Wednesday, October 31, 2007

Ännu ett citat från David Bowie

En kommentar på Bowies omslag för Heathen.

I: "Isn't it awful when you have to explain it?"
DB: "Mmm, well I get used to it these days, people are so fucking dumb. Nobody reads anymore, nobody goes out and looks and searches and explores the society and the culture that they were brought up in. People have attention spans of five seconds and as much depth as a glass of water."

Jag tror jag är kär...

Fel. Jag är inspirerad av honom. Jag vill bli David Bowie när jag blir stor.

Skräckfilm!

Svenska Dagbladet har en Idagserie om mörker och skräckfilm, så här lagom till Halloween. Som den skräckisentusiast jag själv är, måste jag ju lyda deras uppmaning att tipsa om skräckisar.

Den skräckfilm som satte mest spår i mig, kan man väl lugnt påstå, var Hajen. Den såg jag brottstycken av när jag var riktigt ung, och det resulterade bland annat i att jag trodde att det bodde en haj under sängen ett bra tag. Jag var ung. Ok? Hajen är fortfarande rätt ok. Den är lite cheesy men den funkar fram tills dess att hajen börjar äta båt.

En annan skräckis, som tyvärr inte längre skräms, men som skrämdes första gången jag såg den är Candyman. Det tog veckor innan jag kunde se mig i spegeln igen utan att att i huvudet säga "Candyman, candyman.. Nej, tyst!" Bristen på kontroll var nog det som skrämdes mest. Och att hjältinnan gick mot sin undergång, steg för steg... Men när jag såg om den var den högst medioker. Oh well...

Hemma i DVD-hyllan står det en hel rad skräckisar. Den roligaste (och sötaste får man väl säga) heter "A Chinese Ghost Story" med den ojämförbara Leslie Cheung i huvudrollen. Den är så rolig att det knappt är en skräckis. Men det finns spöken med i den!

Alien är en annan skräckis (okej, en del kommer att säga att det är en actionfilm, men jag tycker att det är en skräckis...) som jag vårdar ömt. Ridley Scotts första bidrag till Alien-serien är ett mästerverk. Suggestiv, klaustrofobisk och en ljuvlig build-up. Älskar den filmen.

Alone in the Dark skall man helst undvika om man kan. Anledningen till att den står hemma hos mig är för att den är baserad på ett spel. Ibland är man lite dum.

En fantastiskt bra TV-serie som också har temat skräck är American Gothic. Det är en fantastiskt bra serie om en liten stad i södra USA som styrs med järnhand av Sheriffen Lucas Black. Och wow vilken ondska det finns där. Rekommenderas varmt. Spöken, övernaturliga fenomen och annat blandas med moraliska ställningstaganden och gråskalor så det ryker om det.

Sedan kommer vi till den absoluta favoriten, höjdpunkten i min skräcksamling. Angel Heart. Handlar om privatdetektiven Harry Angel som får i uppdrag att hitta sångaren Johnny Favourite. En mer suggestiv resa mot undergången har jag nog aldrig sett. Kolla in Robert de Niro när han äter ägg... Wow...

Sedan har vi Evil Dead serien. Ettan är lite för seriös för sitt eget bästa, men andra delen och framförallt Army of Darkness är något i hästväg. Bruce Campbell är fantastiskt bra och Sam Raimi visar redan tecken på att bli en riktigt bra regissör. Klassiker och bör ses av alla! Inklusive mormor! Eller kanske inte...

Re-animatorfilmerna av Stuart Gordon är också riktiga splatterklassiker. Och Jeffrey Combs är underbar som Herbert West. På så många nivåer :).

The Pit and The Pendulum är en annan skräckis regisserad av Stuart Gordon som ligger mig varmt om hjärtat, framförallt på grund av Lance Henriksens fantastiska porträtt av en galen inkvisitor. Ljuvligt om man kan få tag på den. Nu var det kanske 5 - 6 år sedan jag såg den, så mitt omdöme kan vara lite instabilt i det här fallet.

Blood & Chocolate är en relativt ny varulvsfilm som har en mycket intressant tolkning av varulvsmyten. Den är riktigt rolig och definitivt värd att se om man som jag är lite extra svag för håriga humanoider. Det är en romantisk film om en ung varulvinna och hennes attraktion till en vanlig man. Naturligtvis får det en ände med förskräckelse eftersom "aldrig skola de tu mötas". Nåväl. Den ger hopp om varulvsgenren i alla fall.

Body Snatchers - orginalet, mind you! Det här är ju en klassiker. Måste ses. Men jag undrar nu om den kanske inte borde ingå under sci-fi? Aw, what the heck, att bli av med sin individualitet måste ses som en skräckupplevelse, så den får vara med här.

Brotherhood of the Wolf - en fransk film som också hanterar något slags stort och hårigt monster. Inte så ruskigt skräckig, MEN den har en mycket slemmig Vincent Cassel i en av rollerna och bara det är värt att genomlida en del av martial arts sekvenserna som de har envisats med att peta in i filmen. Men för rättvisans skull skall man kanske nämna att Marc Dacascos är bra på att slåss på film, så...

Carnivále - en helt fantastiskt bra HBO-serie försatt i depressionens USA. Mycket smart och mycket skitig (as are all things HBO) och jag älskar den högt. Det är en klassisk kamp mellan det goda och det onda och Clancy Brown är med. Bara det att Clancy Brown är med gör den suverän. :)

Chasing Sleep - en psykologisk thriller med Jeff Daniels i huvudrollen. Den är helt knarkad och så suggestiv att jag inte kunde se klart den första gången jag såg den. Mycket bra och mycket insinuerande. Ingen rakt på skräck, mera tänkaskräck. Och med tanke på hur bra fantasi jag har så slår den volter i huvudet på mig varje gång jag ser den.

Cold & Dark - brittisk skräckis om två poliser varav den ena förvandlas till någon slags mysko vampyr. Inte särskilt bra, men den har en viss... rå charm.

Creep - tunnelbaneskräckis med Franka Potente. Så dålig, så dålig, tyvärr för Franka Potente är bra. Men storyn gör mig bara ledsen. För den finns inte... Oh well. Jag kan tänka mig att den här filmen tilltalar en publik som inte har så stort behov av motiv och logik. Good splatter. Bad story.

The Crow - en klassiker med Brandon Lee i huvudrollen. Riktigt bra och svart gothfilm som man kan njuta av flera gånger. Här har vi också fightscener, men de känns berättigade. Och det är ett strålande soundtrack till filmen. Rekommenderas.

Dagon - all things H.P. Lovecraft are my friends. Including deep ones. "If I was a deep one, blubblubblubb..." Det här är en mycket bra filmatisering av en av H.P.Ls böcker. Jag älskar den, mest för det. Annars är det en hyfsad splatter med ett trevligt slut. Trevligt i det här sammanhanget betyder inte lyckligt :).

Dark City - också på gränsen till Sci-fi, men jag tar med den här. Regisserad av Alex Proyas (som också gjorde the Crow) och med Rufus Sewell och William Hurt i huvudrollerna. Lite utanför mainstream men helt underbar ändå. I samma stil som City of Lost Children. Och jag höll på att glömma en underbar Jennifer Connelly. Mörka män som rör sig i skuggorna och konspirationer på hög nivå. Jag älskar den.

Dawn of the Dead, Day of the Dead mfl - Romeros fantastiska zombiefilmer som inte bara är splattermästerverk utan även intressanta och rätt cyniska kommentarer. Jag älskar dem, men jag kan inte se zombiefilmer i övermåtta. Alltså är de mina högt värderade skatter jag plockar fram ibland när jag vill ge mig en visuell present. Och får betala priset på natten när jag vaknar vrålande av skräck. Av någon anledning triggar de våldsamma mardrömmar hos mig.

Deathwatch - en helt underbar och ganska undanskymd bunkerskräckis. Ett gäng soldater går vilse och hamnar i en övergiven bunker. Det är bara det att den inte är övergiven. Mycket bra skräckis som går emot en del konventioner och följer andra, men den är ruskigt välspelad. Rekommenderas.

Doctor Sleep - även det en lite off the beaten track-film som jag egentligen inte skulle klassificera som skräck. Goran Visnjic spelar huvudrollen som hypnotisör som hjälper en poliskvinna att knäcka ett mordfall men som på vägen får konfrontera lite av sina egna svagheter. Den handlar också om jakten på odödlighet. Mycket trevlig.

Dead Again - en film av och med Kenneth Branagh och med Emma Thompson i en av huvudrollerna. Den är kanske mer noir än skräck, men den innehåller övernaturliga element och den är som alltid när det gäller Branagh både välgjord och välspelad.

Dog Soldiers - "Where's Spoon?!" "There is no Spoon!" 'nuff said. Det är en varulvsfilm på lågbudget men med mycket vilja och mycket kärlek.

Edge of Madness - det här är en film som jag inte vet hur jag skall klassificera riktigt. Men den är ruskigt bra. Den handlar om nybyggare i den amerikanska västern och ett mord som sker som följd av två bröders "kamp" om samma kvinna. Mycket bra och lite creepy. Bör ses.

Europa - okej, det här är en Lars von Trierfilm och bör kanske inte alls vara med här, men jag tycker det är en skrämmande film. Den är svår att sammanfatta bara så där. Det handlar i vilket fall om att bli utnyttjad och att bli förrådd och von Trier gör det på sitt vanliga sätt - helt oefterhärmligt. Hypnotisk, skulle jag vilja säga.

Exorcisten - vilken filmsamling är komplett utan Exorcisten? En ung flicka blir besatt och får hjälp av två katolska präster och däremellan är det att kräkas ärtsoppa och vråla invektiv, men det är bra gjort och det är fortfarande skrämmande.

Fallen handlar också om besatthet och demoner. Här är det Denzel Washington som leder oss genom en berättelse om mord, besatthet och död och jävlar vilket bra slut det är på den! Snacka om inspiration. Härlig film om man vill ha lite kalla kårar och lite "AHA!" upplevelser.

Frailty - det här är en generellt sett underskattad film i mina ögon. Matthew McConaughey och Bill Paxton leder ensemblen och boy, do they do it well. Det är andra sidan av myntet. En man går in på en polisstation en mörk och regnig natt och berättar om sin bror som är "The Hand of God", en seriemördare som varit aktiv under en lång period. Och därifrån blir det bisarrt och brutalt utan like. MYCKET bra film, lågmäld, intelligent och riktigt bra story.

The Frighteners - ännu en kul skräckis, även den med Jeffrey Combs i en liten roll som totalknarkad FBI-agent. Michael J. Fox spelar medium som helt plötsligt börjar se siffror på folks pannor. Och så dör de! Han försöker lösa mysteriet och stryker hart när med själv på kuppen. Trevlig och rolig film regisserad av Peter Jackson.

From Hell - aaaaah... Baserad på Alan Moores mästerverk med samma namn om den oförglömlige Jack the Ripper. En konsipration utan dess like och splatter som sällan setts. Heather Graham och Johnny Depp håller filmen under armarna och Sir Ian Holm gör en Dr. Gull som får en att rysa. Bra och trevlig stämning.

Frostbiten - svensk vampyrfilm! Jaaaa! Jättekul och jättedålig, men se den ändå. Det är en SVENSK vampyrfilm! Kom igen!

The Gift - ytterligare en av de här lågmälda och intelligenta filmerna jag älskar så mycket. Cate Blanchett stöttas av Giovanni Ribisi, Greg Kinnear och en hög med andra duktiga skådespelare. Hon spelar ett medium som tillfrågas när mordet på en ung och framstående kvinna skall lösas. Mycket bra. Regisserad av Sam Raimi.

Ginger Snaps - varulvsfilm som är helt underbart svart och komisk. Ginger och hennes syster är outsiders som en kväll råkar ut för något i hundväg. Helt hysteriskt roligt om död, ångest och att växa upp. Definitivt något för alla gothare. Mimi Rogers gör en helt obetalbar mamma.

Gojoe - japansk skräckis om en demon vid en bro. Det låter plastigt, men jävlar vad det sprutar blod! Den här placerar sig rakt in i splatterfacket och kommer inte ut trots en hyfsad story.

Gothica - Halle Berry som psykolog som hamnar på andra sidan gallret. Berry backas av en duktig Robert Downey Jr, som bara blir bättre och bättre ju äldre han blir. Trevlig, trots den dåliga kritiken, men lite väl amerikansk. Penelope Cruz gör en fantastiskt bra rollprestation.

