De arbetslösa och outbildade

Återigen sällar jag mig till skaran arbetslösa. Det är så tydligt hur samhället ser på oss, hur jag själv ser på mig, när jag inte längre har ett arbete. Förvisso är det knappast frivilligt, men finns det inte något skamligt där ändå? Något som säger att just jag i min brist på arbete är en parasit på samhällskroppen. Det har liksom ingen betydelse att jag under de tio år jag arbetat till större delen haft jobb, eller för den delen att jag vid de tillfällen jag måst byta jobb av någon anledning (arbetsbrist, för det mesta, konkurs ibland) blivit uppsnappad av ett nytt företag, ofta innan jag hunnit börja ta emot a-kassa.

Som jag betalat för i snart tio år, till samma fackförening.

Och ändå är jag en parasit på samhällskroppen.

Det blir särskilt tydligt när jag läser om Natalie och Chloe Shuterman som förvisso är helt harmlöst intresserade av mode. (För att vara sanningsenlig så skiter jag fullständigt i Natalies behandling av sin elvaåring, det är inte jag som i sämre tider måste förklara för henne att hon inte kan få de nya Jimmy Choo-skorna.)

Det som är besvärlig med Natalie Shuterman är så klart att hon ser på världen ur en meritokratisk synvinkel som blir vanligare och vanligare. Nu ifrågasätts det inte ens om vi arbetslösa eller de outbildade (som min sambo, som för övrigt har åtskilliga IQ-poäng mer än genomsnittssvensson, dock parade med ett något ohälsosamt (för honom) förakt för människor som säger åt honom vad han skall göra, baserat inte på erfarenhet eller kunskap utan på siffror på ett papper) har hamnat där de har hamnat på grund av yttre omständigheter. Vi är lata och okunniga, på grund av vår brist på arbete, eller vår brist på utbildning.

Men folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.

Förvisso håller jag med. Folk som inte känner en skall man inte bry sig om, om deras analys av situationen inte stämmer. Men att baka ihop "folk man inte känner" med "arbetslösa och outbildade" sticker i ögonen, inte minst för att det oskyldiga citatet av Schuterman visar på en jävligt elitistisk syn på världen. Hon känner minsann vare sig arbetslösa eller outbildade människor.

Att vara arbetslös likställs med att vara outbildad. Att vara outbildad likställs med att vara arbetslös och bägge likställs med ignorans och dumhet. En "skyll dig själv"-mentalitet som gör mig sjuk av oro över vår framtid som ett samhälle. För det är så klart inte bara Schuterman som bär på det giftet. Det finns snart sagt överallt.

Intressant?

Andra bloggare om:
Schuterman, arbetslöshet, utbildningar, debatt, Personligt

Machinima är en

Vids är en annan. Finns det fler subkulturella, uttalat tekniska uttryck som är stora bland tjejer? Har jag missat något?

Jag håller på att göra research, framförallt på machinima, eftersom det är tight kopplat till spel och speldesign (i alla fall i mina ögon, kallas emergent game play och ja, jag tycker att machinima ingår där) och vid det här laget har det väl knappt undgått någon att speldesign är min favoritsysselsättning, det och att läsa om speldesign.

Så i ett försök att vidga mina horisonter så gör jag just nu research på just machinima och vids. Och jag tänkte nyttja nätets möjligheter för att få hjälp med vilka trådar jag skall börja dra i.

Lämna gärna tips i kommentarerna :).

Intressant?

Andra bloggare om:
machinima, vids, subkultur

Ställ krav på omvärlden

Efter många år som bloggskribent har jag äntligen nått den punkt när jag låter bli att jama med och sätter ner foten.

Som person och som delaktig i kollektivet kvinna, men även som delaktig i kollektivet vit, medelklass och vilka andra indelningar man nu kan tänkas göra där jag har ett finger med i gruppen, så har jag i vissa sammanhang rätt att ställa krav på omvärlden, utan att för den skull känna mig skyldig för att jag gör det. Jag har också i vissa sammanhang en skyldighet att lyssna när andra som har rätt att ställa krav gör det, utan att för den delen känna mig skyldig över mina privilegier - med ett caveat, naturligtvis. Det är min skyldighet att lyssna på de opriviligierade och arbeta för att förändra situationen.

Det finns tillfällen då jag sitter i en priviligierad position gentemot andra. Är jag priviligierad i ett sammanhang så är det också min skyldighet att agera och reagera utifrån de mindre priviligierades omständigheter. Vad jag menar är att om jag som kvinna diskuterar barnomsorg så bör jag vara medveten om att män har en icke-priviligierad ställning i de sammanhangen och därför sätta mig in i hur män upplever situationen, utan att för den skull avsäga mig mina åsikter. Men jag bör respektera deras sätt att se på hur de blir behandlade utan att avfärda den upplevelsen.

På samma sätt jag har som icke-priviligierad en rätt att uttala mig om de situationer när jag upplever en orättvisa eller ett särbehandlande av mig som tillhörande en grupp med lägre status. Som exempelvis i IT-frågor, där jag råkar vara underdog.

I bägge fallen tillkommer en problematik som finns överallt men som blir extra tydlig på internet. Problematiken handlar om "experterna" som tillerkänner sig själva rätt att berätta för oss andra - som i förlängningen inte är experter eftersom vi inte tycker som "experterna" - vad vi tycker, tänker och känner.

I vanliga fall hade jag avstått från att skriva den här posten som en direkt reaktion på kommentarerna i förra blogginlägget, dels för att jag inte är särskilt förtjust i troll, men även för att jag indoktrinerats med den där "provocera inte"-attityden. Och den där "men alla har rätt att säga vad de tycker"-grejen som brukar finnas där flest troll och självutnämnda experter håller till. Censur kommer alltid upp på tapeten när jag börjar moderera.

Det jag egentligen menar med den här långa och något okarakteristiska blogginlägget är att jag har slutat lyssna på självutnämnda experter som dessutom erkänner att de inte är insatta i det de pratar om - med undantaget av att de är priviligierade.

Det finns ingen anledning för mig att försöka förklara hur jag tänker, hur jag har analyserat och så vidare, för personer som ändå inte orkar ta till sig källmaterialet. Du som debatterar - ställ krav på dina motdebattörer. Åtminstone sådana grundläggande krav som att materialet faktiskt lästs igenom, setts på eller upplevts. Det är bara i ytterst sällsynta fall som en person som inte läst/ sett/ upplevt ett material kan uttala sig om det, och i de fallen så slipper motdebattören ofta personliga påhopp och osakligheter. Det märks med andra ord om motdebattören är insatt. Och det märks i ännu högre grad när motdebattören är intresserad av att diskutera och inte bara av att pådyvla en åsikt eller köra över motdebattören med personliga och icke-relevanta argument.

Och var inte rädd för att moderera kommentarer. I just det här fallet - min blogg - har jag rätt att ta bort de kommentarer jag inte tycker om. Utan att motivera det med mer än att jag inte tyckte om dem. Det här kommer så klart att drabba de självutnämnda experterna i allra högsta grad. Särskilt de av dem som berättar för mig vad jag tänker, känner och tycker. Jag får väl även påpeka att jag är en snäll moderator. Det mesta får vara med, trots allt. Men om du har skrivit något überpuckat så finns det stor risk att det 1. inte får vara kvar och att det 2. om det får vara kvar går förbi obesvarat.

Intressant?

Andra bloggare om:
krav, debatt, Trollish