Friday, March 18, 2011

Fatshaming på SvD

Jag gick - något tveksam - in på brännpunkt på SvD för att läsa om "dejtingsajten" (ryser över försvenskningen. Näe, jag skriver inte mejl heller, jag skriver e-post) som enligt uppgift lockar till otrohet.

På ett sätt kan jag förstå Helena Sotos reaktion. Visst är det cyniskt och ganska kallsinnigt att upplåta en hemsida för det explicita syftet att låta människor i förhållanden bedra varandra, men å andra sidan håller jag inte med henne i hennes bedömning om att vi måste skyddas från oss själva. Vad vi däremot behöver är kritiskt tänkande och kanske lite mera ryggrad för att kunna stå för ett liv som både är etiskt och moraliskt försvarbart. Med det menar jag inte att jag fördömer polyamori. Det kan vara minst lika etiskt och moraliskt försvarbart som monogami, heterosexualitet, homosexualitet osv. Det jag menar är att vi som människor skall kunna få friheten att ta ansvar för våra egna handlingar. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det, för självklart behövs sociala normer också, men gränsen... gränsen kliver jag över själv, och förhoppningsvis är jag medveten om vad jag gör när jag gör det.

Svår etisk fråga det här. Vad som däremot inte slår mig som särskilt sympatiskt eller ens i närheten av samhällets ansvar är det Helena Soto skriver därnäst.

Mitt hjärta och mitt intellekt förfäras när jag inser att affärsidén för denna dejtingsajt är den logiska konsekvensen av en lika delar humanistisk, darwinistisk och liberal människosyn, där människans ego och frihet står i centrum. En värdegrund som endast bygger på människan själv, på hennes lust och egennytta, är dömd att misslyckas. En liknelse kan hjälpa oss att förstå paradoxen: Man kan inte säga till en överviktig människa att äta det hon själv känner för så länge hon inte medvetet skadar andra – det är då mycket troligt att hon kommer att äta för mycket och ta kål på sig själv (och endast en hjärtlös och amoralisk person skulle förbli likgiltig inför detta). Inte heller kan man säga till en sjuk värld och en vilsen människa att göra det hon själv känner för – hon kommer då obevekligen förr eller senare att gå fel.



FATSHAMING! Så in i helvete. Här har vi en person som med hull och hår sväljer det "faktum" att är man fet så har man ätit sig till fetman. Åh GUD, då kan vi ju inte låta det fortsätta för då är vi omoraliska så istället skall vi berätta för en annan människa vad hon skall stoppa i sig. För att undvika att hon tar kål på sig.

Där tappade Soto hela min respekt. Snyggt jobbat. Förutom det faktum att Soto tar upp det allerstädes närvarande argumentet "tänk på barnen" och "om det var din egen dotter" (märker ni trenden?).

Vi behöver samlas och föra en levande debatt om sanning, om vår världsbild och människosyn och detta behöver ske innan vi helt tappar kontakten med oss själva, med våra hjärtan och med vår gudagivna moral och etik.


Sanning och världsbild. "Sanningen" är alltså att feta människor äter ihjäl sig. Otrogna människor bör vara trogna. Och vi som samhälle bör ta ställning både mot fetton och otrogna människor.

Sotos call to arms faller för döva öron. I alla fall om det innebär att jag skall bli tillsagd vad jag får och inte får äta och utskämd över att jag är överviktig. Det har jag redan tillräckligt av i mitt vardagliga liv, från alla som omger mig, konstant. Jag behöver inte en stat som övervakar mitt näringsintag. Jag har tusentals blickar varje dag på tunnelbanan. Jag har kassörskans förakt i hennes ansikte när jag köper ett paket smör. Jag har mina släktingars påpekanden om bantning. Jag har snart sagt en hel värld som redan påpekar för mig att hur jag ser ut och vad jag äter är fel, oavsett hur lite eller mycket jag äter, vad jag äter eller när jag äter. Det räcker så.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Monday, March 7, 2011

Digital hemsökelse

Igår fick jag en påminnelse om en död väns födelsedag. Han gick bort för längesedan, åtminstone om vi mäter ur en digital tideräkning. För mig känns det om igår.

Hans spöke finns fortfarande kvar. En digital viskning som påminner oss levande om att inget aldrig egentligen försvinner. "Vi" är kvar därute, bevarade i ett slags elektronisk stasis som med jämna mellanrum sträcker ut en hand som rör vid oss. Och den handen kan vara en fjäderlätt beröring av ett gammalt sår, eller en slägga som slår undan benen på oss i vardagslivet och tvingar oss att sakta ner, reflektera eller kanske bryta ihop.

Födelsedagspåminnelser och gamla bloggar blir ett memento mori, ett ögonblick fruset i tiden som en dödsmask bestående av ord och information. I sig helt själlös, men i sammanhanget fylld av m innen, och därför meningsfull.

Det är en förbannelse och det är en välsignelse, och ju mer tiden går, desto fler spöken samlas vid min portal mot världen, och desto fler viskningar når mig. "Tänk på döden" står det på en kyrkogård vid Stampen i Göteborg. Dåtidens påminnelse om alltings förgänglighet för flanörerna i vårsolen.

Idag tänker jag på döden, och jag tänker på dem som lämnat något av sig själva kvar, fastän de inte längre är med oss. Jag tänker på hur en digital kultur blir motsvarigheten till den begravningskultur vi hade fram till 1800-talet efter vilken vi inte längre vill låta sådant som döden egentligen beröra oss, och hur vår digitala signaturblir en dödsmask som vi kan se på, röra vid och uppleva, men som aldrig mer kan se tillbaka på oss, svara på våra frågor eller röra vid oss.

Igår blev jag vidrörd av en viskning och jag mindes mannen som rösten tillhört, och hur tacksam jag är över de minnen jag har av honom och hur glad jag ändå är över att ha fått lära känna honom och arbeta med honom.

Syftet med att tänka på döden är trots allt att leva. Imorgon kan du vara borta.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,