The Grudge - ja, ännu en japansk skräckis. Klassisk japansk skräckis i samma anda som Ringu och med samma långhåriga lilla flicka som finns med överallt...

Hard Candy - wow... Verligen. Wow. Det här är en obehaglig film om pedofiler. Men wow... Se den. Jag kan inte beskriva den. Den är... wow.

Hatred of a Minute - lågbudget om en ung man som långsamt blir tokig. Den är suggestiv, men tyvärr känns det för mycket lågbudget för att få riktigt genomslag. Värd att ses om man är en aficionado.

Heavenly Creatures - inte heller en skräckis i skräckisarnas sanna mening, men det är en av Peter Jacksons bästa filmer. Tycker jag. Med en ung Kate Winslet i en av huvudrollerna. Definitivt värd att ses.

Il Mare - en koreansk spökhistoria som är lite vrickad, men mycket vacker. Det handlar om två personer som bott i samma hus vid olika tillfällen och som inser att de kan korrespondera med varandra genom tiden bara de använder rätt postlåda. Mycket romantisk utan att bli löjlig och varmt rekommenderad. Det har kommit någon remake på den med Keanu Reeves och Sandra Bullock i huvudrollerna, men se orginalet istället. Stillsam och vacker.

In the Cut - Jane Campion tar sig an en seriemördare. Jävlar vilken stämning. Meg Ryan och Mark Ruffalo. Det är mörkt, det är lite Se7en stämning i den men den är långt mycket bättre och mycket mörkare. Rekommenderas.

The Jacket - Adrien Brody i en psykologisk thriller som ställer en hel del metafysiska frågor. Kiera Knightley spelar också i filmen, och hon gör ett ruskigt bra jobb. Tycker om både skådespelarna och storyn.

The Last Horror Movie - en seriemördare använder filmer för att dra till sig sina offer. Den är riktigt störd. Som i riktigt störd. Men bra. Ett psykologiskt porträtt av en seriemördare som äter sina offer.

May - Angela Bettis spelar May, en ung kvinna som är ganska ensam. Så hon bestämmer sig (efter en misslyckad kärleksaffär) att bygga en kompis. Så söt och sjuk som den här filmen är får inte filmer vara. Mycket bra.

Near Dark - min absoluta favoritvampyrfilm av Katherine Bigelow. Bill Paxton, Lance Henriksen och Jenette Goldstein som kringvandrande vampyrer med mycket attityd och en osläckbar blodstörst. Ett soundtrack av Tangerine Dream gör filmen lite väl drömsk ibland, men boy... vissa scener kan man döda för.

No Such Thing - okej det här är heller ingen skräckis, men den handlar om ett monster och det är Hal Hartley som har regisserat, så jag tar med den ändå i hopp om att fler ser den. Mycket bra.

Pan's Labyrinth - det här är en fantastiskt bra film som rör sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet och man får en helt otrolig inblick i hur det måste vara att vara en liten flicka i den situationen hon befinner sig i. Både skrämmande och vacker och inget man glömmer i första taget.

Phantoms - baserad på Dean Koontz bok med samma namn. Och det är samma story. Väl filmatiserad, men inte så upphetsande kanske. Lätt splatterunderhållning.

The Prophecy - en favoritfilm hos mig. Viggo Mortensen spelar djävulen, Eric Stoltz spelar en ängel och dem emellan räcker det för att göra mig lycklig. Det pågår ett krig i himlen. För att vinna behöver man en själ. En faktion stjäl själen (!) och sedan är jakten igång. Änglar, mord och präster. Bra film.

Re Cycle - Koreansk (?) film om en författarinna som helt plötsligt börjar se håriga varelser i lägenheten. Den håriga varelsen öppnar en portal till en annan värld och författarinnan följer efter, men det skulle hon inte gjort! Det är asiatisk skräck. Men det är bra ändå. Visuellt mycket tilltalande.

Requiem - en tysk film om en ung flickas kamp dels mot sin epilepsi och dels mot ett själsligt förfall. MYCKET bra, men även den lågmäld och stillsam och inget man skall se om man vill ha splatter. Ruskigt välspelad.

Resident Evil-filmerna. Tja, Milla Jovovich, zombies och onda företag, need I say more. Men ettan är bäst.

Riket I & II - Ernst Hugo Järegård på taket till Rigshospitalet vrålandes sitt "Danskjävlar!" gör mig lycklig varje gång. Och det är faktiskt en riktigt ruskig serie om man kommer in i den.

Serpent & the Rainbow - en resa in i Haitis voodoo-landskap regisserad av John Carpenter och inte alls utan sina poänger och skräckupplevelser. Den håller än, trots att den har ett par år på nacken.

Shadow of the Vampire - knäpp film med en underbar Willem Dafoe i huvudrollen. Den handlar om inspelningen av filmen Nosferatu. Vampyrer eller inte, den är värd att ses.

Shaun of the Dead - en romantisk komedi med zombies. Det är Simon Pegg, Nick Frost och Edgar Wright at their British best. Helt underbar.

Silent Hill - baserad på spelen med samma namn, men eftersom Silent Hill-spelen alltid retar gallfeber på mig med sin linjära story så föredrar jag filmen. Där är den linjära storyn inte i vägen. En kvinna tappar bort sin dotter i staden Silent Hill. Filmen följer henne när hon letar efter henne. Och den är en visuell fest för ögat.

Skeleton Key - ännu en rätt medioker voodoo-film, MEN den är spännande ändå. Framför allt beroende på slutet.

Sliter - Nathan Fillion spelar huvudrollen, och bara det är underbart. Det här är någon slags sjuk "pod people" film som gör mig full i skratt varje gång jag ser den. Värd att spana in om man är det minsta förtjust i Nathan Fillion. Och det är jag.

Till Human Voices Wakes Us - Det här är mer en spökhistoria än en skräckis, men jag såg den första gången på ett hotellrum i San Fransisco och då "slog den mig" med sin melankoli och sin sköna stämning. Guy Pearce och Helena Bonham Carter i huvudrollerna, och med en dikt av T.S. Eliot som sammanhållande element. Och det råkar vara "The Love Song of J. Alfred Prufrock" som jag älskar högt.

Vidocq - Gerard Depardieu i denna helt ojämförbara kostymfilm om "l'alchemiste" en mördare i Paris fattigkvarter som sägs vara odödlig. Helt otroligt vacker film utöver det att det faktiskt är en fungerande skräckis.

White Noise - okej, den här är inte så bra egentligen, men den tar upp electronic voice phenomenon som har fascinerat mig ganska länge, så den får vara med bara för det. Michael Keaton spelar huvudrollen.

The Wicker Man - Mmmm... Christopher Lee i denna fantastiska film som alla borde ha sett. Alla som tycker om skräck alltså. Jag älskar den.

Näe, nu orkar jag inte mer!

Porträtt

Och det var väl ungefär det som hände igår, förutom att jag lyckades bli färdig med ringen också. Porträttet kommer jag dock inte att posta här.

Fråga aldrig en pseudo-konstnär vad hon ser om du inte är beredd på att få ett svar.

Listan funkar för övrigt. Jag har sovit natten igenom tre dagar i rad. Iofs inte mer än 5 - 6 timmar per natt, men det är avsevärt mer än jag sovit tidigare. Och utan avbrott.

Tuesday, October 30, 2007

Ringu

Första smidda objektet jag har gjort på... 10 år?

Kulturens roll i att lyfta svåra frågor

Jag läser idag i DN en artikel om Stadsmuseet i Göteborg som vill väcka debatt om hemlösheten som breder ut sig i staden.

Med den här utställningen vill man ställa frågor runt hemlöshet, runt vad hemlöshet innebär och vad vi har för relation till hemmet. Jag tycker det är ett utmärkt initiativ för att skapa en debatt. Göteborg har en hög andel hemlösa, och det är något man får leva med när man bor där. Jag är definitivt inget helgon, men jag har under en längre tid - faktiskt under hela tiden som jag bodde i Götet - köpt de hemlösas tidning Faktum, och nu när jag bor i Stockholm försöker jag köpa Situation Sthlm så ofta jag ser försäljare, men det är svårare i Stockholm. Jag ber ofta om ID som man enligt tidningen skall göra (alltså det där inplastade kortet med försäljningstillstånd), men det är färre som har det i Stockholm än vad det var i Göteborg. Jag tycker att tidningarna är bra. Jag tror nämligen på att ge människor egenvärde genom att ge dem ett mål, ett syfte. Fråga vem som helst. Att göra något produktivt höjer ofta självkänslan. Att försörja sig själv är ofta något man vill göra.

I vilket fall som helst så beundrar jag Stadsmuseet som tar det här initiativet. Jag tror dels att det kan öppna ögonen på folk och dels att det faktiskt kan hjälpa till att lyfta frågan så att den blir lite synligare. Speciellt i Götet där man försöker gömma undan hemlösheten.

Men det var inte enbart det jag ville säga med det här inlägget. För ett tag sedan så skrev jag om vår kulturminister och hennes motvilja att se spel som kultur. Nu fick jag en idé om hur man skulle kunna använda spel för att lyfta även sådana här frågor. Men vem skulle betala för ett sådant spel? Vem skulle köpa konceptet? Här finns ett utmärkt tillfälle att argumentera för varför spelutvecklare skulle få bidrag.

Det finns mycket man kan göra med spel. En bekant från Montreal, Heather Kelley, utforskade exempelvis kvinnlig sexualitet med spel. Bara en sådan sak. Äsch. Nu har jag hamnat i en vinkelvolt igen.

BRA JOBBAT STADSMUSEET, helt enkelt!

PWN!

Jag har pwn:at min målning. Två streck senare och HÄPP! Fatta vad lite det krävs för att locka fram ett uttryck eller en attityd hos någon. I det här fallet var det en liiiiten krök på munnen som gjorde hela grejen. ETT streck. Fatta! Och igår var jag så frustrerad att jag målade över hela munnen och näsan på målningen. Stackarn var helt utan anletsdrag fram till fem imorse när jag plockade fram disktrasa, pensel och titanvitt igen. (Disktrasa är ett underskattat temperaverktyg. Man kan dra fram tidigare versioner och schatteringar med den. Mycket effektivt.)Och HÄPP! Där satt den. Den lite krökta kurvan och det nästan närvarande leendet som gömmer sig bakom överläppen, konstant. Det liknar knappast fotografiet, men det liknar personen jag målar av, och det är ju det som räknas i längden.

Jag funderade också på hur det måste vara att vara bestick och tallrikar hemma hos mig. Tänk er en glänsande bordskniv eller en vit ofläckad tallrik, men förväntningar på att bli underlag och redskap för en fin middag bestående av oxfilé, duchesspotatis och en lätt och luftig grönsallad. Istället för den drömda oxfilén får kniven finna sig i att tjäna som redskap för att kränga av och på cykeldäck på fälgar, tjäna som målarburksöppnare, omrörningsredskap för gammalt lim och skulpterverktyg för gipsmasker. För att inte tala om många av mina stackars skedar som ovilligt funnit sig i ödet att enbart användas som lackvärmare.

Tallriken i sin tur får finna sig i att bli nedkletad med temperaemulsion och pigment, oljefärger, akvareller och annat blandbart med någorlunda kletig konsistens. Så besvikna de måste vara, mina köksredskap. Istället för en mästerkock har de hamnat hos en pysseltokig knäppskalle. Som - det skall också nämnas - nästan ALDRIG äter på tallrik! Det där kanske är något man inte skall avslöja, men... Det är mycket lättare med grytan. Och det blir mindre disk. Och jag äter alltid ensam! Nästan alltid i alla fall.

I en artikel i The Guardian påstås det att man kan bli lycklig genom att träna på det. Det är nog sant, men bara till viss del. Är man sjukligt deprimerad, dvs att den kemiska balansen i hjärnan är på sned, så tror jag inte att de fem övningarna i slutet på artikeln hjälper så mycket. Däremot är jag totalt övertygad om att positiv fysisk beröring är en bra grej. Kramar, massage, kroppskontakt. Det är inte bara mysigt (*gasp* tycker hon att det är mysigt att kramas! Hjälp!), det hjälper också kroppen att läka. Tänk på en sak när du slår dig nästa gång. Vad är det första du gör? Du rör vid området där du har ont, eller hur? Det handlar om att distrahera kroppen från smärtan. Om du berör området där du har ont får hjärnan för många intryck och smärtupplevelsen minskar. Så om du har ont i själen så in med fingrarna i hjärna... nä... kanske inte. Men medvetandet och kroppen är nära sammanlänkat.

