Friday, February 29, 2008

Ahaaa!

Nu vet jag varför spel har så jävla dåliga storylines.

I en publikation från EDGE (som annars brukar visa tämligen gott omdöme) står följande att läsa om spelförfattare:

Writing is unique in that it doesn't require any special training, equipment or preparation.


Jaha? Nähä? Varför är det bara vissa författare som lyckas då? Och varför är inte alla författare? Det där var nog ett av de mest puckade uttalanden jag har hört från EDGE (sponsrade av EA, förvisso, men...)

Herregud... Vart är världen på väg?

EDIT: Jag blir helt paranoid av att läsa Maja Lundgrens Myggor och Tigrar för jag känner igen mig så väl. Jag har varit med om liknande situationer kan man väl säga.

Heltokigt.

Thursday, February 28, 2008

Spelet om Maya - gameplay på museum

Svenska Dagbladet skriver idag om en utställning på Historiska Museet som (naturligtvis) stängde i Januari. Den hette "Spelet om Maya". Det var ett lite nytt sätt att visa föremål på, och intressant för mig eftersom det handlade om en spelupplevelse i ett helt annorlunda forum.

I artikeln nedan klagas det mäkteliga om "Spelet om Maya", Eva Bäckstedt tycker att utställningen är obegriplig och att det man försökt göra - ställa kulturen då i relation till vad arkeologer och lokalbefolkning har att kämpa med nu - är västerländskt egocentrerat. (Obegriplig historia om Maya.)

Det är möjligt att Historiska misslyckades med det de avsåg, såsom Susana Barrios Beltranena (Guatemalas ambassadör) påstår i artikeln i SvD, men samtidigt så måste jag ändå få säga att greppet i sig - att använda spel på fler sätt än som underhållning, ligger mig varmt om hjärtat. Det här handlar om ett skifte, precis som allt annat. Barrios Beltranena och Bäckstedt reagerar förmodligen mer på formatet än på innehållet i utställningen. Det är ingen "fin" utställning där objekten ligger placerade som de värdefulla kulturartefakter de är. Det är en utställning där fokus tycks ligga på en berättelse istället för på artefakterna.

Okej, jag håller med om att runtomverket tog lite uppmärksamhet från objekten. Men jag tror det handlar mer om ovana från museets håll än om att idén i sig är dålig. Att sätta objekt i ett sammanhang är fasen så mycket bättre än att bara visa upp dem i någon slags kulturfrossa där man som besökare måste ha läst minst en avhandling för att förstå hur unika föremålen är. Låt oss säga att vi gör en berättelse om folket istället. Låt oss säga att vi använder samma utgångspunkt för att berätta något som är tidscentriskt. Rollspel erbjuder fantastiska möjligheter till empati och medkännande. Nästa gång kanske vi får spendera en dag på 1700-talet eller i en inkaby. Jag har svårt att se att det skall vara fel.

Jag ser bara möjligheter med den här typen av utställningar. Inga begränsningar. Det hela handlar bara om att se till så att genomförandet fungerar.

EDIT:
Ikväll skall det tydligen också gå ett program om Queeranalys i TV8, om jag inte har missuppfattat. Finns även (lite) att läsa om i SvDs blog.

Och ja, det har blivit lite nu på senare tid. Queer alltså. Jag skyller på omständigheter och nya vänner.

Folkuniversitetet vill verkligen inte...

... att jag skall lära mig något

Nu har de flyttat den jävla gitarrkursen till en tid jag inte kan delta på. Hurra. Det skall vara fan att vara en morgonmänniska med en önskan om att faktiskt göra något annat än att sitta fast i stan i två och en halv timme efter jobbet. Helvete! Jag blir så ARG. Och de flyttar den strax innan den börjar dessutom! Kan de inte ha lite mer framförhållning?

[insert invektiv här]

*besviken som fan*

Wednesday, February 27, 2008

Kapten Katastrofs Kollisioner - ett äventyr till Supergänget

Vi, jag, Tommie och Chris, var idag på Lidingö bibliotek och spelledde Star Wars och Supergänget. Eftersom jag är lite småstolt över mitt dungeonbashingscenario med ninjaforskare så lägger jag upp det här.

Man kan läsa om våra äventyr här. Det smög sig in ett par faktafel, men det känns oviktigt i sammanhanget :).

Och hitta reglerna till Supergänget här.

Kapten Katastrofs Kollisioner
Ett äventyr till Superhjältarna

Kapten Katastrofs Kollisioner handlar om Kapten Katastrof som bygger en domedagsmanick för att skapa en vulkan på Söder i Stockholm. Han skall sedan använda den vulkanen för att kontrollera Riksdagen, eftersom han är ute efter pengar. Pengarna vill han ha till en skönhetsoperation, så att han med snygga biceps och fejkmuskler på magen skall kunna uppvakta Svarta Madame, en kvinna som kan se in i framtiden. Nu vet redan Svarta Madame om att Kapten Katastrof kommer att göra det här och kan därför övertalas om att avstyra det hela genom att svara på Kapten Katastrofs kärleksbrev. För det visste hon redan att hon skulle göra, men hon ville inte framstå som allt för angelägen.

Introduktion
Spelargänget sitter som vanligt och spelar rollspel vid köksbordet hemma hos spelledaren. Plötsligt skvalar det till i radion:

“Extrainsatta nyheter! Ett utpressningsbrev har precis nått Riksdagen. Superskurken Kapten Katastrof kräver en stor summa pengar, samt namnet på en bra plastikkirurg för att inte sätta igång den domedagsmaskin som han gömt under Söder i Stockholm. Polisen står handfallna inför hotet och Regeringen vädjar nu till Sveriges superhjältar om hjälp...”


Det här får förhoppningsvis rollpersonerna att genast skrida till verket, men vart börjar man?

Hos polisen:
Polisen har omringat Medborgarplatsen där man tror att Kapten Katastrof har placerat sin domedagsmaskin. Om spelarna är uppmärksamma kan de märka att det finns en liten grop mitt på torget. Här är en av ingångarna till Kapten Katastrofs bunker under Medis. Om rollpersonerna vill ta sig in i bunkern med en gång, utan att prata med riksdagsmännen så kan de få informationen om utpressningsbrevet även hos polisen.

Hos Riksdagen:
Kapten Katastrofs utpressningsbrev finns att läsa hos Riksdagen. Där står (med många utropstecken)
“Jag kräver minst hundratusen kronor för att inte sätta igång min domedagsmaskin som kommer att förvandla hela Medborgarplatsen till en vulkan!!! Och så vill jag ha en plastikkirurg, den bästa i Sverige!!! Haha!!!”

Riksdagsmannen som superhjältarna pratar med kan avslöja att Kapten Katastrof tidigare gick under namnet Roland Svensson och är en mycket duktig geolog och forskare, som efter att ha blivit nobbad av Gertrud Högvall, även känd som Svarta Madame (en superskurkinna som kan se in i framtiden), blivit helt tokig och börjat bygga på en hemlig mojäng någonstans under Stockholms gator. Nu vet man alltså att det är under Medborgarplatsen som maskinen finns.

Hos Svarta Madame:
Om rollpersonerna beger sig till Svarta Madame får de först bara ett hånfullt skratt till svar genom brevinkastet - Svarta Madame vill inte öppna dörren för dem - men efter lite övertalning, eller om spelarna slår in dörren, så kan de prata med Svarta Madame.

Hon kan berätta att hon länge förutsett att det här skulle hända eftersom hennes superkrafter går ut på att se in i framtiden. Men hon berättar också att hon inte kan ändra på framtiden, bara se hur den ser ut. Och därför visste hon att hon som Gertrud måste neka Roland en date, eftersom han annars inte skulle ha blivit Kapten Katastrof. Hon har också ett handskrivet brev som hon sitter och håller i när hon pratar med rollpersonerna. Om rollpersonerna ber henne att berätta hur de skall kunna stoppa Kapten Katastrof så ger hon dem brevet. Det är ett kort med texten
“Ja, Roland, du skall få din träff med mig, bara du slutar med dina dumheter och stänger av vulkanmaskinen under Medis.”

Hon säger att rollpersonerna måste ta sig till Medis och hitta den lilla gropen mitt på torget. Om man gräver lite där så kan man hitta ingången till Kapten Katastrofs underjordiska laboratorie där han har sin maskin. Men hon varnar också för att det finns ninjaforskare nere i den underjordiska bunkern, så de måste vara extra försiktiga när de tar sig in.

Bunkern:
Mitt på Medborgarplatsen finns en liten fördjupning i markbeläggningen. Om man börjar gräva här så hittar man strax en lucka ner i Kapten Katastrofs underjordiska bunker. Bunkern består av ett antal små rum som vaktas av ninjaforskare, och ett stort rum där domedagsmaskinen står och puttrar och där Kapten Katastrof håller till. Har man med sig Svarta Madames brev så kan man avstyra Kapten Katastrofs planer bara genom att ge honom brevet. Har man inte varit hos Svarta Madame så måste man slåss mot honom.

Luckan på Medis är det första gänget måste ta sig igenom för att kunna komma åt Kapten Katastrof.

Luckan
Egenskaper Hålla igen 2
Vass kant 2
Tålighet 4

Bunkerkartan


1. Ingången
Ifrån luckan mitt på Medis klättrar man ner i Kapten Katastrofs bunker. Väggarna är kala och vetenskapliga. Det finns en dörr åt öster och en åt väster. Korridorer leder åt söder och norr.

2. Städskrubb
Tar man korridoren söderut hamnar man i städskrubben. Där finns en ledsen mopp, en hink och en flaska ”Zapp!”, Kapten Katastrofs fläckborttagare som är så stark att den tar bort allt den hamnar på. Rollpersonerna kan ta med sig flaskan med ”Zapp!” om de vill och använda den som dörröppnare och liknande.

Zapp
Egenskaper Fräta sönder 3
Ta bort fläckar 2
Tålighet 1

3. Ett forskarlabb
Härinne finns det två grupper med ninjaforskare. Om rollpersonerna går in i rummet kommer ninjaforskarna att fråga vad rollpersonerna gör där. Kommer de på en bra förklaring så låter ninaforskarna dem vara, men är de inte trovärdiga så ropar de ”ta fast superhjältarna!” och försöker i första hand ta fast rollpersonerna, annars försöker de besegra dem.

Ninjaforskargrupp
Egenskaper Ninjutsu 2
Upphäva gravitation 3
Tålighet 5

4 - 6. Sovrum åt ninjaforskarna
Små sovrum där ninjaforskarna sover om nätterna.

7. Ett forskarlabb
Precis som i förra labbet så finns det två grupper med ninjaforskare här (se punkt 3 för att få ninjaforskarnas egenskaper). Om rollpersonerna går in i rummet kommer ninjaforskarna att fråga vad rollpersonerna gör där. Kommer de på en bra förklaring så låter ninaforskarna dem vara, men är de inte trovärdiga så ropar de ”ta fast superhjältarna!” och försöker i första hand ta fast rollpersonerna, annars försöker de besegra dem.

8. Lunchrummet
Lunchrummet är ett trivsamt litet tillhåll med en mörk hemlighet. På dörren står ett stort anslag som säger ”Varning! Kliv endast in i lunchrummet under frukost, lunch och middag. All annan aktivitet i rummet sker på egen risk!” Härinne finns superskurken Galna Kocken som anfaller med knivar och köttyxa om man skulle råka sig in i rummet när det inte är frukost, lunch eller middag. Galna Kocken är mycket noga med sina mattider.

