Jag har precis vaknat efter fem timmars sömn, yr och kanske lite febrig, jag vet inte. I vilket fall är halsen återigen som ett minfält, en trasig bro över mörka vatten.
Det börjar likna halsfluss banne mig. Men det går väl över som allt annat. Just nu har jag dock parkerat mig framför TVn och tittar på lite film som inköpts i landet på andra sidan havet. Jag kan nämligen inte somna om. Det river i halsen och huvudet bankar som en mindre byggarbetsplats. Lägg till jetlag på det, så har man en bra kombo att leka med lite. Jag saknar aikidon. Jag hoppas att jag är frisk till på onsdag, för jag vill inte missa mer nu.
Tuesday, March 13, 2007
Monday, March 12, 2007
The Love Song of J. Alfred Prufrock
Jag sitter på jobbet och har just blivit kär i T.S. Eliot. Jag har inte varit direkt förälskad i honom tidigare, men nu har jag fallit som en sten. Jag har nämligen läst "The Love Song of J. Alfred Prufrock". Mer än en gång. Och varje dag sedan jag hittade den.
Kan man alltså bli förälskad i ett textstycke. Jag förtydligar - JAG kan bli förälskad i ett textstycke.
Läs!
"Let us go then, you and I,
When the evening is spread out against the sky
Like a patient etherised upon a table;"
Vem annars skulle likna skymningen vid en sövd patient? Det är så fantastiskt.
Slutstrofen fick mig nästan att gråta.
"We have lingered in the chambers of the sea
By sea-girls wreathed with seaweed red and brown
Till human voices wake us, and we drown."
Hela stycket kan man hitta här: The Love Song of J. Alfred Prufrock
Jag måste ju erkänna att jag har en förkärlek för det engelska språket. Ibland undrar folk hur jag kan tala så bra engelska som jag gör, men det är väl egentligen ingen hemlighet. Jag läser på engelska, hellre än svenska, jag pratar när jag får tillfälle och med jämna mellanrum tänker jag även på engelska. Kalla mig galen...
Men nu är det dags för mig att lämna de här funderingarna, och se till att få lite gjort.
Kan man alltså bli förälskad i ett textstycke. Jag förtydligar - JAG kan bli förälskad i ett textstycke.
Läs!
"Let us go then, you and I,
When the evening is spread out against the sky
Like a patient etherised upon a table;"
Vem annars skulle likna skymningen vid en sövd patient? Det är så fantastiskt.
Slutstrofen fick mig nästan att gråta.
"We have lingered in the chambers of the sea
By sea-girls wreathed with seaweed red and brown
Till human voices wake us, and we drown."
Hela stycket kan man hitta här: The Love Song of J. Alfred Prufrock
Jag måste ju erkänna att jag har en förkärlek för det engelska språket. Ibland undrar folk hur jag kan tala så bra engelska som jag gör, men det är väl egentligen ingen hemlighet. Jag läser på engelska, hellre än svenska, jag pratar när jag får tillfälle och med jämna mellanrum tänker jag även på engelska. Kalla mig galen...
Men nu är det dags för mig att lämna de här funderingarna, och se till att få lite gjort.
Sunday, March 11, 2007
Sömnvirrig och en besviken storasyrra?
Jag är nyss återkommen från San Fransisco. Jag spenderade stora delar av söndagen på att leta kläder åt familjen. Resultat... Inte nått... Jag hittade en superfin hoodie till syrran. Men jag satte i halsen när jag kollade priset. $ 187!!! Nästan ett och fem för en luvtröja! Hutpriser! Men det blir nog så när man hamnar i de lite bättre butikerna...
Jag hoppas hon kan förlåta mig.
I övrigt har jag dragit på mig ett halsont. Antagligen var det Mitri som smittade mig på Nordic Game Lounge. Inte för att vi utbytte kroppsvätskor, men för att vi pratade en stund med varandra och eftersom musiken var hög stod vi och råskrek. Eller så kan det ha varit ett virus buret av någon av de andra 12000 människorna som kom på GDC i år.
Vi får se hur det relaterar till jobbet. Nu är det dusch och säng som gäller. Och ett djupt hat mot små indier som bestämmer sig för att 1. Sova hela flygresan (11 timmar) utan att röra sig, 2. blir sura när man vill komma ut och röra på sig. Hat kanske är fel, men ni hajar...
Jag hoppas hon kan förlåta mig.
I övrigt har jag dragit på mig ett halsont. Antagligen var det Mitri som smittade mig på Nordic Game Lounge. Inte för att vi utbytte kroppsvätskor, men för att vi pratade en stund med varandra och eftersom musiken var hög stod vi och råskrek. Eller så kan det ha varit ett virus buret av någon av de andra 12000 människorna som kom på GDC i år.