Det här är egentligen bara ett förtäckt sätt att säga "krama mig!".

Monday, October 29, 2007

Men för helvete!

Det var då en jävla näsa att vara envis! För bövelen! Jag blir rätt av tokig snart!

Jag skulle kunna vräka ur mig en massa invektiv om näsan i fråga, men istället sätter jag mig och glor på film tills mina ögon och mina händer vill samarbeta igen. Ergo, inget mer målat idag.

Men jävlar vilka bra kinder det blev. Och ljuset är så rätt! Jag får helt enkelt ta det ett steg i taget. Först näsan, sedan munnen och sedan... sedan är det klart.

Citat

"It's tyrannical in there, you know it's despotic, and I don't want to be ruled by that blandness"

- David Bowie on mainstream

Magnet

Jag satt och diskuterade min personliga utstrålning med Johan. Jag skall respektera att han är Johan och inte Engas längre. Det är jäkligt underligt att prata om MIG med honom. Vilket i sig är underligt eftersom vi var tillsammans i tre år.

I vilket fall var det vi diskuterade min personlighet. Och min (asch, det tar emot att säga karisma, men...) karisma. Eller magnetiska utstrålning. Det här är lite så där - "men GUD alltså, vem tror hon att hon ÄR egentligen när hon skriver det där", men jag måste få reda ut något som stör mig och som jag vet om men inte helt kan kontrollera. Jag har närvaro.

Sätt mig i en samling med människor och två saker kan hända. Jag håller truten. Då händer ingenting. Eller så sätter Åsa-showen igång. Och det behöver inte vara högljutt och breda penseldrag. Det kan vara tystlåtet och finstilt också. Men poängen är att jag kan ta kontroll över känsloläget i gruppen. Eller att jag påverkar det kanske, snarare. Är jag glad blir det en dynamisk och lycklig grupp. Är jag deppig så drar jag ner hela stämningen. Det värsta är att är jag deppig så drar jag ner stämningen oavsett om jag vill eller inte. Och varifrån den här egenskapen kommer har jag ingen aning om. Folk kommer ihåg mig. Det är riktigt scary med jämna mellanrum.

Nu har jag inte total koll på det här. Jag har inga utomstående observationer som kan bekräfta eller förneka den här egenskapen. Men jag vet att när jag ledde grupper på våra brainstormingsessioner på högskolan så klickade det. Om jag ville, kunde jag få folk att bli rejält kreativa. Och nyckelordet är "om jag ville". Vad är nu detta? Är det Charles Manson nästa? Skall jag vara rädd, mycket rädd eller bara... acceptera det?

Tro det eller ej, men jag har inget behov av att stå i centrum. Och jag vill inte vara den som leder och driver på, jag mår lika bra bakom sceneriet där jag kan jobba ifred.

Berg å dalbana

Okej, jag är helt instabil. En sekund är jag hur deppig som helst och sedan får jag beröm och då... YAY! Men jag är ruskigt bra på att skriva dokument. Och det vet jag, så varför glömmer jag det stup i kvarten?

Jobbet är bra. Jag trivs på mitt jobb. Jag är mitt jobb. Jag skall ta tag i jävla SSK också, jag skall driva en massa jävla projekt tills jag går rätt i väggen. Det enda sättet att slippa tänka är att tänka på annat. Jag behöver det nu. Energin, kärleken till att göra något vettigt, produktion! Om jag producerar är jag en bra flicka. Om jag arbetar är jag en bra flicka. Då har det ingen betydelse att ingen vill ha mig. Okej, det där sista lät... Alltså... jag är skadad, det kan jag väl inte förneka, men... det var mer att om jag distraherar mig från min ensamhet så har den inte så stor betydelse. Mer så...

Småfniss

För det första höll jag på att missa tåget nu på morgonen. Jag fastnade framför en målning. Det är ett porträtt och det blir... jag tror det blir riktigt bra. Det lustiga i sammanhanget är att jag aldrig medvetet gjort porträtt förut. Självporträtt, visst, men där kan man leka med färger, känslor... Det här är en helt annan grej. Jag försöker få fram det jag ser också. Klurigt. Lite krånglig näsa och underläpp att få kläm på, men med en mårdhårspensel med fin spets kan man slå världen med häpnad. Följdaktligen rusade jag ut genom dörren imorse, färg överallt (jag hade tänkt byta kläder, men... jag hann inte)och med tankar på ockra, järnoxid och caput mortuum i huvudet. För första gången sedan sekelskiftet. Känn på den! Nu var iofs sekelskiftet bara sju år sedan, men ändå. Jag har inte målat ordentligt, på stor duk, utan digitaliseringsplatta, sedan jag bodde i Malmö. Men det finns där. Schatteringarna, nyanserna. Att skulptera fram ett ansikte i titanvitt och ockra, med en anstrykning av järnoxid och lite lätt skiffergrått på de mörkaste ställena. Det ligger i händerna och just nu känner jag ett enormt behov av att åka hem, göra färdigt målningen och ge den till personen jag porträtterar. Inte för att jag vet om den kommer att uppskattas, men... Jag vill i alla fall att den skall ses.

Men åter till rusandet. Naturligtvis var tåget försenat på vägen, så... Ja, vad säger man. Jävla SL. Men nu är jag här, äter frukost och ser fram emot eftermiddagen och målningen som väntar hemma. Det var länge sedan jag kände så här mycket inspiration. (och om man tänker efter så var det länge sedan mina känslor svajade så här våldsamt också, kanske värt att notera att skapande inte föds ur ingenting)

Jag drabbades av Voltaire på vägen till jobbet (ja, min iPod är numera frisläppt från Bowiebojorna) och kom på mig själv med att småfnissa i parken. Högt. (Han är ruskigt bra på det där med att frasera och överraska med ord) Kändes bra att le igen. Jag har också kommit fram till att när jag är deppig och paranoid och inte har något att göra, så skall jag inte spendera min tid ensam. Bättre då att umgås med folk. Annars kommer jag att bli knäpp inom kort.

jag har också kommit fram till att jag borde skriva en skräckis. Jan Ajvide Lindqvist i all ära, men hmmm... Borde man inte kunna göra det bättre? Närmare, mer påtagligt. In your face?! Och borde inte jag kunna fixa det? Jag får akta mig för hubris...

Sunday, October 28, 2007

Skrivarworkshopen

I lördags fick jag upp ögonen för en hel del. Både mina känslor och hur jag kan använda dem. Anna pratade om smärtpunkter. Att man med sina egna erfarenheter kan beröra sina läsare, men att man måste dra ur dem, och att det kan vara riktigt jobbigt. Hon hade rätt. Det är delvis därför jag inte har skrivit så mycket i helgen. Jag vet att ni är bortskämda med konstanta inlägg... Men...

Första uppgiften var att skapa en dramatisk händelse. Grafisk och våldsam. De flesta i gruppen valde att fokusera på fysiskt våld, medan jag drog från lite närmare källor.

Det var torsdag eftermiddag när himlen föll ner. Hon och han satt i soffan och han sade "jag vill inte vara med dig längre"
"Va? Vad sade du? Sade du att du ville... vad sade du att du ville?" Tårarna började välla upp i ögonen på henne, men själv kände hon sig mest tom, borta. Kroppen gick på autopilot. Hon var stum.
"Jag... Eh", rösten bröts lite, men han fann sig snart. "Jag har träffat en annan. Kajsa. Och jag kan inte vara med dig längre. Det är... det är redan bestämt. Och jag flyttar så fort jag kan."
"Kajsa", tänkte hon. "Vem är Kajsa?" Ansiktet brände av tårarna, och när hon lyfte handen såg hon mer än kände att den darrade våldsamt. Det susade i öronen. Vad var det han satt och sade? Flytta? Men hur kunde det här ske? Hur kunde det hända nu av alla tillfällen?
"Men säg något! Du måste ju förstå att det här inte är så lätt för mig heller. Jag ville aldrig att det här skulle hända! Titta åtminstone på mig." Han tog tag i axlarna på henne, skakade henne lite. Hon bet sig i tungan och kände smaken av koppar och järn, salt. Blod.
Det var som att smaken som sakta spred sig över tungan riste henne loss från stumheten. Sorgen och ilskan rann över henne som en vårflod, full av stenar och kvistar som rev i henne, lämnade hennes själ bruten och sårad. Det var ett slag i solar plexus, hon tappade andan när innebörden i hans ord gick upp för henne - verkligen gick upp för henne. Världen rasade, och utanför sken solen på höstlöven, och barnen lekte i lekparken.


Nästa skrivuppgift handlade om underförstådd mening. Att säga något utan att egentligen prata om det. Som exempel användes "Berg som vita elefanter" av Hemingway. Vi är inte alls lika avancerade som Hemingway... Men tanken var att använda den föregående dramatiska händelsen som utgångspunkt för en dialog, som skulle kretsa runt, men inte beröra ämnet.


Han: "Tack för att du... det var snällt av dig att komma hit."
Hon: "Jag är fortfarande inte säker på om jag borde vara här. Jag... Jag vet inte om jag egentligen vill träffa dig."
Han: "Men du är här."
Hon: "Ja..."
Han: "Vill du ha något? Kaffe? Te? De har jättegoda mackor, men du kanske redan har ätit?"
Hon: "Jag är vegan nu. Äter inte bröd eller smör heller."
Han: "Nähä... Nä. Okej. Kaffe då?"
Hon: "Jag vill inte ha något. Jag är inte hungrig. Vad ville du? Jag vill inte sitta här och gissa vad du är ute efter. Förra gången..."
Han: "Jag..."
Hon: "Kaffe. Ge mig en kopp svart kaffe."
Han: "Socker?"
Hon: "Två bitar."
Han: "Du ser... Du är väldigt snygg idag."
Hon: "Tack."
Han: "Jag ville... Jag ville prata lite. Om det som har hänt. Säga att jag är ledsen."
Hon: "Jag fick brevet. Du har redan sagt att du är ledsen."
Han: "Tror du att du... Kan du förlåta mig? Har du... Har du gått vidare? Alltså..."
Hon: "Finns det någon annan? Ett tag. Men det höll inte."
Han: "Varför inte? Jag menar inte... Eller ta det inte så, men varför inte?"
Hon: "För att jag var rädd att det skulle hända igen."


Sedan kom vi in på de riktigt känsliga bitarna. Kan man väl säga. Vi fick välja mellan fyra olika dikter. Jag valde en dikt av Anna Hultenheim.

Tulpanlöken ömsar sitt hölje och återuppstår
Med nya blommor varje vår
En babusjkadocka tas isär och sätts ihop

Jag är många flickor i en


Från dikten fick vi sedan välja en rad som berörde och betydde mycket för oss. Jag valde tredje raden.

Utifrån det fick vi skriva fritt. Det här är resultatet.

Jag är så kluven. Det finns delar av mig som jag inte vill veta av. Masker jag gömmer mig bakom. Alltid olika masker för olika sammanhang. Det du ser av mig är en facett, ett stycke, en mask. Du frågar mig "vad ser du?" när jag står framför spegeln. Ofta får du svaret "ingenting". Men sanningen är djupare än så. Jag ser kvicksilver. Jag ser droppar av skimrande metall som delar på sig och flyter ihop igen. Jag ser komplexitet och tid i ett, en ständig resa från nu till sen till då och allt strävar efter att göra mig till den jag är, men det är ett jag jag själv knappt känner.


Utifrån det valde vi en fras, skrev om den, och ytterligare en fras och skrev om den. Den sista uppgiften blev dock alldeles för känslig och nära för att skriva här. Jag anar att det är mer än en person som läser bloggen som kan förstå varifrån det kommer om jag lägger upp det. Så den håller jag för mig själv. Suffice to say att det var något som gjorde rejält ont att skriva.

Och det fick mig också att inse att jag har varit orättvis mot någon som själv inte mår så bra. Och att vi borde prata. Faktum är att jag har varit orättvis mot många människor i mitt liv. En smäll på käften för någon som försöker vara rationell...

Söndag

Saturday, October 27, 2007

Ingen sömn

KBT i all ära, men nu har jag vaknat igen och kan inte somna om.