Galna Kocken
Egenskaper Stekpanneattack 1
Köttyxeattack 2
Trick Mörbultare [ger effekt 2]
Tålighet 3

9. Ett litet labb
Här finns det endast en grupp ninjaforskare (se punkt 3 för att få ninjaforskarnas egenskaper).
De här ninjaforskarna reagerar ungefär som de övriga ninjaforskarna.

10 - 11. Sovrum åt ninjaforskarna
Små sovrum där ninjaforskarna sover om nätterna.

12. Härinne finns domedagsmaskinen och Kapten Katastrof
Det här är det sista rummet, längst in i Kapten Katastrofs bunker. Här står Kapten Katastrofs domedagsmaskin - Kollisionsmojippen. Kollisionsmojippen tvingar kontinentalplattorna att bli tunna och släppa igenom magma från jordens inre, och på så sätt skapa en vulkan.

Härinne finns också Kapten Katastrof, en liten medelålders man med sorgsna ögon och en illasittande superhjältekostym i form av en labbrock med massor av pennor och små grejer överallt.

Om rollpersonerna har med sig Svarta Madames brev kommer han att ge upp utan någon strid och be om ursäkt till Regeringen, som i sin tur benådar honom gentemot att han hjälper Statens forskningslaboratorier i ett par år som geologiexpert.

Har rollpersonerna inte med sig brevet så säger Kapten Katastrof att han aldrig tänker ge upp och skrattar ett grymt hånskratt. Därefter anfaller han spelarna lite halvhjärtat.

Kapten Katastrof
Egenskaper Improviserat vapen 3
Jordvågor 5
Sandmoln* 4
Trick Bergaskinn [omslag]
Vetenskaplig attack [Effekt +1]
Tålighet 6
* Sandmolnet angriper alla i närheten, spelledaren får avgöra vad det innebär i detalj.

Kollisionsmojippen
Egenskaper Våg av hetta 2
Rök 3
Trick Jordbävning [Effekt +1]
Tålighet 5
Special: Kollisionsmojippen angriper två fiender med varje attack.

Tuesday, February 26, 2008

Pseudoqueer?

Jag läser i DN om ett öppet brev från Karin Eder-Ekman och Malena Rydell som tidigare har jobbat på tidningen Bang.

De avgick för att kulturkretsarna blev för tighta. För att det de ville göra, och det som tillät sig att göras inte stämde överens med vartannat. De gick in i "så skall det vara" väggen, helt enkelt.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag med jämna mellanrum läser både Bang och Ordfront. Nej, jag är inte lesbisk, nej jag är inte kommunist(?), men jag är intresserad av allt. Och med jämna mellanrum har Bang lite intressanta artiklar för sig, som jag faktiskt uppskattar att läsa. Detsamma gäller för Ordfront, som jag är medlem i numera. Det är nämligen även ett alldeles suveränt förlag.

Men det jag egentligen ville tala om var den där tighta cirkeln som man inte får bryta sig loss ur. Fenomenet "så här gör vi, för det har vi alltid gjort". Och "låt oss slita i säck och aska, för då är vi fina nog". Precis som Eder-Ekman och Rydell skriver, så tror jag inte att man vinner något på det, möjligtvis en viss egotillfredsställande kick som har sitt ursprung i detta det allra finaste (för vissa): Martyrskap.

Det är som att hålla en födelsedagsfest utan att berätta om det och sedan bli upprörd för att ingen märkte det.

Men det är inte bara i kulturkretsar det här förekommer, det förekommer överallt där man hittar idéell verksamhet eller tätt sammanslutna sociala gemenskaper. Det finns ett visst sätt saker skall göras på. För att det är lättare då. För att det är så det alltid har gjorts. För att de gamla uvarna som sitter och ruvar på hur fina de är skall kunna fortsätta och sitta och ruva på hur fina de är.

Bullshit, säger jag. Rör om i grytan! Ta in nya influenser! Håll ett party på Spy Bar, oavsett vad man tycker att Spy Bar representerar. När lokalen intas av ett nytt gäng så är det nya regler som gäller. Låt inte förutfattade meningar begränsa möjligheterna, och låt inte ett visst medie vara det enda man kan arbeta i. Utnyttja alla möjligheter som finns! Var först, störst, bäst och vackrast. Om man har ett budskap man inte skäms för så finns det inget fel i att kliva upp ur källarlokalen.

EDIT:
Egentligen skulle det här inlägget handla om bokrean, men så sprang jag in i Bang-artikeln och kunde inte hejda mig. Det är något visst med kulturkretsar. Sociala sammanhang. Oskrivna regler. Men jag kan ju nu säga att bokrean är igång och att jag... förmodligen inte kommer att köpa en enda bok mer nu än vad jag gör i vanliga fall. Å andra sidan så köper jag minst en bok varannan vecka, så... Do the math.

EDIT 2:
Det blev två böcker. Nu så här som en mjukstart. Weapon och the History of Organized Crime. Jamen vadå?! Jag tycker OM vapen! Och jag tycker om organis... näe, alltså... äsch.

Monday, February 25, 2008

Är så trött att...

..jag funderar på att skippa första storytellingkursen och åka hem och sova istället.

Min hjärna värker och idag lär jag knappast kunna göra något vettigt. Ingen har tid att sätta mig in i något. Vilket innebär - hurra - jag har inget att göra.

Jag dör. Av tristess eller något liknande och jag har så mycket att göra innan jag kan slappna av, så många puckar jag har tappat. Jag vill helst bara krypa ner i sängen och aldrig komma fram igen.

*sniff*

Det börjar lukta bränt här...

Dignitärerna inom speldesign

Jag läser till min stora glädje en artikel på Gamasutra om "Game Designers Rant", ett årligen återkommande inslag på GDC, som gör mig mycket lycklig. Precis som jag har påpekat tidigare i inlägget om Medierådets rapport om World of Warcraft och i inlägget om datorspelsseminariet på Riksdagen, så råder det en tråkigt slapp inställning till ansvar och upplevelser inom datorspelsutvecklingen. Jag har även kommenterat det här på en annan blog (Herr Klokboks Kollektion). Nu håller datorspelsdignitärerna med om det.

"What we lack is not creativity, what we lack is the courage... we have to challenge something more than our reflexes... but we lack courage to risk ourselves for our art," he said.

Clint Hocking


Again, as the rest of the panel stated, James concluded that the industry needed to take a closer look at what it's saying, and not just creating and then justifying themselves afterward, drawing the session to an emotional close.

Brandon Boyer

Så är det.

För att hoppa över till ett helt annat ämne så skriver Martin Jönsson en synnerligen föraktfull artikel om 4:ans satsning på science-fiction serier. Artikeln är till och med döpt i enlighet med hans åsikter. "Nörd-tv tas till nya nivåer". Det är alltid trevligt när man anar illa dolda fördomar hos journalister. Jag är ledsen herr Jönsson, men det är långt ifrån alla människor som ser på sci-fi som "dammar av trekkies-kostymen".

Science fiction är en intellektuell genre, i alla fall inom litteraturen. Men varandes journalist som du är så läser du förmodligen inte böcker. Det vet vi ju alla hur journalister är, eller hur?

Saturday, February 23, 2008

[placera lämpligt invektiv här]

Gärna ett som chockar dig svårligen och gör dig mäkta upprörd. Så upprörd, faktiskt att du raskt ropar på moralpolisen och ber hen* att genast rensa den där djävulskattungens blog som använder så fruktansvärt fula ord i sin titel.

Anledningen till att jag väljer att ta till krafttuttryck av det grövre slaget (utan att faktiskt göra det - visst är det elegant?) är på grund av omstruktureringar på arbetet där det känns som att jag som vanligt får dra det kortaste strået. Kort sagt de jobb ingen annan vill göra.

Nu vet jag inte om det är en korrekt bedömning av situationen och på grund av att allt är omvärvat av ett sådant enormt hemlighetsmakeri kan jag inte beklaga mig till fullo här heller. Jag vet bara att jag gick hem igår och kände mig särdeles värdelös. Vill de bli av med mig kan de väl i sådana fall bara sparka mig? Men nej, de skall ge mig de uppgifter som ingen annan vill ha, skitjobbet, det som är längst ner på prestigestegen.

Kort sagt, apgörat.

Så en seriös fundering har uppenbarat sig i min skalle. Hör jag ens hemma i spelbranschen?

- - - - - - - - - - - - -

*Hen är ett uttryck jag har ärvt/ plockat upp/ lånat av den ytterst charmerande Herr Klokbok, som inte bara vänder på ord**, utan även på oskyldiga unga damers huvud.***
** Han använder också fotnötter på ett intressant sätt. Tänkte jag skulle plagie... erh... inspireras av *nickar* honom.
*** Jag talar av egen erfarenhet. ****
**** JAG tycker att jag är ung och oskyldig. Oskyldig i alla fall. Oskyldig jämfört med Lova i alla fall. Fast alla är oskyldiga jämfört med den ljuva Lova.

- - - - - - - - - - - -

Läs det här bloginlägget av ovan nämnda Klokbok. Han gör fog för sitt självpåtagna namn med jämna mellanrum.

Friday, February 22, 2008

För att utan omsvep citera the Sims...

"Bleeeh!"

Jag har sovit fyra timmar inatt. Det i kombination med många förvirrande tillstånd på vägen dit gör mig benägen att säga "bright light! bright light!" åt solen som lika oförväget som andra dagar har tågat in över Söders hustak, vilka jag nu sitter och tittar ut över samtidigt som jag skriver i min blog. (*WHACK!* (*muttermutter* jevvla Luther...))

Nåja. Himlen är klarblå. Det är inte mitt sinnestillstånd. Det liknar mer en målning av Picasso, Escher, eller möjligtvis Magritte. Jag vet nämligen inte vad som är upp och vad som är ner längre. Allt jag har är en tunn tråd att hålla mig fast i som vibrerar av orden "gör inget dumt nu..." Problemet är naturligtvis att i mitt lätt kaotiska sinne så vet jag inte vad som är bra och vad som är dumt. Det hela hänger samman med att jag slutade prokrastinera, naturligtvis. De fyra punkterna har kokat ner till två. De är desto mindre lätta att välja emellan. För det finns komplikationer och jag vet inte om jag kan hantera att röja undan dem utan att göra någon illa. Inte minst mig själv.

EDIT: Det har kanske inte undgått de som följt min blog att Riddar Kato har en särskild plats i mitt hjärta. Det här är Riddar Katos sista strid.

"Vänd dig om, riddar Kato", sa jag. "Nu kommer din sista strid."
Han vände sig om. Jag rev av mig min mantel och stod där framför honom med svärdet i min hand. Hans förfärliga ansikte blev grått och skrumpet, och i hans förfärliga ögon fanns bara skräck och hat. Han grep hastigt ett svärd som låg på bordet bredvid honom. Och så började riddar Kato sin sista strid.
Nog hade han ett fruktansvärt svärd. Men inte så fruktansvärt som mitt. Mitt svärd ljungade, det lyste och flammade, det for som en eld genom luften och mötte riddar Katos svärd utan barmhärtighet.
En timme räckte striden som hade varit väntad i tusen och tusen år. Den tysta, förfärliga striden, när mitt svärd som en eldsflamma for genom luften och mötte riddar Katos svärd och till sist slog det ur hans hand. Riddar Kato stod framför mig utan vapen och han visste att striden var slut.
Då rev han upp sin svarta sammetsrock över bröstet.
"Se till att du träffar hjärtat", skrek han. "Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont."
Jag såg in i hans ögon. Och i hans ögon såg jag något underligt. Jag såg att riddar Kato längtade att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv.

- Astrid Lindgren, Mio min Mio

Thursday, February 21, 2008

"God, if only..."

