Ner i teknikträsket, kvinna!

I dagarna har jag och snusmumriken införskaffat Wrath of the Lich King, bägge två. För snusmumrikens del innebar det att uppgradera internminnet från ynkliga 512 MB till 2 GB. Och när jag säger att det innebar det för snusmumrikens del betyder det att jag pratade minne med den vänliga expediten på Webhallen samt skruvade av locket och petade dit minnesmodulen. Men snusmumriken tittade på, så nästa gång får han göra det själv.

Det finns säkert en bra anledning till varför jag skriver det här...

Det är snart ett nytt år. Jag erkänner villigt att jag inte väntade mig att jag skulle vara där jag är nu förra året. Förra året var jag deprimerad och utan hopp. I år... I år har jag en fästman och två adoptivkatter, samt en social umgängeskrets som är större än en person, dvs jag själv.

Det kanske är fel att vara hoppfull redan nu. Det kan skita sig när som helst. Men här, nu, är jag lycklig och tacksam för snusmumriken. Vi kompletterar varandra. På oväntade och väntade sätt.

Nu gäller det bara att få de jävla raketgalningarna utanför att sluta skjuta småraketer som studsar på mina fönster.

Jävla brats.

För att avsluta. Något sött!



Det är min park med UB Funkeys. Favoriten är den gröna treögda saken, björnen med brustet hjärta och stjärnögat, dvs Boggle, Lotus och Vroom. Bilden är för övrigt tagen med en iPhone. Min iPhone. Jag vet. Jag är tekniknörd. Men jag läser Susan Faludi och Naomi Klein och Sven-Erik Liedman också... erh... ja...

S.O.M.A. påbörjad

Nu har jag äntligen återvunnit någon form av ro i både kropp och sinne, tillräckligt för att återigen känna mig bekväm med att skriva inlägg på min blogg.

Det har varit en välbehövlig vila, som givit mig mer energi än jag haft på ett bra tag, och mer mental stabilitet än jag har haft på... tja, närmare två år.

Med anledning av det har jag börjat skriva på SOMA. SOMA är min egen förkortning på Sidentrosor och magiska amuletter, det är en debattbok som behandlar det delvis kontroversiella (tydligen) ämnet tjejer och rollspel och rollspelande tjejer.

Jag har skrivit ungefär två kapitel än så länge, det ena handlar om identitet, det andra om tjejer och rollspel och varför tjejer inte spelar rollspel. Jag sticker ut hakan en smula och säger att det har sitt ursprung redan i produktions/ designledet.

Ett kort klipp -------------------8<

Att det ärl män som förlägger, tillverkar och skriver rollspelsprodukter påverkar naturligtvis produkterna och deras innehåll. ASF-gänget, som 2005 gav ut sin friformsbok ”Från Atlantis till Blekinge” säger så här efter att först ha bedyrat att det inte spelar någon roll vilket kön man som spelare har på sin rollperson:

"Tyvärr är det så att de övervägande karaktärerna i den här boken är män. Förklaringarna till det är många. Främst handlar det om att vi som ligger bakom scenariona är män och det är ofta enklare att relatera till karaktärer av samma kön, åtminstone när det gäller att formulera känslor och tankar i skrift. Även det faktum att två av scenariona utspelar sig i en verklighet och historia där kvinnor är mer eller mindre otänkbara som karaktärer har spelat in. Att till exempel ha kvinnor som soldater i Amerikanska inbördeskriget var otänkbart. 

Det bör också nämnas att scenariona från första början är skrivna för rollspelare, vilka sorgligt nog fortfarande är en strikt mansdominerad grupp."

I paragraferna påstås det könet är av ingen betydelse - egentligen - och sedan påpekar de att de har lättare att sätta sig in i vad killar tänker och känner. Med en vanlig motivation som en eftersläntrare i texten. Tjejer spelar ju ändå inte rollspel. Rollspelare är en strikt mansdominerad grupp.

Så könet spelar inte roll - alla kan vara män om de vill - eftersom tjejer inte spelar. 

Kvinnor hör dessutom inte hemma i de världsbilder som männen använder sig av. Det är med författarnas i ovanstående citat egna ord "otänkbart". Frågan som hela tiden dyker upp är varför författare av rollspel och äventyr (inte bara ASF, med andra ord) väljer att lägga äventyr och rollspel i tidsperioder då det är konsekvent otänkbart att kvinnor har en framträdande roll, åtminstone om man skall ägna sig åt "historisk korrekthet" som det så fint heter.

Ronny Ambjörnsson har undersökt manliga myter i sin bok "Mansmyter". Där tar han upp delar av den här problematiken, applicerad på manliga myter som Don Juan, James Bond, Faust och ett par andra välkända manliga litterära figurer som till stor utsträckning liknar de rollpersoner spelarna gestatar i rollspel:

"Vad som naturligtvis inte är ointressant, när  det gäller författarna, är att flertalet av dem är män. Det är mannens uppfattning om sig själv som vi här kommer att få möta. Det är också , indirekt, mannens uppfattning om kvinnan. Det kvinnliga beskrevs sällan öppet. Det är snarast så att inriktningen på hjältens förehavanden har givit det perspektiv ur vilket kvinnan setts. Kvinnan har blivit staffage, den bakgrund mot vilken mannens verksamhet avtecknat sig. I vissa av berättelserna finns kvinnan knappast med överhuvudtaget. Mannen har ensam fått representera människan."

Men är det då så otänktbart att ändra verkligheten så att kvinnor passar in? Så att de också får representera mänskligheten? Eller att de får vara med, men på de villkor som rådde under tidsperioden äventyret avhandlar? Svaret låter förmodligen inte vänta på sig - "det blir ju så tråkigt för dem som spelar kvinnor då". Men blir det verkligen det?

Klipp ----------------------------8<

Det blir mer i den tänkta boken, mer i samma anda, men även lite funderingar runt vad som kan göras och hur det kan gå till.