SLUG - spelledarworkshop

SLUG – anteckningar

”Jag är för snäll – vad göra?”
Utmana spelaren, låt de känna på konsekvenserna av sitt handlande.
Använd spelarnas formuleringar emot dem.

Det finns inget spelarna blir så glada över som att lyckas med att överleva. Var elak emot dem. Ta ifrån dem deras utrustning, tortera dem och visa vem som bestämmer.

Gratissystem – Adrenalin – rollspel.nu eller Googla PMZ

Om du inte har verktyg i spelet – skapa verktygen.

Vad gör man om spelarna läser in sig på materialet och utmanar spelledarens kunskaper? Spelledaren bestämmer hur världen är. Var oväntad. Ställ upp fienden som de tror sig känna och bryt mot ”reglerna”. Som spelledare behöver du dock vara konsekvent. Ändra dig inte utan en rimlig förklaring.

Hur gör man med spelare som derailar berättelsen?
Sabbar spelaren berättelsen blir man bra på att improvisera. Bygg äventyret som en spårvagn och låt spelarna tro att de har val.

När man skapar spelgrupper – hur skapar man bra spelgrupper?
Välarbetade rollpersoner behöver få ta tid.
Tre punkter i rollpersonsskapande
Var börjar rollpersonen
Var är den nu
Var är den på väg

Dela upp spelarna och låt dem spela på egen hand – när de återsamlas kommer det att hända intressanta saker.

Byt roller och hur de skall spelas, för att variera sig lite. Gör slumpmässiga rollpersoner. Se hur det blir och hur det omformar gruppen. Dela ut arketyper och låt spelarna skapa rollpersoner efter det. Gör rollpersoner, skicka den ett steg åt höger.

Mouse Guard har ett bra sätt att skapa rollpersoner. Det ställer frågor till rollpersonen och låter den byggas utifrån det.

Gör något meningsfullt med spelarens död, om ni måste döda spelarna.

Att spela spelledarpersoner med olika språk, olika dialekter kan vara mycket effektivt. Det är viktigare med en agenda än en bakgrund för en spelledarperson.

Hur mycket skall man planera?
Tillräckligt mycket. Avpassa hur mycket du förbereder efter personerna som deltar i gruppen.

Vad gör man om ingen vill spelleda?
Man kan gå tillsammans och spela tillsammans.
Ett sätt att förnya spelandet är att låta varje tillfälle vara ett avsnitt. Det gör det lättare att variera spelledarna också.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om SLUG, Stockholms Spelkonvent, föreläsning

Direktrapportering från Stockholms spelkonvent - *host host*

Förhoppningsvis kan jag direktrapportera lite ifrån föreläsningarna på Stockholms spelkonvent -09, trots slem, snor, ont i halsen osv. Pain is only a state of mind.

Westerntexter

Den sista surdegen som har legat och bubblat här hos mig är snart ur världen. Den heter voodoo och hästar, och hör hemma i Westerns fjärde utgåva.

Resultatet är så klart att jag just nu sitter med två böcker om voodoo uppslagna på skrivbordet, och tre gånger så många flikar i Firefox på samma ämne. Om någon hade kollat min sökhistoria, eller för den delen min lånehistorik på Stadsbiblioteket, hade det förmodligen uppdagat en del intressanta resultat. Kollar man dessutom min köpehistorik på Adlibris eller med mitt medmerakort på Akademibokhandeln finns det förmodligen anledning att bli lite smått skraj.

Jag tar en paus nu, eftersom Clairvius Narcisses upplevelser som zombi precis gjorts om till en spelbar text och jag är hungrig. Inte på grund av zombiämnet som sanningen att säga är rätt motbjudande rent generellt (samtidigt som det fascinerar så klart. Vem är jag att neka att biologisk krigsföring, likdelar och zombis har sin attraktion? Det är förmodligen den där förbjudna tjusningen, den skräckblandade fascinationen över hur jävliga människor kan vara mot varandra om de bara vill och insikten i den mänskliga naturen som följer med de upptäckterna som drar), utan på grund av att jag sedan länge slutat äcklas av att läsa om otäcka saker samtidigt som jag äter. Det krävs lite övning. Jag rekommenderar Laurie Garretts bok "The Coming Plague" som inkörsport.

Nåväl. Mat var det. Sedan blir det det lite mindre upprörande ämnet voodooörter och gris-gris.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om zombies, Western, skrivande, Personligt

Inget Geek Girl Meetup för mig idag

Den samlade ansträngningen av att gå i skor i en hel dag/ kväll har gjort foten omöjligt svullen. Omöjligt som i: jag kommer inte att få på mig en sko idag.