Det är inte lätt att vara jag idag. Dels så har jag sovit sämre än en igelgott med nageltrång (den liknelsen får man ta som man vill. Huruvida igelkottar ens har naglar låter jag Wikipedia svara på), och dels så försöker jag desperat hålla huvudet över allt fluff, alla spel och allt som jag VILL göra till förmån för allt som jag BORDE göra. *Whack!* (Ett gästspel av den gode Luther. Han följde efter mig hela dagen igår med sin slägga och slog mig i bakhuvudet, med resultatet att jag bet i det sura äpplet och skrev lightregler till Star Wars samt avtalade en dejt... med en representant från Sverok Stockholm. Inget annat. Mer än så orkade jag inte, men jag var mycket disciplinerad. Jag spelade bara PotBS i två timmar (*whack!*) och gick och lade mig... nästan i tid.)

Jag är lite sliten, kan man väl säga. Eller åtminstone sliten nog för att önska att jag slapp göra något förutom att krypa ihop i sängen och göra ingenting, vilket är lite paradoxalt eftersom det är det jag har spenderat större delen av veckan med. Poängen är kanske att göra det med gott samvete (*whack!*).

Idag är jag så äntligen återinstallerad på jobbet men lider av "vad skulle jag göra nu igen?" (*WHACK!!!*)Det ger sig förhoppningsvis så snart min absinthinmundigande arbetskamrat återkommer till arbetet. Han dricker inte absinth på arbetstid. Även om man ibland undrar. Nåväl. Tills vidare bloggar jag lite (*whack!*) och pysslar med att läsa DN och SvD för att få en liten uppfattning om vad som har hänt under veckan medan jag har varit snorig och febrig.

Vilket leder mig in på ett nytt ämne: jag har ALDRIG varit så sjuk på ett företag som på Avalanche! Jag ger mig skråen på att det är alla småbarnsföräldrar här. Jag räknar till fem som jag känner till, men känner jag dem rätt finns det ännu fler. Och det är enbart i mitt team. Virusen frodas och lever gott kan man lugnt säga.


För er som fortfarande inte har hittat Zero Punctuation, så kolla in det här. Mannen har en vass, men rättvis, tunga.



Men så till titeln på bloginlägget.

God, if only...
1. I could make up my mind
2. I could sleep for a week
3. I could finish this stuff I have to do
4. I could breathe when I read mail (don't worry, I read really quickly. And sometimes in sequences.)
5. I could stop worrying
6. I could RELAX!

Så... Det är väl det som saknas mig just nu. Fyra av punkterna relaterar till samma ursprungs"problem", så får jag bara det ur världen (sade hon, praktisk som hon är) så kanske jag kan börja jobba på de andra två. Kanske borde slå en T6 för att se vilken utav dem jag skall börja jobba på, men... näe. Risken är alldeles för stor att det hamnar på några av de fyra punkterna jag för tillfället ägnar mig åt att prokrastinera omkring. Dessutom är risken att om jag tar tag i "problemet" runt de fyra punkterna att jag inte kommer att... erh... vara så motiverad att ta tag i resten. Så att säga. As it were.

Sanningen att säga kan den sista punkten vara beroende på koffein. Jag är inte säker. Mitt kaffeintag igår uppgick till en halv burk snabbkaffe. jag är inte säker på hur många koppar det motsvarar för jag tappade räkningen. Det kan också vara anledningen till att jag sov som en igelkott med nageltrång.

Nu skall jag sluta blanda svenska och engelska och börja jobba istället (*whack...*)

Mina nya favoriter. Efterklang och "Mirador"...



EDIT: Jag kände mig rent tvungen att länka till Didi Örnstedts blog i min bloglista. Hon är en av de största motståndarna till rollspel och spel man kan hitta i dagens samhälle, tror jag bestämt.

Varför länkar jag då till Didi? Dels för att jag alltid är angelägen om att man bör läsa på vad "motståndarna" tycker. Know thine enemy som det så fint heter, dels för att jag anser att man inte skall sopa moralpanikers åsikter under mattan med ett "bah! moralpanik!" utan istället ta sig tid att metodiskt sätta sig in i argument och hitta motargument. Att ha mycket på fötterna i en dialog är särskilt viktigt när man har med irrationella människor att göra. Nu säger jag inte att Didi är irrationell, men hon har inte varit särskilt mottaglig för kritik som i många fall varit befogad. Hennes och Björn Sjöstedts bok "De Övergivnas Armé" innehåller många faktafel och är dessutom delaktig i varför vanliga leksaksbutiker tog bort rollspelen från sina hyllor. Något som har slagit hårt mot hobbyns återväxt i Sverige.

EDIT 2: Och så sprang jag rakt in i den här låten på iPoden och nu mår jag riktigt, riktigt ruttet, av så många anledningar att jag knappt vet vart jag skall ta vägen...

Fy fan för musikminnen...

Wednesday, February 20, 2008

Att skriva för konvent - del 15: Intervju med Tom och Johan

I mitt konventande träffade jag tidigt på många skickliga konventsskribenter, och två av dem är Johan Englund och Tom Lindahl. Äventyret i fråga heter ”Med Baron Cinitiéres tillåtelse…”

Nu är det ett bra tag sedan scenariot gick på GothCon, men eftersom det är ett av ett fåtal äventyr jag minns mycket väl att jag spellett och dessutom fortfarande berättar anekdoter ifrån var jag nyfiken på hur Tom och Johan lyckats kläcka ur sig det här äventyret.

Hur fick ni idén till "Baron Cimitiére"? Ploten verkar löst baserad på Laurel K. Hamiltons kreationer, stämmer det?

Tom: Precis. Scenariot utspelar sig i Hamiltons universum, och det utannonserade vi i blurben och på vår hemsida. Vi försökte uppmuntra spelare till att läsa på lite i förväg genom att fixa en egen website med kortfattad information om världen.
Vi hade bägge läst hennes böcker och tyckte de var en färgstark, rolig variant på det övernaturliga. Både jag och Johan älskar när man skruvar till saker lite, så hela tanken på fackförbund för odöda, licensierade nekromantiker som löser arvstvister genom att återväcka de döda, mm. tyckte vi var väldigt kul att spela med.

Johan: Scenariot bygger mycket riktigt på Hamiltons böcker. Eller närmare bestämt eftersom scenariot har några år på nacken så är det mest de sex första böckerna i serien. Vi gillade båda det universa hon beskriver i sina böcker. Vi valde dock medvetet att låta scenariot utspela sig utanför den geografiska sfär Hamilton primärt rörde sig i då. Början är ju satt utanför Afrikas kust, och sen så utspelar sig huvudparten av scenariot i Los Angeles med omgivningar. Det var mycket på grund av att vi ville göra vår egna tolkning inspirerad av ”Blake-världen”.

(Åsas notering – Blake syftar på Anita Blake, Laurel K. Hamiltons vampyrjagande hjältinna)

Vad är fördelarna med att skriva tillsammans? Nackdelarna?

Tom: Fördelarna är att man driver på varandra så det blir nå’t gjort. Man kör inte fast på samma sätt, utan kan bolla idéer och lösa knutar ihop. Man raffinerar varandras idéer också, och itererar dem tills de blir bättre och bättre. Det är väldigt trevligt att sitta i en soffa, dricka te och kolla på gamla musikvideos på VH1 med penna och papper i näven och spåna kring scenariot med någon också, istället för att sitta och stångas med tangentbordet själv.
Nackdelar.. hm, vi har aldrig bråkat eller grälat om nå’t direkt. Inga konstnärliga egon som trampat på varandras tår. Den enda nackdelen jag kommer på är väl en bagatell om att man måste ha stenkoll på versionshantering av sina dokument, när man mailar word-filer fram och tillbaka med ändringar och tillägg.

Johan: Instämmer med Tom, den stora fördelen är att ha ett bollplank och någon att diskutera med. Vanligtvis så har jag svårt att koncentrera mig när jag jobbar helt själv, och då är det bra att ha någon att bolla med. Jag ser egentligen inga stora nackdelar så länge man kan respektera varandras åsikter och eventuella olikheter. Min erfarenhet är att man alltid lyckas enas om något, men det hjälper nog att varken jag eller Tom har några jätteegon, som kan komma ivägen för oss.


Det är en ganska skruvad berättelse. Är tanken bakom äventyret humor eller skräck? Eller båda?

Tom: Det är väl en blandning av humor, skräck och deckarhistoria. Med action i. Jag skriver sällan för seriösa saker utan faller lätt in på saker som får mig att le när jag knappar på tangenterna. Men det får inte bli tokroligt eller fånigt. Det måste vara en gedigen plot och handling i bakgrunden. Grundtanken med äventyret är nog egentligen en genomgående deckarplot, men där en mängd olika fraktioner och SLPer kommer att stöka till det omkring spelarna. Sen fixar man till scenariots setting så man får med lagom många läskiga/spännande scener, och lagom många med humor.

Johan: Jag vill ofta ha lite mening eller budskap i scenariona, men inte bara allvar. Många som spelar på konvent vill ju ha roligt framförallt, och därför har vi ofta halkat in lite på att få med humor i bilden med. Sen så tycker både jag och Tom att det är kul att skriva lite roligare scenarion. I detta scenario när vi ändå byggde det på Hamiltons böcker så kändes det också rätt att försöka spegla stämmningen i böckerna, som ofta kan beskrivas som en blandning av humor och skräck. Vi tyckte väl också att det följde lite i böckernas stämmning att ha en ganska skruvad historia. Och eftersom vi gillar att vara lite vilda så kändes det rätt att vara ganska urflippade.

Jag tycker mig ana ett visst aktivistinslag i äventyret. Är det medvetet som ni har låtit en av rollpersonerna vara zombierättsaktivist? Ville ni påpeka något med det eller var det mest på kul?

Tom: Aktivistgrejen var en av sakerna med Hamiltons värld vi tyckte var så underbart urballad, och samtidigt väldigt logisk, att vi spann vidare på och tog med den. Tanken att om det övernaturliga nu börjar bli erkänt och vardagligt - självklart finns det folk som skaffar sig en icke avlönad arbetskraft i form av återuppväckta döda. Vad har en zombie för rättigheter egentligen? Och vem kämpar för dessa? Vi kom på en hel massa bra slogans som man kunde trycka upp på affisher och buttar, "Rights for the Raised!" mm.

Johan: Den ”sociala tanken” som finns med i den första fyra – fem böckerna är något jag gillar. Med de sociala problem som det övernaturliga orsakar, rasism och rädsla för varulvar och vampyrer, och utnyttjandet av zombies. Genom att använda fiktionen så fick Hamilton mig att fundera lite, spinna vidare. De svaga och oliktänkande i ett samhälle förr eller senare blir utsatta. Det finns också något angående användandet av lik som fick mig att fundera runt omkring det. Men jag tyckte att det skulle vara lite av en kul ide att ge en av karaktärerna den övertygelsen, som zombierättsaktivist.Att ge den spelaren något att arbeta med och fundera på.


Det är ett massivt äventyr med många olika scener och platser. Var ni aldrig rädda att det skulle ta för lång tid att spela?


Tom: Jo. Scenariot är skrivet för två sammanhängande pass, så 10 timmar. Jag tror det var Johan som först hade idén om ett 10-timmarspass, så spelargruppen skulle hinna komma in i sina roller och spelet bättre än ett kortare pass. Men trots detta var vi medvetna om att det var tidspressat. Ju längre scenario, desto mer "flex" finns inbygt, dvs. ett femtimmarsscenario kanske tar 4-6 timmar, men stoppar man in dubbelt så många scener så finns risken att det drar ut på tiden betydligt mer. Därav speltester, och rewrites (nedan).