Vi får se hur det relaterar till jobbet. Nu är det dusch och säng som gäller. Och ett djupt hat mot små indier som bestämmer sig för att 1. Sova hela flygresan (11 timmar) utan att röra sig, 2. blir sura när man vill komma ut och röra på sig. Hat kanske är fel, men ni hajar...
Saturday, March 10, 2007
Lördag i San Fransisco
Nu börjar snart min långa promenad genom San Fransisco, som i princip kommer att bestå av shopping. Men inte för mycket shopping, eftersom jag måste kunna packa det också.
Jag är mindre melankolisk idag, eftersom jag lyckades köpa en helt fantastiskt bra film att bota mig med. "Till Human Voices Wakes Us" heter den och är helt underbart - just det - melankolisk. Ibland måste man dosera sig med samma sjuka som slagit till i huvudet på en.
Det är sju timmar jag skall spendera med att trava runt stan, äta, shoppa och fotografera. Som tur är är det solsken och förhoppningsvis blir det tolerabelt varmt under dagen. Jag skall lägga upp lite bilder från SF på Flickr senare hoppas jag. Eller på min egen hemsida.
Jag tänkte trava genom Chinatown också.
Jag tror ibland att det som gör mig mest rädd ofta är det som är bra för mig. Det är ett återknytande till den där trygghetsgrejen igen. Jag gick på två hela fester i veckan. Bara det i sig är rent fantastiskt. Det händer inte ofta. men samtidigt hade jag ju inget annat att göra, så vad gör man när man är ensam i San Fransisco? Man måste prata med folk. Mitt problem är väl att om jag träffar någon som verkar intressant så vill jag hålla kvar vid den personen, inte släppa iväg dem och aldrig se dem mer, för det är så sällan jag gör den kopplingen. Nåväl. Jag får överleva även den här gången. Alla tomma mjölkpaket i världen... Det är ingen idé att gråta över dem.
Klockan är halv åtta på morgonen, och jag skall packa allt jag har packat upp, ladda batterier och se till så att jag har något att roa mig med på vägen hem. Det blir nog Hard Candy och om batteriet räcker, Marie Antoinette. Musik. Köpte Becks nya skiva. Det skall bli skönt att komma hem igen.
Jag är mindre melankolisk idag, eftersom jag lyckades köpa en helt fantastiskt bra film att bota mig med. "Till Human Voices Wakes Us" heter den och är helt underbart - just det - melankolisk. Ibland måste man dosera sig med samma sjuka som slagit till i huvudet på en.
Det är sju timmar jag skall spendera med att trava runt stan, äta, shoppa och fotografera. Som tur är är det solsken och förhoppningsvis blir det tolerabelt varmt under dagen. Jag skall lägga upp lite bilder från SF på Flickr senare hoppas jag. Eller på min egen hemsida.
Jag tänkte trava genom Chinatown också.
Jag tror ibland att det som gör mig mest rädd ofta är det som är bra för mig. Det är ett återknytande till den där trygghetsgrejen igen. Jag gick på två hela fester i veckan. Bara det i sig är rent fantastiskt. Det händer inte ofta. men samtidigt hade jag ju inget annat att göra, så vad gör man när man är ensam i San Fransisco? Man måste prata med folk. Mitt problem är väl att om jag träffar någon som verkar intressant så vill jag hålla kvar vid den personen, inte släppa iväg dem och aldrig se dem mer, för det är så sällan jag gör den kopplingen. Nåväl. Jag får överleva även den här gången. Alla tomma mjölkpaket i världen... Det är ingen idé att gråta över dem.
Klockan är halv åtta på morgonen, och jag skall packa allt jag har packat upp, ladda batterier och se till så att jag har något att roa mig med på vägen hem. Det blir nog Hard Candy och om batteriet räcker, Marie Antoinette. Musik. Köpte Becks nya skiva. Det skall bli skönt att komma hem igen.
Meh...
... så var det GDCt över. Jag har gått på massa föreläsningar om känslor i spel, och börjar väl få lite känsla för det, hemhem. Jag pratade också med Maurice på Codeglue, ett kort men bra möte.
Sedan var det mest att driva runt ensam, så det var kanske inte den bästa dagen på hela GDC. Sista föreläsningen var också om putting emotions in games och den var riktigt vass. Egentligen var hela dagens föreläsningar riktigt bra, det var bara trist att snubbla runt på egen hand.
