Fatshaming på SvD

Jag gick - något tveksam - in på brännpunkt på SvD för att läsa om "dejtingsajten" (ryser över försvenskningen. Näe, jag skriver inte mejl heller, jag skriver e-post) som enligt uppgift lockar till otrohet.

På ett sätt kan jag förstå Helena Sotos reaktion. Visst är det cyniskt och ganska kallsinnigt att upplåta en hemsida för det explicita syftet att låta människor i förhållanden bedra varandra, men å andra sidan håller jag inte med henne i hennes bedömning om att vi måste skyddas från oss själva. Vad vi däremot behöver är kritiskt tänkande och kanske lite mera ryggrad för att kunna stå för ett liv som både är etiskt och moraliskt försvarbart. Med det menar jag inte att jag fördömer polyamori. Det kan vara minst lika etiskt och moraliskt försvarbart som monogami, heterosexualitet, homosexualitet osv. Det jag menar är att vi som människor skall kunna få friheten att ta ansvar för våra egna handlingar. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det, för självklart behövs sociala normer också, men gränsen... gränsen kliver jag över själv, och förhoppningsvis är jag medveten om vad jag gör när jag gör det.

Svår etisk fråga det här. Vad som däremot inte slår mig som särskilt sympatiskt eller ens i närheten av samhällets ansvar är det Helena Soto skriver därnäst.

Mitt hjärta och mitt intellekt förfäras när jag inser att affärsidén för denna dejtingsajt är den logiska konsekvensen av en lika delar humanistisk, darwinistisk och liberal människosyn, där människans ego och frihet står i centrum. En värdegrund som endast bygger på människan själv, på hennes lust och egennytta, är dömd att misslyckas. En liknelse kan hjälpa oss att förstå paradoxen: Man kan inte säga till en överviktig människa att äta det hon själv känner för så länge hon inte medvetet skadar andra – det är då mycket troligt att hon kommer att äta för mycket och ta kål på sig själv (och endast en hjärtlös och amoralisk person skulle förbli likgiltig inför detta). Inte heller kan man säga till en sjuk värld och en vilsen människa att göra det hon själv känner för – hon kommer då obevekligen förr eller senare att gå fel.

FATSHAMING! Så in i helvete. Här har vi en person som med hull och hår sväljer det "faktum" att är man fet så har man ätit sig till fetman. Åh GUD, då kan vi ju inte låta det fortsätta för då är vi omoraliska så istället skall vi berätta för en annan människa vad hon skall stoppa i sig. För att undvika att hon tar kål på sig.

Där tappade Soto hela min respekt. Snyggt jobbat. Förutom det faktum att Soto tar upp det allerstädes närvarande argumentet "tänk på barnen" och "om det var din egen dotter" (märker ni trenden?).

Vi behöver samlas och föra en levande debatt om sanning, om vår världsbild och människosyn och detta behöver ske innan vi helt tappar kontakten med oss själva, med våra hjärtan och med vår gudagivna moral och etik.

Sanning och världsbild. "Sanningen" är alltså att feta människor äter ihjäl sig. Otrogna människor bör vara trogna. Och vi som samhälle bör ta ställning både mot fetton och otrogna människor.

Sotos call to arms faller för döva öron. I alla fall om det innebär att jag skall bli tillsagd vad jag får och inte får äta och utskämd över att jag är överviktig. Det har jag redan tillräckligt av i mitt vardagliga liv, från alla som omger mig, konstant. Jag behöver inte en stat som övervakar mitt näringsintag. Jag har tusentals blickar varje dag på tunnelbanan. Jag har kassörskans förakt i hennes ansikte när jag köper ett paket smör. Jag har mina släktingars påpekanden om bantning. Jag har snart sagt en hel värld som redan påpekar för mig att hur jag ser ut och vad jag äter är fel, oavsett hur lite eller mycket jag äter, vad jag äter eller när jag äter. Det räcker så.

Intressant?

Andra bloggare om fetma, fatsplaining, fat acceptance, SvD