Sound & Vision från Low i högtalarna och en order om att vara glad. Hmm... Jag vet inte hur det kommer att funka, men jag antar att jag får försöka. Just nu är jag mest trött.

"Don't you wonder sometimes
about sound & vision"

Erh... not really.

Jag har en shoppinglista på prylar jag måte fixa när jag ändå är i stan. Vill gå till Kreatima och köpa penslar, färg och en rulle målarpapp. Jag insåg när jag kom hem att visst har jag pigment till förbannelse, men mina penslar försvann i flytten (och med försvann menar jag att jag vet ungefär vart de är, men att jag inte orkar lyfta en massa kartonger för att rota fram dem. Jag vet, jag är så lat) och att jag inte har något att måla på. Om jag köper lite målarpapp kan jag iaf grunda med vit latexfärg och kladda allt jag vill. Så det är vad jag skall försöka åstadkomma under lördag. Kanske går till SF-bokhandeln och köper ett spel (som jag aldrig kommer att spela, jag vet, jag är bara så förbaskat naiv när det gäller sådant, jag HOPPAS att jag skall hitta någon att spela med) eller ett rollspel (se föregående parentes).

Sömn har jag hört är bra. Men enligt min lista får jag inte stanna i sängen om jag inte känner att jag kan somna om. Taskigt. Just nu hatar jag min lista. Men om jag tar en kopp te blir allt bättre. I alla fall på ytan.

Jag försöker vara glad.

Hittade en låt med Placebo och David Bowie (underligt att det var en duett med Bowie, eller hur?)

"Without You I'm Nothing"
Strange infatuation seems to grace the evening tide.
I'll take it by your side.
Such imagination seems to help the feeling slide.
I'll take it by your side.
Instant correlation sucks and breeds a pack of lies.
I'll take it by your side.
Oversaturation curls the skin and tans the hide.
I'll take it by your side.

tick - tock
tick - tick - tick - tick - tick - tock

I'm unclean, a libertine
And every time you vent your spleen,
I seem to lose the power of speech,
Your slipping slowly from my reach.
You grow me like an evergreen,
You never see the lonely me at all

I...
Take the plan, spin it sideways.
I...
Fall.
Without you, I'm Nothing.
Without you, I'm nothing.
Without you, I'm nothing.
Take the plan, spin it sideways.
Without you, I'm nothing at all.


Kärlek! BÅDE Placebo och Bowie i ett!

Friday, October 26, 2007

På lunchen...

...kom jag fram till att jag måste måla igen. Det sitter en stor klump i mig som jag måste få ut på något sätt. Att klistra på ett leende räcker inte. Jag måste få bort allt skrot, alla trasiga nervändar.

Jag måste bli riktigt förbannad och måla bort det. Så att jag kan stänga boken. Så att jag slutar bry mig.

Förklara det här för mig...

Förklara varför jag, när jag läser Ayn Rand, hittar citat som resonerar så mycket med mig att jag måste skriva ner dem. Att jag på pendeltåget när jag läser Douglas Coupland måste skriva ner ett stycke därför att jag älskar sättet han uttrycker sig på, att jag inte kan låta bli att bli helt förtrollad av text.

Är det bara jag i hela världen? Är det bara jag som stannar på gatan för att det växer maskrosor eller nyponrosor i sprickor på trottoaren, och jag MÅSTE titta på dem, jag måste se att det finns någon slags skönhet i det. Är det bara jag som drabbas av gåshud när jag tidigt på morgonen går genom parken där dimman ligger över höstgula träd? Varför är det bara jag? Jag vill dela det här med någon som förstår. Jag saknar Tuukka och Satu. Jag saknar att sitta på lunchstället vi gick till och äta det nybakade brödet, och den krämiga risotton, och prata om ALLT, prata om allt som hade med något att göra. Att ha någon som inte bara vill prata Sverok, eller kompisar, eller konvent, eller rollspel. Var tog filosofin i mitt liv vägen? Var tog tidsresorna vägen? Metafysiken? Var tog diskussionerna om andlighet och mitt i natten pratet om övernaturliga fenomen, musiksessionerna vi hade när vi låg på golvet och lyssnade på Sígur Ros och Massive Attack vägen? Varför har jag ingen som vill dela det här med mig längre? Varför är jag så ensam? För att jag drar mig undan, för att jag flyttade från Malmö, för att jag flyttade från Helsingfors... Var hittar man dem igen? De där vännerna som betyder allt och som kan rädda en från katastrofen.

Nu censurerade jag igen... Typiskt mig.

Platt fall

Det gick inte så bra det här.

Samtidigt vill jag inte använda den här sidan som något slags primalskrik. Hur kul är det att läsa om? Jag har slagit 1 - 4 på världens Talismanbräde. Möjligtvis har jag även förvandlats till en padda. Och med tanke på hur totalt urusel tur jag har med tärningar är chansen att jag skall bli något annat än padda och ignorerad innan spelet har vunnits av någon annan ganska liten.

Det där var ganska svårtolkat om man inte har spelat Talisman tror jag. En förklaring finns att hitta i bilderna nedan.







Samtliga är oförväget stulna från den svenska utgåvan av Talisman. Som kom någon gång på 80-talet? Minns inte.

Douglas Coupland sade det bra.

"I don't understand makeup, Gloria - Why wear it at all? Isn't it dishonest?"
"My dear, the reason we wear makeup is to prevent the world from seeing what we're like underneath."
"What's wrong with that?"
"What's wrong with that?" Gloria was in the midst of swishing about a small sand dune of face powder in a cerise lacquered box. "My dear, if you allow your feelings to be exposed, people will hurt you with them. They will use your feelings against you. Something once private and sacred to you will be transformed into a weapon. Something precious will be damaged. You will experience pain."
Brittany looked sombre.
"Now, may I put some powder on your forehead?" Gloria asked.
"Yes."
Douglas Coupland - The Gum Thief


Jag kom på mig att censurera det här inlägget. Att inte skriva exakt vad jag tänker och tycker. Sanningen är den att jag är rädd. För att bli övergiven. Det lustiga i situationen är ju att jag redan ÄR övergiven. Jag antar att jag blir upplockad igen när någon behöver något av mig. Klassiskt. Och jag, dum som jag är, ger bort allt jag har utan att få något tillbaka...

Thursday, October 25, 2007

Vi har en käs kulturminister....

Vår kulturminister anser att spel inte är så viktiga. Och hon har noterat följande:

–Nej, jag är inte säker på att man ska ge sig in med statligt stöd och därigenom styra mediet mot något som staten tycker är bättre smak. Däremot har jag noterat att de allra flesta i spelbranschen är män. Då frågar man sig, om jag bara tänker högt, om det kunde vara intressant att stimulera skapandet av alternativa spel där man kanske kan locka fler tjejer att spela?


Och där skulle inte statliga bidrag till mediet ge något förstås?

Gudars, jag är så upprörd nu att jag inte kan skriva. Kvinnan är ett hot mot min mentala stabilitet. Varför, varför, varför röstade jag inte i förra valet?! (Ok, jag bodde i Finland och det var krångligt, men ändå....) *stön*

De stora spelbolagen klarar sig utan stöd (åtminstone just nu, men det fanns en tid då till och med de hade problem), men indiestudios hade verkligen haft nytta av att få bidrag - de har en möjlighet att utforska mediet på ett sätt som inte stora spelbolag har. Stora spelbolag måste nämligen lyssna på de som betalar, dvs förläggarna.

Det krävs att man får mer utrymme att experimentera för att verkligen utveckla spel som kultur och som konstform.

EDIT:
Och som en extra godbit dyker den här artikeln upp i SvD också. Spel som hjälper AHDH-sjuka kan också hjälpa malariasjuka. Och det är ju helt värdelöst och bör inte stödjas med statliga medel, eller hur?

Cinder & Smoke

Iron & Wine har skrivit en fantastiskt bra låt som heter Cinder and Smoke. Ett klipp:

"Give me your hand,
your mother is drunk as all,
the firemen shake,
a photo from father's aunt,
cinder and smoke,
you'll ask me to pray for rain,
with ash in your mouth,
you'll ask it to burn again."

Jag var hos Doktor Sömn imorse. Det är uppenbarligen inget fel på mig, så jag fick vare sig piller eller annat knark. Däremot fick jag en KBT-lista som kunde ha varit plockad direkt från Aftonbladets special "Så får du bättre sömn".

Okej. Jag fick reda på att jag är lite bränd i kanterna. Ungefär som riktigt knapriga kakor. Men jag är inte så här illa ute än...



Bilden ovan är hämtad från en site om spontan självförbränning.

Älska mitt encyklopediska kunnande om konstiga fenomen... Snacka om att jag har den största högen med meningslöst vetande i skallen... Sjukdomar, 1700-tal och paranormala fenomen. Jag borde nog gå i terapi... Ändå...

Wednesday, October 24, 2007

No more hunger... *bleugh*

Jag har spenderat de närmsta timmarna med att glo på "The Hunger", mest för att Bowie råkar vara presentatör. Okej, det är lite sjukt, men... Jag orkade inte se om "Labyrinth" och det var lätt att bara peta in en DVD i spelaren och lägga sig på soffan.

Så nu är mitt huvud överfyllt av utomjordingar, vampyrer och andra övernaturliga varelser. Och sex, så klart. Inte riktigt så... Det lät konstigt. Men huvudet är packat av intryck. Så nu får jag gå och tvätta mig, jag känner mig smutsig. Jag har aldrig fattat det där med att se på andra människor som har sex (läs porr/ erotik - take your pick). Är det inte roligare att... eh.. vara med om det själv? Äsch, vad fan! Bli inte så chockade. Jag är en vuxen kvinna. Jag får säga sex. Jag lovar. Till och med i min blog.

Blä. Huvudvärk och farbror doktor Sömn imorgon. Helvete. Jag är så nervös för att han skall döma ut mig som... jag vet inte... Utbränd. Det känns som om det finns en överhängande risk. Nämligen.

Men off to duschen och sedan i säng. Och ingen mer "The Hunger" den här veckan... bläh...

*bränn, bränn, bränn*

JELLY BELLY!

Jelly Belly gelébönor är ännu ett steg i det ... oändliga... program jag satt upp för mig själv i kampen jag för mot min egen hjärna.

Min hjärna tänker nämligen i banorna "shit, nu måste jag gå förbi Söderpalatset igen, helvete..." och "varför måste jag ta den här jävla tunnelbanestationen från Medis till Gamla Stan, jag går istället" och "meh! det där fiket, helvete! där satt vi ju..."

Om jag då - smart jag är - tar en jelly belly varje gång så... har jag förmodligen överdoserat på socker innan dagen är slut. Och jag kan meddela att datingsiter inte är något för mig. Jag är för okonventionell. Sug på den! Jag blir ihopparad med verkstadstekniker. Och läser de böcker? (Det gör de säkert... Men läser de Thomas Pynchon och blir lyriska? Neil Gaiman? R.A. MacAvoy? Marisha Pessl?) Men i min fluffiga fantasi handlade det ändå om att hitta någon att prata med. Man kanske inte SKA prata med varandra, bara föröka sig i någon slags frenetisk jakt på odödlighet.

Nu blev jag deppig igen. Shit. Nu får jag lyssna på "Heart's Filthy Lesson" för att snappa ur det. Men imorgon! Imorgon får jag "godkänt" eller "icke-godkänt" stämpel av läkarsverige. Jag längtar inte direkt dit, men samtidigt kanske jag får ett svar på mitt konstiga beteende. Och varför det ser ut som det gör.

Bring Me the Disco King

Det här är texten tillsammans med ett slickt jazz-sound som jag vaknade till imorse.