Träffade Alessandro på den sista föreläsningen, och Gilles var där också. Efter att ha sagt hejdå till dem båda gick jag ut på stan och tröstshoppade lite. Tre filmer och en CD. Paris Texas, Hard Candy och The Human Voices Wake us på ett ställe som heter Rasputin som hade begagnat. Så de var rätt så billiga.
Nu sitter jag på hotellrummet och kontemplerar lite hur livet får oss att må bra och dåligt på samma gång. Jag mår bra, därför att jag har fått nya erfarenheter... Dåligt därför att jag aldrig kommer att träffa många av de här människorna någonsin igen. Ibland undrar jag om det inte är bättre att stanna i sängen och inte komma ut förrän man verkligen måste. Fan ta alla vänner man gör sig som är intressanta, trevliga och smarta nog att prata med. Jag är lite arg och lite besviken, men det går nog över lagom tills jag landar på söndag kväll i Sverige. Livet får gå vidare, med eller utan vänner.
Sedan var det mest att driva runt ensam, så det var kanske inte den bästa dagen på hela GDC. Sista föreläsningen var också om putting emotions in games och den var riktigt vass. Egentligen var hela dagens föreläsningar riktigt bra, det var bara trist att snubbla runt på egen hand.
Träffade Alessandro på den sista föreläsningen, och Gilles var där också. Efter att ha sagt hejdå till dem båda gick jag ut på stan och tröstshoppade lite. Tre filmer och en CD. Paris Texas, Hard Candy och The Human Voices Wake us på ett ställe som heter Rasputin som hade begagnat. Så de var rätt så billiga.
Nu sitter jag på hotellrummet och kontemplerar lite hur livet får oss att må bra och dåligt på samma gång. Jag mår bra, därför att jag har fått nya erfarenheter... Dåligt därför att jag aldrig kommer att träffa många av de här människorna någonsin igen. Ibland undrar jag om det inte är bättre att stanna i sängen och inte komma ut förrän man verkligen måste. Fan ta alla vänner man gör sig som är intressanta, trevliga och smarta nog att prata med. Jag är lite arg och lite besviken, men det går nog över lagom tills jag landar på söndag kväll i Sverige. Livet får gå vidare, med eller utan vänner.
Friday, March 9, 2007
Paul Newmans salladsdressing
Torsdag:
Efter Nintendos keynote gick det utför igen. Det började med Paul Newmans salladsdressing... Som jag fick över hela skjortan, så det resulterade i inköp av en ny GDC t-shirt, eftersom den jag hade fått låg på hotellrummet. Ach!
Sedan träffade jag Randy när jag gick och såg game design utmaningen för i år, the needle and thread. Randy känner nog förmodligen alla människor på hela GDC, men han är trevlig ändå :). Panelen presenterade, ett spel kallades The Tailor's Daughter, speldesigner var Harvey Smith. Inte så imponerande från utmaningens synvinkel. Det var en ganska standardiserad berättelse som mest gick ut på att rädda världen med plush-toys. Den var också by far den sämsta presentationen, eftersom Smith inte kunde komprimera särskilt bra. Han försökte skyla över det med snygg grafik... Sedan kom David Jaffee med Playper, ett vika flygplansspel, som förvisso var bra, men det höll sig inte inom ramarna för designutmaningen. Hans presentation var mest humoristisk, men det berodde förmodligen på att det inte fanns så mycket substans i den. Sist men inte minst, tetris skapare, som hade gjort ett helt underbart kul spel där man skulle försöka ta sig från en sida av ett tyg till ett annat, och det var den absolut bästa presentationen, trots Alexejs något hackiga engelska. Enkel, fokuserad på det som var viktigt, och framförallt inom ramarna för utmaningen. Alexej vann, för övrigt. Den bästa påföljande frågan var varför panelen av speldesigners enbart bestod av män, vilket jag personligen också fann lite utmanande. Men bortsett från det var det en trevlig utmaning, förutom det faktum att precis som det sagts tidigare i både den här bloggen och på andra ställen runtom, så lider branschen av ett enormt inavel. Det kommer bara in gamers, och deras enda erfarenheter är andra spel, så det blir en nedåtgående spiral.
Efter den föreläsningen träffade jag Babsi och Lev igen och jag fick en knapp med papermint loggan på. Myschigt. Vi gick till LocoRoco föreläsningen och efter den sprang jag iväg på en föreläsning som jag idiotiskt nog trodde var bra eftersom den handlade om webben. Det var en annan föreläsning jag försökte gå på, men det var fullsmockat. Istället lyssnade jag på Ralph Koster och web 2.0 i en timme. Och det var väl okej, om han inte hade trott sig om att vara en mycket bättre föreläsare än han var. Det var kort sagt ett brandtal.
