Det här ser alltså Malin Wollin, ivrigt påhejad av Linda Skugge (hej Linda, Vulkan funkar fortfarande inte på ett bra sätt för oss som vill publicera), som en anledning att ta bladet från munnen och säga att "vi skall sluta dalta med överviktiga personer". Aha. Det är alltså det det handlar om när överviktiga får sämre sjukvård - för att de väger för mycket? Det är det det handlar om när flygbolagen inför tvång på att köpa två flygbiljetter istället för en när en person inte kan klämma sig ner i en flygstol med armstödet nedfällt? Det är det det handlar om när folk fnyser åt mig på tunnelbanan, värderar mig med blicken och låter mig veta att jag inte duger att jag borde skämmas.

Jag tror inte att någon som är fet vill vara fet.
Inuti varje tjock kvinna finns en normalviktig tjej som vill komma ut.

Vet du vad, Wollin? Det är sura tanter som du som värderar mig med blicken, som får mig att må dåligt, som får mig att helst vilja försvinna från jordens yta. Men det beror inte på att jag mår dåligt som överviktig. Jag yogar, jag promenerar - tidigare tränade jag fem dagar i veckan, cyklade hur långt som helst varje dag - men går inte ner i storlek nämnvärt för det. Min sambo å andra sidan måste gå på en rejält stadig diet för att överhuvudtaget öka ett gram, och om han gör det så rinner det lika fort av honom om han exempelvis skulle råka röra på sig.

Det är personer som du som får mig att må dåligt. Det är dina insiktslösa kommentarer, ditt fatsplaining, som gör att jag mår dåligt. Du och Skugge.

Tack gode gud för Julia Skott, Hälsa är mer än en siffra och The Nostalchic.

Intressant?

Andra bloggare om:
Linda Skugge, Malin Wollin, fatsplaining

Vids, Ose och Slash

2010-03-29T12:12:00.002+02:00

Jag har varit medveten om en strömning i medialandskapet som utnyttjar redan skriva rollpersoner från populära TV-serier för att exempelvis kasta ihop dem i romantiska sammanhang.

Vidsen är vad jag förstår unika, eftersom det är en företeelse och konstform, får man väl säga, som i första hand utövas av kvinnor. Jag skall läsa in mig lite mer på det här, för det är ett spännande sätt att framhålla hur olika företeelser framställs i rörliga media som TV och film.

Det som triggade mitt intresse var i första hand den här videon:

och även den här som jag postat på discordia.

Hur hamnade jag på Slash-fiction via vids?

Den här videon...

som vid första påseende nästan är lite plågsam. Mycket välgjord dock.

Intressant?

Andra bloggare om video, vids, Ose, slash

Buffy vs Edward

2010-03-29T11:23:00.000+02:00

Den börjar bli lite gammal nu, men den här remixen av Buffy vs Edward säger en hel del, inte minst om kriget mellan könsrollerna.

Heja Buffy! Heja Buffy!

Inga illusioner

2010-03-22T10:59:00.005+01:00

Det är dags att sluta hysa illusionen om att det "bara är mitt eget fel" när jag enligt uppgift tycker fel saker.

Haters finns det överallt, men ingenstans är de så många som på diskussioner som kombinerar det "alla tycker" med en person som inte alls tycker som alla (andra). Anledningen till att jag äntligen, äntligen fått upp ögonen för det här är en spelrecension som skrivits av en kvinna, och som inte håller med det "alla tycker". Mönstren jag ser i det hon utsätts för liknar de mönster som jag själv mött runtom på nätet (och för all del face to face också). I det här fallet vet jag att personen i fråga har en bred kompetens och att hon vet vad hon pratar om. Det är mycket svårare att säga det om sig själv. Jag har i vilket fall som helst mycket svårare att säga det om mig själv. Men nu har jag på något sätt fått det konstaterat att det är allmänt förekommande, inte enbart när det gäller mig och mina kunskaper och åsikter.

Det har hänt ett flertal gånger att jag har velat ge upp. Det händer fortfarande att jag vill ge upp. Men så krackelerar ytan och upp väller den oresonliga ilskan över att jag inte kan få uttrycka mig som jag vill, att jag inte får lov att vara den jag är utan att bli ifrågasatt eller utpekad. Jag får inte göra det jag vill utan att hamna i en särställning.

Man skulle kunna säga att jag är lite som en vulkan i det avseendet. Inte i det att jag hamnar i särställning, vilket iofs en vulkan också kan tänkas göra, men för att jag exploderar, titt som tätt.

Jag borde vara tacksam över att jag är arg, det är något som ger energi, åtminstone för stunden. Samtidigt är de här konstanta konflikterna med "etablissemanget" (i brist på annat) en total energitjuv, som med jämna mellanrum får mig att bara vilja krypa ihop i en hög och sova tills jag dör.

Jag föredrar att vara glad och lycklig. Tyvärr är jag dessutom en sådan där principfast person som tycker att regler och lagar är till för att följas. Det brukar också få mig att råka illa ut. Lyckligtvis kan jag - med en medveten ansträngning - bortse från andras regelbrott. Vilket är en jävla tur, eftersom det förekommer mängder med piratkopiering, nedladdning och spridning av upphovsrättsskyddat material i min närhet. Jag brukar säga att jag skiter i vad andra gör, men själv följer jag mitt samvete. Mitt samvete säger "betala, donera och se till att dela med dig om du har lånat något från CC". Jag plankar inte i kollektivtrafiken heller.

bleh.

Idag är det Internationella Kvinnodagen

2010-03-08T05:20:00.003+01:00

Det betyder att kvinnors situation över hela världen uppmärksammas. Det betyder att det förekommer symboliska artiklar i nyhetstidningar som berättar om hur eländigt kvinnor har det.

Det betyder att kvinnor får uttala sig om sin situation, hur de mår, hur långt de har kommit och vad de önskar sig inför framtiden.

Det betyder att imorgon, imorgon så har vi "gjort det där med kvinnor" i år igen. Vi har kommit ihåg, vi har suckat över ojämställdhet och lägre löner, våldtäkter och relationsvåld, krig, trafficking och andra hemskheter, som den missfallslagstiftning som införts i Utah, där kvinnor kan komma att hållas ansvariga för missfall som framkallats genom oaktsamhet, vad det nu innebär.

Imorgon kan vi glömma bort det igen. Vi kan låtsas att Sverige är världens mest jämställda land, trots att vi just nu upplever en backlash. Vi kan luta oss tillbaka och hoppas att de konservativa kommentatorerna på nyhetssiter Sverige runt har drabbats av total utmattning och att de bloggare som låtsas att de handlar om feministisk kritik - men som egentligen bara är drabbade av en outsäglig rädsla för det de inte känner till eller vill ta del av - har fått slut på idéer för ett par dagar.

Den stämning som möter en feminist inom bloggosfären är högst blandad. För alla feministiska bloggare finns det två som tycker att genus är strunt. För alla artiklar som skrivs om kvinnor och feminism och jämställdhet och sexuella trakasserier finns det tjugo kommentatorer som tycker att feminism är strunt och förlegat och att kvinnor skall vara hemma, sluta slåss eftersom, hey, vi har ju kommit så långt redan! Och dessutom är ju feminister bara manshatande, feta och fula kossor som inte fått ligga på ett tag ändå, eller hur?

Jag tror inte vi har kommit så långt. Inte om man tittar på det medvetande som i och med kommunikationsrevolutionen har krupit fram från under en sten och numera högljutt - och ofta anonymt - förkastar allt som har med feminism och jämställdhet att göra. Jag undrar hur många gånger Solanas kommer på tal i feministsammanhang. Dagligen? Det tas på något sätt för givet att Solanas är den ultimata feministen och att alla vi andra aspirerande feminister egentligen, egentligen tycker precis som hon. Alla män ska dö! Alla män är svin! Solanas (och för den delen andra feministers extrema uttalanden) blir på något underligt vis det frikort som behövs för att kunna baktala, nedvärdera och ignorera vilken feminist som helst.

Imorgon är det inte längre internationella kvinnodagen. Då kan vi glömma den igen. Åtminstone i ett år.

Intressant?

Andra bloggare om:
Internationella kvinnodagen, kvinnosyn, feminism

Hej, jag är din resurs!

2010-03-07T13:28:00.005+01:00

Nackdelen med att alltid ställa upp, alltid vara där, alltid ha svar på frågor, är att "folk" förr eller senare ser mig (enbart?) som en resurs.

Hur många gånger jag har blivit kallad uppslagsverk vet jag inte. Och nej, egentligen har jag inget emot att bli frågad vad jag tror och tycker, särskilt inte om det handlar om människor som känner mig, det är liksom helt okej. Men när folk jag ALDRIG pratar med i vanliga fall skickar MSN eller mail och frågar "hur gör man för att...", "har du några kontakter inom...", "kan du ge mig dokumentmallar på..." och så vidare så förväntas det på något sätt att jag skall vara där och bara kräkas ur mig svar och material som det har tagit mig åtskilliga timmar att kompilera på egen hand. Eller ännu mer irriterande - kommer att ta flera timmar att sätta ihop till den här personen som tar mig till nåder och pratar med mig under fem minuter, frågar hur jag mår, vad jag gör och sedan släpper "kravbomben" på mig.

Jag vet, det låter oerhört gnälligt. Visst borde jag uppskatta att bli tillfrågad? Visst borde jag tycka att det är kul att någon vill ha mina råd i sammanhanget?

Det vore det kanske, om det var en tvåvägskommunikation. Men i många fall handlar det bara om vad andra vill ha av mig, inte vilket utbyte vi kan ha av varandra.

Söndagsgnäll? You bet.

Intressant?

Futuregames infokväll

2010-03-05T09:15:00.001+01:00

FUTUREGAMES ACADEMY inbjuder till informationskväll 17 mars kl 18 på Berghs
Datorspelsproduktion: speldesign eller 3d-grafik
Kvalificerad Yrkesutbildning (KY 90 poäng)
Start: september 2010

Utbildningen genomförs i nära samarbete med några av de största svenska
spelföretagen; Dice, Avalanche, Jadestone m fl.
Utbildningsanordnare är Changemaker och NeoHouse AB i samarbete med
Berghs School of Communication och utbildningen genomförs i Berghs lokaler på Sveavägen 34, Stockholm.
Läs mer: Futuregames

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om futuregames, spelutbildning, information

What the f**k?!

2010-02-25T10:16:00.003+01:00

Jag hittade genom facebook, denna allgenomsyrande sociala klisterhink, det här inlägget om en ny lag som antagits i Utah.

Lagen gör en gravid kvinna ansvarig för sina missfall. Japp.

"This creates a law that makes any pregnant woman who has a miscarriage potentially criminally liable for murder," says Missy Bird, executive director of Planned Parenthood Action Fund of Utah. Bird says there are no exemptions in the bill for victims of domestic violence or for those who are substance abusers. The standard is so broad, Bird says, "there nothing in the bill to exempt a woman for not wearing her seatbelt who got into a car accident."

Such a standard could even make falling down stairs a prosecutable event, such as the recent case in Iowa where a pregnant woman who fell down the stairs at her home was arrested under the suspicion she was trying to terminate her pregnancy.

"This statute and the standards chosen leave a large number of pregnant women vulnerable to arrest even though they have no intention of ending a pregnancy," Paltrow said. "Whether or not the legislature intended this bill to become a tool for policing and punishing all pregnant women, if enacted this law would permit prosecution of a pregnant woman who stayed with her abusive husband because she was unable to leave. Not leaving would, under the 'reckless' standard, constitute conduct that consciously disregarded a substantial risk," Paltrow explained.

Yeargh! Påminn mig om att aldrig, aldrig, aldrig åka till Utah, ens som ogravid. Den här tendensen att ta kontroll över kvinnors kroppar, genom att reglera dem genom deras graviditet gör mig helt mörkrädd. Det är definitivt ett gigantiskt steg bakåt.

Ursäkta mig, medan jag sitter i ett hörn och skakar en stund.

Kom å köp

2010-02-22T09:37:00.004+01:00

Eller kolla i alla fall. Jag har lagt upp tre av mina alster (dvs grafiska), på Café Press. Det finns t-shirts, anteckningsböcker och annat mumsigt att beställa där om andan faller på. Ett par exempel:

En smakfull "Reclaim the Game" tisha kanske? Finns i svart och vitt och många olika modeller.

Eller kanske en mugg med samma motiv?

Discordia-boten, på en tisha? Eller varför inte på ett anteckningsblock?

Djävulskattungen finns också tillgänglig, på tishor, hoodies och ett par väskor.

Intressant

Jag - en nörd

2010-02-17T08:50:00.003+01:00

Jag tillhör två nördklubbar i det här inlägget.

Den första nördklubben är historienördklubben. Man har nämligen gjort DNA-tester på Tutankhamon, Howard Carters och George Herbert Carnavons spektakulära upptäckt. DNA testet visar bland annat att Tutankhamon inte dog på grund av mordiskt uppsåt, utan istället på grund av att han var resultatet av en incestuös förbindelse mellan sin far Echnaton (ja, jag vet! visst är det häftigt att det numera nästan är bekräftat att Echnaton var Tutankhamons far!) och hans ännu okända syster, som förmodligen inte var Echnatons huvudgemål, Nefertite. Det och den dödliga variant av malaria den unge kungen hade.

Drottning Nefertite

Tutankhamon hade också klubbfot med nekrotisk vävnad, och han hade fått benet brutet. Man har dessutom kunnat identifiera drottning Tiye, som jag fotograferade på Egyptiska Museet i Berlin. Ljuvligt.

Och för de som undrar så var det vanligt att bröder och systrar inom de kungliga familjerna gifte sig och sedan fick barn. Man trodde länge att anledningen till att Echnaton såg så mysko ut på alla bilder och alla statyer berodde på att han var inavlad. Det visar DNA-testerna att han inte alls var. Numera tror man att han framställdes som en "kvinnlig man" på grund av att han ville sända ut ett politiskt och religiöst budskap. Nog om det.

Nästa nördklubb är Jabba-klubben.

Jabbatårta!

Extrem skönhet?

2010-02-17T08:15:00.004+01:00

...eller kanske bara extremt?

Phillip Toledano har fotograferat ett antal människor som har plastikopererat sig på olika extrema sätt.

Det är nästan överjordiskt, sättet de ser ut på.

Frågan är om det är könsöverskridande, om det är utseendefixerat, eller tvärtom. Bilderna är för mig nästan lite motbjudande, och frågan är om det inte är för att jag inte kan se vad som är man och vad som är kvinna, eller för att de är så overkliga att jag har svårt att behandla dem i min hjärna. De vanliga stereotyp-fixpunkterna fungerar inte. Toledano har verkligen fått mig att tänka genom sina porträtt, både på mina egna förutfattade meningar och på vad det innebär att vara vacker.

Reclaim the game - logo

2010-02-16T08:41:00.002+01:00

På jakt efter det genius som flytt

2010-02-15T11:52:00.002+01:00

En konversation med en mycket god vän fick mig att börja fundera lite över existentiella frågor. Det gör jag ganska ofta, men sällan i textform. Därför skulle jag vilja tipsa om ett alldeles utmärkt föredrag - som jag möjligtvis redan har tipsat om - där Elizabeth Gilbert pratar om Genius.

Hon diskuterar den kreativa människans ansvar - och hur underbart det vore om lite av det ansvaret kunde avskrivas på en gudomlig gnista, en överjordisk inspiration.

Ljuvligt föredrag.

Se det och njut av hennes fantastiska framförande, som både är roligt och allvarsamt. Och som berättar lite om hur jag också ser på världen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Elizabeth Gilbert, genius, skrivande

Spel är konst

2010-02-12T13:14:00.004+01:00

... men inte riktigt än.

Med anledning av Tanja Suhininas inlägg, där hon får spel på både tidningar och speljournalister och de förutsägbara spår som BioShock knatar på i, och det faktum att jag i stort håller med henne, känns det på något sätt angeläget att förklara vidare vad min beef med "spel är konst" egentligen handlar om.

Så här skrev jag i kommentaren:

Äntligen någon som har fattat galoppen! Jag jobbar med spel, och jag har precis samma reservationer inför att kalla ett spel konst som du har. Dessutom - vill jag påpeka - är Ayn Rand-referenserna i Bioshock knappast särskilt "rättrogna" Rands egen filosofi. Möjligtvis är det en kommentar på hur ett Randskt samhälle är dömt att misslyckas, men jag tvivlar på att spelskaparna ens hade läst något av Rand när de började designa spelet.

Vad det gäller om spelskaparna hade läst Rand visar det sig att jag har fel. De HAR läst Ayn Rand. Jag har dock inte hittat några intervjuer om just det - men jag har å andra sidan inte letat, jag litar på övriga kommentatorer på Suhininas blogg.

I övrigt står jag fast vid det jag skrivit i kommentaren. Varför?

För att de flesta speldesigners jag har arbetat med:
1) inte reflekterar över det innehåll de stoppar i spelen
2) ofta - väldigt ofta - styr så långt ifrån moraliskt och etiskt ansvar de bara kan
3) ofta låter bli att fråga sig hur spelet kommer att påverka spelaren, annat än i syfte att skapa "något coolt"
4) försvarar våldsamt och misogynistiskt innehåll i spel med "det är ju bara ett spel".

Jag har precis som Suhinina svårt att se hur ett spel som till stora delar går ut till största delen av att skjuta sig fram, lösa konflikter med våld - och ett ganska enkelt pipe-spel som representerar hacking - är konst.

Om spelet faktiskt hade ställt mig inför några egentliga val hade jag haft lättare att se det som konst. Om spelet hade - istället för att leda mig genom det på räls - låtit mig ta viktiga beslut hade jag kanske kunnat se det som konst. Men min biff är egentligen inte med BioShock.

