Utan skyddsnät

Sedan jag flyttade tillsammans med min sambo har jag inte gått på en enda kurs. Förut kunde jag ta åtminstone en silversmideskurs och en glasblåsarkurs om året. Numera går de pengar till hyra, mat, öl och snus. Min sambo dricker öl och snusar, inte jag.

Min sambo har inget skyddsnät. Han står helt utanför alla stödåtgärder som finns, vilket har slitit enormt på min ekonomi nu när jag har varit arbetslös ett tag. Hur sambolagen - den där om att man inte är försörjningsskyldig för sin sambo - bara sträcker sig så långt som att man inte är försörjningsskyldig så länge sambon kan ta hand om sig själv, låter bli att skydda mig, en sambo som ensam får stå för den ekonomiska belastningen i hushållet, förstår jag inte. Om jag inte är försörjningsskyldig för min sambo borde jag heller inte behöva försörja min sambo. Men det måste jag, för socialen hjälper inte till - jag kan ju betala hyran och köpa mat.

Det är en sjuk situation att befinna sig i, särskilt nu när jag varit arbetslös. Jag har inga reserver någonstans. De har min a-kassa ätit upp. Eller kanske snarare bristen på a-kassa. Det är ju en rad karensdagar innan a-kassan börjar gälla. Jag har haft tur. November är den enda månaden då jag varit tvungen att låna för att klara mig. Nu när November närmar sig sitt slut ligger jag 6000:- back, pengar jag fått be om av vänner och släktingar. Utan dem hade jag inte kunnat betala hyran, och jag kan inte få något stöd någonstans ifrån. Jag har ju haft a-kassa och ett jobb. Att a-kassan inte räcker och att jobbet bara betalat ut en fjärdedels lön på grund av att jag efter två veckor fick ett nytt jobb här i Stockholm tar inte a-kassan hänsyn till. Den tar heller inte hänsyn till att jag kom in för sent på mitt nya jobb för att få någon lön i slutet på Oktober.

Det här får mig att undra över alla de som sitter fast i någon form av beroendeställning. Jag har tur, det är jag i familjen som har jobb, det är jag som kan klara mig på egen hand om vi skulle bryta upp, jag sitter inte alls i skiten på samma sätt som min sambo. Om jag lämnade honom skulle han inte kunna hyra en lägenhet ens, han har ingen inkomst, inget skyddsnät. Och ändå hade han det bättre ekonomiskt när han bodde ensam. Då hjälpte i alla fall socialen till med att betala hans hyra och han hade nog med pengar att handla för själv. Numera har han aldrig några pengar, för jag har aldrig några pengar.

Förut kunde jag gå på kurser. Det kan jag inte längre, och det beror enbart på att vårt samhälle är förjävla konstigt uppbyggt. Jag trodde vi hade skyddsnät i Sverige. Det visar sig, efter arbetslöshet och ekonomiska problem, att det skyddsnätet bara gäller dem som egentligen inte behöver någon hjälp alls.

EDIT: Vill poängtera att jag vet att jag är jääävligt priviligierad i sammanhanget, och att jag inte skyller ett dugg på min sambo. Det är inte hans fel att det ser ut så här.

Dissonans

“... is a wonderful person and colleague. She brought her vivid imagination to our team and took our mobile games to a whole new level. She is a mobile gaming pioneer and a great storyteller who can create fantastic imaginary worlds for others to enjoy.”

"som jag ju sade i det förra inlägget tycker jag att recensionen här i fråga är usel även ur det perspektiv där man accepterar recensionsformen sådan den nu är. Det brukar inte vara meningen att ens egna förutfattade meningar och orubbliga förhandsåsikter ska få avgöra bedömningen av något, svårare än så är det inte. "

“... is a multi-talented, dedicated and very ambitious game designer with many years of experience from games. She is a sharp, creative and smart person with artistic talents and a great sense of humor!”

"grundar sig i så fall på en väldigt cynisk och verklighetsfrånvänd syn på hur spelskapare fungerar i allmänhet."

“... is a positive and happy person who sees possibilities. She offers a different view in her branch and that is very much needed. ... thinks ahead and makes change where she's standing at the same time.”

"det vore lite slöseri, imo. Bättre om folk kan ta lite kritik då. Är det inte bara att vända andra kinden till?"

"Trots att denna debatt inte sägs handla om ... som person alls, utan baseras på en närläsning av vissa utvalda citat ur en recension, snarare än recensionen i sin helhet, vill jag bara slå fast en sak. Jag har fullt förtroende för .... Totalt. 100 procent. Hon har en bredare spelbakgrund än de allra flesta, är inte en enögd genrenörd och har en mycket skarp analysförmåga när det kommer till spelmekanik. Hon är ständigt öppen för nya intryck och idéer, kan bedöma speldesign, språk och formgivning. ... är därför, för mig som redaktör, ett givet val i alla sammanhang. Nämnde jag att hon har en sjuhelvetes integritet?"

“Jag är kluven till frågan. Jag vet inte om jag vill ha en dedikerat indiefrälst spelrecensent. Däremot skulle jag gärna vilja ha bildat folk som har en bred erfarenhet av olika spelstilar och designtraditioner."

Electra - Queen of the Robots

När jag var på nördfeministafton köpte jag en Electra-robot. Inte en robot som bestämmer sig för att bli kär i sin far och döda sin mor (även om jag i sanningens namn inte vet om den faktiskt gjort just det) utan en cool robot i lila och silver med en åskvigg i ena handen och tre spiraler på huvudet samt en kjol prydd av åskviggar och ett par bröst i metallicplåt.

Det är lustigt det där med hur vi bestämmer kön. Kjol och bröst - ahaa! En tjejrobot. Eller en transrobot? Kanske? Den är i övrigt könsneutral. Egentligen kanske brösten och kjolen också är könsneutrala, de sitter ju trots allt på en robot med en åskvigg i handen?

Jag har haft anledning att reflektera lite de senaste veckorna. Dels för att jag återigen har ett jobb (jippiii) vilket betyder att jag kan betala hyran och CSN i november (jippiiii) och dessutom kanske kan åka till IKEA och köpa ramar till mina vackra konstverk som hänger helt oskyddade på väggarna. Men det är en annan historia. Dels för att jag har ett jobb som tvingat mig - mer eller mindre - in i övertid. Och ett jobb där folk lyssnar på mig utan att ifrågasätta först. Men det kanske beror på att det är producentjobb, och inte designjobb jag ägnar mig åt, jag vet inte.

Det jag vet är att om jag ifrågasätter the powers that be, så som jag inbillar mig att min lila robot med metallicfärgade bröst och en åskvigg i handen gör, så blir jag bemött med...




Tystnad.





Det är rätt lustigt.
Inte lustigt på ett "ha ha"-sätt utan mer lustigt på ett "hmmm"-sätt. För kom igen, jag visste ju redan att jag inte skall sticka ut näsan och berätta vad jag tycker. Kom igen. Det får jag inte göra, då blir det insinuationer om inkompetens, förlöjligande och ifrågasättande på menyn. Egentligen borde jag kanske ge upp det där tyckandet. Det där åsiktandet. Jag kanske skall bli lika stum som Electra och istället fundera över hur jag kan få åskviggen i min hand att flyga, köpa mig en metallic-bh och en kjol med åskviggar. Och bara gå när någon annan säger åt mig att gå.