Fredag:
Idag hoppas jag att jag springer in i Anne, Babsi, Lev, Gilles... alla som jag har träffat och haft kul med, så jag får lov att säga det till dem. Nu på morgonen är det ett möte med Codeglue som gäller om GoWaKu, och senare får vi se vart det hela bär iväg. Jag hoppas på en bra sista dag på GDC.
Efter Nintendos keynote gick det utför igen. Det började med Paul Newmans salladsdressing... Som jag fick över hela skjortan, så det resulterade i inköp av en ny GDC t-shirt, eftersom den jag hade fått låg på hotellrummet. Ach!
Sedan träffade jag Randy när jag gick och såg game design utmaningen för i år, the needle and thread. Randy känner nog förmodligen alla människor på hela GDC, men han är trevlig ändå :). Panelen presenterade, ett spel kallades The Tailor's Daughter, speldesigner var Harvey Smith. Inte så imponerande från utmaningens synvinkel. Det var en ganska standardiserad berättelse som mest gick ut på att rädda världen med plush-toys. Den var också by far den sämsta presentationen, eftersom Smith inte kunde komprimera särskilt bra. Han försökte skyla över det med snygg grafik... Sedan kom David Jaffee med Playper, ett vika flygplansspel, som förvisso var bra, men det höll sig inte inom ramarna för designutmaningen. Hans presentation var mest humoristisk, men det berodde förmodligen på att det inte fanns så mycket substans i den. Sist men inte minst, tetris skapare, som hade gjort ett helt underbart kul spel där man skulle försöka ta sig från en sida av ett tyg till ett annat, och det var den absolut bästa presentationen, trots Alexejs något hackiga engelska. Enkel, fokuserad på det som var viktigt, och framförallt inom ramarna för utmaningen. Alexej vann, för övrigt. Den bästa påföljande frågan var varför panelen av speldesigners enbart bestod av män, vilket jag personligen också fann lite utmanande. Men bortsett från det var det en trevlig utmaning, förutom det faktum att precis som det sagts tidigare i både den här bloggen och på andra ställen runtom, så lider branschen av ett enormt inavel. Det kommer bara in gamers, och deras enda erfarenheter är andra spel, så det blir en nedåtgående spiral.
Efter den föreläsningen träffade jag Babsi och Lev igen och jag fick en knapp med papermint loggan på. Myschigt. Vi gick till LocoRoco föreläsningen och efter den sprang jag iväg på en föreläsning som jag idiotiskt nog trodde var bra eftersom den handlade om webben. Det var en annan föreläsning jag försökte gå på, men det var fullsmockat. Istället lyssnade jag på Ralph Koster och web 2.0 i en timme. Och det var väl okej, om han inte hade trott sig om att vara en mycket bättre föreläsare än han var. Det var kort sagt ett brandtal.
Fredag:
Idag hoppas jag att jag springer in i Anne, Babsi, Lev, Gilles... alla som jag har träffat och haft kul med, så jag får lov att säga det till dem. Nu på morgonen är det ett möte med Codeglue som gäller om GoWaKu, och senare får vi se vart det hela bär iväg. Jag hoppas på en bra sista dag på GDC.
Thursday, March 8, 2007
Keynotes
Torsdag:
Morgonen börjar jättebra med en föreläsning om känslor i spel. Helt suverän föreläsning. Jag är helt förtrollad och blir omedelbart helt är i föreläsarens teorier om hur spel måste utecklas för att skapa mer känslor i spelupplevelser. Strålande.
Sedan springer jag in i Alessandro igen, som har varit på samma föreläsning, och vi gör sällskap till keynoten med Miyamoto-san om Nintendos visioner. Alessandro och jag har mycket gemensamt så det är trevligt att prata med honom. Keynoten är helt fantastiskt bra den med, även om man naturligtvis får i sig lite nintendopatriotism på köpet. Det funkar trots allt.
Nu är det lunch, och för en gångs skull är det sallad. Yahoo!
Morgonen börjar jättebra med en föreläsning om känslor i spel. Helt suverän föreläsning. Jag är helt förtrollad och blir omedelbart helt är i föreläsarens teorier om hur spel måste utecklas för att skapa mer känslor i spelupplevelser. Strålande.
Sedan springer jag in i Alessandro igen, som har varit på samma föreläsning, och vi gör sällskap till keynoten med Miyamoto-san om Nintendos visioner. Alessandro och jag har mycket gemensamt så det är trevligt att prata med honom. Keynoten är helt fantastiskt bra den med, även om man naturligtvis får i sig lite nintendopatriotism på köpet. Det funkar trots allt.
Nu är det lunch, och för en gångs skull är det sallad. Yahoo!
Subscribe to:
Posts (Atom)