"Bring Me The Disco King"
You promised me the ending would be clear
You'd let me know when the time was now
Don't let me know when you're opening the door
Stab me in the dark, let me disappear

Memories that flutter like bats out of hell
Stab you from the city spires
Life wasn't worth the balance
Or the crumpled paper it was written on

Don't let me know we're invisible
Don't let me know we're invisible

Hot cash days that you trailed around
Cold cold nights under chrome and glass
Led me down river of perfumed limbs
Sent me to the streets with the good time girls

Don't let me know we're invisible
Don't let me know we're invisible
We could dance, dance, dance thru' the fire
Dance, dance, dance thru' the fire

Feed me no lies
I don't know about you, I don't know about you
Breathe through the years
I don't know about you, I don't know about you
Bring me the disco king
I don't know about you, I don't know about you
Dead or alive, bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king
Bring me the disco king

Spin-offs with those who slept like corpses
Damp morning rays in the stiff bad clubs
Killing time in the '70s
Smelling of love through the moist winds
Don't let me know when you're opening the door
Close me in the dark, let me disappear
Soon there'll be nothing left of me
Nothing left to release

Dance, dance, dance thru' the fire
Dance, dance, dance thru' the fire
Feed me no lies
I don't know about you, I don't know about you
Breathe through the years
I don't know about you, I don't know about you
Bring me the disco king
I don't know about you, I don't know about you
Dead or alive, bring me the disco king
Bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king
Bring me the disco king, bring me the disco king


Sååå... underbart... Om jag kunde skulle jag gifta mig med David Bowies röst. Men å andra sidan har jag velat gifta mig med Gamasutra.com också. Och Amedei-choklad. Konstigt nog har jag inte velat gifta mig med så många män... Undrar vad det beror på?

Man kan för övrigt notera att frånvaro av Facebook gör mig pratsammare än vanligt. Kanske dags att reaktivera den igen? humhum. Nu har jag ju dessutom ett skäl! Satu!

Men Jonas! Hur kunde du!

Jag läste som vanligt nu på morgonen Jonas Thentes blogg. Till min stora fasa läser han Andrzej Sapkowskis "The Last Wish"... Och tycker OM den! Men huga! Boken är ju ett hån mot kvinnor världen över! Varenda ondskefull varelse (som verkligen är ondskefull mind you) är av det kvinnliga könet. Det finns förvisso manliga monster också, men de visar sig senare vara rätt hyggliga och faktiskt bara förvridna av sina flickvänner. Som är de riktiga monstrena. Vad ÄR det för upplägg egentligen? Och nu kommer det ett spel på eländet också. Vilket jag iofs förstår. Hela boken är skriven som en ändlös rad av quests med lite återhämtning här och där.

Så, näe Jonas... Det här är första gången jag har blivit besviken på ditt omdöme. Ack grymma värld.

I övrigt går mitt projekt om att bli en gladare människa framåt. Men jag saknar min samtalspartner. Det är förjävligt när man är beroende av intelligenta människor att prata med.

Annars får jag väl hitta en nätdejtingservice. Det borde funka. Mitt liv är textbaserat i vilket fall som helst. Vem behöver grafik när man har text? Jag är helt enkelt en MUD. Fast det lät lite äckligt när man tänker vidare. Multi user dungeon... Nääää... SUD blir bättre. Single User Dungeon. Fast... nä... NÄÄÄÄ... Inte nog med att jag har blivit beroende av intelligenta samtal, jag har även blivit korrumperad av dem! Satu anmärkte faktiskt på att jag hade blivit mindre "uptight" igår. Det kanske stämmer. Jag kanske håller på att släppa taget lite. Oh well... Off to find a dating service!

Jag vaknade imorse...

... och hade sovit hela natten. Utan avbrott.

Hela natten.

Det har inte hänt på flera veckor. Jag är fortfarande lite chockad.

Det är också inte så lite ironiskt med tanke på att jag skall till farbror sömn imorgon och se varför jag sover som en kratta. "Jaha, öh, då skall vi se. Hur sov du i veckan?" "Som en stock!" Och jag har problem? Får man låna förra veckans sömn som dåligt exempel tro?

Oh well. Det perfekta receptet på en god natts sömn är alltså att gå igenom hela känsloregistret från - 10 - + 10.

1. Vakna
2. Gråt lite
3. Gråt lite till och känn dig riktigt jävla eländig.
4. Gå till jobbet (gråt på pendeltåget, fast i smyg)
5. Sitt på jobbet och gör ingenting. Stirra in i monitorn.
6. Prata med syrran lite över MSN och bli lite gladare.
7. Gå på möte och upptäck att du egentligen är en glad människa, en sådan där som får både dig själv och andra att skratta
8. Bestäm dig för att "vafan!"
9. Få ett SMS från en kompis som kommer och hälsar på från Finland, som du inte sett på ett år och som du saknar innerligt
10. Skriv en blog
11. Säg upp ditt Facebook-konto i en Drama Queen-gest som heter duga!
12. Börja le
13. Få allt gjort som ligger och skrotar på skrivbordet. Jag menar ALLT.
14. Le lite mer
15. Upptäck att det är dags att träffa din finska vän på Centralstationen
16. Hitta din finska vän som har gått vilse och garva knäna av dig på vägen dit när du pratar med henne i telefon
17. Krama finska vännen ordentligt (hon är så SÖT! Jag hade glömt hur söt Satu är :))
18. Spendera tre timmar på Kulturhuset och skratta konstant. Åt allt. Åt livet, åt hur patetisk man är ibland, åt den svenska och finska spelindustrin, åt akademiker, åt yrkesutövare, åt lunchsällskap... Åt allt! Sakna en annan finsk vän lite, men inte mer än att det känns bra.
19. Sätt finska vännen på Arlanda Express
20. Slå på David Bowie i iPoden
21. Prata lite med kompis på SMS
22. Gå hela vägen hem och njut av kvällsluften
23. Ladda hem mer Bowie från iTunes
24. Ladda iPoden
25. Ställ iPod och högtalare vid sängändan och ha på musiken på en volym som ligger strax över vad du kan höra men inte mycket mer.
26. Sov hela natten - utan drömmar
27. Vakna till David Bowies "Bring me the Disco King" och inse att du har sovit drömlöst hela natten och att du inte har någon röst kvar för att du skrattade så mycket igår.
28. Skriv en lista på hur du åstadkommer det - i ren häpnad - på din blogg.

Tuesday, October 23, 2007

Satu!

Jag träffade Satu efter jobbet idag, och jag har nog inte skrattat så mycket sedan jag flyttade från Finland. Den enda som saknades var Tuukka, mannen bakom min exploderande kaninmålning, men annars var det... härligt!

Jag har saknat Satu. Jag har saknat att skratta så mycket att magen gör ont och stämbanden blir helt trasiga. Imorgon kommer jag inte att kunna säga ett ord utan att låta som en ledsen groda.

MERA SÅDANA HÄR DAGAR I MITT LIV TACK! Och eftersom Satu börjar jobba i Kista snart så *tada!*

Nu skall jag sova. Natti.

Bowie är min husgud!

Okej... jag har redan tjatat...

David Bowie is my Master now!

Förlåt, men mitt ibland Incubus, Anna Ternheim och Little Dragon dök "Wild is the Wind" upp och hans RÖST! Hans dialekt! Så jämlans ömtåligt och så mänskligt på en skiva som annars utmärks av kyla och distans! *Argh!* Kan jag bli kär i författares texter så kan jag bli kär i sångares röster också... Så det så. Jag har märkt en viss overload på kärlek här... Massa saker jag blir kär i. (Och om jag hade varit bitter, desillusionerad och trött hade jag sagt att det är synd att de inte blir kära i mig, men å andra sidan, vem hade velat ha en bok följandes efter en som en liten hundvalp med öronen fladdrande? Eller en röst? Hur hade det funkat?)

Ja, jag erkänner! Jag behöver kärlek! Men å andra sidan, vem behöver "riktig" kärlek när man kan sjunka ner i soffan med en bok av Thomas Pynchon och ett album av David Bowie i högtalarna? (*räcker upp handen* jag?!) Synd bara att de stör ut varandra. Lyssnar jag på Bowie måste jag låta bli att läsa och läser jag kan jag inte lyssna på Bowie. Vad ÄR detta som har drabbat mig? Är det displacement för min olyckliga förälskelse? Eller är det bara en insikt om vad som verkligen är vackert i livet? Texter och musik. Det fyller mig till brädden av kärlek. Skönhet är så sällsynt. Så varför uppskattar man den inte när man har den framför sig? Och om man gör det, varför springer den så ofta sin väg? Just nu är jag lite konstig i skallen. Just nu skulle jag kunna fläka ut hela mitt liv här, och berätta för alla er människor jag har träffat som verkligen har varit vackra om varför ni har varit vackra och varför jag oundvikligen drabbats av kärlek till er, men då skulle ni springa, springa... bort. Och aldrig komma tillbaka, rädda för att jag skulle.. vadå? Attackera er med kärlek? Drägla ner er med tillgivenhet?

Älska er för dem ni är! Sjukt! Varför är det jobbigt att vara älskad? Att vara älskad av någon man inte älskar tillbaka, that is? Jag skall aldrig mer dissa någon som säger att de älskar mig. Jag är inte en social varelse till att börja med, men jag har i alla fall vett att prata med folk som vill prata med mig.

Och med älska menar jag inte Albanska män som vill gifta sig med "nice Swedish girl". Det är ett förbehåll att du känner mig.

Och nu slår solen som eld mot taket utanför och "This is Not America" ringer i öronen, slick, honungslen... Med en djup Bowieröst och vilken text!

"Snowman melting
From the inside
Falcon spirals
To the ground
So bloody red
Tomorrows clouds"

Shalalalalalaaaa!

Okej, nu har jag gjort bort mig i text tillräckligt för idag. Nämnde jag att jag skall gå till läkare på torsdag för att komma tillrätta med mina sömnproblem? Jag skall gå till läkare på torsdag för att komma tillrätta med mina sömnproblem.

Jag hoppas de släpper ut mig igen.

*drägel* Nu började "Wild is the Wind" igen...

"Love me, love me, love me, love me, say you do
Let me fly away with you
For my love is like the wind, and wild is the wind
Wild is the wind
Give me more than one caress, satisfy this hungriness
Let the wind blow through your heart
For wild is the wind, wild is the wind

You touch me, I hear the sound of mandolins
You kiss me
With your kiss my life begins
You're spring to me, all things to me
Don't you know, you're life itself!

Like the leaf clings to the tree,
Oh, my darling, cling to me
For were like creatures of the wind, wild is the wind
Wild is the wind

You touch me, I hear the sound of mandolins
You kiss me
With your kiss my life begins
You're spring to me, all things to me
Don't you know, you're life itself!

Like the leaf clings to the tree,
Oh, my darling, cling to me
For were like creatures in the wind, and wild is the wind

Wild is the wind"

Jävlaranamma

Nu har jag varit en Drama Queen och sagt upp mitt Facebook-konto! *eep* Det kändes som att det var på tiden. Dessutom kan man tydligen inte säga upp det helt och hållet. Det är som ett MMOG-konto. Du kan alltid logga på igen... *twilight zone temat*

På två timmar... Nej, tre... har mitt liv gått från att vara totalt sunkigt till inte så totalt sunkigt och allt som krävdes var att jag ryckte upp mig lite. Hur otippat är inte det? Och lägg därtill på att Satu kommer och besöker mig idag. Satu är en gammal arbetskamrat från Sulake. En av de bra. En av de som inte mobbade mig. Men hon var å andra sidan inte en del av mitt team. Kanske var därför. Hon inte mobbade mig alltså.

Jag är dessutom helt hooked på David Bowie... Hur gick DET till? 70-talsperioden tillika. Det kan inte vara helt friskt. Men den kära modern erkände att jag förmodligen inte var helt rätt navlad idag. Hur man nu blir det... Hur blir man fel navlad? För jag har uppenbarligen lyckats.

Det värker fortfarande lite dovt i bröstet, men jag lever. Och solen tittar genom molnen utanför, ljuset ligger som en slöja över Stockholm. Och jävlar om jag tänker låta någon paja det för mig. Inte ens Kapten Kaos. (som, jag erkänner, jag saknar just nu)

"You have no power over me!"

Labyrinth...

Sarah: That's not fair!
Jareth: You say that so often, I wonder what your basis for comparison is?

Jag är trött på det här nu. Okej. Jag kan sitta och vara eländig resten av mitt liv, men det lär knappast göra mig gladare.

Come what may... Ja, så är det ju, att jag lider av obesvarade känslor, men what the heck...

Det här inlägget kommer att bli ett medley av förvirring och vilja, men det är förhoppningsvis viljan som vinner. Jag har i vilket fall som helst, under ett kul scrum möte, kommit fram till att det här deppandet inte passar min personlighet. Jag är en GLAD människa. Och har varit en GLAD människa ett bra tag, så varför ge upp det? Det kanske kräver en medveten ansträngning från min sida, men vad fasen, då får jag väl medvetet anstränga mig då, istället för att sitta ensam på min kammare och göra slut på mängder av indexkort.