Johan: Tom har rätt. Efter dubbelscenariot ”Döden i Venedig” där karatärerna utvecklas så ville jag göra ett längre helt scenario, där spelarna skulle få mer tid på sig med karaktärerna. Det och att jag i flera år spellett James Bond scenariona på GothCon som också var dubbelscenarion, och att jag fastnat lite för det. Jag hade vid flera tillfällen haft väldigt skoj när jag spelledde samma grupp under en längre period.

Speltestade ni äventyret innan ni skrev klart? Finns det några tips i samband med speltestande som ni vill dela med er av?

Tom: Ja vi speltestade, det gör vi alltid. Ytterligare en fördel med att vara två skribenter, man kan köra varsitt speltest med varsin grupp. Varför speltesta? Jo för att kolla om tiden håller, avslutar man inom utsatt tid, och är det några avsnitt i berättelsen som blev stressade eller kändes på tok för långa i proportion till de andra? Oavsett hur man tänkt sig som skapare så ställer spelare till det och testar gränserna på plotten, så man får försöka hitta hålen. Ledtrådar man tänkt sig skulle vara uppenbara kanske misstolkas helt, det får korrigeras. Spelarna kanske gör slutsatser som man inte förväntade sig, vilket förtar effekten av slutet.

Alla grupper är ju olika dock, så man får akta sig för att ändra *för* mycket baserat på bara en grupp.
Johan och jag har turen att ha många goda vänner som ställer upp för oss och spelleder våra scenarion på Gothcon, och det är dessa som får speltesta i förväg. Det är många fantastiska fördelar med detta: de blivande spelledarna har spelat igenom scenarion med en av skaparna och sålunda fått en solid känsla för hur vi tänkte oss det. De kan ställa frågot och komma med feedback om karaktärer, plot, vad som helst.

De personer som speltestade håller till och med egna speltest för ytterligare folk innan konventet, för att träna sig på att köra scenariot, samt för att värma upp ytterligare potentiella spelledare.

Johan: Precis, speltesterna alltid varit väldigt viktiga för oss. Och vi har ofta kört flera sycken, fast vi brukar ha pejl på och skrivit större delen av scenariot innan vi kör dem. Dock så har vi ganska ofta ändrat en del eller klargjort passager i scenarion efter speltester, för att få dem lättspelade och enkla att förstå.


Fanns det något med skrivandet som ni upplevde som särskilt svårt eller särskilt enkelt?

Tom: Avsluta en story är det svåraste. Vi bygger ofta våra scenarion kring ett tema och en slags känsla vi vill ha i grundplotten. Så att knyta ihop säcken på slutet och få till en originell "knorr" för att avrunda det hela tycker jag är svårt ibland. Väldigt lätt att hamna i klichéer och "slutstrider".
Det enklaste och roligaste är att skriva karaktärer tycker jag. Där kan man verkligen blomma ut och få till de mest fantastiska personligheter... fast då kommer svårigheten att begränsa texten. Tre sidor bakgrundshistoria och personlighet håller inte, spelare klarar inte av att läsa och assimilera så mycket. Man måste lära sig saxa bort och slimma ner det man skriver.

Johan: Som Tom säger så har vi ofta haft lite svårt med sluten, ofta så får vi till början på scenariona bra, men sen så snurrar det ofta till sig lite, och sluten blir lite av en plåga ibland där vi inte riktigt får ihop dem. Kanske på grund av att många av de ideer vi jobbat med byggt på intryck, känslor och miljöer som första frö, och inte så ofta en klar och tydlig plotide.

Vad är era styrkor som skribenter?

Tom: Johan är ju förälskad i brittiska deckare och klassiska konspirationer med svartsjuka fruar och giriga advokater. Det är oftast Johan som kläcker den ursprungliga originella idéen som vår story skall byggas kring, och sen fläskar vi ut den ihop. Jag har ett sinne för att beskriva "filmiska" scener, och kanske har en bra känsla för att inse vad som kommer att bli en häftig upplevelse i en scen för spelarna.

Vi kompletterar varandra rätt bra också. Nån gav oss smeknamnen "Fluff" och "Verkligheten" när vi skrev, eftersom det gärna var Johan (Fluff) som flaxade iväg på vilda idéer och så fick jag (Verkligheten) komma och dra ner honom på jorden igen och rensa ut vad egentligen som kunde funka rent praktiskt i ett scenario.

Jag skriver mycket utefter att skapa effekt och stämning hos spelarna. Dvs, jag skriver inte en plot, några karaktärer, och låter spelarna treva sig igenom det bäst dom kan, utan jag har ett begär att tänka igenom varje scen och försöka förutse hur spelarna kommer att bete sig och reagera. Jag är den av oss som lättast faller in i "railroading" men jag tror jag är hyfsat bra på att få det att funka eftersom varje scen faktiskt blir en bra upplevelse för spelarna. Nackdelen är tyvärr att en del originalitet kanske går förlorad när jag försöker styra upp allting lite hårdare, så då är det bra att Johan blåser in lite luft och hittar på nån ny infallsvinkel.

Johan: Vår styrka var att vi kompletterade varandra väldigt bra, och att vi var beredda att lägga ned väldigt mycket arbete i våra scenarion. När jag glider iväg så styr Tom upp mig, och när vissa scener kan bli lite väl ”staplade” så fluffar jag till dem eller lägger in mer känsla.
Sen så har vi en fördel av att båda av oss har jobbat mycket i projekt med fasta tidsramar och är vana vid det. Det har hjälpt mycket att kunna planera arbetet lite och veta att man behöver avsätta tid för olika faser, samt att det alltid tar längre tid än man tror.


Vilken ända börjar ni med när ni skriver äventyr?

Tom: Vi börjar oftast med att bestämma oss för ett tema eller setting. "Vi vill skriva deckarstory i Hamiltons värld." eller "Vi vill skriva en mer seriös spökhistoria i Viktorianska England." Sen skissar vi upp grundplotten, lite bakgrunden till plot och så, för att få en känsla för vad det handlar om. Karaktärer brukar slipas på relativt tidigt, för vi är extremt noga med att alla våra karaktärer skall vara intressanta och ha en poäng i storyn.

Det vi är sämst på är slut. Det är ofta som vi kliar oss i huvudet och funderar på hur man skall få till ett bra slut på storyn, som inte blir den klassiska "ni hittar till slut boven i dramat, och på ett eller annat sätt blir det en slutstrid.".

Vi måste ju även nämna vår trademark, att vi gillar att använda oss av vad Johan myntat som en "launch-plot". Dvs, en miniplot som inte har med den riktiga plotten i scenariot att göra, men som spelarna i scenariots början tror är det som är äventyrets viktiga del. I detta scenario's fall, börjar de ju på en oljetanker under en filminspelning när nått går fel... men det är inte förän några månader senare som den riktiga plotten tar fart.

Johan: Precis, vi har som sagt ofta en setting eller ett tema som början, och sen försöker vi bygga grundploten kring det. Utifrån det ställer vi lite frågor, som”Vad det är som händer som rollpersonerna involveras eller utsätts för?” Kan tyckas lite bakvänt, men ofta så finns det en plotide med i själva settingen, som den försvunne regissören/producenten, eller motsättningar mellan olika intressegrupper. Eller som i ett annat scenario där vi ville att spelarna skulle utsättas över övernaturliga händelser och börja pussla ihop dom. I en process där spelarnas egna fantasier skulle vävas in i tolkningarna av de ”okända” fenomen de utsätts för.

Utgår ni från handlingen när ni skriver rollpersoner eller är det rollpersonerna som får bestämma handlingen?

Tom: Den grundläggande handlingen kommer först. Sen skall man ha rollpersoner som kan ha nå’n påverkan på den, och passa in. Efter den lägger vi gärna till sidohandlingar, komplikationer, relationer, och annat som är direkt riktat mot en viss rollperson. Vi gör aldrig ett scenario där rollpersonerna är "utbytbara" mot några andra, vi skriver alltid in våra rollpersoner hårt i storyn, så att det kommer att hända saker som vi vet relaterar till dem personligen.

Johan: Rollpersonerna brukar vara ganska självstående, men de anknyter alltid till ploten eller grundhistorien för att de inte skall bli tråkigt eller sakna förankring i historien. Ibland så upptäcker vi att speltestare tolkar eller använder en rollperson på ett sätt vi inte riktigt förutsåg, och då så kan vi ändra lite i historien eller bakgrunden till rollpersonen för att klargöra eller göra det roligare att spela.

Ni har låtit bli att ta med rollpersonernas värden på rollformulären. Är det ett medvetet val? Varför gjorde ni i sådana fall det?

Tom: Jag minns inte om vi delade ut lappar med karaktärernas stats till spelarna, eller om allt sånt sköttes av spelledaren för att göra livet enkelt för spelarna.

Johan: Detta scenariot var lite löst baserat på ett system. Och lite övergripande värden för rollpersonerna finns för spelledaren längst bak i scenariot. Exakt varför vi gjorde så minns jag inte nu, men det kan varit för att vi ville hålla det obundet från system för att sätta fokus mer mot Hamiltons universa, och att det inte skulle finnas en befintlig rollspelsvärld som skulle störa och få spelarna att fokusera mot det istället för den värld vi ville porträttera.


Finns det några rollspel som har en särskild plats i era hjärtan, eller väljer ni system efter de idéer ni får?

Tom: Jag tror inte vi har något rollspel vi tindrar över direkt, mycket vi gjord är ju nå’t slags systemlöst hopkok. Vi har ju kört Vampire ett par gånger, och då måste man ju använda deras grundmaterial och regler eftersom hela världen och konceptet är så inbyggt. Annars har vi skrivit för Viktorianska England, Skabbiga London 2010, Laurell K. Hamiltons värld, mm.

Johan: Det mesta jag och Tom skrivit har varit historier som mer eller mindre bygger på eller inspirerats av olika böcker och filmer, men även rollspel. Många ideer är väldigt lösa i sina former och har inte alltid känts som de passar i befintliga rollspelssystem. Dock så är det oftast inget som styr hela den kreativa processen. Ibland har vi valt att löst basera en ide i ett visst regelsystem. Men det är framförallt i senare saker, jag skrev tillsammans med Johan Salomonsson.

Just det här äventyret är löst baserat på In Nomine. Varför valde ni det systemet?

Tom: Vi ville ha ett väldigt enkelt regelsystem som inte skulle kräva några förkunskaper av vare sig spelledare eller spelare. Så fort man skriver ett konventsscenario och vill ragga spelledare, och de ser att det är satt i ett färdigt system så drar de öronen åt sig och vill inte spelleda för de inte kan reglerna. Kan man undvika att spendera trettio minuter i början på sitt konventspass med att förklara regler för en spelargrupp så är mycket vunnet också. Så vi tog ett jätteenkelt system och applicerade det. Storyn är viktigare än regler, men vi vill alltid ha med nått enkelt system för grupper som föredrar att ha nått sånt.

Johan: Precis som Tom säger så föll vi in i detta efter att vi märkt att det var lite bökigt att ragga spelledare för scenarion som var systembundna. Samt att vi märkte att system ibland satte käppar i hjulen för hur vi ville att historien skulle löpa. Det kanske inte känns som ett problem, men då Vampire stod på höjden av sin popularitet så kunde man råka i många konstiga diskussioner med spelare och spelledare om det man skrev ett scenario stred mot den officiella ”Canon” eller ej.


Hur mycket är bundet till spelmekanik när ni skriver äventyr?

