"Så länge det inte är här, så länge jag slipper se"

Det här är en dubbelpostning, som återfinns även på sidentrosor.blogspot.com och Newsmill.

Mycket av det som framgår genom exempelvis HBT-debattens kommentarer verkar fokusera på följande:

1. Du får gärna vara homosexuell - bara jag slipper veta om det
2. Du får gärna ha annorlunda sexuella värderingar och uttryck för de värderingarna - bara jag slipper se det

Under Pride blir det särskilt tydligt att de här "snälla tolererande" människorna som i andra fall inte behöver se något som är queer överhuvudtaget, reagerar med otrolig kraft mot det som i deras ögon är annorlunda.

Att en man kysser en annan man på stan har i vilket fall bara jag sett under Pride.

Att en snubbe kommer dragandes i högklackat, nätstrumpor (som ramar in jävligt snygga spiror) och en liten svart lackklänning har jag också bara sett på Pride. Utom när jag var i Brighton. Men då råkade vi bo mitt i transakvarteren. (Vilket leder till en fundering omkring varför dessa slätrakade, gängliga individer lyckas klämma sig in i ett kvinnoutseende som jag aldrig lyckats uppfylla - eller ens velat uppfylla - och dessutom har mycket snyggare ben än jag. Allihop.)

Så länge de här företeelserna stängs in bakom lyckta dörrar är det i normalsvennes fall "helt okej att vara gay". Så länge jag inte vet om det, så länge jag slipper se det. Då behöver jag själv nämligen inte ta ställning till det, eller ens erkänna att det finns.

Det är häri mycket av problematiken ligger. Syns det inte, så finns det inte. Hörs det inte, debatteras det inte, lyfts det inte i dagspressen, så kan vi lugnt fortsätta att ignorera allt som hamnar utanför normen, och dessutom få lov att viska, fnissa och pladdra lite bakom ryggen på transan OM hen mot all förmodan skulle gå och handla en liter mjölk på ICA i peruk, eller kanske åka pendeltåg iförd lösbröst och avtagna stilettklackar. Bögar syns ju inte på samma sätt och lebbor, well, lebbor är i vilket fall som helst väl integrerade i den manliga sexualiteten. De kan man alltid drömma om att omvända. Allt de behöver är ju... ja, ni vet säkert.

Att en vecka om året kunna umgås med andra människor som är precis som du, känner som du gör, är lika utstötta som du är utan att dessutom behöva försvara sig i press och bloggar, är det för mycket att begära?

Tydligen. Eftersom det gör hbt-rörelsen synlig, medvetandegjord. Då går det inte längre att låtsas som att queer inte finns. Då går det inte längre att inbilla sig att transan på ICA är en total anomali, ett utslag av galenskap eller excentricitet.

In your face, Svensson och Larsson och Johansson. Don't ask, don't tell funkar kanske i den amerikanska armén, men det SKA fanimej inte vara normen i ett upplyst och jämställt samhälle. FÅR inte. Toleransen måste vara större än så, och rädslan för - vadå? Ändra åsikter? Inse att det finns andra sexuella läggningar? Vara tvungen att acceptera att det finns lika många sätt att njuta av sex som det finns människor? - får inte stå ivägen, inte blockera, inte ge upphov till våldtäkter, misshandel och mord.

Vi är bättre än så. Vi har mer potential än så. Vi är smartare än så.

Intressant?



Andra bloggare om: HBT, Pride, queer, tolerans

Machine Gun

Semestern är över, men inte utan att jag har hunnit med en del ändå, även om det blev mer i form av vad jag kände för att pyssla med än vad jag kanske borde ha gjort. Jag hann skriva ett par recensioner för Fenix, lägga upp nya grejer (som jag pysslade ihop) på www.devilkitten.se och dessutom öppna en webshop på www.devilkittendesign.se.

Inte vad jag borde gjort kanske. Men jag hann med att åka till Mariestad i ett par dagar och minska suget efter ett besök. Vi hälsade på mormor också, och hon visade oss en hög med gamla vackra foton som syrran skall scanna och lägga upp i ett onlinealbum. '

Fotona var helt otroliga. Komposition och motiv. Allt det där som gör människor levande även efter sin död. Allan, morfar, hängde med en del knasiga typer i sitt liv. Med tanke på att han dog tidigt i mitt liv har jag inga direkta minnen av honom. Det här är nästan - men inte riktigt - lika bra.

Snusmumriken och jag skall snart flytta in på samma ställe, och jag håller på att packa allt skräp jag har. Ibland undrar jag om jag inte borde slänga eller sälja av en hel hög med prylar som bara ligger och skräpar. Säkert är i alla fall att jag skall gå igenom alla mina pocketböcker, och böcker överhuvudtaget, för att se vad jag skall spara och vad som skall åka till tipp/ second hand butik/ antikvariat.

Men titeln.

Machine Gun.

Från Portisheads tredje album som kom för ett bra tag sedan. Jag är lite långsam, och har dessutom inte varit särledes sugen på triphop på ett tag.

Solen lyser över Stockholm idag, även om den måste ta sig igenom tjocka molnslöjor för att göra det. Tro det eller ej, men jag välkomnar återgången till arbetet. Jag är dålig på att ta det lugnt. Även om min tjocka hjärna för tillfället önskar att semestern hade varat för evigt. Den kommer att ändra sig efterhand. Den tycker om att arbeta, trots sin seghet.

Semestern är över. Länge leve semestern.

Jag vill ha en panikknapp

Inatt hade jag en obehaglig dröm igen. Efter att ha somnat runt 2-tiden vaknade jag i ett tillstånd som jag absolut inte önskar på någon. Jag låg helt still i sängen och kunde inte röra mig. I ögonvrån närmade sig... något, jag är inte helt säker på vad det var, för jag kunde inte röra huvudet och titta på det.

Jag försökte skrika, men skriket fastnade i halsen, jag försökte röra ögonen, öppna ögonen, vad som helst bara för att kunna ta kontroll över situationen, men jag kom ingenstans, kunde inte göra någonting.

Den här sortens tillstånd kallas hypnopompa hallucinationer och uppstår när hjärnan är vid medvetande, men inte tillåter kroppen att vakna. Det kanske varade i två - tre sekunder, sedan somnade jag snabbt och vaknade igen. Den här gången på riktigt, inklusive muskelkontroll.

Det första jag gjorde var att tända sänglampan. Sedan tände jag resten av lamporna i hela lägenheten och satte mig i soffan och såg på film tills det blev ljust. Sedan kunde jag gå och lägga mig igen.

Jag är fortfarande orolig, fortfarande lite hoppig och ångestbenägen. Det kan bero på att gårdagens näringsintag bestod av... tomater, spenat och gurka i ganska små mängder eftersom jag inte ville gå ner till Tumba C och handla. Jag har även druckit MYCKET kaffe.

Dammit. Jag hatar när min hjärna gör så här emot mig.

Nu öppnar devilkitten design

Nu har jag äntligen fått fläsket i brinn. Och har härmed öppnat en webshop för alla mina smycken.

devilkitten design har slagit upp dörrarna. Det är ett hobbyprojekt, så jag hoppas att det inte blir allt för poppis.