Digital hemsökelse

Igår fick jag en påminnelse om en död väns födelsedag. Han gick bort för längesedan, åtminstone om vi mäter ur en digital tideräkning. För mig känns det om igår.

Hans spöke finns fortfarande kvar. En digital viskning som påminner oss levande om att inget aldrig egentligen försvinner. "Vi" är kvar därute, bevarade i ett slags elektronisk stasis som med jämna mellanrum sträcker ut en hand som rör vid oss. Och den handen kan vara en fjäderlätt beröring av ett gammalt sår, eller en slägga som slår undan benen på oss i vardagslivet och tvingar oss att sakta ner, reflektera eller kanske bryta ihop.

Födelsedagspåminnelser och gamla bloggar blir ett memento mori, ett ögonblick fruset i tiden som en dödsmask bestående av ord och information. I sig helt själlös, men i sammanhanget fylld av m innen, och därför meningsfull.

Det är en förbannelse och det är en välsignelse, och ju mer tiden går, desto fler spöken samlas vid min portal mot världen, och desto fler viskningar når mig. "Tänk på döden" står det på en kyrkogård vid Stampen i Göteborg. Dåtidens påminnelse om alltings förgänglighet för flanörerna i vårsolen.

Idag tänker jag på döden, och jag tänker på dem som lämnat något av sig själva kvar, fastän de inte längre är med oss. Jag tänker på hur en digital kultur blir motsvarigheten till den begravningskultur vi hade fram till 1800-talet efter vilken vi inte längre vill låta sådant som döden egentligen beröra oss, och hur vår digitala signaturblir en dödsmask som vi kan se på, röra vid och uppleva, men som aldrig mer kan se tillbaka på oss, svara på våra frågor eller röra vid oss.

Igår blev jag vidrörd av en viskning och jag mindes mannen som rösten tillhört, och hur tacksam jag är över de minnen jag har av honom och hur glad jag ändå är över att ha fått lära känna honom och arbeta med honom.

Syftet med att tänka på döden är trots allt att leva. Imorgon kan du vara borta.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om döden, Memento mori, begravning, digital dödskultur