Tom: Inte mycket alls. Även när vi skrev till Vampire och använde oss av deras regler så fuskade vi vitt och brett med våra SLP:er så att de skulle ge den rätta "cinematografiska effekten" i de scener det behövdes. Vi brukar som sagt dock alltid ha lite enkla regler och stats med, eftersom vi ofta skriver scenarion som innehåller action-scener och liknande. Då tycker vi det känns bra att låta spelarna slå nå’t slag för att se hur de lyckas när de slåss eller kastar sig undan hit och dit. Jag tycker mig märka att många konventsspelare uppskattar ett tillfälle att få rulla en schysst tärning och få jubla över att slå högt och kanske smocka till den onde varulvsrivalen på nosen.

Johan: Inte särskilt mycket alls faktiskt, som Tom säger. När vi skrev till Vampire så märkte vi att vi ibland kom i konflikt med olika förmågor eller regler som inte riktigt passade våra ideer. Ibland fuskade vi och ibland så tweakade vi reglerna. Jag har nog en svaghet i det att jag hellre följer mina inre ideer än anpassar dom till ett spelsystem. Många ideer bygger mycket på känsla, framförallt de där vi valt att inte hänvisa till något specifikt regelsystem.

Varför började ni skriva konventsäventyr? Hur kom det sig?

Tom: Vi hade bägge skrivit en hel del äventyr och lett rollspelskampanjer med kompisarna, och var med i en förening som hette "Storyteller's Inn" här i Göteborg. Vi hade ett initiativ på föreningen att synas lite på Gothcon så under några år var det olika folk som skrev saker som sattes upp där. Det var Johan som hakade på ett sånt upptåg först ihop med en annan kompis, och skrev ett Dark Ages scenario. Han fick blodad tand och drog med mig nästa år. Sen fortsatte vi i flera år. Man träffar massa trevligt folk, och det är alltid kul att få höra vänliga ord och beröm från folk som hade roligt när de spelade. Jag träffade föresten min fru indirekt via just Baron Cimetiere-scenariot på Gothcon.

Johan: Att jag började skriva scenarion 1997 var lite av en slump faktiskt. Några vänner som var uppretade på ett gäng ”Hellblobar” fick mig att vilja skriva något eget till GothCon utifrån de många ideer jag då hade, men som aldrig riktigt kom till sin rätta i vanliga kampanjer. Jag tänkte väl något i stil med att det kunde jag klara av jag med, att skriva scenarion som skulle fungera. Och att det också skulle ge utlopp för lite kreativitet, och min koncentrationsförmåga var lite brisfällig då, så det kändes rätt att försöka göra något som var lite mer begränsat, som ett konventsscenario.

Har ni några förebilder bland rollspelsskribenter på konvent? Varför just dessa personer?

Tom: Näe, inte direkt. Jag personligen hade inte spelat mycket på konvent innan vi började skriva. Men med lite erfarenhet från andra sidan, dvs när vi var rollspelsansvariga på GothCon senare, så har man insett att en bra konventsskribent blir man inte bara av att skriva "bra" scenarion. Man måste inse att det finns folk på konventet som är beroende av vad man gör, och att man har ett ansvar utöver skrivandet. Man måste prestera sitt alster i tid, man måste anstränga sig att ragga spelledare, och man måste kommunicera med konventsledningen. Spelar ingen roll hur bra man skrivit om inte alla bitarna är på plats. Om inte besökarna faktiskt får *spela* ens scenario så är det ju inget värt.

Johan: Jag har delvis låtit mig inspireras av sån’t jag spellett genom åren. Och kanske mest av det som skrevs av folk på vår dåvarande rollspelsförening Storyteller’s Inn, som exempelvis Johan Berg, Johan Salomonsson och Måns Viktorson, var en inspiration. Samtidigt hade Storyteller’s Inn ett visst speltestutbyte med folk från andra konvent och det testspelades en del andra scenarion på föreningen. Det gav inspiration, men också inblick i hur många andra mer erfarna äventyrskonstruktörer skrev eller lade upp sina scenarion. Men det gav även en kick att jag verkligen kunde klara av att skriva. Några namn ploppar upp, vars scenarion jag läst och studerat genom åren, som Ola Sundin, Henrik Örnebring, Krille Sundelin och Gargarisma för att nämna några. Jag läste flera av dom mer omtalade scenariona som gick på GothCon och Sydcon under nittiotalet, och något har man väl inspirerats, men mycket av det var så pass välskrivet att det var en fröjd att bara läsa dom. Jag hade sällan möjlighet att åka själv, men lånade dom av andra som åkt och spelat eller spellett. Sen som rollspelsansvarig på GothCon så läste jag och Tom en hel massa scenarion, kanske inte så många man önskat men så många jag hann med.

Vilket var ert första konvent?

Tom: Mitt första konvent där jag skrev nått var GothCon XXII 1998. Johan hade skrivit året innan, och behövde en partner för sitt nästa megalomaniska epos - ett dubbel-scenario satt i Vampire. Så då blev jag rekryterad.

Johan: Det första konventet jag verkligen spelade på var GothCon 1991, innan det hade jag varit och tittat in på konventet på slutet av åttiotalet. År 1994 spelledde jag för första gången på konvent, det var ett James Bond dubbelscenario. Och blev med åren lockad att själv göra något av mina många ideer.

Tuesday, February 19, 2008

Trasselfén

Okej, hon är här nu, hon har planterat sin icke oansenligt kurviga kropp mitt i vardagsrummet i min mage och jag vet inte riktigt hur jag skall hantera det hela.

Finns det ingen manual? Kan jag skriva en checklista? Eller skall jag sitta här med hosta och trassel i magen och fundera hela dagen på hur jag skall kunna hantera det här UTAN att springa härifrån? Kan man kanske göra en funktionsspecifikation på hur allt skall gå till och sedan uppfylla kraven med åtanke på ens målgrupp och... nä...

Och mitt ibland allt trassel så växer det en blomma. Jag tror inte det beror på att jag har svalt några körsbärskärnor eller äpplekärnor för 1. jag har inte ätit äpplen eller körsbär på ett tag, 2. jag klyftar nästan alltid upp mina äpplen innan jag äter dem och då får jag inte med några kärnor, 3. det är en jävla blomma, inte något förbannat fruktträd! Läs ordentligt innan du börjar klaga, ok? (oj. det var trasslet, det där som ligger i smutsen längst in under soffan. Ber om ursäkt. Den dammråttan är död nu.)

Och så tänker jag i mitt stilla sinne - måste jag hantera det? Kan jag inte bara låta det vara och få ta den tiden det tar och leda dit det leder utan att bekymra mig så mycket om något egentligen?

Och så tänker jag - men det gjorde så in i helvete ont förra gången att jag svor att jag skulle låta bli i år. Jag måste ha en PLAN för det här. Så att jag kan plocka upp alla bitarna som jag oundvikligen kommer att gå i så att jag kan... "men det vet du ju inte" säger en oväntat mild röst över axeln på mig då.

Och så känner jag två varma armar runt kroppen och en inte helt oansenligt kurvig axel bakom mitt tunga och förvirrade huvud, och jag blundar, och faller baklänges in i hennes väntande famn. Och ger upp för den här gången och för den här blogposten.

(Ja, hon kan finnas bakom mig och i min mage på precis samma gång. Trasselfén är precis som tomten. Allt beror på kvantfysik, och strängteori och massa andra fina ord som upphovsmännen knappt själva förstår, så det så!)

Sunday, February 17, 2008

Att spelleda på konvent - Del 6: Kroppsspråk

Att spelleda på konvent
En stor del av kroppsspråket sitter naturligtvis i kroppen, och hur du med din kropp signalerar till andra människor, både medvetet och omedvetet. Kroppens signaler har en långvarig effekt på sociala förhållanden. Som spelledare har du en möjlighet att påverka dina spelare med det du signalerar.

Kroppar visar förhållanden
Ett sätt att påvisa hur kroppar berättar något för oss är genom hur nära vi står varandra. Det finns i den västerländska kulturen fyra olika avstånd som betecknar olika grader av social samvaro.

  • Offentligt avstånd - står mer än 3,5 m ifrån varandra. På det här avståndet är det lätt att se hela kroppen, och människor tenderar att överdriva gester och uttyck för att göra dem tydligare.

  • Socialt avstånd - Står mellan 1,5 och 3,5 m ifrån varandra. Det är den här zonen folk befinner sig inom på exempelvis fester. Ju närmare man står varandra inom den här zonen, desto bättre känner man förmodligen varandra.

  • Personligt avstånd - 45 cm - 1,5 m. På det här avståndet är det lätt att läsa subtila ansiktsuttryck och det är det här avståndet man använder för privata konversationer.

  • Intimt avstånd - mindre än 45 cm. På det här avståndet är det lätt att röra vid varandra och att känna varandras doft.



Trots kulturella skillnader så berättar avstånd mycket om förhållandet mellan människor, och det går dessutom snabbt. Du som spelledare kan utnyttja det här genom att låta dina spelledarpersoner inta avstånd från spelarna. Om du sedan lägger till uttrycken som finns med i avsnittet om dominans och vänlighet så har du en bra palett att måla med. Var dock noga med att försöka mäta spelarnas öppenhet för den här typen av agerande. En del människor blir obehagliga till mods omman kommer för nära eller rör vid dem utan förvarning.

Exempel:
En hotfull spelledarperson kan mycket väl ställa sig på personligt eller intimt avstånd från en rollperson. Avståndet i det här fallet blir en stark antydan om hur spelledarpersonens ställning i förhållande till rollpersonen blir. En person som inte är rädd att gå nära är dominant.

Beröring
Att röra vid någon har även det stor social betydelse. En del nyckelområden som inbegriper att röra vid varandra är:

  • Funktion - Beröring som en del av en uppgift, som exempelvis en läkarundersökning eller en tränare som förklarar en rörelse.

  • Social ritual - Ritualer såsom handslag eller kindpussar

  • Att bygga vänskap - Beröring som visar omtanke och att man tycker om varandra, såsom en klapp på axeln eller en kram.

  • Intimitet - Beröring som uttrycker sexuellt intresse och/ eller en känslomässig förbindelse.



Använd din röst
Du kan uttrycka känslor även med rösten. Vissa aspekter är svåra att styra över, men andra aspekter, såsom intonation, hastighet och rytm är möjliga att förändra.

  • Ilska (hetsig) - spänd röst, snabbt tal, högt tonläge och bredare växlingar i tonläge

  • Ilska (kall) - spänd röst, snabbt tal, högre frekvenser och intensitet, sjunkande tonläge

  • Glädje - snabbt tal, högt tonläge, bredare växlingar i tonläge, stigande tonläge

  • Rädsla - högt tonläge, snabbt tal, breda växlingar i tonläge, hög energi

  • Uttråkad - Långsamt tal, utdragna betonade stavelser, lägre tonläge, färre växlingar i tonläge

  • Sorg (förtvivlan) - Långsamt tal, högre tonläge, smalare frekvens, färre växlingar/ variationer

  • Sorg (lågmäld) - Långsamt tal, lägre tonläge, smalare växlingar, färre variationer, En tendens att sänka tonläget, lägre intensitet, mindre precis artikulation

  • Depression - Lägre intensitet och dynamisk bredd. En tendens att sänka röstläget

Att spelleda på konvent - Del 5: Intervju med Gunnar Söderberg

Intervju med Gunnar Söderberg - känd från Rollspelsbaren samt otaliga konventsäventyr
Jag har det stora privilegiet att känna många duktiga och fantastiska människor genom mitt långvariga engagemang på konvent runtom i landet. En av dessa människor är Gunnar, en Rollspelsbartender, konventsskribent och entusiast extraordinaire. Jag hade turen att få intervjua honom via mail, och fann det vara fascinerande läsning. Hoppas det gäller även för er!