Min biff är med hela spelbranschen som har så svårt att ta ansvar för designbeslut att det mest kontroversiella innehållet förklaras bort med att "det är bara ett spel". Min biff ligger just där. Om det bara är ett spel, hur kan det då vara konst? Och om innehållet lutar åt samma sorts spelmekanik, samma sorts grafik, samma sorts konfliktlösningsmetoder - hur kan det då berättiga att man ser det som konst?

För vad är konst?

Konst är att ställa frågor
Konst är att få dig att tänka
Konst är att få dig att reagera
Konst är också att skapa något med stor skicklighet
Konst har en avsändare
Avsändaren tar ansvar för innehållet

Men konst - i mina ögon - är inte att bygga ett spel som ser ut ungefär som alla andra spel. Konst är inte att använda spelmekanik som fungerar ungefär på samma sätt som all annan spelmekanik.

Luddigt, eller hur?

För övrigt räknas framgången i Dragon Age: Origins efter hur många olika varelser du har slagit ihjäl. Kallas för heroic achievement.

I mina ögon hade det varit långt mycket mer intressant att se hur mitt spelande, mina val i spelet, min känsla för diplomati, påverkar spelet.

Jag hade velat ha heroic achievements som gick ut på hur många diplomatiska uppdrag jag lyckas rädda. Jag vill ha heroic achievements som går ut på hur många gånger jag lyckas undvika att döda. Hmm... Fluminlägg. Jag hoppas i vilket fall att lite har gått fram genom all förvirring.

Läs även andra bloggares åsikter om BioShock, speldesign, konst

Vart får du allt ifrån?

2010-02-10T15:43:00.003+01:00

Jag har postat en liknande post på Sidentrosor, men den rör sig främst om min bok om rollspel och kvinnor. Här tänkte jag, som tips till mina medsystrar, posta all info jag har om kvinnor och spel med ett datorspelsperspektiv.

Ambjörnsson, Ronny - Mansmyter: Liten guide till manlighetens paradoxer, Fischer 1990
Butler, J. - Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity. Routledge, New York, NY, 1990
Cassell, Justine, Jenkins, Henry (red) - From Barbie to Mortal Combat
Chess, Shira - A 36-24-36 Cerebrum: Gendering Video Game Play through Advertising, Journal of Critical Studies in Media Communication
Cornut-Gentille D’Arcy, Chantal - Wicked Witches Were Invented by Frightened Men (PDF), University of Zaragoza, 1998
Duchenaut, N., Moore, R. J., Nickell, E. - Designing for Sociability in Massively Multiplayer Games: an Examination of the ‘Third Places’ of SWG. In Conference Proceedings for Other Players, Center for Computer Games Research, IT University of Copenhagen, DK, 2004.
Flanagan, M. - (2000). navigable narratives: gender + narrative spatiality in virtual worlds. Art Journal. Vol. 59 no. 3 (Fall 2000)
Fron, Janine, Fullerton, Tracy, Ford Morie, Jaquelyn, Pearce, Celia - The Hegemony of Play, Proceedings DIGRA: Situated Play, 2007
Fullerton, Tracy, Ford Morie, Jaquelyn, Pearce, Celia - A Game of One's Own: Towards a New Gendered Poetics of Digital Space
Gemzöe, Lena - Feminism, Bilda Förlag 2005
Graner- Ray, Sheri - Gender Inclusive Game Design, Charles River Media 2003
Hirdman, Yvonne - Genus: Om det stabilas föränderliga former, Liber 2001
Huntemann, N.B. - Beyond Ms. Pac-Man: Gender in Contemporary Video Games, The 5th Annual Critical Issues in Communication Series, 2007
Huntemann, N.B. - Play Like a Man: Understanding Video Game Violence, Lectures on Media Literacy
Karlsson, Pernilla - Jag kanske är lite nörd men jag är ändå ganska snygg... och tjej... och jag bor inte i källaren: En uppsats om spel, genus och identitet (PDF), Södertörns Högskola, 2007
Linderoth, Jonas (red.) - Datorspelandets Dynamik: Lekar och roller i en digital kultur, Studentlitteratur 2007
Nylander, Johanna - ActionMegaPower: Att inkludera tjejer i marknadsföring av actionspel (PDF), Högskolan i Skövde, 2008
Pena, Jorge, Hancock, Jeffrey T., Merola, Nicholas A. - The Priming Effects of Avatars in Virtual Settings, Communication Reaearch 2009
Pearce, C. - Playing Ethnography: A Study of Emergent Behaviour in Online Games and Virtual Worlds. Ph.D. Thesis, Central Saint Martins College of Art and Design, University of the Arts, London, 2006.
Schott, G. R., Horrell, K. R.- Girl Gamers and Their Relationship with the Gaming Culture, Convergence 6, 4 (2000)
Sprenger, James & Kramer, Heinrich (övers. Montague Summers) - Malleus Maleficarum, Bracken Books 1996
Taylor, T.L.- Multiple Pleasures: Women and Online Gaming, Convergence 9, 1 (2003)
Waern, Yvonne (red.) - Bild och föreställning: Om visuell retorik, Studentlitteratur 2004

Nu lägger jag fan ner

2010-02-04T09:08:00.000+01:00

... orkar inte med den här skiten längre.

Kroppar i gamingsverige

2010-02-03T05:40:00.013+01:00

Det är ett aber och det gör mig rent förtvivlad att prata om hur kvinnor marknadsför sig själva i spelsammanhang.

Å ena sidan är det helt upp till var och en, man eller kvinna, att göra det de själva anser acceptabelt. Något som är acceptabelt för mig, är inte acceptabelt för dig, och tvärtom.

Å andra sidan kan reklam med sex som drivmedel sluta spelhobbyn ännu mer och tydligt visa på att "it's a mans world", eftersom "alla vet" att sex säljer, men det "alla" inte vet är att sex inte säljer till alla, utan till en viss publik och att den publiken är manlig.

Det finns en teori, framförd av Laura Mulvey som handlar om "the male gaze".

In feminist theory, the Male Gaze expresses an asymmetric (unequal) power relationship, between viewer and viewed, gazer and gazed, i.e. man imposes his unwanted (objectifying) gaze upon woman. Second Wave feminists argue that whether or not women welcome the gaze, they might merely be conforming to the hegemonic norms established to benefit the interests of men — thus underscoring the power of the male gaze to reduce a person (man or woman) to an object.

(wikipedia)

Inte bara det. Det har även kommit en undersökning från University of Conneticut om hur kvinnor reagerar på att bli objektifierade.*

The study, published this month in the journal Psychological Science, explains that our culture has so taught women that they're judged on appearance that they've come to evaluate themselves that way, ultimately self-objectifying.

(Windsor Star)

Ariez skriver om Mousesports damlag som har gjort reklam för Razers gamingmöss. I fotoalbumet hittar jag bland annat de här bilderna:

Det är uppenbart, i alla fall i mina ögon, att den här typen av reklam riktar sig mot en manlig publik. Eftersom stora delar av datorspelsbranschen är ett enda härke av manschauvinism** som promotar en syn på kvinnan som hypersexualiserad och objektifierad, så blir jag så otroligt ledsen när jag ser att tjejer som gamear spär på den synen på kvinnor. Ja, jag vet. Det är deras kroppar. De borde få göra vilken sorts reklam som helst för sig och för andra. Men det förstärker den syn på kvinnor som redan finns i branschen och det gör murarna mellan "vanliga"-gamers och "hardcore"-gamers ännu större.***

För vad påminner Mousesports damlag om?

Ivy från Soul Calibur. Med undantag för jättetuttarna då. Som faktiskt har vuxit enormt mycket sedan första installationen av SC. På DC-versionen har hon ungefär en C-kupa. Jag vill inte ens drista mig till att fundera på hur stora hennes bröst är på den här bilden.

Desto mer ledsamt blir det då att bli uppmärksammad på Fit4Fights "reklamdrive" som enligt pressmeddelandet syftar på att "främja spelandet för alla". Lite om reklamen hittar jag på rakaka:

Istället var det lagets "spelansvarige" [...] som var på plats iklädd en T-Shirt med trycket "Vill du veta mer om mig?". Surfar man in på föreningens hemsida möts man av bilden ovan. För att komma åt denna film måste man självklart bli medlem. F4F lockar alltså med en halvnaken tjej och rekryterar medlemmar på löpande band.

(rakaka)

Notera att för att kunna se videon krävs det att man registrerar sig och loggar in. När jag försökte regga mig runt halv nio på onsdags morgon gick det inte att komma åt f4f.nus registreringssida. Jag har alltså inte sett videon, bara läst pressmeddelandet från f4f.nu.

Nu måste jag också poängtera att mitt syfte med den här bloggposten INTE är att dissa vare sig f4fs spelansvarige eller tjejerna i Mousesport. Det jag totaldissar är den attityd som gör att den här typen av reklam är "okej". Att den ses som "normal", att tjejer och kvinnor blir bedömda på sitt utseende snarare än att de är vassa på att fragga eller att de är schyssta co-opspelare.

I pressmeddelandet från f4f kan jag läsa att föreningen enligt uppgift tar avstånd från kvinnoförtryck och förespråkar ett jämlikt samhälle. Trots det har man alltså använt sig av sexistisk reklam. Skälet till att reklamen är sexistisk är:

Men sanning är att i dagens samhälle hör en halvnaken kvinna inte till ovanligheterna, om detta är rätt eller fel är det upp till var och en att bedöma. I dagliga medier, såsom Aftonbladet och Expressen, förekommer dagligen artiklar som intimt behandlar ämnet sex, bilder på halvnakna kvinnor hör knappast till ovanligheten. Sanningen är att sex säljer.

Sanningen i det här fallet är att sex säljer till den målgrupp f4f vill locka till sin förening. Det säljer till unga grabbar och män. I fallet unga tjejer och kvinnor skulle jag vilja påstå att det är i det närmaste avtändande och avskräckande. Det som händer med den här typen av reklam är att kvinnorna i den blir objekt, snarare än subjekt. De blir en sexuell fantasi.

F4F har säkert behjärtansvärda avsikter, men jag tvivlar på att den typen av reklam för föreningen som görs i och med den här videon är förenligt med den påstådda jämställdhet som Sverok har inskriven i sina stadgar.

6§ Förbundet verkar i enlighet med demokratiska principer.
3 Angående §6: Sverok anser att jämställdhet och jämlikhet ingår i begreppet demokratiska principer.

Frågan är om Sverok som riksförbund kommer att reagera på det här utspelet från f4f, och hur den reaktionen isf kommer att se ut. Det är nämligen ett ämne som berör ALLA inom spelhobbyn, inte bara tjejer, inte bara f4f, inte bara de tjejer som ställer upp på de här premisserna. Hur kommer hobbyn att se ut ur ett jämlikhetsperspektiv framöver?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om objektifiering, sverok, spel, spelbranschen
_____________________________________
* Consequences of Objectification
The consequences of objectification are not easy to measure. There is no way to link dangerous behaviors such as eating disorders or crimes such as rape directly to media objectification-- and it would be irresponsible and inaccurate to do so. However, we live in a world filled with the objectification of women, and this objectification contributes to social problems. These problems include:
• Sexual violence and other violence against women. When women are portrayed as objects without subjectivity, it may be easier for some to justify violence against them. If a woman is just a thing to be looked at, her feelings and concerns might seem less important.
• Eating disorders and negative self image. The enormous pressure that young girls and women feel to live up to an unrealistic image is fueled by images that suggest the importance of being a beautiful object.
• Backlash. As theorists such as Jean Kilbourne [1] and Susan Faludi [2] have argued, the influx of objectified images of women have occurred at the same time that women have gained other kinds of power in society, serving as a backlash to keep women from becoming too powerful
• Pressure on teens and young women to dress and behave more sexually.
In conclusion, imagine a table. A table is a collection of molecules-- truly an object. It does not care if you look at it, compare it negatively to other tables, pick it up, or even damage it. a woman, however, is both an object and a subject. Like a table, she is a collection of molecules that can be looked at or damaged-- but unlike a table, she cares. When society reduces human beings to the status of tables, the humans are bound to get hurt.
(källa)

** Ja, jag tycker det. Till och med de mest fantastiska och underbara medarbetare jag haft genom åren har visat sig oförstående inför varför tjejer inte spelar. Säger jag 1, hypersexualisering 2, passiva kvinnor eller 3, inga kvinnor har jag mötts av ett uppradande av ett eller två spel som ovanstående INTE stämmer på. Tyvärr är det så att det stämmer på merparten av spelen.

*** Fron, Fullerton, Morie och Pearce har skrivit en alldeles utmärkt uppsats om spelhegemonin. Spelhegemonin består av en i första hand vit, i andra hand asiatisk, mansdominerad företags- och kreativ elit som representerar en stor grupp globala förläggare som samarbetar med en rad distributionskedjor. Den här hegemoniska eliten bestämmer vilka teknologier som skall användas, vilka spel som skall göras och för vem spelen skall göras. (Källa)

Nintendo har tagit ett steg åt sidan i och med sin Wii, men det finns problem med hur Wii marknadsförs mot "vanliga"-gamers också, eftersom till och med den reklamen (som riktar sig mot kvinnor) spelar på könsrollskonservativa sätt att se på kvinnor och deras tid. (Källa)

Moral Kombat

2010-02-01T11:46:00.003+01:00

Kolla på en dokumentär av Spencer Halpin på Babelgum. Gratis att kolla på ett par veckor till.

Nu när jag har sett filmen finns det ett par saker jag funderar över, framförallt det citat jag läst ifrån Ludica Groups utmärkta paper The Hegemony of Play (PDF)

The power elite of the game industry is a predominately white, and secondarily Asian, male-dominated corporate and creative elite that represents a select group of large, global publishing companies in conjunction with a handful of passive chain retail distributors. This hegemonic elite determines which technologies will be deployed, and which will not; which games will be made, and by which designers; which players are important to design for, and which play styles will be supported. The hegemony operates on both monetary and cultural levels. It works in concert with game developers and self-selected hardcore “gamers,” who have systematically developed a rhetoric of play that is exclusionary, if not entirely alienating to “minority” players (who, in numerical terms, actually constitute a majority) such as most women and girls, males of many ages, and people of different racial and cultural backgrounds. It is aided and abetted by a publication and advertising infrastructure, characterized by game review magazines, television programming and advertising that valorizes certain types of games, while it marginalizes those that do not fit the “hardcore gamer” demographic.

Den här makteliten nämns överhuvudtaget inte i filmen. Inte heller pratas det något om hur små tjejer påverkas av spelen. Näe. Våld och spel är manliga områden och våld är ett manligt problem. Som att jag inte kan langa iväg en rak höger jag med om jag blir provocerad.

Det andra jag funderar över är de påståenden om att "vi kan göra vad vi vill, vi vill göra så mycket fantastiska spel". Varför ser marknaden ut som den gör om vi verkligen vill göra spel som ställer spelaren inför moraliska val? Jag tror inte att den hegemoniska eliten är särskilt intresserade av att göra spel för "oss", oavsett hur stor marknad "vi" utgör.

Pwah!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om debatt, spelbranschen, våld

Ilska

2010-01-31T20:56:00.003+01:00

När ilskan tar över kan det vara svårt att behålla ens en tillstymmelse till kritiskt tänkande. JAg funderar ibland på vad som skulle hända med min omsorgsfullt uppbyggda sakliga fasad om den skulle börja krackelera.

All den här ilskan jag går och bär på, alla mina tvivel, all tysthet som vilar här, närmast hjärtat. Den där ilskan som är så glödande het att den bränner bort allt som kommer ivägen för den. Förut har jag alltid vänt ilskan inåt. Under många år i min ungdom ägnade jag mig åt självskadebeteende (faktum är att min trygghetsventil är den skalpell jag alltid har med mig. Alltid. Om jag har den med mig, resonerar jag, så behöver jag inte använda den. Den är min klippa.) just därför att det fanns så mycket som var fel, och jag trodde att det var mig det var fel på, istället för att inse att det var världen runt omkring som ville klistra sina normer på mig.

Jag har varit bedrövad, ledsen och förbannad stora delar av mitt liv. Jag har längtat efter att kunna bli någon annan än den jag är, kasta av mig mitt oberoende och bli den där personen - kvinnan - som förväntas av mig. Men de försök jag har gjort har alltid slutat i katastrof. Jag kan inte sminka mig. Jag rakar inte benen. Jag tycker inte om att gå på barer.

Jag har aldrig upplevt att jag har blivit raggad på. Ingen tafsar på mig. Jag vet varför, och på något plan är jag nöjd med den förklaringen. Jag är ful, kort och gott. Min skönhet, om den finns, ligger på ett abstrakt plan, snarare än på ett fysiskt plan. Sanningen att säga handlar det nog mer om att jag är livrädd för vad som skulle hända om jag faktiskt gjorde ett försök att städa upp mig. Skulle jag kunna leva med att jag inte duger som kvinna ens om jag försöker? Jag tror inte det.

Så jag fortsätter på samma sätt som jag alltid har gjort, jag gömmer mig bakom ett osminkat ansikte och bakom övervikt, i förhoppningen om att ingen skall upptäcka att jag inte ens kan bli kvinna med en medveten ansträngning.

Hmm... Ilskan ja. Ilskan över att bli bedömd, inte på meriter, utan på utseende och efter kön. Den finns här hela tiden. Så därför måste jag vakta extra noga nu när jag skriver en bok om genus och rollspel. Tänk om ilskan läcker över, tänk om den färgar mina efterforskningar i så hög grad att jag blir blind för verkligheten? Tänk om verkligheten blir blind för mig?

Hur får vi tjejer att spela rollspel?

2010-01-26T15:49:00.004+01:00

Det här är ett experiment, och som sådant postar jag det dels här och dels i en garanterat nördfylld och mansfri miljö. OCh dessutom på Sidentrosor. Let the dice roll.

Med anledning av dels Tereses inlägg på Role-playing is so Gay (Varför könsfördelning spelar roll) och ursprungsinlägget på Piruett (Ännu mer om män och kvinnor i svenska rollspel) och den följande diskussionen som uppstod så skulle jag gärna vilja fortsätta den diskussionen lite.

