De arbetslösa och outbildade

Återigen sällar jag mig till skaran arbetslösa. Det är så tydligt hur samhället ser på oss, hur jag själv ser på mig, när jag inte längre har ett arbete. Förvisso är det knappast frivilligt, men finns det inte något skamligt där ändå? Något som säger att just jag i min brist på arbete är en parasit på samhällskroppen. Det har liksom ingen betydelse att jag under de tio år jag arbetat till större delen haft jobb, eller för den delen att jag vid de tillfällen jag måst byta jobb av någon anledning (arbetsbrist, för det mesta, konkurs ibland) blivit uppsnappad av ett nytt företag, ofta innan jag hunnit börja ta emot a-kassa.

Som jag betalat för i snart tio år, till samma fackförening.

Och ändå är jag en parasit på samhällskroppen.

Det blir särskilt tydligt när jag läser om Natalie och Chloe Shuterman som förvisso är helt harmlöst intresserade av mode. (För att vara sanningsenlig så skiter jag fullständigt i Natalies behandling av sin elvaåring, det är inte jag som i sämre tider måste förklara för henne att hon inte kan få de nya Jimmy Choo-skorna.)

Det som är besvärlig med Natalie Shuterman är så klart att hon ser på världen ur en meritokratisk synvinkel som blir vanligare och vanligare. Nu ifrågasätts det inte ens om vi arbetslösa eller de outbildade (som min sambo, som för övrigt har åtskilliga IQ-poäng mer än genomsnittssvensson, dock parade med ett något ohälsosamt (för honom) förakt för människor som säger åt honom vad han skall göra, baserat inte på erfarenhet eller kunskap utan på siffror på ett papper) har hamnat där de har hamnat på grund av yttre omständigheter. Vi är lata och okunniga, på grund av vår brist på arbete, eller vår brist på utbildning.

Men folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.

Förvisso håller jag med. Folk som inte känner en skall man inte bry sig om, om deras analys av situationen inte stämmer. Men att baka ihop "folk man inte känner" med "arbetslösa och outbildade" sticker i ögonen, inte minst för att det oskyldiga citatet av Schuterman visar på en jävligt elitistisk syn på världen. Hon känner minsann vare sig arbetslösa eller outbildade människor.

Att vara arbetslös likställs med att vara outbildad. Att vara outbildad likställs med att vara arbetslös och bägge likställs med ignorans och dumhet. En "skyll dig själv"-mentalitet som gör mig sjuk av oro över vår framtid som ett samhälle. För det är så klart inte bara Schuterman som bär på det giftet. Det finns snart sagt överallt.

Intressant?

Andra bloggare om:
Schuterman, arbetslöshet, utbildningar, debatt, Personligt