Hur kommer det sig att du började spelleda på konvent?

Vänner är det snabba svaret, men jag är inte säker på var det började, jag tror starten var att Calle frågade om jag ville åka med rollspelsbaren till SydCon och sedan vara med på LinCon med samma sak.

Var det du själv som anmälde dig eller var det någon som bad dig att spelleda för dem?

Blev ombedd att ställa upp, blev också tidigt så att LinCon bad mig att vara med i spelledarutbyten.

Nu vet jag att du både skriver och spelleder, men vad är lättast? Att skriva eller spelleda?

Spelleda, mycket enklare! Både om det är mitt eller andras (eller impro).

Är det lättare att leda ett egenskrivet scenario än någon annans?


Oftast, men som regel är det aldrig enklare att spelleda någon annans än sitt eget, dock så skriver en hel del scenarion som jag har lika enkelt att spelleda som om jag skrivit dem själv.

Vilket är ditt starkaste spelledarminne?

Oj, det är massa olika (och jag misstänker att du menar ifrån konvent). Du får några stycken då jag har svårt att rensa:
När jag spelledde Nisse Nytts "Mannen i järntornet" kom vi till en scen där spelarna skulle genomföra en ritual för att komma i kontakt med något väsen. Stämningen har byggt upp till ett riktigt klimax och spelarna går helt in, de mässar, sjunger nogrant ut rätt toner (tror jag i alla fall som tondöv) och så ropar de ut namnet på det väsen de vill frammana... Och så blir det tyst, mycket för att de har kommit fram till fel namn, något inte spelarna vet och som jag inte uppfattat förren de precis avslutat ritualen. Under tystnade känns det som hela salen är fylld av magi och viss fruktan. Vanligtvis tar Call of Cthulhu-scenarion slut om du lyckas frammana något väsen. Men så bryter jag som spelledaren tystnaden, genom att först beskriva den och sedan knyta ihop den med att säga "och så börjar den lilla hunden skälla". Och man märker hur spelarna kopplar av ett snäpp. Det är nog en av de få gångerna jag spellett ett antiklimax och fått det riktigt lyckat. Och spelarna tog snabbt upp från att de gjort något fel och gick vidare med plotten, men stämningen av magi och låg kvar resten av passet.

Velour på SydCon, ett gäng där flera inte spelat rollspel innan konvent och jag hade spelat scenariot dagen innan och läst igenom det på natten. Men gruppen var underbar och tog scenariot till sitt hjärta, när jag pratade med en av dem i en paus visade det sig att de alla pluggade teater, vilket jag tror förklarade varför det var så grymt bra som spelare.

Rollspelsbaren, en improviserad berättelse (det som sedan blev scenariot LeSpace Noir), två spelare, jämnspelat, trots att den ena var en tjugo år äldre en tjejen som han spelade med. Efter scenariot berättade han att det var hans första GothCon han var på sedan GothCon VIII och första gången han rollspelade med sin dotter. Jag tyckte om historien, men det var också grymt kul att spelleda far och dotter som är på konvent tillsammans.

Speltestande av San Andreas nionde november, vi behövde testa det en bunt gånger, men samtidigt var det grymt roligt varje gång och när jag kör det sista gången (på skärtorsdage) känner jag hur scenariot klaffar perfekt. Det är en härlig känsla när man skrivit något själv och känner att man själv är grymt nöjd med sitt verk.

oh, Kurragömmaklubbens Casu Belli var en fröjd att spelleda, och... ska sluta rabbla saker, men spelleda på konvent är grymt kul och ger många bra och starka minnen.

Vad är din största skräck i spelledarsammanhang? Vad får bara inte hända?

Har ingen direkt skräck, men det kändes lite pinsamt när jag efter en Verbal Kombat spelleder lite mer i rollspelsbaren och inser att ritschljudet jag hört under Verbal var att mina byxor spruckit i grenen. Tack och lov verkar ingen ha märkt det, men sånt man verkligen inte vill ska hända.

Som arrangör fruktar jag spelledare som inte dyker upp och krångel med scenarioutskrifter.

Har nog också någon gång varit orolig för att det ska dyka upp en spelare man träffat på i andra sammanhang och har svårt för, men det har aldrig hänt.

Vad tycker du är lättast i med att spelleda på konvent? Vad är roligast?

Har sceanriot bra karaktärer som spelarna kan spela ut och ett bra flyt i plotten (eller ett bra flyt på annat sätt) är det som enklast. Vissa grupper är alltid lätta att spelleda, liksom vissa scenarion.

Roligast borde vara komiska scenarion, men en hel del skräck har gett fantastiskt bra upplevelser för spelarna och det smittar mina upplevleser som spelledare.

När känns det jobbigt att spelleda?

Trötta grupper mot slutet av konventet.

Och själva starten av passen, när spelarna ska läsa igenom karaktärer och man som spelledare bara sitter och väntar in det och organiserar sina papper. Den biten är klurigast. Man har inte fått grepp om gruppen ännu och samtidigt vill man skapa en bra start på scenariot.

Har du någon gång varit tvungen att avbryta en spelsession?

Inte som spelledare, som spelare dock när spelledare har dragit ut på tiden.

Säg att du får äventyret i handen strax innan passset skall börja, hur hanterar du det?

Frågar arrangörern om grundplott, karaktärer och första scen. Skummar scenariots medan spelarna läser karaktärer. Improviserar saker jag inte hinner läsa.

Har du några särskilda tips och tricks att dela med dig av när det gäller konventsspellederi?

Var inte rädd som spelledare, du har aktoritet redan från första stund.

Var ödmjuk, tänk på att deltagarna är där för att bli underhållna av dig.

Har spelarna det bra, kommer du också ha det bra.

Var lyhörd och beredd att anpassa efter vad spelarna verkar tycka om.

Förbered dig och om det går, försök få spela scenariot med arrangören innan du läser det.

Glöm inte att presentera dig, fråga spelarna lite om hur de har det på konvent på vägen till salen, kolla hur de föredrar att ha det med pauser, metasnack, karaktäsutdelade osv

Försök hålla en tidsplan som är anpassad efter passets storlek, (och arbeta med tempoväxlingar i berättandet)

Beskriv mycket och se till att göra slps lätta att skilja på.

Tung i huvudet

Jag vaknade kl. 6 imorse med ett tungt huvud. Det visar sig att den där förkylningen som satte igång förra helgen nu har valt att förmodligen blomma ut, men vem kan vara säker på något i dagens politiskt instabila klimat?

I vilket fall som helst är jag rätt slagen. Och snuvig. Och eländig. Det är tur att jag har min filt, min KVM-switch och mitt extra tangentbord och min router och mitt block från Muji och min penna från pilot. Här skall skrivas lightregler och seglas på böljan den blå. Regler först. Segel senare. Måste uppvisa någon form av disciplin någonstans på min kropp. Det där blev fel.

*tar en treo*

Förhoppningsvis bjuds det på ännu ett avsnitt av spelledarhandboken lite senare idag också, jag har blott att skriva rent.

Saturday, February 16, 2008

Wheeeee

Fluff!

Whee!

EDIT: För att elaborera något - jag är trött som en gnu idag på grund av ett långt och trevligt telefonsamtal, som dessutom lyckades knäcka mitt batteri i min N73:a. Tacka vet jag Sony Ericsson.

Dagen har gått åt att skriva lightregler, och att döda pirater. Tyvärr dödar jag inte hälften så många som sänker mig. Jag har förlorat otaliga skepp, enbart på att ha försökt korsa böljan den blå. Jag är jättebra på sänka skepp, förutsatt att det är mina egna skepp som skall sjunka.

I övrigt är jag luddig i skallen för jag har fått besök av trasselfén. Trasselfén är den där förbaskade varelsen som dyker upp varje gång man inte riktigt kan besluta sig för något, och för vad man skall ta sig till. Tillvaron betecknas av nervositet, nyfikenhet och rädsla. Djävulskattungen i ett nötskal.

Dessutom spenderade jag fredagen med att slita hund (äntligen!) och färdigställa sex dokument (nej, nej, nej, inte sexdokument 6 st dokument!) på jobbet. Snacka om att pressa sig till det yttersta. En halvtimmes lunch var allt jag fick. OCH JAG ÄLSKADE VARJE SEKUND! Inte av lunchen då. Av jobbet.

*hrm*

Nåja. Åter till grottekvarnen.

Friday, February 15, 2008

Kapad av Pirater!

Dagen efter är hårdast. Jag missade den förbenade föreläsningen, för 1. mannen i receptionen visste inte vad han pratade om, 2. jag kom försent för att få plats i salen. Som för övrigt måste ha varit det minsta utrymmet de hade tillgängligt på stället. *morr* Dessutom blev jag så arg att jag glömde bort SSK-mötet. Fy mig.

Det här betydde även att jag missade Klokbok, vilket grämer mig, men nu har jag i alla fall ett telefonnummer. *ondskefullt flin* I och för sig vet jag inte om det är hans telefonnummer, men man kan ju alltid hoppas.

Nåväl. Gårdagen var inte bra. Jag blev kapad av pirater på lunchen, jag är inte klar med allt jag måste vara klar med tills imorgon, och jag är helt borta i skallen för att jag sov ungefär tre timmar inatt. Jag somnade runt tiotiden och vaknade vid ett med spränghuvudvärk. Tog knark (läs värktabletter), yogade lite för att lätta på spänningarna i axlarna och försökte sova. Och försökte sova, och försökte sova. Men det gick inte. Till slut gick jag upp och satte mig och glodde på Gattaca. När klockan ringde vid fem var jag så trött att jag drog upp ett bad och kastade mig i. Och dåsade tills jag insåg att, shit, det börjar bli ljust ute! Klockan var då halv sju. Så jag vet inte om jag sov i badet, men man kan ju misstänka det. På med kläderna - in till jobbet!

Ljuspunkterna var 1. mailskörden (okej, det var ett mail, men det innehöll märklin), 2. en kupong på sushi eller bio från Johan, 3. ett SMS från Jim som var hur gulligt som helst, 4. jag har att göra på jobbet igen (hurra!) och 5. ett mission jag har kämpat med i PotBS gick vägen. Oh, glömde. Jag är klar med en lightregeluppsättning också. Och jag har fått klartecken från Gunnar att publicera min intervju med honom både här och i mitt spelledarhäfte.

Thursday, February 14, 2008

St. Valentine's Day

En av mina trevligaste arbetskamrater i Finland heter Tuukka. Han och Satu räddade mig från totalt sammanbrott när jag jobbade där. Tuukka är också en i mina öron skicklig musiker. Han har gjort en hel del musik som jag lyssnar på när jag saknar honom och Satu och Finland extra mycket, för det går inte en dag utan att jag saknar dem. Nu, lagom till St. Valentines - Alla Hjärtans Dag - som faktiskt inte alls hittades på av några krassa kommersiella intressen utan av Chaucer, i alla fall enligt Wikipedia (men vi vet alla vad Wikipedia lider av - brist på källkritik!) så saknar jag alla mina vänner lite extra. Därför har jag lagt in "Summer Fuzz" av Ghost Monkey, alias Polyfonken, alias Tuukka Savolainen.




Tuukka är också upphovsmannen bakom "Citizen Bunny" en av de målningar som jag aldrig tar ner från väggen. Titta på hans hemsida, och gå till bild 21. Det är "Citizen Bunny".