Terese påstår i sin blogg att könsfördelningen mellan kvinnor och män är ett problem i rollspel (jag är böjd att hålla med), medan kommentatorerna i Piruetts tråd har det här att säga (jag plockar lite körsbär här, så feel free att banka mig i huvudet med "men sen sa han ju att..." osv)

Lukas säger så här om varför det är fler män än kvinnor:
"Ytterligare en faktor (som på intet vis förtar vikten av de av dig uppräknade) kan vara att folk är mindre bekväma med att meja ner horder av kvinnor än horder av män. Vill du ha en armé av ansiktslösa mooks som spelarna kan spöa utan att få dåligt samvete gör du dem till män, eftersom våld mot kvinnor hos väldigt många triggar en starkare emotionell respons än våld mot män. Och vi vet ju alla att SLP egentligen finns där för att man ska slå ihjäl dem och ta deras grejer."

Men skulle det vara så hemskt egentligen? Skulle vi tillskriva dem offerrollen bara för att de var ansiktslösa mooks, eller tillskriver vi dem offerrollen därför att vi omedvetet tänker "kvinnor och barn först"? Hur ändrar vi det isf?

Petter B skriver så här:
"Okej, för att nu återgå till könsfrågan i Mutant. Jag tror att en stor del av den slentrianmässiga grabbigheten ligger i att man vill ha personer som GÖR saker. När det gäller action, så tänker sig i alla fall killar oftast att killarna är de som GÖR. Det ligger i hela genrens grundförutsättningar. Ett spel som Mutant bygger i grunden på en pojkboksvärld med ett underförstått manligt subjekt."

Aha! Nu kommer vi in på ämnet "the male gaze" här. Kan man väl säga. Lite brett talat - vilket precis som Petter skriver beror på att rollspelen är skrivna ur ett manligt perspektiv. Vad skulle hända om vi skrev ett rollspel ur ett kvinnligt perspektiv? Finns ens det kvinnliga perspektivet? Kan - för att hårddra det - ett objekt ha ett perspektiv?

Daflum skriver:
"Däremot vill jag försvara Järnringen lite i och med att trots de inte tillgodosett behovet av en kvantitiv jämnställdhet så har de lyckats i stora drag att att tillföra en kvalikativ jämnställdhet. Med det menar jag att många av kvinnorna som finns repensenterade är minst lika intressanta och komplexa som männen och även lika simpla som männen också."

Frågan är då om kvalitet kan motverka kvantitet? Kan den det?

Zapp skriver:
"För oss övriga är det inte det minsta konstigt att de flesta slp’er man möter är män. Även om rollspel kanske inte kan betraktas som historiska delar de samma element som historien. Det är en farlig värld, och i sådana reser kvinnor ogärna ensamma. Om de alls tillåts ta egna initiativ, vill säga.

Anledningen till ”Män blir liksom default-könet för spelledarpersoner där könet egentligen inte är viktigt” är ju just att skribenten då slipper rättfärdiga varför en kvinna blivit vakt, rövare, tipsare etc etc."

Och han har ju rätt. Att beskriva en kvinnas ställning är inte svårt - så länge hon inte lämnar den. På precis samma sätt är det svårt att beskriva en mans ställning om han inte har en maktposition. Hur kommer det sig? Skall vi göra som Gerd Brantenberg och skriva en Egaliasetting, där männen är underordnade och kvinnorna de riktiga kvinniskorna?

Vad tror ni?

Missa inte!

2010-01-21T12:00:00.003+01:00

Jag är med och flummar i det eminenta programmet "Radio Speltorsk".

Lyssna här!

I programmet pratar jag om min kärlek till rollspel, tower defense, Star Craft och min avsky inför linjära spelupplevelser.

Jag blev intervjuad av två mycket sympatiska herrar, Andreas och Sebbe, hårt piskad av Sebbe i spelnördsduellen (men han ställde kuggfrågor!) och hade faktiskt väldigt roligt under hela samtalet.

Återkommer på bloggen vid senare tillfälle med lite mer nyheter. Just nu är jag inne i någon slags kreativ hyperdrive som gör att jag inte riktigt har tid att blogga. Eller säg så här, jag prioriterar det inte.

Space Invaders-armband

2010-01-06T10:26:00.005+01:00

Här är en liten beskrivning och ett mönster på ett Space Invaders-armband. Armbandet går att göra antingen med square stitch eller med pärlväv. Använd det du tycker är mest bekvämt att jobba i.

Jag har använt 2.7 mm rocailles när jag gjorde armbandet, och elastisk tråd för att det skall gå att trä över handen. Det går åt ungefär 3000 svarta och lika många vita pärlor för att göra armbandet.

Börja med att bygga tre rader små space invaders, för att undvika att låset eller knutarna hamnar på framsidan av armbandet.

När du har tre rader space invaders, så är det bara att köra på med det stora motivet. Tänk på att varje "pixel" i figuren består av fyra pärlor, så att det inte blir ojämnt i slutet.

Så här blir slutresultatet:

Häpp! Fråga gärna om det är något som är oklart eller om du vill ha tips. Kommentarerna är öppna :)

Jag vet fan inte vad...

2010-01-06T08:28:00.001+01:00

... jag håller på med. Varför lägger jag inte all den här energin och lusten på enbart ett projekt? Måste jag pyssla med typ allt?

*argh*

Frustration.

Det går över.

Gung ho! - eller att kritisera och hata på nätet

2010-01-05T09:55:00.005+01:00

Opassande skrev det så bra för ett tag sedan.

Har spenderat timtals i diskussioner om kritik och kritiseras för att man inte tål kritik och inte får försvara sig mot kritik för då låter det som att andra inte får kritisera och vissa _ska_ inte få kritiseras men andra bör allt kritiseras och det är en rättighet att kritisera men du får inte säga emot…

Nu har Isobel råkat ut för hatfyllda kommentarer på sin blogg och via mail. Det verkar vara ett gammalt fenomen.

I en av kommentarerna till Opassandes senaste inlägg står det så här:

Detta var ganska OT, men jag känner ibland att om man uttrycker kritik så utövar man helt plötsligt “näthat”. Men som jag ser det, om man kan stå för sin kritik med sin riktiga identitet, så är det förmodligen oftast inte näthat. Däremot om man framför samma kritik helt anonymt, så är det djäkligt fegt.

Problemet med det här resonemanget är detta - för att något skall vara kritik och inte bara hat så måste kritiken vara underbyggd med någon form av saklig argumentation. Att säga till någon (som Isobel uppenbarligen fått höra) att "hoppas du dör i livmodercancer din arabhora" är inte att argumentera sakligt. Att gå till personangrepp är generellt sett ett dåligt sätt att få andra att lyssna på dina förslag eller din kritik. Att säga "du fan dum i huvudet för du tycker så här" är bara en fortsättning på sandlådeargumentationen man använder när det inte finns några sakliga argument kvar. Jag har skrivit om det här tidigare i samband med min debatt med Dataspelsbranschen, och vid ett par tillfällen till.

Det Isobel har råkat ut för är näthat. Det går inte att kalla en kommentar som "hoppas du dör i livmodercancer" för kritik. Det är inte kritik. Nevertheless måste jag ge Ingi (och för den delen delvis Opassande själv) en poäng i det de säger om kritik. Vi kan inte låta kritik - faktisk, saklig och relativt objektiv kritik - gå under rubriken näthat.

Konsten är att kunna känna skillnad på de två, men det är något som för mig känns ganska självklart (efter många, många debatter på nätet):

Baserar sig kritiken på dig som person? Dvs är du inkompetent, irrationell, rabiat osv så har personen förmodligen inte så mycket att säga.

Baserar sig kritiken på det du har uttalat dig om? Handlar det om faktafel, åsiktsskillnader runt teorier och hypoteser eller en diskussion om huruvida George W. Bush faktiskt ÄR en 2 m lång ödla eller inte, tja, då är det förmodligen hyfsat saklig kritik.

Ett par tips i sammanhanget:
1. Ta det aldrig, aldrig, aldrig till ett personligt plan. Har du argument som räcker så behövs inte det. Har du inte argument som räcker är det kanske bättre att hålla käften.
2. Ta aldrig någon annans bloggposter personligt. Du är inte universums mittpunkt. För dig är du det, men knappast för någon annan. Skulle vara om du har en liten hund eller ngt. (Såvida inte så klart bloggposten handlar om just dig och dina tillkortakommanden och inte om ett ämne som enbart berör dig. Är det en saklig bloggpost kan du ta till dig av kritiken. Det brukar dock inte personpåhopp vara.)
3. Om du skall svara på en bloggpost eller en kommentar som du upplever som felaktig, och framförallt om du blir arg av bloggposten eller kommentaren - posta inte med en gång. Skriv inte i affekt. Bemöt istället posten med sakliga kommentarer om vad du tycker inte stämmer, vilka faktafel som finns osv.
4. Alla måste inte ha samma åsikter. Inse det. Alla måste inte tycka som du. Och ur det följer så klart att alla inte måste tycka som jag, och att hela den här bloggposten och kritiktipsen faller i sammanhanget. Det fina i kråksången är så klart att så länge du inte har sakliga argument som övertygar mig om motsatsen så måste inte jag tycka som du heller.
5. Du dör inte av att ändra åsikt eller av att ta in ny information. Tvärtom.

Det finns två faktorer som jag tror spelar in när vi pratar om kommunikation via nätet. För inte alls länge sedan var nätet en anonym plats. Ett ställe där du kunde göra vad du vill mot vem du ville och det fanns få sätt att spåra dig och ställa dig till svars för vad du gjort. Anonymitet skapar på något sätt säkerhet och den säkerheten kan man sedan luta sig emot när man skriver något särdeles elakt. "Det är ändå ingen som vet vem jag är". Med anonymiteten så kom också straffbefrielsen. Med det menar jag att det är svårt att straffa någon man inte kan få tag på. Visst kan jag bli modererad, men kännbara straff? Nätet är en så enorm plats så att bli avskuren från ett ställe knappast märks. Om man inte är djupt investerad känslomässigt så klart.

Den andra faktorn är att jag inte ser dig som läser. Faktum är att jag inte har en aaaaning om om någon ens läser det. Att kommunicera via bloggar och kommentarsfält och forum är en märkligt okroppslig upplevelse. Om jag inte ser dig jag pratar med så har jag lättare att låta bli empatin. Det är ju bara ord på en skärm. Eller hur?

Jag säger som titeln på mitt förra inlägg. Respect. Respektera dina medkommunikatörer i lika hög grad på nätet som i verkligheten. Och försök att se skillnad på saklig, konstruktiv kritik och näthat. Mina Moderata Karameller har också lite funderingar runt det här med känslor och subjektiva upplevelser.

Du behöver inte hålla med. Men försök att ha lite empati.

Intressant?

Andra bloggare om:
bloggdrev, näthat, mobbing, kritik

R.E.S.P.E.C.T.

2010-01-05T08:06:00.005+01:00

Det här kanske kommer som en chock, men jag kan inte tala för alla gamertjejer. När jag skriver har jag ett högst personligt perspektiv.

Som person har jag ett djupgående intresse av moral, etik och framförallt respekt. Ansvar finns med i röran någonstans. Jag tror på personligt ansvar, samtidigt som jag är medveten om alla kulturella och sociala strukturer som ibland gör det man trodde var möjligt helt omöjligt, oavsett hur mycket man själv försöker och tar ansvar för sin egen situation.

Världen är vare sig svart eller vitt. Vi lever i gråskalor. Vad är det som säger att ett spel inte kan vara underhållande och moraliskt/ etiskt försvarbart? Igår läste jag en mycket intressant forskningsrapport som tog upp huruvida moderna vålds-/ krigsspel håller sig inom internationella lagen om mänskliga rättigheter. Föga förvånande är det ytterst få som gör det, och än mindre förvånande är att spelaren uppmanas direkt att bryta emot den genom att döda civila, förstöra egendom och tortera och avrätta krigsfångar.

Frågan är då om den här sortens spel skulle förlora något på att följa och uppmana till skydd av mänskliga rättigheter och att följa Genevekonventionen om väpnade konflikter? Jag tvivlar på det. Snarare skulle man kunna utveckla spelen ännu mer. Skjuta är bara en aspekt av krig. Strategi, taktik, informationssamlande och resursfördelning kanske låter trist, men det finns något magiskt att orkestrera en enorm krigsapparat efter ett eget lynne. Visst skulle det krävas research, men vad jag vet är det få utvecklare som klagar över att detaljstudera en stridsvagn eller vilka vapen som var mest använda i den eller den väpnade konflikten.

Vän av ordning kommer med största sannolikhet att invända emot tanken och säga "Nej. Spelen blir inte alls lika roliga. Jag vill inte behöva ta hänsyn till verkligheten när jag spelar krigs- och våldsspel." Poängen är så klart att spelaren inte ens kommer att vara medveten om att hen följer några konventioner alls. Spelaren går dit utvecklarna leder. Blir spelaren belönad för att lägga en bombmatta över ett civilt mål kommer spelaren att göra det. Blir spelaren belönad för att först samla information om ett militärt mål och sedan avgör att det är civilt och avbryta offensiven, kommer spelaren att göra det.

"Meh!" säger vän av ordning. "Vad är det som är kul med att inte bomba ett mål?!" Vad är det som är kul med det då?

Här kommer moral/ etiktänkandet in igen på ett hörn. Är det tanken på att utan straff kunna döda hundratals civila eller att tortera krigsfångar som är det roliga i krigsspel? Vari ligger det roliga i det? Handlar det om makt över en annan människa? Handlar det om att få känna sig som en gud?

Frågan blir då om det inte finns andra sätt att uppleva makt - mer positiva sätt än de där du har en annan människas liv i dina händer. Triumfen av att lyckas hålla en rad gisslan vid liv i en krigszon är i mina ögon mer värd än den av att ha lyckats tortera fram resultat ur en fientlig krigsherre.

Jag fortsätter med de här funderingarna vid senare tillfälle...

EDIT: Jag postade innan korrläsandet. Det har blivit lite mer lättförståeligt nu, när meningarna finns med i fullängd... :P

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, spelbranschen, speldesign, etik, moral

Utdrag ur Rollspelshandboken

2009-12-31T10:12:00.002+01:00

Det här är ett utdrag ur kapitlet "Vad är rollspel?" ifrån min rollspelshandbok. Det är en dubbelpostning för det finns även med på Sidentrosorbloggen.

För att få koll på vad rollspel är är det först nödvändigt att veta vad ett spel är. Det kanske kan tyckas självklart vad spel är, men jag har märkt att definitionerna av spel kan variera ganska kraftigt mellan olika personer och olika sammanhang.

Det finns flera förklaringar till vad spel är. Om du exempelvis läser Katie Salen och Eric Zimmermans bok Rules of Play kan du hitta åtta olika defintioner. Det är en i det närmaste hopplös uppgift att dra tydliga gränser, men eftersom det är ett så luddigt begrepp är det extra viktigt för mig att ge min egen definition, så att du som läser vet vilken utgångspunkt jag har när jag skriver, inte minst på grund av de nya sätt att uppleva berättande på som berättarrollspelen har givit upphov till.

Ett spel har:
• Spelare - spel är en aktivitet som en eller flera spelare deltar i. Spelarna interagerar med systemet för att kunna uppleva spelet.
• En artificiell verklighet - spel är en aktivitet som skiljer sig från verkligheten, både tids- och rumsmässigt.
• Konflikt - spel omfattar alltid någon form av maktkamp. Den här kampen kan variera sig från spelare mot spelare till en kamp mellan spelargruppen och omgivningen.
• Regler - spel innefattar alltid regler som berättar för spelaren vad spelaren kan och inte kan göra inom det system som spelet omfattas av.

Rollspel för mig handlar dessutom om intressant och meningsfullt spelande. Sid Meier påstår att spel är en serie intressanta val, och det gäller i allra högsta grad för rollspel, eftersom det enda hindret för din valfrihet inom rollspel är din egen fantasi. Andrew Rollings och Dave Morris har vidareutvecklat Sid Meiers teori i sin bok Game Architecture and Design. De säger att för att ett val faktiskt skall bli intressant, så krävs det att inga av de val spelaren kan göra är mer fördelaktigt än något annat ur ett helhetsperskektiv, men utifrån sin egen situation kan spelaren välja ett alternativ som passar bäst för just den spelaren.

För att ett spel inte enbart skall vara intressant utan även meningsfullt krävs något mer. Jag citerar Katie Salen och Eric Zimmerman ur Rules of Play:

Meaningful play in a game emerges from the relationship between player action and system outcome; it is the process by which a player takes action within the designed system of a game and the system responds to the action. The meaning of an action in a game resides in the relationship between action and outcome.

Med andra ord skapas mening i spel genom relationen mellan spelarens (tillåtna) handlingar och hur de handlingarna påverkar spelet. Salen och Zimmerman pratar också om att mening i spel är beroende av att de handlingar som du utför i spelet blir tydliga för dig som spelar. Att döda en orch är meningslöst om du som spelar inte är medveten om huruvida det är bra eller dåligt för dig i spelet. Om du spelar ett brädspel och flyttar din spelpjäs är ditt drag meningslöst om du inte vet hur det påverkar din situation i spelet.

För att meningsfullt spelande skall uppstå måste din handling också vara integrerad i spelsystemet. Det betyder att en handling du genomför inte bara ger en omedelbar återkoppling (orchen dör) utan också att den handlingen påverkar dig senare i spelet (orchen var son till orchhövdingen som nu bestämt sig för att bränna ner alla näraliggande byar som hämnd för sin sons död). Handlingen får kort sagt konsekvenser för dig som spelar.

Intressant?

Andra bloggare om:
speldesign, rollspel, spel

Julklappar

2009-12-11T21:54:00.002+01:00

Det är något speciellt med väl inslagna paket. På något vis skänker det en enorm ro att sitta med silkespapper, snören, shellack och lacksigill och förvandla en gräll förpackning med massa reklammeddelanden till ett anonymt paket som inte skriker, utan lugnt konstaterar att "jag är anonym, och du har ingen aning om vad jag innehåller". Det finns en strukturerad symmetri och vilsamhet i en väl inslagen julklapp.

