Superseg söndag

Jag har BARA slappat idag. Hur dåligt är inte det? Jag har iofs läst klart Ayn Rands "Atlas Shrugged" också, och med tanke på det enoooormt långa tal John Galt håller till den amerikanska nationen om samma sak om och om och om och om igen så är det en i det närmaste heroisk insats. Fy bubblan vilken långdragen och tråkig bok! Det hade tjänat så mycket på att vara 400 sidor kortare. Men alla skulle kämpa så in i norden, och tortyr skulle vi ha med också, och depraverade omoraliska tomtar som bryter ihop inför industrialistens stoiska lugn när han blir torterad... Urk.

De 500 första sidorna är dock värda att läsa. Resten skall man kanske ta med en nypa salt. Och ett antal koppar kaffe eller annat uppiggande medel av eget val.

Oh! strålande. Min fileade högra ringfinger har börjat sätta spår på tangenten "ä". Härligt... Återigen. Glöm inte supervassa nyslipade japanska köksknivar med eggen uppåt i diskhon. Det slutar aldrig att blöda. Mer plåster!

Nu skall jag försöka få ihop resten av flödesschemat innan jag tappar alla tankar jag har haft om det. Och kanske lite voodoo? Kanske lite rollspel? Eller så blir det sängen och Thomas Pynchons "Against the Day". Men om den är för tung för min redan Ayn Rand överbelastade hjärna kastar jag mig i ett bad och läser om Terry Pratchett eller Neil Gaiman. American Gods var länge sedan nu.

Sunkblod!

Mitt blodvärde var riktigt sunkigt. Så sunkigt att jag fick en hög järntabletter, en klapp på huvudet och ett "åk hem".

"Har du ätit ordentligt?"
"Vad är ordentligt? Räknas yoghurt? Och kakor?"

Det gjorde det inte. Jordgubbar, persilja, broccoli och blodpudding alltså. Men jag trodde inte det skulle vara riktigt så sunkigt som det var... Aja baja mig. Men blodtrycket är lägre iaf och det är bra. Det har legat lite högt förut. Normalt men lite högt skall tilläggas.

Jag har också dragit mitt strå till stacken med uppklistrande av affischer. Försökte få med Wille, men han ville inte. (Rim! Eller.. erh.. nästan?) Så det blev en solorepa på stan, mitt i rusningstrafiken och med en stor portion tålamod och iPoden på högsta volym lyckades jag ta mig runt bland alla efter arbetet utsläppta grönbetestörstande Stockholmare UTAN att mörda dem! Helt fantastiskt. Jag blev inte ens arg. Mer än två - tre.. okej, ett dussin gånger... Jag erkänner mig och min asociala personlighet besegrad.

Återstår att se om någon hittar mina helt lagligt uppsatta affischer. Jag är så fånig med sådant. Att följa anvisningar that is.

Nu skall det sovas hela natten lång och snart kommer någon att komma på att jag har ersatt mina blogginlägg med en bloggenerator...