Jag vet att det är Tuukka som har skrivit musiken, men jag embeddar den för honom, för Satu och Hannele, för Bea, Andreas, Lars, Staffan, Lotta, Johanna, Anna, Jim, Mattias, Beata, Kajsa, Stellan & Lotta, Lova, Ann-Sofie, Chris, Seb, Roger, Emilia, Ebba, Johan, Tom, Jenny, Tove, Anders, Wille, Joakim, och alla andra som jag har tappat på vägen, och inte hittat tillbaka till.

Jag rekommenderar varmt att ta en titt på Tuukkas hemsida. Han har gjort mycket och bra musik. Ät den med öronen och berätta för honom att han är duktig.

EDIT: Stor kram till syrran vars USB-HD har kraschat.

*kram sis* Jag vet hur det känns.

EDIT 2: Vilket påminner mig om megatuggzillan jag träffade på tåget imorse. Mannen satt i ett fullproppat (försenat) pendeltåg med sin laptop i knäet, tuggandes tuggummi och utbredd över två säten. Jag satte mig bredvid, för det var den enda lediga platsen. Mannen bryr sig inte för två öre utan fortsätter glatt hamra på tangenterna till sin PC och stöter med jämna mellanrum sin armbåge in i mina revben. Allt detta tonsatt av en smaskkör utan dess like. Vad gör man? Man brer ut sig tillbaka. Jag jabbade honom i armen med armbågen varje gång han stötte mig i revbenen. Han suckade. Jag log sött och lyssnade på Polyfonken. Jag vet inte vem som vann, men jag är rätt nöjd med vår dust.

EDIT 3: Fick precis den här bilden av Chris. He does love me! He DOES! Aww...

Wednesday, February 13, 2008

Anno 1700, samt blogpost 401

Igår uppnådde min blog den aktningsvärda åldern av 400 poster. Det betyder 400 inlägg av varierande kvalitet, känslomässigt kaos och tråkiga ämnen. För att inte förglömma mina personliga nemesisar (även om det är ett felaktigt användande av ordet/ begreppet) tuggzillorna.

Det här är inlägg 401, och för att följa en hedervärd tradition tänker jag skriva om något som inte ens en velociraptor hade velat läsa om. Skvaller på 1700-talet!

Stockholms Stadsmuseum har de imorgon en föreläsning om "Skvaller och andra väsentligheter i 1700-talets dagböcker". Den måste jag som 1700-talsaficionado naturligtvis gå på. Tyvärr råkar det sig så illa att det är samtidigt som Stockholms Spelkonventsmötet, men jag har redan mailat och lämnat återbud med förbehållet att om de verkligen behöver sin vicegeneral så kommer jag. Dock föredrar jag nog att lyssna på skvaller från 1700-talet framför att organisera konvent, åtminstone just imorgon. Min längtan efter att färdigställa Europamodulen - min egen Europamodul - till Götterdämmerung är ganska stor. Jag har aldrig övergivit ett projekt som jag har investerat så mycket tid i tidigare. Dessutom kan jag skriva om det precis som jag vill ha det, utan åsikter någonstans ifrån. Jag längtar redan efter min semester, när jag som vanligt kommer att vara helt utslagen och alldeles för trött för att göra mer än att cykla fram och tillbaka till ICA Maxi i Alby. I vilket fall som helst så längtar jag efter kunskap idag, och förhoppningsvis även imorgon.

A lovely way to spend Valentine's Day. Som för övrigt gör mig fullkomligt superdeprimerad. Här har vi en helgdag påhittad av någon konsumentlobby i USA och framförd som "en dag för alla förälskade par", men behöver verkligen vi som inte har någon att vara förälskade i ytterligare bevis på att vi är helt misslyckade som människor? Räcker det inte med Jul och Nyår? Måste vi även få näsan gnuggad med en dag som är specifikt inriktad på att få många beundrarkort och hemliga blombuketter? Jag vet redan att jag är ensam. Att aldrig få ett kort eller en påhälsning av hemliga beundrare/ beundrarinnor gör mig om möjligt ännu ensammare.

Har jag sagt att Jonas Thente är min hjälte? Jonas Thente är min hjälte! Seriöst, lägg upp hans blog på RSS och inta hans ojämnt utkomna alster med stort nöje. Ja, min hjältedyrkan fick sig en törn på datorspelsseminariet, men jag kastar mig glatt in i mina illusioner igen, precis som Cypher i the Matrix.

EDIT: Nu har jag spelat PotBS med Wille och mailat klokbok. Två gånger. Inte spelat, men mailat. Vart är detta på väg månne?

Tuesday, February 12, 2008

BTH-bloggen

Handskrivet och bra.

Så får ni kolla in min handstil som alla ojar sig över plus alla mina felstavningar. Hurra.


Vulkan

Det finns ett ställe på nätet som heter Vulkan.se. Där kan man, som aspirerande författare, själv publicera sina verk utan så mycket som ett howdy-do från erfarna redaktörer eller förläggare.

Jag citerar från Vulkanmanifestet:

I dag - 15 november 2007 - lanseras webbplatsen Vulkan.se, där vem som vill kan skapa, sälja, trycka och distribuera sin egen bok, kostnadsfritt.

Det tar inte mer än fem minuter att skapa boken - sen finns den till salu i Vulkans nätbokhandel. Två veckor efter att den köpts landar den nytryckt i kundens brevlåda.

Därmed bryts idag ett sexhundraårigt monopol, som utgjorts av en grupp företags ensamrätt att avgöra vilka författare som ska få tillgång till potentiella konsumenter. Tack vare Vulkan.se:s unika system kan från och med idag alla bli sin egen ansvarig utgivare, och slippa begränsas av den svenska förläggarkårens tycke och smak.

Vi är härmed stolta att kunna presentera Vulkanmanifestet - en lista över de regler som idag förändras för alltid.


Det här leder (naturligtvis vill jag säga...) till erbarmligt dåliga böcker. För alla kan ju skriva, eller hur? Det är ju bara att plocka upp en penna eller starta upp datorn och lämplig applikation och börja hamra på tangenterna! Eller hur? Eller?

Det är trasigt på så många sätt att jag knappt vet var jag skall börja. För det första: Att skriva en bok, oavsett om det handlar om fakta eller skönlitteratur, kräver kunskap i ämnet om hur man disponerar sitt utrymme. Att skriva en bok kräver att man har grepp om de grundläggande reglerna för att berätta en historia. Kan man hantera reglerna - då är det okej att bryta emot dem, men först då. Att skriva en bok kräver att man som författare kan uttrycka sig tydligt nog för att läsaren ens skall förstå vad som sägs. Och det kräver att man tar sig tid att redigera, läsa, korrekturläsa, läsa om, redigera igen och klippa, klippa, klippa!

De flesta böcker jag har sett på vulkan.se verkar dessutom helt ointressanta. Det är egocentriska kreationer utan tillstymmelse till gnista någonstans. De eventuella böcker som faktiskt är läsvärda på siten drunknar i sumpen av de illa skrivna, illa namngivna sunktexterna som ligger där.

Vulkans upphovsmän är säkert ärliga i sitt uppsåt, och vill förmodligen (förutom att tjäna pengar på puckon) att glädjen att skriva skall sprida sig bland massorna. Men samma företeelse som uppstod när layoutprogram blev tillgängliga för den breda massan , samt när internet koloniserades med glada HTML:ister uppstår nu när tryck är lika enkelt. Det dyker upp en jävla massa skit. Jag minns med fasa de första "coola" websidorna med blinkande texter, rosa bakgrund och gula bårder, animerade giffar och hamsterdanser. Det var inte vackert. Det fanns naturligtvis undantag. Här och där. Precis som det säkert finns undantag även på vulkan.se. Skillnaden på Vulkan.se är naturligtvis att någon tjänar pengar på att sälja sina alster där. För min del satsar jag hellre på kvalitetskontroll i form av förlagssystemet - hur föråldrat och bakåtsträvande det än är - än på en bok ifrån vulkan.se.

Då föredrar jag helt klart Månpockets satsning Ordet är Fritt. Det är mer insiktsfullt.

Ja, jag är en bakåtsträvande satkärring idag, men det beror på att ju lättare det blir för människor att bara pumpa ut allt slam på marknaden, desto sämre kvalitet får vi på hantverket. Jag älskar böcker. Det betyder att jag vill kunna läsa skickliga författare även i fortsättningen.

EDIT: Sitter och lyssnar på Illumination och deras cover på "Cry Me a River". Inte Timberlakes version. Arthur Hamiltons version.

Now you say you're lonely
You cry the whole night through
Well, you can cry me a river, cry me a river
I cried a river over you

Now you say you're sorry
For bein' so untrue
Well, you can cry me a river, cry me a river
I cried a river over you

You drove me, nearly drove me out of my head
While you never shed a tear
Remember, I remember all that you said
Told me love was too plebeian
Told me you were through with me and
Now you say you love me
Well, just to prove you do
Come on and cry me a river, cry me a river
I cried a river over you


Illumination är samma grabbar som ligger bakom "Somewhere Out There", och gosh, do I ever love 'em. Tyvärr finns det inte så mycket att lyssna på. Hittade den här sidan, men inte mycket mer.

Soft electronica. Loungy. Så frågar sig naturligtvis vän av ordning vad fan jag sitter och lyssnar på mjukismusik för, när jag alldeles nyligen var helt extatisk över The Mars Volta. På A svarar jag none of your business, på B svarar jag för att det snurrar på iPodden och på C vet jag inte. Man KAN överdosera även på Rage Against the Machine. Och så ville jag lyssna på Kate Bushs "The Sensual World" imorse. "Deeper Understanding". Jag har nämligen drabbats av ett mysko tillstånd som närmast går att likna vid att kasta sig med huvudet före ner i havet, slå i vattnet och uppleva den där viktlösa känslan när man precis vänder. Suspenderad. I viktlöst tillstånd. Och då kan man inte lyssna på "The Mars Volta". Då måste man lyssna på Illumination och Kate Bush. Eller kanske David Bowies "Bring me the Disco King", vilket jag gjorde imorse på vägen till jobbet och började gråta. He izz an eevil eeevil mann! Bowie. Bäst är dock Mike Garson på piano. Vilket piano...



EDIT 2: Ja, jag är en fruktansvärd människa med jämna mellanrum, en totalt fördomsfull snobb som saknar medlidande och diplomatiska skills. Men jag vet i alla fall om det, och när jag glömmer bort det så tittar jag på min väska där devisen "alla andra är dumma i huvudet" står skriven på en bit aluminium. När jag ser den påminns jag om att jag också har mina fördomar, begränsningar och dåliga sidor. Sedan tittar jag på metallbiten intill där det står "alla borde ha skägg" och sörjer att jag är kvinna och enbart besitter ett enda skäggstrå i hela ansiktet. Life's a bitch. Get used to her.

EDIT 3: Helvete. Sitter och lyssnar på "The Descent" av Dive, som råkar vara ett av mina svenska favoritband. Måste sluta lyssna på den här musiken, för jag bara gråter.


Hey ah
Wake up child
Something calls you by name at night
And the winds the woods the cattle all cry

Wake up
Haven't you heard
Hurry up then and spread the word
That a swarm of angels crashed in the storm

All fell like torches
And one by one they hit the ground
in piles of ashes
Their burnt out wings were spread around
Wet sore and frozen
Still somewhere underneath it all
Oh so beautiful

Sleep now
sleep my dear
They're still falling from way up there
And the smoke the heat the fires all spread

Here in the desert
The nights are cold and full of stars
And in the distance
Our cities shimmer in the dark
Homesick and exiled
Under the violet sky I cry
oh so beautiful

Here drowns our sorrow
Along with all our histories
And our belonging
Our bridges burn as we believe
This lasts forever
Still somewhere underneath it all
Whole life of dying
Slowly bit by bit deceived
All we ever stood for
Nothing means anything no more
Still so beautiful


Änglafall på Avalanche! Shite. Jag undrar vilka udda hormoner som hälsar på i min hjärna idag? Jag kanske är nästa jungfru Maria? Immaculate conception, except I'm not a virgin, and I don't much feel like being a mom. Speciellt inte till en ny Jesus. Herregud vad jag svamlar... Måste ha druckit en Red Bull för mycket. Nu, mina damer och herrar, skall jag hålla käften.