Så nu, här, bestämmer jag mig för att Kapten Kaos inte längre har någon makt över mig. Som Sarah säger i Labyrinten. "You have no power over me"

Inte för att jag skulle ha dissat Bowie direkt, men till var och en sitt eget nöje. Nu tänker jag sluta sitta här och vara helt förkrossad. Och om jag blir det igen ikväll, fine. Då får jag ta tag i det då. Och om jag tappar taget så får jag hitta greppet igen. Det finns inget jag inte kan göra. Ingen annan kan göra det åt mig, och jag tänker inte bli beroende av en annan människas nycker för att må bra.

Tack syrran för ditt prat imorse. Det lättade mitt sinne. Bara att du bryr dig betyder så mycket.

Uppförsbacken väntar. Men jag har spikskor och en järnvilja. Och jävligt mycket ambition.

Peter Gabriel "Washing of the Water"

River, river carry me on
Living river carry me on
River, river carry me on
To the place where I come from

So deep, so wide, will you take me on your back for a ride
If I should fall, would you swallow me deep inside

River, show me how to float
I feel like I'm sinking down
Thought that I could get along
But here in this water
My feet won't touch the ground
I need something to turn myself around

Going away, away towards the sea
River deep, can you lift up and carry me
Oh roll on though the heartland
til the sun has left the sky
River, river carry me high
'til the washing of the water make it all alright
Let your waters reach me like she reached me tonight

Letting go, it's so hard
The way its hurting now
To get this love untied
So tough to stay with thing
cause if I follow through
I face what I denied
I get those hooks out of me
And I take out the hooks that I sunk deep in your side
Kill that fear of emptiness, loneliness I hide

River, oh river, river running deep
Bring me something that will let me get to sleep
In the washing of the water will you take it all away
Bring me something to take this pain away

Monday, October 22, 2007

Ashes to Ashes

Två timmars sömn senare och jag är vaken igen. Den här gången var det gigantiska jättars avgrundsvrål som väckte mig. Jag kom till ytan från en orolig sömn med ett ljud som lät som någon som skrek ut sin smärta så att det ekade i hela trakten.

Efter en stunds lyssnande kom jag fram till att det var bilarna nere på motorvägen som accelererade så att det dånade av eko här utanför. Alltid lika intressant att veta vad man vaknar av. Det är rätt långt till motorvägen.

"Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low"

Fast med tanke på att han satt fast i en plåtburk utan att kunna ta sig hem så tycker jag i alla fall att det var okej att han knarkade lite. Under de omständigheterna.

Nu skall jag återgå till att inte sova någon annanstans. Kanske se om "The Man Who Fell to Earth" igen. Jag känner mig också rätt alienerad. Eller glo på "The Hunger". Om de bara kunde låta bli allt jävla sex i den serien så hade den varit bra, men allt handlar tydligen om sex. Brad Dourif var med i ett avsnitt. Jag tycker om Brad Dourif. Jag tycker om John Hurt också. Fast vad det gäller John Hurt är det mest rösten jag uppskattar. Och hans brittiska dialekt. Precis som Bowie.

"Are you an alien?"
"No, I'm British."

Jag har läst lite om "The Man Who Fell to Earth", och det är tydligen en kultfilm, så mina tidigare kommentarer är lite... off the mark kanske. Oh well. Vem fan bryr sig?

5:15 The Angels Have Gone

Jonas Thente igen....

Han är så bra!

Här klagar han på att man inte får XP varje födelsedag. Ett krav jag gott tycker att fler kan ställa.

Sunday, October 21, 2007

The Man Who Fell to Earth

Jag har spenderat ett par timmar med att glo på David Bowie som utomjording och jag är förbluffad över hur stor skillnad det är på tempo i dagens filmer och de som gjordes på 70-talet. Och hur fluffigt det får lov att vara, hur oförklarat.

I vilket fall som helst har jag fått ny respekt för Bowie och för filmen. Den är helt wierd. Men det är okej, för jag är helt knarkad på för lite/ för mycket sömn och för mycket gelebönor. Den är numera en del av mina favoritfilmer. Så nu blir det total Bowiefest i iTunes. Men det är också okej. Nu skall jag rota reda på Earthling och Outside. Lyckligtvis håller jag inte med kritikerna som tycker att både Earthling och Outside mer eller mindre suger.

Gah! Nu har jag drabbats av musikbegär igen! Hela natten (nåja, delar av den) kommer därför att spenderas på golvet (det går inte att ligga i sängen av någon anledning...) lyssnandes på David Bowie på lagom hög nivå i hörlurar och med ljuset släckt.

Knockad

Jag gick och lade mig för att läsa runt ett-tiden idag och vaknade nyss med en nerdräglad bok. Okej, det där med dräglet var bara ett påhitt. Jag fick byta staven i underläppen mot en ring för jag har fått en mindre irritation i den piercingen. Kanske inte är så konstigt med tanke på att jag vaknade med nyllet nedtryckt i kudden och håret snott ett par varv runt den staven. Oh well.

Jag känner att jag borde göra något vettigt resten av dagen, men jag vill bara sova, så jag skall nog plocka lite och sova mer. Jag har i alla fall fixat en av interaktionsmönstrena jag sade att jag skulle fixa till ett projekt jag arbetar på. Det måste räknas i något universa.

Bokflykt

Jag har ägnat stora delar av natten och morgonen till att fly in i böcker. Thomas Pynchons "The Crying of Lot 49" som jag hämtade igår på posten är nästan genomläst, liksom Criminal Macabre av Steve Niles. Jag har sett "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" (vilket - jag erkänner - var rätt korkat) och "Broken Flowers", tagit en tvåtimmars nattpromenad genom ett okänt bostadsområde och står som en åsna mellan två hötappar om jag skall påbörja Mason & Dixon (Thomas Pynchon - såklart) eller Quincunx av Charles Palliser.

Yoga på morgonen igen, för första gången på en vecka. Kändes bra och framförallt bra för mina vader som tog lite stryk igår på promenaden.

Dagens musik är Rasputinas "Thank's for the Ether".
"Stumpside"
All that I have is this dull paring knife
Peeling potatoes for the rest of my life
Dirt floors bring dust so I hope for the best
I carry candles with pains in my chest

Face tied together with three times used string
Follow me see what I mean

Fixing a fencepost or feeding a cow
Two penny saltlick I never ask how
Animals like me though folks turn away
I like the pigeons I like what they say

Face tied together with three times used string
Follow me see what I mean

We come alone and leave alone and we look the horse in the mouth
We scratch the skin and break the bone and see birds migrating south.

By the side of the stump where she told us these things
If you hear a bell ring you get some wings.
Don't bother looking for what I've neglected to bring.
By the side of the stump where she told us these things
If you hear a bell ring you get some wings.
She's fallen farther than feathers that float in the wind.

I saw a wishing well down by the stream
I never understood what wishes mean
Just ask for nothing you get what you get.
I asked for something I've not got it yet.
Face tied together with three times used string
Follow me see what I mean

We come alone and leave alone and look the horse in the mouth
We scratch the skin and break the bone and see birds migrating south.

By the side of the stump where she told us these things
If you hear a bell ring you get some wings.
Don't bother looking for what I've neglected to bring.
By the side of the stump where she told us these things
If you hear a bell ring you get some wings.
She's fallen farther than feathers that float in the wind

Saturday, October 20, 2007

Vilse i Tumba

Jag gick vilse i Tumba inatt. Det var en intressant upplevelse, främst för att jag gick vilse i ett villaområde som är skrämmande likt ett annat villaområde i Malmö, som jag också gick vilse i en natt för 6 - 7 år sedan. Sensmoralen är gå inte vilse.

Nattens musik har varit en cover med Beck från "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och Type O Negative "Love You to Death".
Change your heart
Look around you
Change your heart
It will astound you
I need your lovin'
Like the sunshine

Everybody's gotta learn sometime

Change your heart
Look around you
Change your heart
Will astound you
I need your lovin'
Like the sunshine

Everybody's gotta learn sometime

I need your lovin'
Like the sunshine

Everybody's gotta learn sometime


- - - - - - - - -

In her place one hundred candles burning
As salty sweat drips from her breast
Her hips move and I can feel what they're saying, swaying
They say the beast inside of me is gonna get ya, get ya,get...

Black lipstick stains her glass of red wine
I am your servant, may I light your cigarette?
Those lips smooth, yeah I can feel what you're saying, praying
They say the beast inside of mes gonna get ya, get ya, get...

I beg to serve, your wish is my law
Now close those eyes and let me love you to death
Shall I prove I mean what I'm saying, begging
I say the beast inside of me is gonna get ya, get ya, get..

Let me love you too
Let me love you to death

Hey am I good enough for you?
Hey am I good enough for you?
Am i?
Am i?
Am I good enough
For you?


Nu skall jag och min nerkylda kropp gå och lägga oss. Sedan skall vi glömma allt och alla. I alla fall för ett kort tag.

Autumn Nightmares

Jag var hos T & A igår för att plocka upp ett recensions-ex av "Autumn Nightmares" till Changeling the Lost, och när jag precis gått därifrån fick jag ett SMS ifrån Schenker som påpekade att min bokbeställning fanns att hämta på Storvretens Livs. Yay! Ytterligare 5 - 6 böcker som vill läsas av mig, men... Nu har jag ett berg här hemma. Jag skämtar inte. Det är HÖGAR med böcker jag inte har läst överallt. Det här kommer sig av ett mysko beroende jag har. Går jag in i en bokaffär köper jag oundvikligen en bok. (Okej, eller ett anteckningsblock... men... ja...) Jag vet inte om det finns en stödgrupp för litterära människor. Det kanske det gör. Anonyma Bokmissbrukare. Kanske borde starta en?

Anteckningsblock

Här är då... erh... äntligen? Ett exempel på min handstil. Om det är någon som har något att tillföra till diskussionen om varför den är så ruskigt fascinerande så... be my guest. Just det här är ett utdrag ur ett äventyr till D20 Dark Matter/ Conspiracy X. Det är därför det finns med forskningsanstalter.



Som en referens kan jag ju påpeka att det är 7 mm mellan varje streck i raderna, vilket gör stilen ca 2.5 mm hög.

Friday, October 19, 2007

Ut ur exilen kryper en människa

En människa som är otroligt trött...

Vilan jag skulle ha uppnått är inte uppnådd, sömnen jag skulle ha fått har gått mig förbi och jag har fortfarande inte kommit fram till om jag skall köpa den där jävla t-shirten eller inte. Alltså kan man dra slutsatsen att undvikande av internet knappast hjälper. Möjligtvis gör det mig mindre benägen att explodera i ansiktet på folk som läser bloggen, men när ÄR surströmmingssäsongen egentligen?

Jag kan konstatera med glädje att Thomas Pynchons bok "Against the Day" är precis vad jag behöver. Hans språk är som ljuv honung. Jag höll kort sagt på att garva häcken av mig på väg till jobbet imorse. Vilken man! Vilken text! Jag är kär i ytterligare en författare! Vägen till mitt hjärta - för er som mot all förmodan skulle intressera er av det - går genom välskrivna texter.

Jag sover fortfarande helt kasst och jag äter inte så mycket. Inte för att det direkt stör mig att inte äta, men det är ju inte bra för hjärnan. Min kära mor erbjöd sig att ta hand om mig genom att droga mig med whisky i kvällstéet. Tanken HAR föresvävat mig, eftersom det står en halvfull halvflaska (!) 12-årig Bowmore hemma, men jag tror inte att det är vettigt att påbörja sin karriär som inmundigare (?) av alkohol i syfte att få sova. Verkar på många sätt vara en dålig idé. Vägen till alkoholism, liksom...

Det är många som anmärker på min handstil och mitt sätt att anteckna på. Odd ansåg att jag layoutade sidan samtidigt som jag skrev, och han är ju Design Director på Avalanche, så han borde veta. Den kommentaren fick jag även från skrivarworkshopens handledare.

Bara för att så tänkte jag lägga upp ett exempel här. Om jag kan hitta en sida som är bra nog dvs. Jag har rätt höga krav på min handstil. Och på vad jag anser kan visas för folk. JAG förstår inte fascinationen över hur jag skriver och hur det ser ut. Är det någon som kan upplysa mig så vore jag tacksam. Bild kommer inom... erh.. kort är fel att säga. Men typ en annan dag.

