Evoke some empathy

Jag funderade lite på det här på vägen till jobbet idag. Hur musiken påverkar mig och hur musiken i filmer och TV-serier påverkar mig. Jag blev lite intresserad av sambandet mellan musikvalet i TV-serierna och hur mycket jag tycker om dem.

Jag älskar exempelvis Battlestar Galactica, inte enbart för musikvalet så klart, men jag har ett ögonblick i serien som jag aldrig kommer att glömma. Det är kanske trivialt. Det är scenen när Helo och Starbuck kommer ner i Starbucks gamla lägenhet på Caprica. Hon slår på sin "bandspelare".

Philip Glass - Metamorphosis One framförd av Branca Parlic (Framförd. Det är så passande, för det är verkligen att styra ett stycke musik hon gör.)


En annan musikalisk upplevelse som jag faktiskt minns i samband med en TV-serie och utan tvekan kastade mig på iTunes för att tanka hem är Everywhere I Go av Lissie, en artist jag i övrigt inte direkt är i sync med, förutom att hon har den där fantastiska rösten som är både stark och lite trasig på samma gång.

Den här låten hörde jag i Dollshouse sista avsnittet i andra säsongen, Epitaph II: Return. Den spelas under slutmontaget. SPOILER EFTER YOUTUBEKLIPPET!



Det som slår mig med just Epitaph II är hur jävla synd det är om Echo, egentligen. Här har hon kämpat som ett djur för att rädda mänskligheten, misslyckats en gång, och när hon äntligen lyckas så dör hennes presumtive pojkvän. Vilken bummer! Och hur talande är det inte att hon äntligen får lägga sig och vila, inte i armarna på sitt kärleksobjekt utan i en säng i dockhuset, med mannen inladdad i huvudet istället. Världen överlevde. Nu får hon vila.

ALIAS är tragiskt nog ännu en serie som jag ser på för att musikvalet ligger så nära mina egna preferenser, i alla fall då och då. I pikoten, under Dannys begravning, spelas den här låten.

Peter Gabriels Here Comes the Flood



Som en dubbelwhammy mot min stackars musiksmak följer de upp piloten med andra episoden - So it begins - och stoppar in Kate Bushs This Woman's Work i den. Jävligt orättvist, med tanke på hur enormt utför den serien går runt... säsong 2.

Som en motsats till de TV-serier jag verkligen älskar kan jag dra upp en jag verkligen hatar, men som jag ändå har en säsong av och ser på, mest för att kunna vara arg på den och kasta popcorn på TV:n. Supernatural. Misogynins högborg.

I Supernatural råkar det vara så att de spelar en hel del klassisk metal. Musik jag bara AVSKYR. AC/DC får mig att gnissla tänder, och de flesta av sångarna i band som Iron Maiden, Black Sabbath och liknande låter i mina öron (och framkallar samma reaktion) som om någon drar naglarna över en krittavla. Det är som att tugga på stanniolpapper. Det bara isar i hela huvudet. Nu vet jag inte hur mycket det egentligen bevisar, men jag tycker verkligen inte om Supernatural, och en del av det - är jag övertygad om - handlar om musiken.

Apropå det så postar jag den här en gång till. Som en kommentar på misogynin.



Det vore intressant att se någon form av undersökning på hur musk används i TV-serier, vad de letar efter och hur "hippt" det måste vara. Både Peter Gabriel och Kate Bush är ju lite off the beaten track för publikmålgruppen (eller den målgrupp jag i alla fall inbillar mig att Alias har), för att inte tala om Philip Glass.

Bobby McFerrin pratar om hur vi föräntar oss att musik skall funka. Och hackar våra hjärnor. Det här är en liten del av World Science Festivals Neurons & Notes.



Evelyn Glennie visar på hur vi kan lyssna, inte bara med huvudet utan med hela kroppen.



Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om musik, TV-serier, impact