Ph34r t3h ph3m1n157

Eller på mindre leetspråk - fear the feminist.

Jag har haft en "near-antifeminist"-upplevelse igen, som jag tyckte var mycket intressant, främst för att jag kände igen det för vad det var rätt tidigt i diskussionen.

Den första upplevelsen gällde den där äldre herren som tror att han vet allt och måste sätta en på plats. I synnerhet när det gäller kvinnor. De skall misstros rejält. Kompetens, pwah.

Överlag var det en övning i härskartekniker. När männen ville tala, talade männen. De avbröt mitt i ett resonemang för att framhålla sin egen förträfflighet, de talade ner till mig, skrattade på fel ställen och betedde sig "manligt". Jag fick känslan av att det här var en miljö där männen inte blir emotsagda.

Den andra upplevelsen gav en långt mer sugande känsla i maggropen och fick mig att nästan hoppa till av överraskning. Efter att ha blivit tillfrågad om drivkrafter påpekade jag att jag var feminist.

Reaktionen var omedelbar, både med kroppsspråk och attityd. Från att ha lutat sig emot, vände mannen nu nästan ryggen åt mig och talade till övriga personer i gruppen istället för att tala med mig. Han sade något i stil med att han inte förstod varför tjejer skulle få alla chanser. Eftersom det kom upp i samband med politiskt engagemang, frågade han också om jag var engagerad i F!, vilket jag inte är, i alla fall inte aktivt. Jag försökte förklara att min feminism handlar om en saklig feminism, jag tar det inte personligt, men jag försöker poängtera de områden där jag ser en orättvisa. Den informationen gick inte fram alls.

Efter det förminskades mitt engagemang genom att snubben ville bjuda på kaffe, och tyckte att han var snäll (underförstått - en feminist) som gjorde det.

Den reaktion jag fick, både kroppsligen och muntligen övertygade mig återigen om att feminism är något att frukta, ett dåligt ord, nästan synonymt med att säga att man är nynazist eller rasist eller liknande. Det var skrämmande.


Intressant?

Andra bloggare om:
feminism, stereotyper, reaktion

Oh yeah!

Surdegarna bakas och blir härliga bullar och limpor och grejer.

Det finns en distinkt fördel för min del att vara arbetslös. Nackdelarna behöver vi egentligen inte gå in på, de är så många och så uppmärksamhetskrävande att det är näst intill kvävande. Mindrevärdeskomplexet, hopplösheten och ångesten över att vara värdelös är bara en del av det. Samhällets syn på arbetslösa miffon som inte orkar ta sig ur soffan är en annan del.

Det positiva - för mig - är att jag har fått så mycket gjort som jag annars inte skulle ha haft tid eller ork med. Jag har under veckan klippt och lagt upp en rad föreläsningar. Jag har hunnit färdigt med ett kapitel till ett rollspel som jag suttit alldeles för länge med och jag har fått undan en massa arbete som låg och degade inför Stockholms spelkonvent. De stora kvarvarande bitarna som jag inte riktigt orkat med har smält undan under mina fingrar som smör i solsken. Nu har jag bara en deg kvar att baka ut, och den skall jag ta tag i imorgon. Det är inte bra att baka allt på en gång, åtmnstone inte för motivationen och energin.

Så, ja, det har sina fördelar att vara arbetslös. Om inte annat så har jag fått en rejäl viloperiod, något som jag verkligen har behövt. Från att ha varit centimeter ifrån väggen har jag nu åtminstone en halvmeter tillgodo.

Lyxen att inte behöva ta betalt

Nu när jag har blivit arbetslös har det plötsligt gått upp för mig hur mycket arbete jag gör gratis åt andra människor.

Jag ber inte om betalt för att hjälpa till med planering inför ett spelprojekt. Jag ber inte om betalt för feedback på mina kollegors speldesigndokument (jag har till och med tackat nej till pengar som erbjudits vid ett tillfälle), och jag ber inte om betalt för det material jag lägger upp med jämna mellanrum på discordia, sådant som egentligen har tagit flera dagar eller kanske veckor att sammanställa.

Jag ber inte om betalt när någon frågar mig om feedback på konst, litteratur och annat. Istället ser jag det som en ära att få hjälpa till att bedöma, hjälpa till med sådant som jag själv ibland behöver hjälp med.

Men nu är jag arbetslös, vilket innebär att den kunskap jag sitter inne med helt plötsligt är en vara. Något som borde vara mer värdefullt än gratis. Och jag har inte längre den oerhörda lyx det innebär att inte behöva ta betalt för mina tjänster, vilket innebär att jag förmodligen måste tacka nej till vissa uppdrag, eller kanske till och med be om pengar för att genomföra dem, av den enkla anledningen att jag måste betala min hyra och mina räkningar.

Jag var inte medveten om vilken lyx det är att låta bli att ta betalt, att hjälpa mina medmänniskor med det jag kan och det jag är bra på. När jag har ett jobb igen, och det dröjer förhoppningsvis inte så länge, så kanske jag kan gå tillbaka till min lyxtillvaro. Men tills dess kan jag inte låta vem som helst dra nytta av mig, som jag har gjort tidigare. Jag måste lära mig ta betalt.

