Idag är det Internationella Kvinnodagen

Det betyder att kvinnors situation över hela världen uppmärksammas. Det betyder att det förekommer symboliska artiklar i nyhetstidningar som berättar om hur eländigt kvinnor har det.

Det betyder att kvinnor får uttala sig om sin situation, hur de mår, hur långt de har kommit och vad de önskar sig inför framtiden.

Det betyder att imorgon, imorgon så har vi "gjort det där med kvinnor" i år igen. Vi har kommit ihåg, vi har suckat över ojämställdhet och lägre löner, våldtäkter och relationsvåld, krig, trafficking och andra hemskheter, som den missfallslagstiftning som införts i Utah, där kvinnor kan komma att hållas ansvariga för missfall som framkallats genom oaktsamhet, vad det nu innebär.

Imorgon kan vi glömma bort det igen. Vi kan låtsas att Sverige är världens mest jämställda land, trots att vi just nu upplever en backlash. Vi kan luta oss tillbaka och hoppas att de konservativa kommentatorerna på nyhetssiter Sverige runt har drabbats av total utmattning och att de bloggare som låtsas att de handlar om feministisk kritik - men som egentligen bara är drabbade av en outsäglig rädsla för det de inte känner till eller vill ta del av - har fått slut på idéer för ett par dagar.

Den stämning som möter en feminist inom bloggosfären är högst blandad. För alla feministiska bloggare finns det två som tycker att genus är strunt. För alla artiklar som skrivs om kvinnor och feminism och jämställdhet och sexuella trakasserier finns det tjugo kommentatorer som tycker att feminism är strunt och förlegat och att kvinnor skall vara hemma, sluta slåss eftersom, hey, vi har ju kommit så långt redan! Och dessutom är ju feminister bara manshatande, feta och fula kossor som inte fått ligga på ett tag ändå, eller hur?

Jag tror inte vi har kommit så långt. Inte om man tittar på det medvetande som i och med kommunikationsrevolutionen har krupit fram från under en sten och numera högljutt - och ofta anonymt - förkastar allt som har med feminism och jämställdhet att göra. Jag undrar hur många gånger Solanas kommer på tal i feministsammanhang. Dagligen? Det tas på något sätt för givet att Solanas är den ultimata feministen och att alla vi andra aspirerande feminister egentligen, egentligen tycker precis som hon. Alla män ska dö! Alla män är svin! Solanas (och för den delen andra feministers extrema uttalanden) blir på något underligt vis det frikort som behövs för att kunna baktala, nedvärdera och ignorera vilken feminist som helst.

Imorgon är det inte längre internationella kvinnodagen. Då kan vi glömma den igen. Åtminstone i ett år.



Intressant?

Andra bloggare om:
Internationella kvinnodagen, kvinnosyn, feminism