Följdaktligen drar jag ut på nöjet och slår in mina paket med en precision och noggrannhet som förmodligen skulle drivit många andra till vansinne.

Men nu kan jag inte blogga mer, för nu skall jag vika origamiblommor att fästa på paketen, som en extra bonus.

Inflytande och prisutdelningar

2009-12-10T08:41:00.007+01:00

Jag fick genom mymlans bloggvärldsblogg reda på att Ted Valentin startat en ny bloggtjänst, med namnet inflytande.se.

Valentin har valt att basera en blogs inflytande på hur många personer som länkar till bloggen. Jag noterade dock att inflytande.se även skall ha andra faktorer i ett senare skede. Antagligen för att öka precisionen misstänker jag. Det lär behövas. Se nedan.

En sak som jag funderade på när jag läste är att inlänkar är i hög grad beroende av hur ofta bloggen ses, och kontaktnätet som bloggaren har. Det handlar mindre om inflytande (tycker iaf jag). Iofs kan man argumentera att många länkar betyder att många personer tar intryck eller åtminstone läser texerna, men samtidigt... nja. Det är lite som med bloggpriser (och för den delen de flesta prisutdelningar), det handlar mer om vem man känner och vilka personer den personen känner. Det handlar mindre om prestation och kvalitet.

Inser att det låter lite "avundssjukt", och det blir förmodligen svårt att motbevisa att det inte handlar om något sådant. Jag har suttit med i ett par jurys och tanken med priserna är oftast god, men nomineringarna hamnar på de personer som har störst kontaktnät, inte nödvändigtvis de som gör bästa jobbet.

Det är samma sak inom de flesta grupperingar i samhället. Se bara på Sverok. Vilka är det som är big shots? Naturligtvis de som känner mest folk. Inte nödvändigtvis de som gör det bästa jobbet för förbundet. (Oooo, så bittert.)

Men tillbaka till bloggarna då. Kriteriet för att "bli" någon inom bloggvärlden (helt ovetenskapligt) handlar dels om 1. hur länge du har bloggat. Längre bloggperiod = större trovärdighet och status. Vilket sanningen att säga är bullshit, dina ord blir inte mer sanna bara för att du har skrivit länge. 2. Vilka personer inom bloggosfären du länkar till ofta. Länkkärlek är otroligt viktigt. Länkar du till en person är det troligt att den personen länkar tillbaka. 3. Kontaktnät. Hur många bloggare kommenterar du hos? Hur många kommenterar hos dig? Det är skitviktigt. 4. Ämnesval. Helst skall du välja ett lite lagom omstritt ämne, som exempelvis FRA eller "Gömdaskandalen" och vara lagom svartvit i din världssyn. En sida Har Rätt och den andra sidan Har följdaktligen Fel. Men viktigast av allt är att skriva om samma saker som resten av gruppen skriver om. Lämna inte ämnestråden, då blir du bums dumpad av åsiktsmaskineriet.(Därmed inte sagt att det inte finns bloggar som är nyanserade. Opassande är ett utmärkt exempel på det) 5. Skriv ofta. Ju fler uppdateringar, desto viktigare måste du ju vara, så uppdatera ofta. 6. Strömlinjeforma dina åsikter. Människor läser helst sådant som bekräftar eller rakt emotsäger sina egna åsikter. Naturligtvis känns det bäst att få en bekräftelse på hur bra man tycker, så de åsikterna får mest stöd.

Kollektiv intelligens i all ära, men det är en tunn, tunn linje mellan kollektiv intelligens och kollektiv dumhet.

Det finns en anledning till att jag citerar David Bowie i min bloggrubrik. Han har en poäng i att mainstream blir en slätstruken välling, där ingen sticker ut utanför de givna ramarna. Det gäller att kämpa med näbbar och klor emot den idiotin, för det är sååå lätt att hamna där. Alla vill bli bekräftade, nämligen. Till och med antisociala bittra människor som jag.

Intressant?

Andra bloggare om:
Inflytande.se, prisutdelningar, grupptryck, grupptänk

Trolldeg

2009-12-02T06:47:00.003+01:00

Vissa människor lever för att höra sin egen röst. Andra lever för att förstöra. Lassetrollet och Hejhopptrollet har bestämt sig för att mata varandra verkar det som. Men jag misstänker att det är ännu en i raden av de multipla personligheterna som Lassetrollet visar prov på. Hur tragiskt måste det ändå inte vara för ett troll att tvingas mata sig själv för att få respons? Jag funderade ett tag på att starta en insamling för Lassetrollet. Jag tänkte att kanske kan vi starta en site där alla får trolla precis som de vill? Men så kom jag på att det finns både Newsmill och Flashback.

Hej igen kära Lassetrollet. Tvärtemot vad du tror så råkar Huizinga vara både en auktoritet på området spel och människor, och är väl sedd på spelsiter runtomkring. Kanske inte på de spelsiter som just DU och dina trollkompisar hänger på (för jag tvivlar på att man diskuterar annat än härligt manliga spel och lesbiska kvinnor på dem) utan på riktiga spelsiter som exempelvis Gamasutra. Att du inte förstår vad jag pratar om är helt naturligt. Jag har genom empirisk undersökning kommit fram till att du har läs och skrivförståelsen hos en åttaåring. Men det kanske är att förolämpa åttaåringarna att skriva så? I vilket fall som helst så rekommenderar jag dig att först gå om grundskolan och gymnasiet och sedan kanske ta en kurs i retorik på högskolan. Vi ses om 14 år ungefär.

Oh noes! Någon matade trollet!

2009-12-01T14:26:00.002+01:00

Hej igen kära Lassetrollet. Eftersom du delar flera ganska avtändande drag med dina kompisar Stålkalletrollet och PeterLarssontrollet drar jag slutsatsen att du som troll har multipla personligheter. Vilken annan förklaring kan det finnas till att du lämnar smutsiga klövavtryck i debattfönstret? Och att du dessutom inte kan stava till avundsjuk du heller? Det kanske är ett genetiskt fel hos er troll? Antifeminist-troll är ganska förtjusta i att skylla på biologi, så då måste det gälla även för datorspelstroll, kan man tänka. Alla datorspelstroll är alltså halvanalfabeter med föga grepp om grammatiken. Och det där att födas till man? Jag tror på allvar inte att min uppskattning av spel sitter mellan mina ben. Möjligtvis om man som Game Girl Advance spelar Rez med Trancevibrator, men vad jag kan se förde det enbart med sig fördelar.

Idag har FRA tillgång

2009-12-01T09:57:00.003+01:00

Idag är mina mail och min elektroniska korrespondens rent teoretiskt inte längre bara mellan mig och mottagaren. Av den anledningen är det dags att tänka noga på vilket samhälle vi vill ha, och vart vi är på väg.

Det är läge för en tyst minut.

Mer trollish

2009-12-01T07:33:00.004+01:00

Ännu ett (okej, två, men det andra trollet var i alla fall lite välformulerat) troll har dykt upp i samlingen.

Det är ett PeterLarssontroll. PeterLarssontrollet tror att jag är avis på de spelutvecklare som gjort CoD:MW2 och påpekar att det släpps en manligt härligt spel inom kort - Bad Company 2. Jojo. Vad kan jag säga? Det är så klart svårt att tillbakavisa min eventuella avundsjuka, men till skillnad från PeterLarssontrollet så kan jag i alla fall stava till just avundsjuka. Jag vet också hur man använder ordet "och", vilket verkar ha gått PeterLarssontrollet förbi. Dessutom kan jag använda utropstecken och punkt på rätt sätt, för att inte nämna kommatecken och shift-tangenten. Jag skulle också vilja påpeka att det är tur för spelföretagen att de har en sådan lojal - om än pseudoanalfabetisk och vad det verkar ganska korkad - uppsättning fanatiker som kan försvara spelen och nyansera debatten på det här viset. Annars skulle det ju bli - som ett annat troll påpekade - rena rama pajkastningen.

Trolltyg i Tendensskogen

2009-11-30T16:10:00.003+01:00

Två trolltyg än så länge. Jag tänkte svara lite i min blog, bara för att undvika att mata trollen på plats, så att säga. Jag har trots allt lite att säga till de små gullungarna. Här kan jag dessutom strypa deras tillgång på kommunikation utan problem. Och tro mig, jag har absolut inga kval över att censurera troll.

Hej kära Lassetrollet. Jag har gjort spel hela mitt liv, ända sedan jag var en liten tomte, faktiskt. Vissa är våldsamma, andra är det inte. Du kanske spelar ett av de spel jag jobbat med nästa år, då släpps nämligen Just Cause 2, där jag var med och designade världen en sväng innan Avalanche råkade i lite ekonomiska bryderier. Jag väljer att trivas med min kvinnlighet, men jag vägrar att låta den begränsa mig och vad jag gör, tycker om och ser på. Du kanske skall vägra att låta din manlighet begränsa dig på samma grunder? Du kanske till och med skulle uppskatta att... tja... baka en kaka? Testa får du se. Nya erfarenheter leder till nya insikter.

Hej kära Stålkalletrollet. För det första har mina åsikter om spel inget med min politiska övertygelse att göra. Och nej, ni får inte ha något så kraftfullt som spel för er själva. Taskigt läge. Dessutom skulle jag aldrig göra ett spel för kvinnor till en bekräftelse för de stereotypa könsroller som berättar för oss att kvinnor är si och män är så. Är du inte medveten om att lesbiska kvinnor inte är hotfulla för riktiga män som du? Lesbianism är mer eller mindre inlemmad i den manliga sexualiteten, och det vore synd att ge er ännu en möjlighet att masturbera till spelen. Näe, om jag skulle göra ett spel som handlade om homosexualitet så skulle det handla om bögar som bakar. Ömsinta beröringar bögarna emellan. Det skulle skrämma skiten ur dig, lille vän, det skulle nämligen ifrågasätta din sexuella identitet. Särskilt om du var tvungen att spela en av bögarna själv. Vem vet. Du kanske skulle tycka om det?

Jag inser att det här inlägget är något baitande, det är därför jag inte kommer att tillåta troll i kommentarstråden. Däremot tillåter jag en nyanserad debatt. Alltid.

Tendens

2009-11-30T13:13:00.002+01:00

Nu finns Tendensavsnittet där jag är med tillgängligt att tanka hem och lyssna på. Tendens P1

Berätta gärna vad du tyckte.

Troll kommer att modereras stenhårt.

Söndagssammanfattning

2009-11-29T16:17:00.002+01:00

I veckan har jag:
Jobbat över ungefär fem timmar
Blivit intervjuad för Tendens (radioprogram)
Gjort klart alla mina uppgifter i sprinten (den tog slut på fredag)
Undersökt stop motion animation
Undersökt podcastande
Spelat in en podcast
Letat ämnen till podcasts
Läst ut Stephen Kings "the Stand" för miljonte gången
Handlat en massiv mängd kattmat till våra massiva katter
Handlat mat för två veckor framåt
Städat
Tvättat
Slutat vara rädd för min egen röst
Insett att jag pratar västgötska. Hörs på Ä-ljuden. Breda och bekväma. Lite som gangsterrappare på tunnelbanan mellan Rinkeby och T-Centralen.
Fikat med mina feminister
Stressat över Rollspelshandboken och Voodoo - inget har blivit gjort. Jag har bara stressat.

Skriv regler

2009-11-27T05:10:00.004+01:00

Det här är en föreläsning jag höll på Futuregames om hur man på bästa sätt strukturerar och skriver regler. Föreläsningen var mer eller mindre i punktform, och det är även så jag återger den här. Om jag orkar kanske jag gör podcasts av samtliga mina föreläsningar och lägger upp lite här och var.

Varför regler? (som i manual)
• WYSIWYG - spelaren har ingen aning om hur spelet spelas - var tydlig
• I en idealisk situation förstår spelaren spelet utan regler
• Nya tider - nya verktyg - använd YouTube och sociala medier!

Vad är målet?
• Prio i reglerna bör vara:
• Att spela spelet
• Att förstå reglerna
• Att bemästra spelet

Regelstruktur
• Introduktion (kort bakgrund)
• Materialgenomgång
• Hur vinner man?
• Förberedelser
• Hur spelar man - typisk spelgenomgång
• Regelgenomgång

Ruby Glooms regelstruktur:
• Innehåll
• Målet med spelet
• Hur man spelar
• Poäng
• Specialregler
• Hur man avslutar spelet

Heckmecks regelstruktur:
• Bakgrund
• Innehåll i spelet
• Målet
• Förberedelser
• Hur man spelar
• Regler
• Spelexempel

Hjälp spelaren
• Illustrera hur spelet skall ställas upp (eller hur HUD:en ser ut)
• Beskriv varje del av spelet, gärna med bilder
• Ge ett tydligt spelexempel, återigen med bilder

Korrekturläs
Tänk på:
• Finns alla regler med?
• Är regler och upplägg genomgångna i “rätt ordning”?
• Är det för lite text? Är det för mycket text?
• Är spelreglerna illustrerade på rätt sätt?

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, brädspel, futuregames, speldesign, föreläsning

Mannen och hjälten och den som är ensammast i världen

2009-11-26T15:18:00.004+01:00

Häromdagen pratade jag med Ola Hemström från Sveriges Radio. Han kom ut till Kista för att prata med mig om den manliga hjälten och den bild som ges av den manliga hjälten i datorspel som Call of Duty: Modern Warfare 2. (Programmet heter Tendens och sänds på måndag kl 11.04 i P1). Temat är kvinnor och barn först, om hur konceptet och idealbilden av den kompetenta, bredaxlade och muskulösa manliga hjälten propageras även inom datorspel.

Han frågade mig hur kvinnorna passade in i bilden av mannen som hjälte, av mannen som soldat och krigare. I krigsspelens världsbild, kort sagt. Svaret var mycket enkelt. Kvinnor finns inte. Kvinnor är ett staffage, en bakgrundsbild, kanske ett objekt att rädda undan fara, en ursäkt för att få skjuta skallen av Ondskan, som uppenbarar sig som motståndarna i spelen. Det är ju en av egenheterna med datorspel att du som spelar aldrig kan hamna på fel sida. Det finns inga konsekvenser i den här världen. Om du skapar ett nytt Abu Ghraib eller ett Guantanamo så är det ändå inte fel. Spelet berättigar allt. Som spelare är du God, och för att Godheten skall segra är alla medel tillåtna. Ändamålen helgar medlen.

Datorspel visar dock inte på baksidan av den manliga hjälterollen. Du skall kunna allt, javisst. Och du skall vara beredd att offra allt för att visa att du är en hjälte. Du skall ta risker, stå utanför samhället en smula (ändamålen helgar medlen) och framförallt skall du stå ensam. Det är du som är beskyddaren, den omsorgsfulle, den där personen som med alla medel som står dig till hands skall rädda världen. Och du får aldrig be om hjälp, du får aldrig vara svag och du får aldrig vila. Det är på dina axlar världen vilar, som en nutida Atlas är det din insats som avgör om världen går under, eller om det fortfarande finns hopp.

Intressant?

Andra bloggare om:
mansroll, hjälte, tendens, P1, spel

Men herregud!

2009-11-26T13:54:00.002+01:00

Jösses... Bögarna och flatorna kommer och tar oss!

Tur att det finns ironi och humor i USA också:

"Soon gay people will start falling out of the sky..."

Test, test!

2009-11-23T08:06:00.004+01:00

Sent omsider kommer ännu ett blogginlägg baserat på en Futuregamesföreläsning, den här gången om test. Återkommer snart med en om hur man skriver regler. Den här föreläsningen baserades delvis på Microsoft Gamelabs "Do it yourself usability" från GDC 2007.

Test, test!
Speltest handlar i huvudsak om två saker:

* Att se till så att spelaren förstår vad spelet går ut på
* Att se till så att spelmekaniken/ spelet fungerar som designern har tänkt sig

Att hitta testområden
För att kunna genomföra ett bra speltest är det viktigt att identifiera de områden som du som speldesigner vill testa.

Visst går det att testa i blindo, men resultaten blir mycket bättre och mer fokuserade om du redan innan testsessionen vet vad det är du vill ha reda på.

Vad behöver spelarna göra eller förstå när de spelar det första gången?

Utifrån den frågan - och utifrån visionen som spelet har - kan man hitta en mängd features som måste framkomma när man spelar.

Definiera beteenden
Definiera vilka beteenden du förväntar dig att se när spelaren förstår eller inte förstår ett beteende. Det här hjälper till när du skall testa.

Om du vet ungefär hur en användare beter sig när de förstår eller inte förstår kan du också avgöra vilka områden i spelet som de förstår eller inte förstår.

Exempel:
Spelaren skall kunna ställa upp spelpjäserna på brädet på rätt sätt

Feature	Förstår	Förstår inte
Placera ut spelpjäserna	Spelaren ställer upp pjäserna med rätt placering	Spelaren förstår inte vilka pjäser som är spelpjäser
		Spelaren placerar pjäserna på fel ställen

Skapa testuppgifter
Skriv testuppgifter, små beskrivningar av vad spelaren skall göra, för att testa de beteenden du vill att spelaren skall förstå.

Exempel
"Du har precis köpt ett nytt brädspel som du tycker är intressant. Packa upp spelet och ställ upp pjäserna på brädet."

Att observera ett test
Det är viktigt av testskäl att du som testar ditt spel inte hjälper din testperson allt för mycket med ledande frågor. Istället bör du använda "öppna" frågor som är generellt hållna och inte avslöjar för mycket om uppgiften du låter dina spelare genomföra. Exempelvis:

* Vad förväntar du dig skall hända nu?
* Kan du berätta för mig vad du tänker?
* Vad vill du åstadkoma här?
* Beskriv vilka steg du genomför.