Monday, February 11, 2008

Det var då fasen...

En lesbisk kvinna har nekats att köpa hundvalp! Hur trångsynt får man bli? Det allra mest tragiska är att kennelägaren buntade ihop homosexuella och transvestiter med människor som idkar tidelag. Hon jämställer alltså människor som har sex med andra människor av samma kön, samt män eller kvinnor som klär sig i Kvinno- eller manskläder (ja, alltså, ni borde veta vad jag menar. Annars får ni kolla upp det) med människor som har sex med djur. Hur obildad och bakåt får man bli? Svenska Dagbladet skriver också om incidenten, en smula mer ingående.

Jag blir så ledsen på folk. Hur kan man vara så otroligt fördomsfull att man inte ens orkar kolla fakta eller lyssna på andra människor? Tragiskt.

Relaterat till relationer så har forskarna enligt SvD kommit fram till att det inte bara är utseende som avgör när någon attraheras av någon annan. Tack goda gudar för det med tanke på att jag fick försvara mig vid familjemiddagen för ett tag sedan eftersom jag helt fräckt påstod att utseende aldrig varit min huvudpoäng när jag blir förälskad. Läser man en tidigare blogpost jag skrev om det här så kan man få ett par tips på vad som krävs för att däcka mig, rent känslomässigt. Ja, röster har stor betydelse för mig, tack. Likaså hur man uttrycker sig i skrift. Jag kan inte hjälpa det. Jag är för fasen helt kär i både Tage Danielsson och T.S. Eliot. Ja! Jag vet att bägge är döda! Det gör mig inte till nekrofil! Jag sade att jag var kär i dem, inte att jag ville ha sex med dem. Sluta misstolka mig... Gudars... Människor! Nu lägger jag ner för idag.

Sunday, February 10, 2008

Yarhhh!

Igår satt jag och fixade med min PC (jag vägrar kalla den dator. Den har inte gjort sig förtjänt av det. Den är elak, envis och vägrar berätta vad det är som är fel. Jag älskar min mac mer och mer ju mer jag försöker spela spel på min PC.) och chattade med Chris, Roger och Wille på samma gång. (Oooo, tre killar på en gång! Oooo... Porr, som Wille hade sagt.) Dessutom författade jag mail till klokboken och det var också småmysigt. Jag kände mig inte ensam.

Det jag försöker komma fram till är att jag TROTS min puckade, högljudda och missnöjda fulburk hade det ganska trevligt framför datorn igår. Tänk vad lite sällskap kan göra. Och tänk vad härligt det är med en KVM-switch och en router. Jag har iofs inget trådlöst nätverk än, men det känns inte som att det behövs. Jag har ett uttag till varje burk, inklusive Xboxen och den där PS3:an jag skall skaffa så fort Little Big Planet kommer ut. Äntligen ett spel att se fram emot. Utöver chattandet slogs jag också med Pirates of the Burning Seas. Det funkar inte om man har virusprogram igång... Tur att PC:n enbart innehåller spelapplikationer. Det är lustigt. Trots att det är bättre prestanda i den nu än i min MacBook Pro är den ändå kass. Jag spenderade 2800:- på att få den up to date. Nytt mammakort, ny processor, nytt minne och ett nytt grafikkort. Jag har kommit fram till att jag älskar att bygga datorer. Precis på samma sätt som jag älskar att bygga IKEA-möbler. Mycket mysko. Men jag antar att det är kärleken till att arbeta med händerna som får sig en dosis när jag pysslar.

Dagen kommer att bjuda på En to-do-lista utan dess like, så jag skall sätta igång bums. Vännen Frank väntar i kylskåpet med sin guarana och taurinstinna mage och jag har köpt snabbkaffe (fair trade och ekologiskt, så det kostade skjortan, men samvetet är glatt) som jag skall hälla i mig under dagen. Eller fram till dess att Wille vaknar och börjar tjata på mig att spela PotBS.

Annars är det same old, same old. Jag jobbar häcken av mig varje vaken sekund, eller så komar jag framför min Xbox 360 som nu får vara stand in för min DVD-spelare som har stendött.

Dagens To-do:

  • PDF-version av "Att Spelleda på Konvent" - Färdigt!

  • Färdigställa ansökningar till Sverok om bidrag (smågrejer)

  • Rollspel på Sportlovet - lightregler för DoDT, Superhjältarna och Star Wars + äventyr för alla tre

  • Western - Hästar

  • Nytt avsnitt till "Att spelleda på konvent" - Färdigt (men inte upplagt)



Man kan ju gissa att det mesta inte kommer att bli gjort.

Saturday, February 9, 2008

Förkyld igen...

Nu börjar jag bli seriöst trött på vem det än är som bombarderar mig med biologisk krigsföring. Det KAN ha att göra med att jag sitter bredvid Belking, samt jobbar med en uppsjö av småbarnsföräldrar och Peppe som dricker absinth. Han dricker inte absinth på arbetstid dock. Men ibland undrar man. I vilket fall som helst höll hostan mig vaken hela natten och nu inser jag att jag måste åka in till jobbet för att hämta ett block jag glömde samt PotBS-skivan. Är inte livet underbart? Näe, precis. Bidragsansökningar att skriva, äventyr att skriva, hästartiklar att skriva... Snart tappar jag bort mig i alla mina to-dos.

Kanske är därför jag är sjuk? I vilket fall som helst är jag mycket nöjd över att min KVM-switch äntligen funkar som den skall, likaså min PC som jag gröpte ur och byggde om igår. Trots att Merkurius är - whatever det nu heter på astrologiska. Men med tanke på att Januari och Februari enligt alla konstens regler skulle vara "sprudlande sociala och romantiska" och jag knappt har träffat en käft, så känner jag mig inte alls särskilt orolig.

Nu skall jag duscha, för alla som vill veta att jag håller mig ren, och sedan skall jag med tunga steg gå till pendeltåget och på vägen tänker jag knarka värktabletter.

Thursday, February 7, 2008

Att spelleda på konvent - Del 4: Vänlighet och dominans

Du som spelledare är bara en person. Därför kan det vara minst sagt utmanande att ta sig an ett helt persongalleri med olika individer som alla reagerar olika på gruppen med äventyrare. Det betyder dock inte att det är helt hopplöst.

Säg det med kroppsspråk
Ett av de enklaste sätten (men också ett av de mest utmanande) att förmedla en spelledarpersons inställning genom att använda kroppsspråk.

Att bilda sig en uppfattning om en person är en praktisk process. Det finns ett par frågor man ställer sig när man först träffar någon i ett socialt sammanhang. Den första frågan är "är det här en vän eller fiende?". Andra frågan är "hur mycket makt har han eller hon i relation till mig?"

Alla reagerar på världen och på människor omkring sig. De här mönstren tittar man efter för att avgöra andra människors reaktioner på en själv och på omvärlden.

Spelare vill veta vad de kan vänta sig - hur kommer den här personen att reagera när det krisar sig? Står han på vår sida? Har han några färdigheter eller någon kunskap vi kan dra nytta av? Kan man lita på honom?

För att förstå varför de här tricken presenteras går vi tillbaka till Maslows behovspyramid.



Varför interagerar vi med varandra? Jo för att uppfylla våra behov. Man utvecklar sin identitet genom att umgås med andra människor. I Maslows behovspyramid kommer säkerhet före kärlek och tillhörighet. Därför vill man först ha reda på om personen man träffar är vänligt eller fientligt inställd. När man avgjort det som är mest väsentligt för en - säkerheten- går man vidare till nästa fråga; "hur mycket social makt har den här personen?". Den sociala makten avgör hur stort hot personen utgör, eller hur mycket han eller hon kan hjälpa till för att underlätta för spelarna.

Det finns två psykologiska termer man kan använda för att beskriva det här fenomenet:

  • Agreeableness - berättar för den som iakttar om personen är socialt mottaglig och vänlig

  • Dominance - berättar om personen tror att han eller hon är, kan, eller bör vara högre upp i den sociala statuskedjan.


Det finns naturligtvis mängder med övriga kvaliteter man lägger märke till, men de tar vi inte upp här för de känns mindre viktiga i sammanhanget.

De två områdena jag tar upp är bland de mest tydliga signalerna man som spelledare kan förmedla till sina spelare utan att riskera missförstånd.

Hur berättar man med kroppsspråk att man är vänligt inställd?

  • Ansikte - en vänlig person ler, eller har antydan till ett leende i ögonen. De söker ögonkontakt men stirrar inte intensivt.

  • Kropp - En mottaglig person har en öppen, avslappnad pose. Om han/ hon redan sitter eller står i närheten är det troligt att de sitter eller står närmare än någon som inte bryr sig. De kan även luta sig framåt under samtal.

  • Röst - en vänligt inställd person tillkännager att han/ hon uppmärksammat den andra och använder ansikte, kropp och röst för att meddela att det är okej att interagera med honom eller henne.



En vänligt inställd person är öppen och mottaglig för sociala initiativ och kommer inte att vara negativ eller fördomsfull. En vänligt inställd person synkroniserar också sin hastighet och sina rörelser efter sitt sällskap.


Eftersom det handlar om rollspel kan det vara vettigt att du som spelledare gör gesterna lite extra stora så att spelarna förstår att du tagit på dig en "rollhatt".

Hur berättar man med kroppsspråk var på den sociala stegen man står?
Ett sätt att avgöra status är kulturellt betingad och tämligen statiskt. Det gäller ålder, kön, etnisk tillhörighet, familj, yrke, hälsa, rikedom, fysisk storlek, styrka och utbildning. De här statusmarkörerna varierar med kultur, och är heller inte så värst användbara för spelledaren.

Däremot finns det andra markörer som är desto mer användbara. De man kan utläsa av en persons ansikte, kropp, röst och genrella interaktionsmönster.

  • Ansikte - En dominant person tar mer ögonkontakt och är bekväm med att stirra. De kanske däremot inte tittar lika mycket på den som för tillfället talar än en mindre dominant person skulle ha gjort.

  • Kropp - en dominant person tar upp mer fysisk yta - exempelvis genom att sitta utbredd. De kan också kräva mer fysiskt utrymme omkring sig. De sitter eller står högre än de runtomkring. Generellt sett dör dominanta personer mindre på huvudet och tenderar att ha lugnare kroppsrörelser än mindre dominanta personer, även om deras gester kan vara mer empatiska.

  • Röst - en dominant person talar högre och har en tendens att kontrollera samtalet oftare än andra - tar mer utrymme, sätter tonen och väljer ämne.




Skapa scheman!
Ett sätt att få översikt över dominans och fientlighet i ett äventyr är att placera ut SLP i ett överskådligt schema. Rollpersonerna stoppar man in i mitten och drar sedan linjer ut till samtliga SLP som kommer att figurera i äventyret.

De SLP som kan komma att förändra inställning till spelaren kan man ringa in och anteckna hur och varför de ändrar sig.



Det här verktyget kan vara användbart både för skribenter och spelledare, och fungerar bra även till stora och långa kampanjer där spelledarpersonerna verkligen har betydelse och är välkända för spelarna.


Informationen i den här blogposten är till största delen hämtad ifrån en bok av Katherine Isbister vid namn "Better Game Characters By Design".