Pride och moralisterna

Jag läste i DN att Magdalena Ribbing skall tala på årets Pride-parad, och blev glad, med tanke på hur vettig framtoning hon ofta har i sina etikettspalter.

Hur hårt tag normer har om oss är ganska uppenbart när jag läser spalten och hur svårt det är för folk att bryta dem framgår också ganska ofta.

Det som inte gläder särskilt mycket är de kommentarer som dyker upp som små äckliga klusterbomber i samband med artikeln.

homo (lika könade) äkenskap ska inte få adoptera enbart en man och en kvinna som inte kan få barn på naturlig väg ska få adoptera barn. När du/ni bestämmer er för att leva ihop med en homo ska ni också veta att ni inte kan få barn, inte egna eller adoptera barn. Barn ska växa upp med en mor och en far och allt annat är uteslutet.
Men ni får gärna leva lycklig som ett par men blanda inte in barn i erat ur evolutionens syn sjuka sätt att leva.

Låt dom göra vad dom vill privat, men parader och "pride" är propagande för en livstil som vi normala borde kunna slippa få oss pådyvlade, vilket jag hoppas Ribbing tar upp i sitt tal, men det är svårt att tro ;-)

Jaha,då är det snart dags för att gå i ide igen.
Orkar inte få homosexualitetens förträfflighet i facet igen.
Jag, liksom större delen av mänskligheten är hetro.Gilla läget någon gång!!!

Mmm, håll käften, visa oss inte att ni finns, PÅDYVLA oss inte er livsstil. Med tanke på att jag har ungefär lika många vänner som är homosexuella eller bisexuella som är heterosexuella, att det finns transexuella personer i min bekantskapskrets och annat så skulle jag vilja påstå att homo- bi- och transexuella är de minst sexualneurotiska människor som jag vet (ja, till och med inklusive den (ofta) ångest vissa utav mina transexuella vänner ger uttryck för). Det är i min vänkrets enbart heterosexuella och då framförallt män som har problem med andras sexualitet.

Jag vill också påpeka att de enda som pådyvlat sin sexualitet i sammanhanget är samma personer som oroar sig för "avvikande" sexuella läggningar. Övriga är både försiktiga och tystlåtna, förmodligen för att de är medvetna om vad en öppen uppvisning av deras kärlek - KÄRLEK - kan ge för resultat. En man och en kvinna som håller hand är helt okej. Till och med en man och en kvinna som pussas. Men en man och en man som håller hand? Näe, gudarna skall veta att det är att pådyvla sin sexualitet på hederliga människor som inte gjort någon något förnär och sedan blir djupt chockade - nej till och med kränkta - av att två personer håller handen.

Ibland önskar jag att jag hade ett ctrl+alt+open-your-fucking-mind kommando på mitt tangentbord.

Jag tror Magdalena Ribbing håller på att utveckla ett.

Heja Magdalena.

Biten av slöbuggen

Jaghar inte skrivit här på ett bra tag, inget "viktigt" i alla fall. Anledningen till det är ganska enkel. Discordia tar mer och mer av min bloggtid och jag har inte känt att jag har haft några direkta ämnen att skriva om.

Jag har också blivit arbetslös, och de tre första veckorna på arbetslösheten har gått åt till:
1. A-kassan och arbetsförmedlingen
2. Söka jobb
3. Springa på intervjuer (2 hittills, en väntar om två veckor)
4. Möten med Stockholms spelkonvent
5. Möten med Futuregames

Så det har varit full rulle trots min status som sans arbete.Dock måste jag säga att jag har känt mig otroligt slö, jag menar, jag har ju "bara" sökt jobb och "bara" startat ett par projekt, "bara" konsulterat i två speldesignprojekt och "bara" börjat lära mig spela gitarr. Det måste ju vara slött, eller hur?

Till saken hör ju så klart att i ett normalfall hade jag gjort allt det här OCH arbetat. Så man kan väl säga att jag har haft semester.

Fast inte egentligen, för i en semestersituation hade jag inte haft dåligt samvete för att jag har läst sju böcker sedan jag blev arbetslös.

Det är ett jävla ting, det här dåliga samvetet som jag släpar på. Det finns med mig överallt och jag vet att trots att jag är helt utmattad - och jag menar det verkligen - så måste jag ändå pusha på, hårdare, längre, snabbare. Jag vet att jag behöver vila, men jag kan inte vila.

Jag inbillar mig att när jag har ett jobb kan jag vila. Innan dess är det inte ens lönt att tänka på, men jag vet att när jag har ett jobb så kommer jag inte att vila. Life's a bitch.

Push för Roisin Murphy

... som gjorde det tidigare än Lady Gaga, och imho för den delen även bättre.



Moloko - Forever More

Moloko var ett band som enligt uppgift bildades när Murphy stötte på sin dåvarande blivande pojkvän med orden "Do you like my sweater? See how it fits my body."

Därifrån blev det en rad intressanta låtar, bland annat ovanstående, och den här som jag inte tyckte om till en början, men som definitivt växer.



Trip-hop at it's best.



Och så äntligen lite Roisin Murphy all on her own. Overpowered som är min absoluta favorit. Evvar.



Primitive, live



Och som avslutning - Movie star



Musikalisk kääärlek!