När du uppmuntrar en spelare att tänka högt, så håll i åtanke att som testledare bör du fokusera på

* Frågorna, inte svaren
* Att utforska hur användaren tänker på ett relativt neutralt sätt
* Att fråga användarcentrerade frågor

Det finns många sätt att fånga upp data på, blanda annat kan man spela in testsessionen på band eller video, eller bara anteckna. Nedan ger jag ett exempel på hur man kan anteckna på ett strukturerat sätt.

Det här sättet att anteckna på låter dig hålla koll på:

* Deltagaren
* Uppgiften deltagaren genomför
* Det observerade beteendet och deltagarens kommentarer
* En kod för att klassificera deltagarens beteende och/ eller kommentarer. Att använda koden kan förenkla för dig när du letar efter vissa uppgifter och analyserar materialet

Deltagare	Uppgift	Observerat beteende	Kod
1	"Du har precis köpt ett nytt brädspel som du tycker är intressant. Packa upp spelet och ställ upp pjäserna på brädet."	Hmm, jag vet inte, om jag ställer den här pjäsen där?	Misslyckande
		Spelaren förstår inte var första spelpjäsen skall placeras	Testledarens kommentar
		Nej, vänta, den skall ju stå här!	framgång

Intressant?

Andra bloggare om:
föreläsning, test, speldesign, futuregames

Klipp, klipp!

2009-11-11T10:54:00.003+01:00

Föreläsning på Futuregames Academy på fredag kommer att handla om att klippa och att testa spel. Det här är första delen av två och den tar upp klippandet.

Klipp klipp!
Vad gör du när du står framför ett gigantiskt monster? Ett gigantiskt monster som du själv har hjälpt till att skapa? Jag pratar inte om någon Frankensteinartad mardröm här, jag pratar om en speldesign som expanderat bortom all möjlighet att genomföra. En speldesign drabbad av feature creep.

Det är lätt hänt att man börjar expandera ett spel med alla möjliga idéer som är roliga, coola, snygga och så vidare. Då är det jätteviktigt att kunna identifiera vilka delar av spelet som är livsviktiga, och vilka delar man klarar sig utan.

Hitta visionen
När du började koncepta spelet hade du förmodligen en vision. Finns den visionen fortfarande kvar i den spelmekanik du har kommit fram till?

Varför har du valt just det här spelet och vad vill du åstadkomma? Försök sammanfatta det i en mening. Lyckas du så har du din vision. Då blir det lättare att börja klippa de ovidkommande delarna av spelet.

Om du inte lyckas sammanfatta spelet i en mening så är det dags att fundera över vad det egentligen bör handla om.

Separera spelmekaniken
Ett sätt att börja skära i materialet är att separera spelmekaniken i "bubblor". Skriv upp alla spelmekaniska delar på post-it lappar och fäst dem på ett papper. Skriv ner din vision och placera den i mitten.

På det här viset får du en översikt över hur många olika mekaniker det finns i spelet. Det blir en visuell översikt över ditt spel.

Gå igenom alla post-it lappar. Rangordna dem utifrån visionen i mitten. De lappar som innehåller mekanik som är absolut avgörande för spelet sätter du närmast visionslappen.

Prioritera spelmekaniken
När du har din visuella översikt över spelet så kan du börja märka dem med viktighetsfaktor. Lappar nära visionen har hög viktighetsfaktor (och viktighetsfaktor är något jag har lånat ifrån Scrum - istället för att prioritera ger man varje uppgift som skall göras en viktning mellan 0 - 500. 500 betyder att det inte kan bli viktigare, medan 120 inte är så himla påträngande) och lappar långt bort har låg viktighetsfaktor. Alla lappar med en faktor under 250 kan du ta bort. Se vad som händer med spelet när du gör det.

Hitta ekonomin i spelet
I mångt och mycket handlar prioritering om att hitta rätt balans i ekonomin i spelet.

Kommer du ihåg?

* Resurser: Ex. vis ammunition, kroppspoäng, monster
* Källor: Ex. vis upphittad ammunition, medicinlådor, spawnpunkter
* Förluster: Ex. vis att avfyra vapnet, att bli träffad av en fiende, att monstret dör

Hur fungerar ekonomin i ditt spel? Går den att balansera? Är det övervikt någonstans på resurser som inte har några förluster, eller källor som spottar ur sig grejer som inte behövs?

Avslutande ord
I mångt och mycket handlar klippande om att analysera spel och att hitta de delar i spelet som är livsviktiga för att spelet skall fungera. Hittar man de bitarna så kan man också klippa bort allt annat som inte behövs, polera upp grundmekaniken och, om nödvändigt, strunta i resten av spelmekaniken. Har man kort om tid är det något man definitivt bör göra.

Ofta inom spelprojekt så prioriteras mekanik och resurser osv i tre kategorier:

* Måste ha! Utan mekaniken fungerar inte spelet
* Viktig. Mekaniken fungerar, men det är något som höjer användarupplevelsen
* Trevlig grej. Det här är mest kosmetika, en funktion eller grafik som är trevlig, men som vare sig påverkar användarupplevelsen eller spelmekaniken.

Intressant?

Andra bloggar om:
futuregames, föreläsning, speldesign

Grundläggande speldesign - del 3

2009-11-07T07:19:00.002+01:00

Den avslutande och sista delen i grundläggande speldesign som jag föreläst för Futuregames Academy.

Del 1
Del 2

Jag hoppas att ni har haft nytta av läsningen. Får se när jag återkommer med mer material om just speldesign.

Vad ändras från nivå till nivå?
Svårighetsgrad och komplexitet

* Dessa bör öka konstant
* Ett bra flöde i spelet alternerar svåra och lätta nivåer. Det är också viktigt att varje level har ett bra flöde

Gameplay

* Ge spelaren nya utmaningar och nya handlingar
* Ändra avatarens egenskaper i form av en utökad repertoir. Erfarenhet helt enkelt.

Spelvärld

* Ta spelaren till ett nytt ställe

Berättelse

* Spelarens bedrifter får spelet att gå framåt

Storytelling (berättande)
Interaktivitet står lite på kant gentemot narrativ. Narrativet handlar om vad författaren har att säga, du går dit författaren vill att du skall gå och du har inte så stora val. Interaktivitet handlar om vad spelaren vill göra, och också om att uppfylla spelarens fantasier. Det finns en oundviklig konflikt mellan de två. Det är speldesignerns uppgift att hitta den rätta balansen dem emellan.

Att väva ihop narrativ och interaktivitet
Kommer gameplayet att influera berättelsen?

* Ingen påverkan - linjär berättelse som används som belöning för spelarna
* Inflytande - multipla vägar och multipla möjliga slut

Om gameplayet influerar berättelsen, är då storyn...

* Inbäddad - handskriven med multipla vägar?
* Genererad - skapad av kärnmekaniken och AI?

Hur hög upplösning är det på berättelsen och gameplayet?

* Låg upplösning - story och gameplay är löst relaterade
* Hög upplösning - story och gameplay är nära relaterade
* Jättehög upplösning - spelet är storyn

Några välkända sätt att hantera det

* Låg upplösning, linjär, handskriven story
o StarCraft - storyn händer mellan nivåerna och ändras inte
* Låg upplösning, ickelinjär handskriven story
o Wing Commander - storyn går åt olika håll beroende på framgång eller misslyckande i uppdragen
* Hög upplösning, ickelinjär handskriven story
o Baldur's Gate - mer än en berättelsetråd åt gången. Spelarvalen förändrar den
* Hög upplösning, i stort sett linjär handskriven story
o Monkey Island och de flesta äventyrsspel
* Jättehög upplösning, genererad icke-linjär berättelse
o The Sims, men berättelsen är inte särskilt intressant

Ett par avslutande ord innan ni börjar
Var inte rädd för att misslyckas!
Att misslyckas är något alla gör, vid något tillfälle. Det är ett av de bästa tillfällena vi har för att lära oss lösa problem. Njut av att du får lov att lära dig, ta risker och gör knasiga grejer.

Håll alltid användaren i huvudet
Kom alltid ihåg att de spel du gör riktar sig (för det mesta) mot en annan publik än den du själv utgör.

Som Ernest Adams säger:
"video games exist to fulfil player's dreams. Go inside the player's head. Dream their dream. Ask yourself how you can make that dream come true.

Interactivity is the raison d'etre of all gaming. Ask yourself "what is the player going to DO?" This question comes before all others. Don't start thinking about anything else in the game before you know the answer to this question."

Börja i mitten
Börja inte i början av spelet. Börja i mitten av spelet och arbeta dig utåt. Börja med den primära spelmekaniken och det primära "spelmodet", det är nämligen här spelarna spenderar mest tid. Definiera det modet och gå sedan vidare till de övriga:

Världsbild och perspektiv

* Interaktionsmodell
* Utmaningar spelaren skall möta
* Handlingar spelaren kan utföra för att klara av dem

Skapa det stöttande materialet vid ett senare tillfälle. Det är lättare att fixa storyn och UI än ointressant gameplay.

En speldesigner vid namn Mark Cerny har en metod för att designa en typisk nivå först. INTE den första nivån, för det är där spelaren lär sig spelet.

Ett par verktyg i konceptandet
De här övningarna är plockade ifrån "Game Design Workshop" och workshopen "Creativity Boot Camp '06" (referenser finns med sist i dokumentet), och tanken är att de skall ge dig en startpunkt och lite inspiration.

Mind mapping
Använd ett stort papper som lagts på ett bord och ta anteckningar tillsammans till att börja med. Börja i mitten med titeln på spelet och rör er utåt på papperet. När det är dags att fokusera på ett specifikt område kan varje gruppmedlem klippa ut de delar de behöver och fortsätta på egen hand.

Visualisera spelet och prata högt
Placera dig på en specifik plats i ditt tänkta spel. Slut ögonen och låt din fantasi ta dig dit, inte som en designer eller grafiker, utan som spelare. Det är ditt jobb att göra den resan och rapportera det du ser, hör och gör.

Ge dig en bit av spelet och spela igenom det - många gånger om du känner att det behövs, och återberätta vad du gör.

Låt varje gruppmedlem visualisera vad de hade tänkt sig innan de går vidare till en högre detaljnivå. Det här kommer att hjälpa er att fokusera på samma spel, vilket alltid kan bli lite lätt problematiskt när man är många i samma grupp.

Avkoda visualiseringen
När alla har rapporterat sin vision av spelet så är det dags att bli lite objektiv. Avkoda visualiseringen på de områden som är viktiga:

* Spelarens uppfattningsförmåga: vad ser och hör spelaren under spelupplevelsen?
* Kontrollöversikt: hur kontrollerar du din spelarperson eller spelvärldsbefolkning?
* Lärande: hur lär du dig som spelare vad spelet handlar om och vad du skall och inte skall göra?
* Återkoppling: Lyckande och misslyckande, vilken feedback får du på dina omedelbara handlingar?
* Belöningar: Hur belönas du för din framgång? Vad får dig att vilja fortsätta?
* Erfarenhet: hur växer spelarpersonen eller spelvärldsbefolkningen i spelet?
* Riskbelöning: Vilken typ av riskbelöningssystem finns tillgängligt för spelaren - är det uppenbart och användbart (och roligt)?
* Känslor: Hur försöker spelet skapa (förhoppningsvis på ett framgångsrikt sätt) ett känslomässigt svar i spelaren?

Använd exempel för att beskriva gameplay
För att alla skall förstå vad du menar när du beskriver dina idéer så använd exempel som alla känner till för att beskriva gameplayet du tänkte på.

Det gör det lättare för de andra gruppmedlemmarna att visualisera din idé om de vet hur det fungerar i ett annat spel. Använd många referenser och beskriv framförallt skillnaderna mellan ditt spel och referensen du använder. Ett varningens ord: referenser är inte användbara när du börjar beskriva spelet för första gången. Det kommer istället att leda till att gruppen tänker på ett specifikt spel och - medvetet eller omedvetet - kopierar det spelet.

Saker du kan göra senare...
De här verktygen är inte direkt användbara för dig just nu, men de är en bra del i speldesignerns verktygslåda. Använd dem när du har lite tid över, eller när du känner att spelet (och du) har fastnat någonstans.

Testa ett spel genom att spela det
Gå och spela ett spel och observera dig själv när du spelar. Skriv ner vad du gör och hur det får dig att må. försök skriva ner åtminstone en sida med anteckningar om hur spelet får dig att bete dig. Fråga en vän om hon kan spela hon med, observera när hon spelar spelet och ta anteckningar. Jämför anteckningarna och analysera vad du lärt dig i processen.

Analysera ett tråkigt spel
Ta ett spel du inte tycker om, som du tycker är tråkigt. Skriv ner de områden du inte tycker om och försök fundera ut vad speldesignern har missat. Vad skulle du kunna göra för att förbättra det?

Referenser
För dem av er som är intresserade av att läsa vidare, eller av texterna som jag hämtat föreläsningsmaterialet ifrån, har jag samlat det här

Player-centric Game Design Workshop
Ernest Adams
Designer's Notebook
Creativity Boot Camp '06
Paul Schuytema
Game Design Workshop
Fullerton, Swain, Hoffman
1-57820-222-1

Intressant?

Andra bloggares om:
speldesign, futuregames, föreläsning

Grundläggande speldesign - del 2

2009-11-06T04:02:00.003+01:00

Grundläggande speldesign
Det här är fortsättningen och del 2 av 3 om grundläggande speldesign. Första delen finns här.

Imorgon avslutar jag serien som baserar sig på en föreläsning jag hållit för de nya studenterna på Futuregames Academy, RMI Berghs.

Balans
Balans är processen genom vilken man gör spelet:

Rättvist - i flerspelarspel betyder detta att samtliga spelare måste ha en chans att vinna från början

Utmanande - men inte för utmanande - ett enspelarspel måste vara "lagom" svårt att vinna

Det är god designpraxis att erbjuda ett antal svårighetsnivåer

Det är svårt att skapa flera nivåer i symboliska förhållanden. Av det följer att det är svprt att balansera äventyrsspel och pusselspel.

Vinnbara - spelet måste ta slut vid något tillfälle. Det här är inte applicerbart till exempelvis på MMOer, men i dem finns det istället mindre mål som är uppnåbara.

Symmetri är det enklaste sättet att balansera ett spel, vilket egentligen bara betyder att alla sidor börjar med samma uppställning, som till exempel i schack.

Assymmetri är mycket svårare att åstadkomma, men det är roligare att spela. Assymmetri kan du hitta i exempelvis rävspelet och de flesta krigsspel.

Ett assymmetriskt spel kommer oundvikligen att leda till diskussioner om rättvisa, så se till att balansera det bra från början.

Positiv feedback
Positiv feedback uppstår när en resurs loopar tillbaka i en process och "förökar sig". I spel rör det sig om att en bedrift gör kommande utmaningar enklare att övervinna. Monopol är ett klassiskt exempel på det här:

Pengar låter dig köpa mark och ta ut hyra. Att ta ut hyra producerar mer pengar som låter dig köpa mer mark

Till slut blir en spelare ostoppbar (problemet med just Monopol är att det vanligtvis händer ungefär en timme innan spelet faktiskt tar slut).

Positiv feedback är det som förhindrar ett dödläge. Den måste kontrolleras så att den ledande spelaren inte blir ostoppbar för fort, dock.

Att kontrollera positiv feedback
För att kontrollera den positiva feedbacken så är det nödvändigt att införa negativ feedback också. Det här kan åstadkommas genom att låta bedrifter både ha fördelar och nackdelar. I exempelvis Mario Kart så innebär det att största delen av vapnen bara kan avfyras framåt. Spelaren som leder har en nackdel - de bästa power-upsen tillfaller spelarna längst bak.

Svårighetsgraden kan också ökas, vilket är ett klassiskt grepp i enspelarspel. I rollspel innebär det till exempel att vapnen du får blir större och större, men det blir också monstren.

Ett annat sätt att kontrollera feedback på är att öka slumpens inflytande. Det här är en bra approach i tvåspelarspel, men det får en ökad problematik eftersom det reducerar värdet i strategier.

Du kan också låta spelare samarbeta mot ledarspelaren. Det är en klassisk strategi i till exempel Diplomacy, men det fungerar bara i spel med tre eller fler spelare.

Seger kan definieras i icke-numeriska termer. I schack till exempel, så får spelaren positiv feedback om han/ hon tar en pjäs, men målet i schack är inte att ta flest pjäser, det är att skapa en schack eller schack matt situation. Att offra en pjäs kan vara ett strategiskt drag som vinner spelet.

Mål
Ett sätt att konstruera utmaningar på är att ge spelaren mål. De jag skrivit ner här är en rad klassiska mål som kan användas när man skapar ett spel, men det är inte på långa vägar en fullständig lista. Det mest intressanta gameplayet dyker upp när man kombinerar olika mål (men kanske inte alla på en gång :)).

Erövring - ta eller förstör något för motspelaren och klara dig levande ur konfrontationen

o Schack, dam, StarCraft osv.

Jakt - fånga eller unvik en motståndare

o Rävspelet, Kull

Kapplöpning - nå ett mål innan din motståndare gör det

o Roborally, sprinterlopp

Konstellationer - Arrangera dina spelpjäser på ett specifikt sätt

o Bejeweled, Tetris, luffarschack

Flykt eller räddning - sätt en ickespelarperson eller ett särskilt spelobjekt i säkerhet

o Super Mario Bros.

Förbjuden handling - få motståndaren att "bryta mot reglerna"

o Twister osv

Konstruktion - bygg, sköt om eller underhåll objekt (en mer sofistikerad version av konstellationer)

o SimCity, Settlers of Catan

Upptäck - Upptäck spelområden, för det mesta kombinerad med andra mål

* EverQuest, Zelda

Lösning - lös ett pussel eller ett problem innan motståndaren

* Zelda, Tetris, The Sims

List - överlista motståndaren genom att använda "dold" kunskap

* Trivial Pursuit (utanför spelet), Diplomacy

Att konstruera fantasivärlden
Spelvärlden
Spelvärlden är den påhittade komponenten i den magiska cirkeln, föreställningsvärlden. Spelvärlden bidrar med inlevelse och fantasi, men om gamplayet är engagerande så behövs vanligtvis ingen spelvärld. Vanligtvis ignoreras den av schack och Quakespelare.