Magnus pratade med mig igår morse om det jag jobbar med för tillfället och det hjälpte en hel del. Jag har känt mig lite överflödig ett tag, men kommentarerna han hade (bara ett superkort samtal på 5 minuter, knappt det) kändes vettiga och framförallt som att han brydde sig om hur det faktiskt blev med just de områdena jag jobbar på. Jag har känt mig lite marginaliserad. Men nu känns det inte så längre. Okej, jag erkänner att de närmaste månaderna har gått i något slags dovt skimmer av bekräftelsebehov. Även JAG drabbas av behovet att få andras godkännande. Till och med det.

Jag börjar bli tydligare. Och inte så utspridd. Fokus har börjat komma tillbaka igen, tillsammans med luktsinnet.

Musiken som snurrar i huvudet och på iPoden är en sjuhelsikes blandning. Det är Iron & Wine och "Woman King", det är Little Dragons "Forever". Det är David Bowie, Nine Inch Nails och Zero 7, "The Pageant of the Bizarre". Det är både gammal och ny musik, men mest av allt är det sådant jag vill dela med mig av. Sitter just nu och lyssnar på Madeleine Peyroux.

"Between the Bars"
Drink up baby, stay up all night
With the things you could do
You won't but you might
The potential you'll be that you'll never see
The promises you'll only make
Drink up with me now
And forget all about the pressure of days
Do what I say and I'll make you okay
And drive them away
The images stuck in your head

The people you've been before
That you don't want around anymore
That push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still

Drink up baby, look at the stars
I'll kiss you again between the bars
Where I'm seeing you there with your hands in the air
Waiting to finally be caught
Drink up one more time and I'll make you mine
Keep you apart, deep in my heart
Separate from the rest, where I like you the best
And keep the things you forgot

The people you've been before
That you don't want around anymore
That push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still

Tuesday, October 16, 2007

Paus

Jag kommer att ta en paus från blogg och från allt vad internet heter så länge jag klarar av det, men förhoppningsvis resten av veckan. Måste rensa huvudet.

När man vill men inte vågar

Lunchen spenderade jag idag som vanligt mer eller mindre ensam med mina tankar, de är rätt många, så de kräver sin tid att beta av. Jag gick in på Skatteskrapans Galleria i hopp om att hitta något att äta, något att läsa och något att muntra upp mig med. Jag är inte så glad nuförtiden. Heller.

Det med inte så glad har lite med augusti, september och oktober att göra, och även med att den obligatoriska hälsoundersökningen jag genomgick idag tog upp kost- och sömnvanor. Det var inte bra. Påminn mig inte om att jag inte äter eller sover. Jag har nog med ångest för det ändå. Men blodtrycket var lågt och vilopulsen låg på 52. Nu vet jag inte hur man sätter det i ett sammanhang, men det var tydligen bra i vilket fall som helst. Tack yogan.

Åter till ämnet. Jag gick in på Akademibokhandeln och utövade en enorm självbehärskning tills dess att jag kom fram till DVD-hyllorna. Fram med Farbror Kort. Det blev för 400:- blandade filmer. Princess, Garden State och Enduring Love. Den sista har jag ingen aning om varför jag köpte. Så långt inga problem (förutom det faktum att jag handlade på mitt kreditkort - fy mig. Men jag orkade inte vara trist och tråkig mot mig själv idag igen.). Men sedan dök det upp diverse frågeställningar som jag inte kunde svara på, och som föranleder att jag nu sitter och bloggar.

Det finns en cool (nåja) t-shirtbutik i gallerian. I den t-shirtbutiken hittade jag en t-shirt (doh!), som hade passat PERFEKT på en av mina manliga bekanta. Men just som jag glatt plockade upp den för att köpa och slå in den så slogs jag av osäkerhet. Jag vågade inte köpa den. För jag var livrädd för hur det skulle uppfattas. Jag försöker i sammanhanget vara lite återhållsam, inte vara påträngande, inte... jag vet inte. Verka desperat. Och vad skriker desperation mer än att köpa en t-shirt? Förvisso var den egentligen rätt elak, en pik om något, men jag kunde inte. Och när blev det fel att visa sin uppskattning för en person genom att ge dem en t-shirt i mitt huvud? Jag fick helt enkelt lägga tillbaka den och se oberörd ut när jag med darrande ben gick därifrån, helt förvirrad. Så nu måste jag tänka på varför jag inte kunde ge honom en t-shirt. Jag vet inte hur många t-shirts jag har köpt åt folk åt höger och vänster tidigare. Utan att skämmas eller undra hur det kan tänkas se ut. Jag älskar att ge folk prylar. Det kan folk som råkat ut för mina små presenter säkerligen intyga. Men det är ju inget kul när jag känner mig totalt osäker på hur reaktionen blir. Så istället för att visa min uppskattning sitter jag här paralyserad av osäkerhet och gör ingenting. Fan.

Öppet brev till Riddaren i Skinande Rustning på den Vita Hästen

Hej Riddaren.

Vart tog du vägen? Jag har väntat nu i snart 25 år (ge mig tio år att växa upp på innan det börjar klagas på att jag minsann är 34) men du har fortfarande inte dykt upp. Jag har spanat längs med vägen, jag har suttit uppe en del nätter, jag har varit kysk och jag har kramat min nalle, men ingen Riddare.

Så nu börjar jag undra om du verkligen finns. Jag trodde att jag hade träffat dig ett par gånger, men det visade sig alltid att den skinande rustningen hade lite hål här och där, eller att ringbrynjan behövde lagas, och att den vita springaren var en rostig gammal volvo, subaru eller saab. Så när hade du tänkt hitta fram till mig?

Okej, jag har flyttat en del genom åren, men SÅ svårt är det inte att hitta till Helsinki eller Malmö - det är bara att följa skyltarna. Om du inte är analfabet förstås. Men en Riddare i Skinande Rustning som inte kan läsa är nog inte min riddare i alla fall.

Om du är rädd för för höga krav, så kan jag ju meddela att de har sänkts genom åren. Numera räcker det att du:
1. kan läsa/ skriva
2. tycker om musik - det har inte så stor betydelse vilken musik. Möjligtvis inte dansband... Eller Julio Iglesias...
3. läser böcker. Mer än Harry Potter och Jan Guillou
4. tycker om film
5. spelar spel
6. tycker om mig - men jag klarar mig på förakt också, bara jag framkallar någon sorts känsla hos dig

Jag trodde att jag hade hittat dig igen, men jag tog nog fel på dig och någon annan. Fast det är svårt att veta. Jag har ju ingen aning om hur du ser ut. Hör av dig i vilket fall. Jag väntar fortfarande.


Dagens musik är passande nog Björk & David Arnold - "Play Dead"
Darling, stop confusing me,
With your wishful thinking.
Hopeful embraces,
Don't you understand?
I have to go through this,
I belong to here where no-one cares,
And no-one loves.
No light no air to live in,
A place called hate,
The city of fear.

I play dead,
It stops the hurting.
I play dead,
And the hurting stops.

It's sometimes just like sleeping,
Curling up inside my private tortures.
I nestle into pain,
Hug suffering,
Caress every ache

I play dead, it stops the hurting.

Monday, October 15, 2007

No Milk Today

Fast Herman's Hermits kunde lika gärna ha sjungit "No Sleep Today", för det blir det ingen verkar det som. Helvetes jävla skithjärna, om språket ursäktas. Jag kan inte sova. Alls. Vad gör jag? Hoppar upp och ner tills jag somnar? Sätter mig och glor på film? Läser en bok? Fan vet.

Nu har jag för mycket att tänka på igen, och på ett sådant sätt att jag inte kan koncentrera mig alls.

Borde ta tag i det här, men jag orkar inte.

Apropå Facebook:
Kan det inte vara komplicerat med förhållanden utan att man är delaktig i ett? Eller är man by default singel då?

Jag kan fan inte bli mer singel eller mer komplicerad än vad jag redan är. Skit samma. Nu får jag vara komplicerad utan att egentligen vara i ett förhållande, för jag ÄR komplicerad. Eller omständigheterna är komplicerade. Om de nu egentligen är det... Det vet jag inte det heller. Nu skall jag glo på dålig fillm...

HA! Jag är bra!

Enligt Nina finns det inget att anmärka på i mitt arbetsliv. Jag är med andra ord bra. Jag fick också bekräftat att jag inte anställts på grund av att jag är tjej, utan på grund av att jag är kompetent. Hur bra känns det? Mycket bra. Extremt bra till och med.

Där fick alla utvecklare på Sulake som jag jobbade med! HA! Rätt åt er!

Så nu är jag uppfylld av min egen förträfflighet och kommer så vara i åtminstone tre minuter till. Jag vill också påpeka att det inte bara är jag som har presterat i det här fallet. Avalanche är ett bra företag att arbeta på. Jag känner att jag blir respekterad, att mina åsikter blir respekterade och att mina arbetskamrater lyssnar på vad jag säger, och det beror i slutändan på hur man blir bemött av företaget. Så all heder åt Avalanches policy, och all heder åt mina arbetskamrater. De är nog en del i varför jag är så bra. Jag bryr mig ju om mitt arbete och därigenom blir jag mån om att göra ett bra jobb.

På onsdag...

...eller torsdag ignorerar jag mitt tillstånd av inte så mycket pengar och tar mig till biografen för att iaktta Michael Moore och "Sicko".

Mellan idé och verklighet...

... faller skuggan. För att använda ett uttryck som förekommer bland vännerna här; goddamn vad T.S. Eliot är bra.

Jag kastade mig faktiskt i ett bad igår runt tio på kvällen, för jag hade väldigt svårt att somna. Det var ett riktigt, riktigt varmt bad. Ett sådant där man blir knallröd av. Och så läste jag T.S. Eliots "The Lovesong of J. Alfred Prufrock" och "The Hollow Men", grät lite i badet och gick och lade mig. Vaknade vid tre på morgonen och gick upp tillräckligt länge för att kolla min mail, men jag lyckades somna om igen.

We have lingered in the chambers of the sea
By sea-girls wreathed with seaweed red and brown
Till human voices wake us, and we drown.
- T.S. Eliot - The love song of J. Alfred Prufrock


Så idag sitter jag på jobbet och undrar lite vad jag skall hänge mig åt. Jag har ett obligatoriskt utvärderingssamtal med Nina idag också... Vilket gör mig lite nervös, men jag tror att jag har skött mig. Undantaget skulle i sådana fall vara slutet på augusti och hela september när det var rätt mycket kaos på gång, och rätt mycket Stockholms Spelkonvent. Även om jag inte har velat låta det påverka mitt jobb så har ju sömnstörningarna definitivt gjort det. Men jag skyller inte på någon annan än mig själv vad det gäller det. Jag kan välja vad jag prioriterar.

Jag har inte tänkt på det förut, men jag tappade luktsinnet för ett tag sedan, och det kom tillbaka imorse. Helt fantastiskt. Det doftade så starkt om teet att jag inte kunde annat än att njuta i fulla drag, och jag kom på att verbena-rökelse inte luktade så gott när man kände "hela" doften. Så nu får jag leta reda på någon annan rökelse istället. Något som inte doftar riktigt lika mörkt och rökigt. Så nu sitter jag och sniffar på saker bara för att känna dofter. Man blir så totalt handikappad när man inte kan lukta på saker ordentligt. Bröd luktar så gott! Och mitt hår när det är nytvättat... Det är helt knäppt att jag inte har märkt av att det har varit borta.

Och jag har fått mig en lektion i att inte låtsas om det som händer när alkohol finns med i bilden. Igen. Kalla mig naiv.

Sunday, October 14, 2007

Superseg söndag

Jag har BARA slappat idag. Hur dåligt är inte det? Jag har iofs läst klart Ayn Rands "Atlas Shrugged" också, och med tanke på det enoooormt långa tal John Galt håller till den amerikanska nationen om samma sak om och om och om och om igen så är det en i det närmaste heroisk insats. Fy bubblan vilken långdragen och tråkig bok! Det hade tjänat så mycket på att vara 400 sidor kortare. Men alla skulle kämpa så in i norden, och tortyr skulle vi ha med också, och depraverade omoraliska tomtar som bryter ihop inför industrialistens stoiska lugn när han blir torterad... Urk.

De 500 första sidorna är dock värda att läsa. Resten skall man kanske ta med en nypa salt. Och ett antal koppar kaffe eller annat uppiggande medel av eget val.