Datorspel har många dimensioner, det finns fysiska dimensioner, tidsmässiga dimensioner, känslomässiga och etiska dimensioner. Frågan om realism dyker också upp, vilket berör de abstrakta gentemot de representativa dimensionerna.

Fysiska dimensioner
Det här har att göra med dimensionalitet. Är det 2D, 2.5D eller 3D? Vilken skala används, alltså hur stor är världen och hur stora är saker i relation till varandra och till spelaren? Vad händer om spelaren når till slutet på världen? Vilka fysiska lagar gäller? Är de bokstavliga, fejkade eller justerade för spelmekaniken? De faktiska fysiska lagarna fungerar sällan i spel, möjligtvis undantaget fordonssimuleringar. I alla spel är kontrollmekanismerna vi har just nu dåliga analogier för verkligheten.

Tidsdimensionen
Fråga dig om tid är meningsfullt i spelet. Vad händer om spelaren lägger ifrån sig kontrollen? Om du har tid med i spelet kanske det är enbart kosmetika (solen går upp och ner, men påverkar inte gameplayet).

Det kan också finnas variabel tid. I the Sims skyndar tiden på när simmarna sover. Tid kan också vara oregelbunden, dvs vissa saker tar kortare tid än andra. Ett exempel är ett real time strategy-spel där det tog lika lång tid för en limpa att bakas som det tog för ett träd att växa upp.

En annan version av tid är spelarjusterad tid. Det här betyder att spelaren kan snabba på eller sakta ner tiden. Det här förekommer ofta i bland annat flygsimulatorer. Spelaren kanske också kan vända på tidsflödet så att tiden går baklänges som i Prince of Persia: Sands of Time.

Miljödimensionen
* Naturliga omgivningar
o Landskap, flora, fauna, väder
* Artificiella omgivningar
o Byggnader, fordon, kläder, vapen, möbler, konst
o Trossystem, värderingar, sociala regler, styrelseskick, ekonomiska system, familjestrukturer, nyckelceremonier och ritualer, historia
* Detaljnivå
o Vad kan spelaren se? Vad kan spelaren röra vid?
* Visuell och ljudmässig stil (musik och ljud)
o Stilen på spelvärlden, men också stilen på din avbildning av spelvärlden.

Den känslomässiga dimensionen
Vilket är det känslomässiga tonläget i ditt spel? Vad vill du få spelaren att känna? De flesta spel är inte så känslomässigt subtila, utan begränsar sig till "Wohoo!" och "Fan också!", vilket i princip betyder att det finns en triumferande känsla i att vinna och en besvikelse i att förlora.

Fundera utöver det över hur spelaren skulle påverkas av svarsjuka, sorg, ilska och ambition? Massively Multiplayer Online games är bra på det, eftersom de är sociala, men spelet i sig främjar inte de här känslorna, de dyker upp därför att spelare interagerar med varandra.

Den etiska dimensionen
I passiv underhållning som exempelvis böcker och film tar betraktaren med sitt eget etiska system till verket. I interaktiv underhållning har vi en tendens att ge dem ett. Handlingar som leder till seger anses vara "goda" även om dessa handlingar inte ligger i linje med spelarens eget moraliska och etiska system.

Spel hamnar ofta i blåsväder på grund av två villkor:

* Ett spel är representativt för den verkliga världen och
* dess etik skiljer sig från verklighetens etiska normer
o Det är okej att döda robotar och aliens på ett realistiskt sätt
o Det är okej att döda människor på ett orealistiskt sätt

Gör spelets moraliska och etiska system tydligt för spelaren, och för dig själv.

Abstrakt vs representativt
"Realism" i datorspel är något av en felaktig definition. Inget spel är helt realistiskt, alla kompromissar på något sätt.

Abstrakta spel (som Pac-Man) utspelar sig i en obekant värld eller har slumpartade regler, medan representativa spel (till exempel flygsimulatorer) utspelar sig i en värld spelaren är van vid och förväntas använda kunskap från verkligheten i.

Abstrakta spel måste vara konsekventa för att spelaren skall förstå dem, på samma sätt som representativa spel bör hålla sig inom verklighetens "ramar".

Progression
Långa spel bör förändra sig över tid, annars blir de tråkiga. Vanligtvis delas de in i avsnitt eller nivåer som kallas levels. Varje nivå har sin egen utmaning och sina egna segervillkor. Level design är ett eget kunskapsområde. Med level design kan du:

* Skapa den faktiska spelupplevelsen, sekund för sekund
* Bygga faktiska platser i spelvärlden
* Integrera berättelsen (om någon) med spelvärlden
* Lära spelaren hur man spelar spelet med tutorialnivåer

Level design använder också designelementen som byggblock, dvs gameplay, spelmekanik, spelarpersoner och spelarvärldens olika egenskaper.

Intressant?

Andra bloggares om:
speldesign, futuregames, föreläsning

Grundläggande speldesign - del 1

2009-11-05T06:36:00.003+01:00

Det här är en lång version av en kort föreläsning jag gav den 4:e november på Futuregames Academy vid RMI Berghs. Den är delad i tre delar, eftersom texten är såpass lång, och det är en introduktion till speldesign baserad på Ernest Adams "Player Centric Deisgn Workshop" som i mitt tycke är en utmärkt startpunkt för nya speldesigners.

Grundläggande speldesign
Introduktion

Den här texten fokuserar på de grundläggande och ganska praktiska aspekterna av speldesign. Den är baserad på Ernest Adams "Player Centric Game Design Workshop" och jag rekommenderar verkligen att ta del av hans material om möjligt.

Den utgår ifrån datorspel, men den fungerar även för analoga spel, eftersom spelmekaniken ofta ser likadan ut oavsett om det handlar om analoga eller digitala spel. Det som i första hand skiljer spelen åt är representation - alltså hur spelen presenteras - och komplexitet. Datorer är långt mycket duktigare på att hålla reda på långa och komplicerade beräkningar, medan analoga spel i sin tur kan använda sig av människans fantastiska anpassningsförmåga och näst intill obegränsade fantasi.

Det finns två viktiga frågor att ställa sig när man börjar fokusera på speldesign, och om du arbetar i ett team är det viktigt att samtliga deltagare delar samma vision.

* Vad skall spelaren göra?
* Vem kommer att spela spelet?

I övrigt ber jag om ursäkt för det något anglofila språket. Många termer saknar en svensk motsvarighet än så länge, och om de har det så har jag inte hört den än.

Vad är speldesign?

Att göra en speldesign i ett större sammanhang innebär att man:

* Föreställer sig ett spel
* Definierar hur spelet fungerar
* Beskriver delarna som ingår i spelet
o Konceptuellt, funktionellt, visuellt, ljudmässigt osv
* Förmedla den här informationen till andra
o Via speldesigndokument, konceptgrafik, audio osv

Grundläggande begrepp

För att uppfylla en dröm, att förstå rollen - fokusera på publiken, målgruppen, för spelet.

* Stora datorspel existerar för att uppfylla spelares drömmar
o Drömmar om makt, bedrifter, kreativitet, skönhet, godkännande...

* Vem drömmer spelaren om att vara?
o Det här är ett av de viktigaste sakerna att definiera - utan att ha fått kläm på det här så vet du inte vem du bygger ditt spel för.
o Det kanske inte är nödvändigt för abstrakta spel, men det är viktigt för representativa spel.
* Om du inte kan beskriva spelarens roll tydligt
o Kanske spelaren inte förstår
o Förlagen kommer definitivt inte att förstå

Spelmekanik = utmaning + handling

Regler definierar spelet - mer exakt:

* Utmaningarna spelaren måste möta innan de kan uppfylla ett segervillkor PLUS
* Handlingarna de tillåts utföra för att besegra utmaningarna

Det här är en formell och något begränsad definition. Den är inte perfekt, men den är specifik nog att arbeta med. En svaghet med definitionen är att den inte tar vare sig fantasins eller föreställningens roll i beaktande.

Om du är intresserad av att skapa en berättelse - spel som drama - så måste du också väva in en berättelse i spelet. Mer om det senare.

Spelkomponenter
Tävlingsformer

Tävlingsformer är de olika sätt vi använder för att skapa en konflikt inom spelet, en tävling.

* Spelare mot spelare ("jag mot du") - även kallat PvP, Player versus player
o Den här formen finns i schack, backgammon, mfl.
* Multilateral tävling ("alla för sig själva")
o Monopol, Quake etc
* Multipla individuella spelare mot spelet ("alla mot samma utmaning")
o Bingo, Roulette och Slingo - används för det mesta i hasardspel
* Kooperativt spel ("alla mot situationen")
o Gauntlet, Diablo, Hacky Sack
* Lagtävling ("Vi mot dem")
o Fotboll, Counter-Strike, Battlefield 1942
* Spelare mot spelet ("jag mot reglerna")
o Solitär, Mario, de flesta datorspelen och några arkadspel
* Hybridspel med varierande tävlingsformer
o Rollspel, särskilt persistenta världar

Gameplay modes

De flesta spel erbjuder bara en del av sina spelsätt åt gången. Varje del är ett gameplay mode. De flesta datorspel har 4 - 5 sätt att spela på och vissa har dussintal. Ett gameplay mode, spelsätt, karakteriseras av:

* Ett perspektiv (med vidhängande grafik och ljud)
* En interaktionsmodell (med lämpligt användargränssnitt)
* Spelmekanik (utmaningar och handlingar) som är tillgängliga i det spelsättet (och kanske unika för det sättet)

När något av ovanstående förändras markant är det ett nytt spelsätt (med största sannolikhet). Definitionen är inte särskilt strikt, och det spelar också roll om spelaren uppfattar att något har förändrats.

Interaktionsmodell

Interaktionsmodellen avgör sättet som spelaren interagerar med spelet och det här påverkar också användargränssnittet. Det finns (inom datorspel) två traditionella modeller.

* Avataren - som är en spelarperson eller ett spelarobjekt som representerar spelaren på skärmen. spelarens handlingar är begränsade till avatarens placering i världen.
* Allnärvarande (men inte nödvändigtvis allvetande) - som är en modelll där spelaren kan agera (nästan) överallt på spelbrädet. Ett uppenbart exempel på det här är schack.

Det finns andra modeller, men de används inte vanligtvis i spelmekanik. Det kan också finnas kombinationer av de ovanstående modellerna, men det begränsar vanligtvis en allnärvarande spelare till en avatar, vilket begränsar gameplayet. I exempelvis Dungeon Keeper så är det möjligt att besätta dina varelser, men den modellen används i första hand till skärmbilder, eftersom det är omöjligt att sköta sin håla utifrån den här modellen.

Perspektiv på rum

* Förstaperson - som i first person shooters, exempelvis Half-Life och Unreal.
* Tredjeperson - som i tredjepersonsvyer där du ser avataren bakifrån, exempelvis Tomb Raider, Banjo-Kazooie och de flesta 3D-plattformsspel
* Sidoscrollande eller scroll ovanifrån - som till exempel Sonic the Hedgehog och Xevious
* Uppifrån, isometrisk, etc - som i Star Craft, FIFA Soccer osv.
* Kontextberoende - som i Resident Evil och de flesta av Lucas Arts äventyrsspel (vilket innebär att kameran ändrar sig beroende på vart i spelet du befinner dig. Vanligtvis scriptas detta, och det måste vara välgjort om inte spelaren skall bli frustrerad.

Mekanik

Kärnmekaniken, eller core mechanics, definierar den interna ekonomin i spelet. Den interna ekonomin i sin tur styr över beteendet hos numeriska kvantiteter (pengar, poäng, hälsa etc).

De flesta spel har en sådan här intern ekonomi, med undantag för äventyrs- och pusselspel. De spelen styrs istället av symboliska istället för numerära förhållanden.

Som ett exempel kan vi ta ekonomin i ett FPS där det förekommer:

* Resurser: Ammunition, kroppspoäng, monster
* Källor: upphittad ammunition, medicinlådor, spawnpunkter
* Förluster: att avfyra vapnet, att bli träffad av en fiende, att monstret dör

När man balanserar spelet gör man det genom att justera de här värdena.

Intressant?

Andra bloggares om:
speldesign, futuregames, föreläsning

SLUG - spelledarworkshop

2009-10-30T12:27:00.001+01:00

SLUG – anteckningar

”Jag är för snäll – vad göra?”
Utmana spelaren, låt de känna på konsekvenserna av sitt handlande.
Använd spelarnas formuleringar emot dem.

Det finns inget spelarna blir så glada över som att lyckas med att överleva. Var elak emot dem. Ta ifrån dem deras utrustning, tortera dem och visa vem som bestämmer.

Gratissystem – Adrenalin – rollspel.nu eller Googla PMZ

Om du inte har verktyg i spelet – skapa verktygen.

Vad gör man om spelarna läser in sig på materialet och utmanar spelledarens kunskaper? Spelledaren bestämmer hur världen är. Var oväntad. Ställ upp fienden som de tror sig känna och bryt mot ”reglerna”. Som spelledare behöver du dock vara konsekvent. Ändra dig inte utan en rimlig förklaring.

Hur gör man med spelare som derailar berättelsen?
Sabbar spelaren berättelsen blir man bra på att improvisera. Bygg äventyret som en spårvagn och låt spelarna tro att de har val.

När man skapar spelgrupper – hur skapar man bra spelgrupper?
Välarbetade rollpersoner behöver få ta tid.
Tre punkter i rollpersonsskapande
Var börjar rollpersonen
Var är den nu
Var är den på väg

Dela upp spelarna och låt dem spela på egen hand – när de återsamlas kommer det att hända intressanta saker.

Byt roller och hur de skall spelas, för att variera sig lite. Gör slumpmässiga rollpersoner. Se hur det blir och hur det omformar gruppen. Dela ut arketyper och låt spelarna skapa rollpersoner efter det. Gör rollpersoner, skicka den ett steg åt höger.

Mouse Guard har ett bra sätt att skapa rollpersoner. Det ställer frågor till rollpersonen och låter den byggas utifrån det.

Gör något meningsfullt med spelarens död, om ni måste döda spelarna.

Att spela spelledarpersoner med olika språk, olika dialekter kan vara mycket effektivt. Det är viktigare med en agenda än en bakgrund för en spelledarperson.

Hur mycket skall man planera?
Tillräckligt mycket. Avpassa hur mycket du förbereder efter personerna som deltar i gruppen.

Vad gör man om ingen vill spelleda?
Man kan gå tillsammans och spela tillsammans.
Ett sätt att förnya spelandet är att låta varje tillfälle vara ett avsnitt. Det gör det lättare att variera spelledarna också.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om SLUG, Stockholms Spelkonvent, föreläsning

Direktrapportering från Stockholms spelkonvent - host host

2009-10-30T11:04:00.002+01:00

Förhoppningsvis kan jag direktrapportera lite ifrån föreläsningarna på Stockholms spelkonvent -09, trots slem, snor, ont i halsen osv. Pain is only a state of mind.

Westerntexter

2009-10-25T12:01:00.003+01:00

Den sista surdegen som har legat och bubblat här hos mig är snart ur världen. Den heter voodoo och hästar, och hör hemma i Westerns fjärde utgåva.

Resultatet är så klart att jag just nu sitter med två böcker om voodoo uppslagna på skrivbordet, och tre gånger så många flikar i Firefox på samma ämne. Om någon hade kollat min sökhistoria, eller för den delen min lånehistorik på Stadsbiblioteket, hade det förmodligen uppdagat en del intressanta resultat. Kollar man dessutom min köpehistorik på Adlibris eller med mitt medmerakort på Akademibokhandeln finns det förmodligen anledning att bli lite smått skraj.

Jag tar en paus nu, eftersom Clairvius Narcisses upplevelser som zombi precis gjorts om till en spelbar text och jag är hungrig. Inte på grund av zombiämnet som sanningen att säga är rätt motbjudande rent generellt (samtidigt som det fascinerar så klart. Vem är jag att neka att biologisk krigsföring, likdelar och zombis har sin attraktion? Det är förmodligen den där förbjudna tjusningen, den skräckblandade fascinationen över hur jävliga människor kan vara mot varandra om de bara vill och insikten i den mänskliga naturen som följer med de upptäckterna som drar), utan på grund av att jag sedan länge slutat äcklas av att läsa om otäcka saker samtidigt som jag äter. Det krävs lite övning. Jag rekommenderar Laurie Garretts bok "The Coming Plague" som inkörsport.

Nåväl. Mat var det. Sedan blir det det lite mindre upprörande ämnet voodooörter och gris-gris.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om zombies, Western, skrivande, Personligt

Inget Geek Girl Meetup för mig idag

2009-10-25T10:25:00.001+01:00

Den samlade ansträngningen av att gå i skor i en hel dag/ kväll har gjort foten omöjligt svullen. Omöjligt som i: jag kommer inte att få på mig en sko idag.

Life sucks...

5 lärdomar från att skapa en egen hårdvaruprodukt

2009-10-24T11:33:00.003+02:00

Jin Moen pratar om fem lärdomar från att skapa hårdvaruprodukt.

Hårdvaruprodukt - det är roligare än vad det låter.

BodyBug® är en spelkonsoll - blandning mellan tamagochi och Wii. BodyBug® skall göra samma sak för dans som Guitar hero gjort för gitarrspelande.

Folk skall upptäcka hur KUL det är att röra sig.

Kärnvärden
Rörelse
Kul
Gemenskap

Produkten består av ett par komponenter:
IRL produkt
Virtuell produkt
Programmering av produkten

Man kan tanka hem spel och spela,

Lärdomarna
Att följa sin passion - Jin är både danspedagog och civilingenjör, och i sin forskning undersökte hon hur man kan hitta nya sätt för tekniken att interagera med användaren, inte tvärtom.

Hur upplever man rörelse, vad är viktigt? Det började med en frigolitbit på en fiskelina och gick via den till den nuvarande BodyBugen®.

Magkänsla
Det är viktigt att våga lita på magkänslan. Samarbetet med en designbyrå tog fram snygga grejer, men Movinto valde att gå vidare med en annan designer som tog fram en person snarare än en pryl.

Man måste inte vara världsbäst på allt
BodyBugen® består av egensammansatt hårdvara, men Jin har valt att trots sin ingenjörsbakgrund, inte programmera, inte göra allt själv.

Jin litar på sina utvecklare snarare än att göra allt själv.

Hårdvaran är bara en del - speldesign, addons och communities skall till också.

Teamet är väldigt diversifierat och är bra på mycket. Movinto sitter själva på spelutveckling och community.

Money talks!
10 miljoner sedan 2007

Det kostar pengar och utveckla fysiska saker. Det finns väldigt många komponenter och delar.

Movinto letar efter ytterligare 10 - 15 miljoner för att kunna lansera den.

Generellt sätt är investerare rädda för hårdvara. Kan man tjäna pengar på produkten?
Konsumentprodukt - i Sverige utvecklar vi B2B, inte B2C, kunskapen finns inte om hur man marknadsför och tar en produkt till marknaden.
Datorspelsbranschen är gigantisk - en stor global marknad.
Tjejer - det är riktigt udda inom riskkapitalbranschen. Kvinnor behöver inte lika mycket pengar som män, sägs det eftersom kvinnor fokuserar på tjänster. Det gör inte Movinto Fun. Vill bli ett världsledande företag inom rörelsefokuserade spel.

Tjejer som marknad breddar konsumentbasen.

5 lärdomar
Hitta din passion, men kill your darlings
Lita på magkänslan - men var beredd att ompröva saker
Var inte världsbäst på allt - tro på det du gör
Hela teamet är viktigt - anställ rätt kompetens
Money talks - börja tidigt med finasieringen och var inte rädd för att fråga om pengar

Se till att ha kul och fira ofta!

(vilket jag kan skriva under på att vi gör :))

EDIT:
I DN står det att Movinto utmanar Wii, stämmer det?
Nja, det är det som är lättast att jämföra med.

Kan man hacka den själv?
Ja, vi vill bygga ett API. Användardriven utveckling.

Vad kostar den?
Ungefär 1000 spänn.

Hur använder man den om man är ute på grönbete?
Den är fristående, man kan spela vart man vill, dansa vart man vill.

Kan man sätta den på hunden?
Jajemän.

Huvudmålgrupp?
Barn 8 - 12, dansspelen lite högre.

Marknaden?
Svenska marknaden blir start, sedan Europa, USA och Japan. Det finns ett stort intresse från marknaden.

Hur stor blir första serien?
Beror på finansiering. Vi börjar med en lite mindre serie, och skalar upp.

Vad är det som kostar?
Per komponent så är det batteriet som är dyrast.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Geek Girl Meetup

Marknadsföring i sociala medier

2009-10-24T11:03:00.003+02:00

Marknadsföring i sociala medier

Du måste vara transparent.

Du måste hitta målgruppen - riktade satsningar - hänga där målgruppen hänger

Du måste ge för att få - motsvarar

Skryt vinner inga vänner - ge ett mervärde när du marknadsför

Heidi går igenom case:

Åre. Åre har en Facebookgrupp som skapar känslan av att "snart är det dags". De har också en Twittersida, men den repeterar bara vad Facebooksidan, inte så bra.

EA Sports har örat mot marken. De reagerar på fansens input och gör något av det. Som exempel visar hon en YouTube video från EA som visar Tiger Woods när han går på vattnet - något som var en bug i Tiger Woods spelet. Men istället för att racka ner på användaren gör de något roligt av det.

Saltå kvarn är det tredje exemplet, där VDn twittrade om sin prismodell som Coop ville pressa. Du kan få stöd för din prismodell genom att vara öppen.

Coop kommenterar inte enskilda avtal, men de hade kunnat vara öppna med det. Saltå kvarn "vann" genom att framställa Coop som the bad guy.

Bemz är det fjärde exemplet. De syr upp överdrag till IKEA möbler. Bemz finns både på Facebook och Twitter och byggde ett nätverk genom att hitta "influencers" och vilka personer som är intressanta för att föra "budskapet vidare".

#Fail - cases

Nike - Nike vill inte prata med sina kunder, men kunderna vill prata med NIke. Nike föredrar att man pratar i communityt, men det är en högre tröskel för att delta. Kontentan är att 2 miljoner kunder missas i sammanhanget.

Sony Ericsson - Modebloggare gör reklam, men det känns inte så relevant. Mogi visar hur det funkar och det är lite pinsamt. Det funkar helt enkelt inte.

Pluto Matsal och Bar - Pluto har addat Heidi som kompis på Facebook. Men Heidi är inte kompis med en bar. Hon är hellre ett fan.

Diskussion ensues!

#Hail och #Fail
De som har lyckats, hur har uppföljningen sett ut?
Det är nytt, det är svårt att mäta - men det märks att märkena pratas om och att de får positiv feedback.

Webföretag kan mäta statistik - kommer kunderna ifrån Facebook och Twitter.

Electrolux involverar PR med sociala medier för att både nå kunder och designers, som de tjänar på i långa loppet, men det tar lång tid.

Hur börjar man om från början om man har failat som Nike?
Ta kontakt med Facebookgrupperna och hör om de vill vara officiell kanal.

Man vill att diskussionen fortsätter på det egna Communityt. Man vill samla kommunikationen, men det är kanske inte är optimalt.

Kort sagt, var finns användarna - gå dit. Dialogen är viktigare än platsen där du håller den på .

När sossarna intog Twitter och följde allt och alla blev det uppror och alla blev arga - apropå Plutoexemplet. Mindre intressant diskussion om VEM som var ansvarig.
"Det kan ju ha varit en sosse i Borås". Kort sagt, man spammar inte. Låt användaren söka upp dig.

En lösning på att reboota sitt märke är att starta en bra Facebook grupp och göra det bättre än fansen. Var bättre och var snabbare. Var inte för strikt med dina anställda och policies - hindra inte dina anställda ifrån att sprida ordet.

Varför blir vi så negativt inställda när det är företag som addar? Vad är det som gör att människor får adda, men inte företag?
Tänk på att deklarera varför.
Tänk på att folk ser Facebook som ett virtuellt vardagsrum, det är circle of friends som gäller, inte företag. Passera inte gränsen som företag. Företaget har inte gjort sin hemläxa, helt enkelt.

Gör inget olagligt.

EDIT: Diskussionen fortsätter så klart om hur man kan använda just Facebook för att skapa grupper och fanpages, fördelar och nackdelar med båda sätten att nå användare på.

Best Practicelista? Finns det? Heidi ber om exempel:
Gameshop - skriv "twitter" i beställningen så får du rabatt. De följer spelare och är där när saker händer.

Lindex - Twittrar om relevanta saker för kunderna som följer dem.

Sydsvenskan - En av tjejerna gnäller i Twitter om att tidningen inte kommer och får respons snabbt.

Datorköpare med paj dator blev putt och reagerade på twitter och fick en snabb reaktion.

Den service som gäller på Twitter måste gälla i hela företaget inte bara på Twitter. Det måste genomsyra HELA organisationen, det får inte bli så att Twitter är den officiella kanalen att påverka på.

Spännande diskussion om hur det fungerar i praktiken och om hur kommunikationen förändras. Det går inte att "gömma undan" kommunikationen på samma sätt. Det är inte proffsigt att som Saltå Kvarn utmåla Coop som the bad guy under själva dialogen.

Det som dock är intressant och som man bör bära med sig gällande det är "vad är det som säger att förhandlingar skall ske i hemlighet?" Varför?

Med alla verktygen kommer ett nytt sätt att kommunicera. Men med öppenheten kommer ett nytt sätt att se på avtal - försök att hitta ett professionellt sätt att behandla det på.

Maktpositionerna är viktiga i sammanhanget. Underdogen får alltid stöd. Skulle samma stöd uppstått om Coop gjort samma sak genom att förklara varför de vill sänka priserna.

Nu kan jag inte rapportera mer. Måste byta rum. Jin får klara sig utan mig :)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Geek Girl Meetup

Djävulskattungen realtidsrapporterar från Geek Girl Meetup 09

2009-10-24T10:37:00.001+02:00

Andie och Heidi inleder starkt med ett välkomstföredrag, där Andie förklarar att Geek Girl Meetup är något vi själva gör, inget de anordnar.

Är du intresserad av att fixa något, ser du brister, åtgärda dem!

Heidi pratar om att vinna, och vad det innebär att vinna. Vinner vi genom att tävla mot andra, eller vinner vi genom att utvecklas.

"Att vinna är att leda", säger hon, och vill att vi funderar på den stunden vi vågar ta oss från att fundera till att aktivt genomföra. Då leder vi. Då följer vi inte längre.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Geek Girl Meetup

Nostalgi/ melankoli - rehash

2009-10-23T15:24:00.004+02:00

Melissa Horn har satt fingret på en springande punkt.

Den springer i riktningen "hej, jag är Åsas minne. Den här hösten skall jag komma ihåg alla män som jag varit förälskad i, men som inte besvarat mina känslor".

För att förtydliga är jag fortfarande på fjärilsstadiet med snusmumriken. (Se illustration)

Det är inte det det handlar om. Det handlar om en diffus känsla av att ha förlorat något, som jag egentligen inte förlorat, om jag förstås inte avser känslan av intellektuell stimulans som alla objekt för min kärlek stått för. Det är väldigt sällan jag blir förälskad, kär, i någon som inte kan utmana mig i diskussioner. Det finns de som säger att jag är smart, jag har svårt att bedöma det själv, men låt oss säga att jag är det.

Det betyder att mina kärlekar varit på minst samma nivå som jag. Ibland strax över, ibland strax under.

Jag saknar den mentala utmaningen i att vrida och vända på argument. Och alla, inklusive snusmumriken som jag samtalar dagligen med, har givit mig något jag har saknat. En sparringpartner. När jag förlorar dem, alla de här samtalskamraterna, på grund av att jag berättar hur jag känner för dem, så förlorar jag en bit av mig själv på något underligt vis. Och jag sörjer det idag.

Jag sörjer alla de gånger jag suttit med papper och penna och en diskussionssugen person på andra sidan bordet. Nej, vad säger jag. Det är inte det jag sörjer. Det är bristen på det jag sörjer.

Mitt hjärta värker idag, på grund av alla diskussioner jag aldrig mer får uppleva. Se, melankolin är där igen.

Men vad har det med Melissa Horn att göra? Ingen aning. Kanske den där känslan av att vara ett sistahandsval som spökar igen. Vi som inte är vackra, vi som inte passar in i normen, vi får nöja oss med att stå långt ner på önskelistan. Vi får nöja oss med att vara ett ligg i nödfall.

Nu skall jag snart gå hem och kela med min snusmumrik och glömma att jag är melankolisk och nostalgisk.

Jag tillhör klubben för meningslöst vetande

2009-10-21T07:54:00.005+02:00

Med tio år i spelbranschen på nacken, och en ännu längre hobbytillvaro som rollspelare, har jag samlat på mig en mängd onödigt vetande.

Det fanns exempelvis en period i mitt liv när jag som Grissom i C.S.I. kunde rabbla upp hur många dagar ett lik tog på sig att ruttna. I olika förhållanden. Det skiljer sig nämligen mellan olika underlag, om liket är påklätt, om det ligger i vatten osv.

Jag kunde också rabbla upp de olika stadierna i sjukdomar som Ebola, Marburg och smittkoppor. Ebola är otrevligt, men inte lika hållbart i solljus som exempelvis Marburg. Smittkoppor är värst, tror jag. Även om dödligheten är lite lägre är konsekvenserna långt värre. Smittkoppor kan vanställa dig till oigenkännelighet. Sjukdomen kan göra dig döv eller blind, permanent. Sterilitet är heller inte ovanligt. Lyckligtvis finns inte smittkoppor kvar ibland den allmänna populasen. Det finns ett par stammar kvar bland annat hos CDC. Det här lärde jag mig när jag skrev om just sjukdomar och framförallt biologisk krigsföring.

Jag vet också vad en trepanation är, hur egyptierna mumifierade sina döda, att Elisabeth Bathory med största sannolikhet är en av historiens värsta kvinnliga seriemördare. Jeffrey Dahmer - check. Ed Gein - check. Atlantis - check. Sigillmagi - check.

Min poäng med det här inlägget är att jag har en jävla massa meningslöst vetande lagrat i min hjärna. Frågan är om det är bra eller dåligt. Jag kan definitivt äckla mina gäster vid middagsbjudningar, men hur användbart är det? Förutsatt att man inte vill skrapa rester en hel kväll?

Det värsta är ju att det är detaljerna som äcklar som ofta sätter sig. Jag kan exempelvis utan problem plocka fram diverse fakta om hur Gille de Rais sades taga sina offer av daga, men jag har svårare att komma ihåg tempelarkitekturen för Hatschepsuts tempel i Konungarnas Dal. Ett tempel som byggdes av Senmut, hennes huvudarkitekt. Hatschepsut blev för övrigt mer eller mindre utraderad av Totmes III som var hennes styvson. Han var lite putt eftersom hon själv tog sig rätten att regera Egypten som den första och enda kvinnliga faraonen. Han tyckte så klart att hon skulle gifta sig med honom och regera vid hans sida, men Hatschepsut var inte så förtjust i det. Hatschepsut råkar vara min favoritfaraon. Mest för att det var en dam med skinn på näsan.

Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här inlägget. Möjligtvis var det motsvarigheten till en av mina middagsbjudningar. Gästerna lämnar nästan alltid mitt hem med en full mage och en lika full hjärna. Jag är inte direkt känd för att hålla truten.

Intressant?

Andra bloggare om:
meningslöst vetande, Personligt

Same old, same old

2009-10-16T10:58:00.005+02:00

Via @xboxflickan på Twitter hittar jag den här... rätt unkna "reklamfilmen" för Tekken 6.

Precis som Xboxflickan ifrågasätter jag om det verkligen är värt att köpa ett annars ganska trevligt fightingspel när det marknadsförs på det här viset? Tjejer i bikini som slåss om skor..?

Jo, visst vettu. Om det inte hade varit för att SoulCaliburs senaste installationer lider av samma tuttfixering som DoA och Tekken hade jag sagt "köp det istället", men ärligt talat är den första installationen av SoulCalibur för Dreamcast fortfarande den bästa varianten enligt mig. Kalla mig old fashioned, men där får både manliga och kvinnliga spelarpersoner sig en rejäl skopa av stereotypism, med fördelen att tjejerna förvisso har stora bröst, men de är åtminstone inte försedda med animationer och fysik. Och det är ingen som inbillar sig att de slåss för något annat än det grabbarna slåss för. Dvs ett stort jävla penisförlängande moheffasvärd.

Reklamfilmen för Tekken 6 får mig att i ännu högre grad efterfråga NÅGON slags sans hos förläggare och företag som tillverkar datorspel. Enligt det jag sett hittills lider höstens/ vinterns utgivning en rejäl brist på schysst marknadsförda spel.

Var är eftertanken? När spel marknadsförs med bikinibrudar och löstuttar på gatorna börjar det liksom gå för långt. När Aftonbladet rapporterar om det har det redan gått för långt.

Därför tänker jag citera Shira Chess, en forskare som tittar både på feminism och spel och könsstereotyper i spel (och hon har mycket bra att säga):

Playful does not mean dismissive. Frivolous does not mean ignorant. Embracing one of these things does not automatically mean being associated with the other. Instead,it means that, along with gravity and importance, we must embrace the ridiculousness and lightness of a cause. Along with work we must make time for play. Play is not just for children: masculinity has long integrated play into the everyday and until femininity follows suite (not through emulation but through experimentation) there will be no success in feminism.

Play can play two important roles within the feminist community. As I have demonstrated, it can be a means of activism and also take on a role of advocacy. If feminism, as an activist movement, uses more playful tactics then it is more in a position to be advocate for feminine play—a cause that (as I have demonstrated) is necessary and underrepresented. Our rhetorical style needs to mimic our causes. We cannot possibly know, yet, what feminine play might look like. My mother is looking for her “nice shopping game.” At the same time Bust magazine has been pushing the “fiber arts” of knitting, crocheting, and sewing. But the “frag dolls”, the “riot grrls”,and women in sports all have different ideas. And all of these carry the old essentializations and baggage of the past few hundred years of feminisms. My point is not that any of these acts of play are wrong: but rather that feminists need to start examining play more carefully and examining how it can be used to subvert patriarchal norms, to promote equal rights, and to ignite new forms of activism.

Everyone knows that we live in a time of fractured feminisms. Through finding more feminine forms of play, and through embracing playful activism, feminism can make new headway. Play is unifying, powerful and strong, and although frivolous, play can have a purpose. Because the playful can be political, too.

Sedan tänker jag avsluta med detta:

Det är fanimej dags att vi skapar spel som får oss att ifrågasätta dagens ordning. Det är dags att vi tar reda på vad ett bra spel är, inte bara ur en förmodat maskulin synvinkel. Det är dags att upptäcka hur vi kan använda någon slags feminin erfarenhet i spelen, utan att skriva någon på näsan och utan att skapa spel som är tråkigt propagerande.

Reklamfilmen gjorde mig förbannad, av så många olika skäl. Den största ilskan kommer av att veta att trots att viljan finns här, så är det sämre med genomförandemöjligheterna.

Intressant?

Andra bloggare om:
Shira Chess, reklamtrick, Tekken 6, speldesign, feminism, xboxflickan

Ubisofts Imagineserie

2009-10-12T17:48:00.002+02:00

Via Ian Bogost på Twitter hittar jag den här bilden tagen av Alisonalison, på Ubisofts utbud av "tjejspel".

Vad var det Strömbäck sade i sin replik på Dataspelsbranschen?