Oh! strålande. Min fileade högra ringfinger har börjat sätta spår på tangenten "ä". Härligt... Återigen. Glöm inte supervassa nyslipade japanska köksknivar med eggen uppåt i diskhon. Det slutar aldrig att blöda. Mer plåster!

Nu skall jag försöka få ihop resten av flödesschemat innan jag tappar alla tankar jag har haft om det. Och kanske lite voodoo? Kanske lite rollspel? Eller så blir det sängen och Thomas Pynchons "Against the Day". Men om den är för tung för min redan Ayn Rand överbelastade hjärna kastar jag mig i ett bad och läser om Terry Pratchett eller Neil Gaiman. American Gods var länge sedan nu.

Vitlök och whisky

Jelly Beans är beroendeframkallande, och jag har bevis för det. Ta 1 st oskyldig person med ingen tidigare erfarenhet av Jelly Bellys gelébönor. Ställ en skål färgglada gelébönor på bordet. Iakttag. Toasted Marshmallow var tydligen mumsigast. Skulle ha köpt avsevärt många fler av dem :).

Förutom att jag lyckades få fler anhängare till geléböneträsket så gick gårdagens exkursion till Tumba bra för alla inblandade, tror jag. Bokhyllorna inventerades (vad var det jag sade!) och det svors över mina dubbla skärmar och min mac när det skulle letas prylar på internätet. Lyckligtvis hade jag suddat whiteboarden från min kaotiska brainstorm och strukturerat upp det rätt bra. Tur det. Annars kanske mina besökare hade fått inblick i mitt huvud, och det hade varit... hmm...

Trots allt var det mysigt att ha folk hemma, och jag trivdes verkligen med den här uppsättningen människor. Så vi får se när jag lyckas locka dem till Tumba igen. Det är ju en bit att ta sig från Stockholm. Det blev inte så mycket arbetsmöte, för diskussionen rörde sig mest om politik och väldigt lite om musik, samt en hel del om Sverok och SSK. Jag erkänner mig vara inte så insatt i det första, MYCKET intresserad av det andra (inhandlade NINs nya Year Zero strax efter att mina gäster givit sig av - jävlar vad bra den är...), inte så intresserad av det tredje (nåja - omständigheterna GÖR att jag blir intresserad) och mest trött på det fjärde. Av vårt hemliga projekt syntes inte så mycket. Men det blir väl mer. Vi får nog ta ett arbetsmöte till om det.

Jag misstänker att det var öl, vitlök och whisky som drev gårdagens konversationer. Men allt jag hade köpt verkade gå hem i alla fall. Även om jag har ett par öl kvar i kylen.

Idag skall jag ägna mig åt att leta bloggutrymme till skrivarworkshopen, eller möjligtvis forumutrymme. Förhoppningsvis får jag tag på något användarvänligt bloggtool åt oss eller kan kanske sätta upp ett forum någonstans. Man inser att datorkunskaperna varierar vilt bland Sveriges befolkning. Jag var en veritabel nerd bland skrivarkursens medlemmar. Och jag börjar lite misströsta över hur folk tänker. Enkla instruktioner är tydligen svåra att lyda/ lära sig. Nåväl, jag skall inte dissa mina medmänniskor. De är bra. De är trevliga och det är intressant att lära känna människor som man vanligtvis inte umgås med. Framförallt är det intressant att inse vilken skillnad det är på folk och folk.

Klockan är bara 6 på morgonen, men jag har ändå gått upp, mest för att det är kallt i lägenheten och för att jag saknar någon att hålla mig kvar i sängen. Det hade varit nice, inte minst nu på morgonen när det är helt iskallt överallt. Men te är också varmt, och de sista 200 sidorna i Ayn Rands "Atlas Shrugged" väntar på att bli lästa så att jag äntligen blir av med den boken. Jag har Thomas Pynchon väntandes på mig. Har aldrig läst något av honom, så jag ser fram emot det. Inte minst för att Jonas Tenthe tyckte att han skulle vinna nobelpriset i litteratur. Men Doris Lessing är inte helt dålig hon heller, om man säger så.

En gammal låt, men... Nine Inch Nails säger det så bra ibland:
"The Fragile"
She shines
In a world full of ugliness
She matters
When everything is meaningless

Fragile
She doesn't see her beauty
She tries to get away
Sometimes
It's just that nothing seems worth saving
I can't watch her slip away

I won't let you fall apart

She reads the minds of all the people as they pass her by
Hoping someone can see
If I could fix myself I'd
But its too late for me

I won't let you fall apart

Well find the perfect place to go where we can run and hide
I'll build a wall and we can keep them on the other side
But they keep waiting
And picking

It's something I have to do
I was there, too
Before everything else
I was like you

Ett addendum och en så kallad "note to self", lämna inte nyslipade, supervassa japanska knivar i diskhon med eggen uppåt i fortsättningen. Jag har filéat mitt högra ringfinger. Det gjorde svinont.

Saturday, October 13, 2007

Diger lunta!

Idag väntar förhoppningsvis en riktigt bra dag. Jag skall snart bege mig in till stan för att ägna mig åt skrivande i ett par timmar, sedan kasta mig tillbaka till Tumba för att invänta aftonens gäster. Hoppas att de dyker upp...

Jag spenderade gårdagen med att hänga i en IRC-kanal för första (?!) gången i mitt liv, men lyckligtvis var det bara folk jag kände, så även om jag babblade på som vanligt så hade de överseende. Teknikens under... erh... Jag såg dessutom till att kasta alla flöden jag har gjort hittills och börja om från början. Ibland hatar jag min prydliga hjärna. Det funkar inte att ha den i möblerade rum för den vill bara strukturera om. Skriver du fel? TA EN NY LAPP! Det går ju INTE att bara stryka över och skriva bredvid... Snacka om neuros... Nåväl, jag lär mig av med den, långsamt, långsamt. Ett steg i taget! Fast det är ju ingen som har klagat hittills på min perfektionism, så... Tror jag inte i alla fall... Vi får väl se vad som sägs idag. Jag är faktiskt lite rädd för att ta hem folk. Tänk om de tycker att jag är pedant? Och GÅR! Eller tänk om det luktar illa!? Hjälp! Osv ad infinitum. Jag undrar vad de kommer att säga om mina bokhyllor? Det är oftast det som är mest intressant, eftersom mina bokhyllor är det som är mest intressant för mig. Oh well. No use att spekulera och fundera. Loss!

Skriva, jobba och mysa står med andra ord på schemat. Hoppas jag... Men de säger att hoppet är det sista som dör!

Friday, October 12, 2007

Kaputt

Nu är det slut med såpan i bloggformat. Vill man veta vad som pågår i mitt liv utöver arbete, hobbies och annat lite mer opersonligt skröfs så får man prata med mig direkt.

(och bara som ett påpekande man FÅR prata med mig. Jag VILL inte alltid prata med folk men försöker man inte får man ju ingen reaktion)

Jag köpte en anteckningsbok till (ja, jag veeeeet, men den låg där och var helt oskriven i och alldeles... vacker...) så nu får den ta emot allt som silas bort härifrån.

Alles klar? Gut.

Idag har jag i vilket fall som helst fått jobba för brödfödan och de som känner mig vet att jag trivs med det. Hemgång väntar (ja, jag vet att det är fredagsöl, men jag vill inte...) och hemma skall jag ta tag i några gamla surdegar som jag inte hunnit med att processa än. Och alla jävla hjälptexter... jag blir knäpp. Struktur är "lätt", eller hur... =P

Rosetta Sten

Jag hittade (äntligen!) bloggen Rosetta Sten idag. Nu på morgonen när jag fortfarande spenderar tid med att rulla mina tummar rätt hårt eftersom vi inte hunnit med första mötet än.

Dagens musik består av Peter Gabriels utmärkta platta "Us". Den absoluta favoritlåten är "Digging in the Dirt".

- - - - -

Lite senare på dagen, närmare bestämt efter lunch, så sitter jag här och har läst allt den kloka (och inte alltid så kloka) och underhållande Rosetta har skrivit. Jag har dessutom lite jobb att göra nu, så jag trivs som fisken i vattnet med min fredag. Med undantaget att jag har förshoppat mig inför lördagen. Jag bara hoppas att folket som skall bevista min blygsamma boning på lördag faktiskt tycker om salt & vinegarchips, rökta mandlar, amedeichoklad, trappistöl, whisky, bresaola, paprika (!), prosciutto och diverse andra matiga tilltugg som förhoppningsvis skall förhindra dem från att tugga på mina möbler och mitt bonsaiträd. Så att de inte tuggar på mina möbler och mitt bonsaiträd. Erh... ja... eller... så. I vilket fall som helst är det en jäkla tur att jag har en ryggsäck, för det var inga lätta grejer att bära på. Fast spriten och trappistmunkarna köpte jag igår. Ölet! Munkar kunde man inte köpa. Om man inte pratar om typ munkar med hål i. Och socker på.

Jag erkänner att jag kanske har tagit i lite. Men jag tycker så mycket om mina stundande gäster och jag vill inte att de skall fly när de sätter foten i min blankskinande lägenhet (som jag av ren nervositet säkerligen kommer att städa igen), så jag hoppas kunna distrahera dem med mat.

Halv fyra and counting

Klockan är 03:28 på morgonen och jag vaknade nyss. Hur pigg som helst. Efter att ha sovit i... fem timmar.

Eftersom jag är pigg skall jag inte klaga på att jag inte kan sova, bara glatt konstatera att - hey - jag kan inte sova. Så morgonen kommer att gå åt till att bygga pappersprototyper av ett flödesschema - som bara ökar i komplexitet och minskar i antal flödessteg ju mer jag arbetar på det - samt åt att försöka skriva lite mer om voodoo. Tove och Anders har fått vänta lite för länge på mina texter. Det är tur att de vet varför jag har prokrastinerat i alla fall. Jag tycker verkligen inte om när jag tappar farten på det här viset. Men nu känns allt hanterbart igen. Fast det där svänger ju så fort...

Jag hittade "Le Rite Sacré" i mina gömmor också, och till min stora förvåning var det 1) nästan färdigt, 2) efter genomläsning faktiskt riktigt bra. Jag är förvånad. En del av mina scenarion är inte så spelbara, men det här verkar vara ett som faktiskt GÅR att spela och som till och med kan tänkas vara riktigt roligt. Synd att jag inte har en Götterdämmerungspelgrupp... I vilket fall som helst så skall jag PFD:a det och lägga upp det på hemsidan. Göttersidan måste rensas rätt rejält i vilket fall som helst, så jag har skrivit en lång, lång, lång lista på min whiteboard.

Jag har också hittat anteckningarna till "Lover's Walk" igen. Ett Etherscopescenario som jag faktiskt också har upptäckt funkar. Det kanske är ett resultat av att jag har börjat förenkla, plocka bort sådant som inte behövs, rensar bland orden... Om man läst min blog så vet man ju att jag ibland formligen spyr ur mig formuleringar. Eller som Wille så träffande beskrev det

"dina formuleringar är som att öppna en burk surströmming och få innehållet att explodera i ansiktet".


"Kattmanuskriptet" har också tagit form. Eftersom Götterdämmerung saknar metafysik (ja, jag vet att jag tjatar om det här, men det är SÅ viktigt! Att de inte ens har övervägt att styra upp de faktiska mekanismerna bakom magi, religion och filosofi stör mig något grymt. Vad skall man då hänga upp sina äventyr på?) så har jag helt sonika snott den som finns i Kult. Så det här blir ett Götterdämmerungscenario med en lätt touch av cenobiter. En doft av bränt kött och ruttnande tarmar... Härligt.

"Stockholmstriptyk" har jag också hittat igen och har börjat fila på en passage med "Gentlemannen" i huvudrollen. Det första äventyret är "Dr. Brunaeus Kabinett", och även han kommer att vara en smula makaber. En smula... Killen är helt sjuk i huvudet...

"Caput Mortuum" är ett annat GD-äventyr som har fått vänta för länge. Det är inspirerat av en novell som förekommer i en av Hellboy-böckerna, såtillvida att jag lånat antagonisten därifrån, men jag skall se till att blanda in lite tempelriddare i smeten också. Man kan aldrig få för mycket tempelriddare i sconesen. Yum.

Nåväl. Mina surströmmingsmeningar har fått tiden att knalla på. Nu är klockan snart fyra och jag skall sätta igång med dagens arbete. I helgen blir det workshop och arbetsmöte.