Den nidbild av rosafärgade hästspel som Åsa Roos målar upp var sann för tio år sedan. Det som hänt sedan dess är att branschen genomfört exakt det som Roos själv förespråkar: genom att producera bra spel utan tydlig könsstämpel kan man attrahera både kvinnor och män.

Aha.

Bilden är hämtad från Escapist magazine

Ubisoft har definitivt missat att branschen genomfört exakt det som jag förespråkar.

Min poäng är så klart inte att vara bitter. Men. Men...

Story Now!

2009-10-10T07:35:00.002+02:00

Ron Edwards långa, långa uppsats om Story Now! Narrativism är något jag har försökt läsa gång på gång på gång, men den är sååå långrandig och förutsätter så mycket förkunskaper och framförallt ett deltagande i en diskussion som pågått på "The Forge" under en ganska lång tid. Så vad gör man? Ingenting. Jag får helt enkelt ge upp läsandet, eftersom jag inte kommer någonstans i det och eftersom texten är så hattig och ostrukturerad att även OM jag hade kommit någonstans så är det osannolikt att jag skulle ha förstått syftet med den.

Jo, jag vet. Det är det där med tjejer och rollspel igen. Vi fattar ju helt enkelt inte vad "tänkarna" snackar om, så är det, eller hur? Eller hur? För det kan ju knappast vara så att texten är oläslig utan förkunskaper?

Jag får helt enkelt komma fram till de resultaten som Edwards kommit fram till på egen hand, och utan en massa långa utläggningar om termer som förklarats i andra trådar, bloggar eller uppsatser...

Näe, jag är inte bitter, men jag har ruskigt ont i min fot idag...

Det förklarar ju saken...

2009-10-07T09:58:00.005+02:00

Tipstack till Madeleine Johansson, student på Futuregames för artikeln :)

Enligt Yosuke Hayashi i Team Ninja - spelutvecklaren som gav oss Dead "stora tuttar" or "större tuttar" Alive och Ninja "hej, vi straffar spelaren järnet" Gaiden har gått ut med uttalandet att "alla män älskar tuttar". Det här är ett ganska typiskt exempel på det jag talade om i en bloggpost nyligen, nämligen tilltal. Team Ninja utgår ifrån att det bara är män som spelar deras spel. Och med tanke på hur spelen ofta ser ut, så är jag benägen att hålla med. Men den här typen av artiklar späder på den förutfattade meningen att det bara är män som spelar. Här har Dataspelsbranschen verkligen något att bita i. Ta tag i rapporteringen runt spel som sker i dags- och kvällspressen, eftersom det är den kontakten de flesta icke-spelare har med spel.

Tittar man på hardcore-spelarna - eller snarare de som vill utmärka sig som hardcorespelare - så kanske Hayashis påstående är sant. Jag vet inte. Jag har träffat många självutnämnda hardcorespelare som efter prat tillstått att "jo, det är lite fånigt med bröst med fysik på, men..."

"Men..."

Läser man kommentarerna i fältet så inser i vilket fall jag ganska snabbt att visst finns det en publik för den här typen av spel. Men det är en begränsad målgrupp. De spelare som så att säga öppnar sig för mig, pratar ofta om hur irriterande spelen är, hur svåra de är och hur idiotiska en del av spelarpersonerna ser ut.

Det är inte bara kvinnorna som skall leva upp till en omöjlig kroppsbild och ett omöjligt ideal. Det är även männen. Ronny Ambjörnsson har tittat lite på den manliga könsrollen och krasst konstaterat att män har lika många konfliktfyllda ideal att leva upp till som kvinnorna. Med den fördelen att mansrollen har en högre status än den kvinnliga.

Men det var inte det jag skulle prata om just här, utan om publik. Visst, som jag skrev, finns det en publik för de här misogynistiska spelen. Men den publiken är begränsad. Om förlagen verkligen vill tjäna pengar så satsar de på breda spel som når till en större publik, alternativt satsar de på spel som tilltalar fler än tuttgalna spelare. Trots allt är det så att jag tror att spelföretagen vill tjäna pengar. Man tjänar mest pengar genom att nå en bred publik, och av den logiken följer att de lämpligtvis satsar även på spel som tilltalar inte så tuttgalna spelare. Notera nu att med spelare menar jag just det: spelare. Det finns med största sannolikhet även kvinnor som är tuttgalna...

Intressant?

Andra bloggare om:
bröst, kvinnoroller, mansmyter, spelbranschen, Aftonbladet

Note to self

2009-10-04T19:32:00.001+02:00

Stuka inte foten klockan sex en söndagkväll. Det känns som om jag är lite lagom otursförföljd den här veckan. Vad vill livet ha av mig egentligen?

Diskussionen fortsätter

2009-10-04T08:00:00.003+02:00

Diskussionen gällande min SO-artikel fortsätter på Dataspelsbranschens blogg. Jag får väl säga att mitt hjärta inte riktigt är med i argumentationen än så länge. Men jag postade ett svar på Linus Feldts kommentar, för jag tyckte att han förtjänade det för sitt neutrala och vettiga inlägg.

Jag tänkte dubbelposta här. Det är det enda vettiga jag har skrivit sedan i onsdags, känns det som.

Det finns enligt den research (tvekar att kalla det forskning eftersom jag inte har statistiska belägg) ett par saker som tänder av tjejer helt på spel:
* Tilltal - hur talar man runt spel om tjejer, hur talar man i spelen om tjejer och hur talar tjejerna själva i spelen.
* Utseende - hur ser tjejerna ut i spelen?
* Agerande - vad gör tjejerna? Gör de något alls eller är de bara där som staffage? Är det ett någorlunda facetterat porträtt eller handlar det om madonnan/ horan? Agerar de som en man som ser ut som en kvinna (finns MÅNGA exempel på det)?
* Marknadsföring - hur marknadsförs spelet? Mot en manlig publik eller mot alla? Ofta är det här intresse skapas eller totalt tänder av. Jag läste en undersökning för några år sedan då man hade försökt intressera kvinnor för GBA-spel. Utan att de fick se reklamen fick de testa ett antal standardspel till GBA. Kvinnorna tillfrågades om de kunde tänka sig att köpa spelet (ingen av dem hade spelat förut), ungefär hälften var intresserade. Sedan visades reklamen (som var den där "other things to do in the dark" som visar en sovande kvinna och en snubbe som spelar GBA i sängen. Efter att man hade visat den reklamen var det bara knappt en sjättedel som ville köpa spelen. Tyvärr har jag tappat bort länken till undersökningen, så följdaktligen kan siffrorna vara lite off, men budskapet är ändå vettigt och sammanfaller med många andra undersökningar jag tagit del av.

Där har DSB något att börja nysta i, i alla fall.

Vad det gäller rekrytering så är förmodligen ett av hindren det ständigt återkommande "passion för spel". Jag måste fråga mig varför en passion för spel är så viktigt? Och hur många tjejer svarar ja på den frågan? Förmodligen inte så många, eftersom många av dem får idrillat sig från tidig ålder att spel, det är något killar håller på med. Jag har pratat med otaliga tjejer som alltid inleder med "ja, jag vet ju inte så mycket om spel men..." och sedan visar det sig att de i praktiken vuxit upp framför Nintendo eller en dator. Men de är inte spelare, eftersom de inte passar in i mallen. Se till att skrota mallen först. När den är borta kommer spelbranschen och spelrelaterade utbildningar att få en infusion av intresserade människor, som inte nödvändigtvis har en passion för spel (utan varför inte, en passion för berättande i olika former, eller en passion för lärande - där spelformen blir ett medium och inte ett självändamål), och som inte nödvändigtvis vill göra en remake på det spel som de ser som höjdpunkten under deras uppväxt.

Intressant?

Andra bloggare om:
dataspelsbranschen, datorspel, kvinnoroller, feminism

Hur länge får man sörja i sociala medier?

2009-10-02T10:46:00.005+02:00

Jag drabbades av den absurda känslan, dels av att jag inte hade "rätt" att sörja, eftersom mitt samröre med Mattisson skedde för så länge sedan. Sedan drabbades jag av ännu en absurd känsla som härrörde från mitt bruk av sociala medier.

Hur länge kan man vara ledsen på Facebook, mellan alla Mafia Wars-påminnelser och människor som går omkring och pratar om sina barn och sina jobb och livet går vidare. Mitt i den här pölen av snabb information utan någon egentlig substans - hur får vi sörja? FÅR vi sörja?

Jag är lite tveksam till en del aspekter, eller kanske kan jag kalla det begränsningar som inryms i sociala medier. Djupa samtal är svåra nog ansikte mot ansikte. Många av nyanserna går förlorade, både i tilltal och uttryck. Ärligt talat, vem har INTE haft problem med ironi på nätet? Som komplement är sociala medier oslagbara. Men glöm inte "hopp å lek ute" på vägen...

Det blir extra tydligt i situationer när jag som privatperson blir utsatt för kylan som kan förekomma online. Det är svårt att acceptera att hela världen inte stannar och tar ett andetag samtidigt som jag gör det, särskilt i en situation där jag är helt utlämnad åt mina egna känslor och den storm som rörs upp inom mig vid sådana tillfällen. Att vara sårbar är inte ett gångbart attribut på nätet. Eller för den delen i sociala medier, utom kanske som en del i en åskådarsport. Det finns med största säkerhet de som älskar att läsa om hur ont en annan människas liv gör, både för att hen identifierar sig med den skrivande och för att det får hen att känna sig bättre eller kanske till och med överlägsen den skrivande.

Så vad gör jag när jag kör rätt in i en vägg av oförstående, glada, ytliga människor som inte vet om hur ont jag har, eller hur svår en situation är för mig? Antingen tar jag på mig en mask, låtsas le, håller mig till ytan. Eller så väljer jag helt enkelt att inte delta i den sociala gröten förrän jag åter är redo att göra det.

Det låter på mig som att jag vill att hela världen skall ta ansvar för min sorg. Det är inte alls så jag menar. Det jag menar är att det ibland är svårt att särskilja vilken bubbla jag befinner mig i och vilka som delar den med mig, i relation till den bubbla alla andra finns i. Jag får konstiga systemtankar i huvudet när jag skriver det här. Och jag är inte alls lika saklig och vass som vanligt. Jag skyller på min bubbla.

Intressant?

Andra bloggare om:
sociala medier, sorg, Personligt

2009-10-02T09:00:00.000+02:00

2009-10-01T14:33:00.001+02:00

Med döden följer livet

2009-10-01T07:33:00.003+02:00

Jag vaknade imorse med en känsla av tomhet. Var jag än ser, vad jag än gör, tänker jag att det finns en person, en person jag kände som jag var ganska god vän med, som jag umgicks mycket med för ett par år sedan, som inte längre kan duscha. Han kan inte äta en smörgås, laga mat, handla mat... och med de tankarna kommer en skärpa som förvånar mig. Allt tycks mycket skarpare, mycket kontrastrikare, mycket vackrare än tidigare.

Han var i min ålder. En person i min ålder skall inte gå bort. En person i min ålder skall vara mitt uppe i livet och det känns så orättvist att han inte fick mer tid här hos oss.

Jag saknar honom, nu när jag vet att jag aldrig kommer att få se honom stå på Hvitfeldskas parkering och räkna in skåningar längre. Jag saknar honom för att jag aldrig kommer att få höra hans breda Ystadsdialekt igen. Jag saknar honom för att en del av vad han representerar för mig var bland de lyckligaste stunderna i mitt liv. En plats där jag hörde hemma och en grupp människor, som inte bara accepterade mig till fullo, men som tyckte lika mycket om mig som jag tyckte om dem.

Den här skärpan som uppstått, den här tomheten jag känner, har ett lager livslust under sig. För att han inte längre finns, så måste jag leva mer. För att han inte längre finns, så måste jag ta tillvara på varje minut. Han var unik. Precis som alla andra mina vänner är unika.

Mitt hjärta värker, och i den värken finns en nyfunnen respekt för livet, och en nyfunnen önskan att leva till fullo.

Vila i frid, Mattisson

2009-09-30T15:08:00.004+02:00

En av mina konventsvänner är borta. Sakta men säkert får jag reda på mer och mer omkring omständigheterna för hans död - genom Facebook av alla jävla ställen - men det är inte viktigt just nu.

Mattisson var en Bra Människa. Han var själ och hjärta, engagerad och omtänksam. Och på inga som helst villkor kunde han pluta med munnen. Första gången vi träffades var på en buss till GothCon. Det var på samma buss som Ola Sundin rekryterade mig som utbytesspelledare för SydCons räkning. På många sätt var den bussen mitt inträde i konventsvärlden. Anordnad av Mattisson, mannen som fixade konventsbussar hur länge som helst för Sverok SKuDs räkning.

Senare jobbade vi närmare varandra, för på ett eller annat sätt var Mattisson alltid engagerad, alltid inblandad i SydCon samtidigt som jag var det.

Han var en entusiastisk, hjälpsam och go människa, en sådan där person man bara inte kan tycka illa om. Men han kunde inte pluta med munnen.

Han är saknad.

Är spel konst?

2009-09-30T08:11:00.003+02:00

Ernst Billgren har skrivit en bok som heter "Vad är konst?". I den försöker han förklara konstbegreppet och hur konsten agerar för att påverka världen. Med tanke på debatten runt Anna Odells konstverk är det en bok fler personer borde läsa.

Men det är inte riktigt det jag tänker prata om idag, även om det finns beröringspunkter. Det jag tänker ta upp är den - vid det här laget - ganska uttjatade frågan om huruvida rollspel, datorspel och - varför inte - brädspel är, eller har potential att vara konst.

På det senare påståendet svarar jag ett oreserverat "ja". Visst har spel - i alla dess former - potential att ställa frågor till spelaren, belysa problem med samhället och förändra, om än bara för en kort stund, hur vi ser på världen.

Om alla spel besitter den potentialen, hur kommer det sig då att jag inte ser dem som konst? Om konst enbart innebär att presentera en vacker yta för världen, ja, då är nästan alla spel (med ett antal undantag(1) konst. Om det handlar om vacker spelmekanik(2, ja då finns det ännu fler att välja på och framhålla. Handlar det om att genom spelmediet belysa problem, förändra och ställa frågor(3 ... så blir antalet nära noll, med ett fåtal undantag.

Hur förändrar vi den här situationen då? Ett sätt - och det har jag pratat om tidigare - är att ta ansvar för de designbeslut som tas när spelet skapas. Precis som i "Scribblenauts"-fallet kan spel framstå på ett sätt som spelskaparen inte avsåg. Att bemöta den kritiken med ett "men det är ju bara ett spel" tjänar i sig självt till att förminska, trivialisera och att göra spelupplevelsen ointressant. "Det är bara ett spel" reducerar i sig självt spelets potential att vara konst. För om det bara är ett spel, kan det heller inte vara något annat, något viktigt. (Ja, jag tycker att konst är viktigt.)

Både i rollspel och andra spel kan man hävda att spelaren har ett val. Hen behöver inte spela GTA på ett våldsamt sätt, det finns mycket annat att göra än att skjuta prostituerade, osv. Det här är förvisso sant. Spelaren har ett stort antal valmöjligheter. Men spelaren kommer att försöka optimera sin spelupplevelse, om inte känslomässigt så numerärt. Spelaren gör helt enkelt det som spelet belönar hen för.

Belöningssystemet är en direkt följd av designen av spelet. Designern har haft ett syfte med spelupplevelsen och belönar spelaren därefter. Att lägga hela ansvaret på spelaren är oansvarigt av designern. Spelaren kan helt avstå ifrån att spela spelet också, vilket gör ovanstående "försvar" till ett icke-argument.

I dagsläget skulle jag vilja påstå att de flesta spel rör sig i området "hötorgskonst". De är fina att se på, roliga att spela, men det är ytterst få som berör på djupet, som får spelaren att känna något mer än ytliga känslor. Ett landskap, ett gråtande barn, ett rådjur i skogen... det är alla mer eller mindre vackra bilder, men det finns inget bakom dem, inget djup. På samma sätt är det med dagens spel. De är fina att se på, spelmekaniken är trevlig, men när jag har slutat spela finns det inget i spelupplevelsen som stannar kvar med mig.

Spel behöver inte beröra, ställa frågot, förändra. Men om det bara är yta tycker jag heller inte att det är berättigat att kalla dem konst. Så länge speldesigners avsäger sig sitt ansvar med svepargument som att "spelaren inte behöver spela" på ett visst sätt, eller trivialiserar upplevelsen med ett "det är ju bara ett spel", så anser jag att kampen för att konststämpla spelupplevelsen kommer att förloras.

För att spel skall vara konst krävs det att konstnären - designern - tar ansvar för det hen gjort.

För att spel skall vara konst krävs det att samma designer tar beslut, och står för de besluten om spelet skulle vara kontroversiellt.

Konst kräver eftertanke. Den är sällsynt i spelbranschen.

________________________________
1) jag tänker främst på en del minnesvärda rollspel som Neotech, första utgåvan av Mage och andra utgåvan av En Garde!
2) Spelat Neuroshima Hex? Thebes? God of War? I samtliga exempel drabbas jag av en överjordisk wow-känsla. Här pratar vi polish så att mekaniken glänser.
3) Näe, Trivial Pursuit och andra frågespel räknas inte. Det jag menar med att "ställa en fråga" är att gå in under huden på spelaren/ betraktaren och påverka hen så kraftigt att hens uppfattning om världen förändras. Det låter flummigt, men tänk så här: ett spel får dig att få upp ögonen för barnprostitution i Thailand. När du lämnar spelet är du förändrad och tänker "hur kan jag påverka situationen? Vad är min del i den? Vad kan jag göra för att förändra världen?". En sådan spelupplevelse behöver absolut inte vara tråkig. "Förnedringen" som är det rollspelsäventyr jag syftar på, stannar kvar som en av mina bästa rollspelsupplevelser just på grund av att den lämnade mig med något mer än att ha blivit underhållen i ett par timmar.

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, konst, spel, speldesign, Ansvar