Life sucks...

5 lärdomar från att skapa en egen hårdvaruprodukt

Jin Moen pratar om fem lärdomar från att skapa hårdvaruprodukt.

Hårdvaruprodukt - det är roligare än vad det låter.

BodyBug® är en spelkonsoll - blandning mellan tamagochi och Wii. BodyBug® skall göra samma sak för dans som Guitar hero gjort för gitarrspelande.

Folk skall upptäcka hur KUL det är att röra sig.

Kärnvärden
Rörelse
Kul
Gemenskap

Produkten består av ett par komponenter:
IRL produkt
Virtuell produkt
Programmering av produkten

Man kan tanka hem spel och spela,

Lärdomarna
Att följa sin passion - Jin är både danspedagog och civilingenjör, och i sin forskning undersökte hon hur man kan hitta nya sätt för tekniken att interagera med användaren, inte tvärtom.

Hur upplever man rörelse, vad är viktigt? Det började med en frigolitbit på en fiskelina och gick via den till den nuvarande BodyBugen®.

Magkänsla
Det är viktigt att våga lita på magkänslan. Samarbetet med en designbyrå tog fram snygga grejer, men Movinto valde att gå vidare med en annan designer som tog fram en person snarare än en pryl.

Man måste inte vara världsbäst på allt
BodyBugen® består av egensammansatt hårdvara, men Jin har valt att trots sin ingenjörsbakgrund, inte programmera, inte göra allt själv.

Jin litar på sina utvecklare snarare än att göra allt själv.

Hårdvaran är bara en del - speldesign, addons och communities skall till också.

Teamet är väldigt diversifierat och är bra på mycket. Movinto sitter själva på spelutveckling och community.

Money talks!
10 miljoner sedan 2007

Det kostar pengar och utveckla fysiska saker. Det finns väldigt många komponenter och delar.

Movinto letar efter ytterligare 10 - 15 miljoner för att kunna lansera den.

Generellt sätt är investerare rädda för hårdvara. Kan man tjäna pengar på produkten?
Konsumentprodukt - i Sverige utvecklar vi B2B, inte B2C, kunskapen finns inte om hur man marknadsför och tar en produkt till marknaden.
Datorspelsbranschen är gigantisk - en stor global marknad.
Tjejer - det är riktigt udda inom riskkapitalbranschen. Kvinnor behöver inte lika mycket pengar som män, sägs det eftersom kvinnor fokuserar på tjänster. Det gör inte Movinto Fun. Vill bli ett världsledande företag inom rörelsefokuserade spel.

Tjejer som marknad breddar konsumentbasen.

5 lärdomar
Hitta din passion, men kill your darlings
Lita på magkänslan - men var beredd att ompröva saker
Var inte världsbäst på allt - tro på det du gör
Hela teamet är viktigt - anställ rätt kompetens
Money talks - börja tidigt med finasieringen och var inte rädd för att fråga om pengar

Se till att ha kul och fira ofta!

(vilket jag kan skriva under på att vi gör :))

EDIT:
I DN står det att Movinto utmanar Wii, stämmer det?
Nja, det är det som är lättast att jämföra med.

Kan man hacka den själv?
Ja, vi vill bygga ett API. Användardriven utveckling.

Vad kostar den?
Ungefär 1000 spänn.

Hur använder man den om man är ute på grönbete?
Den är fristående, man kan spela vart man vill, dansa vart man vill.

Kan man sätta den på hunden?
Jajemän.

Huvudmålgrupp?
Barn 8 - 12, dansspelen lite högre.

Marknaden?
Svenska marknaden blir start, sedan Europa, USA och Japan. Det finns ett stort intresse från marknaden.

Hur stor blir första serien?
Beror på finansiering. Vi börjar med en lite mindre serie, och skalar upp.

Vad är det som kostar?
Per komponent så är det batteriet som är dyrast.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Geek Girl Meetup

Marknadsföring i sociala medier

Marknadsföring i sociala medier

Du måste vara transparent.

Du måste hitta målgruppen - riktade satsningar - hänga där målgruppen hänger

Du måste ge för att få - motsvarar

Skryt vinner inga vänner - ge ett mervärde när du marknadsför


Heidi går igenom case:

Åre. Åre har en Facebookgrupp som skapar känslan av att "snart är det dags". De har också en Twittersida, men den repeterar bara vad Facebooksidan, inte så bra.

EA Sports har örat mot marken. De reagerar på fansens input och gör något av det. Som exempel visar hon en YouTube video från EA som visar Tiger Woods när han går på vattnet - något som var en bug i Tiger Woods spelet. Men istället för att racka ner på användaren gör de något roligt av det.

Saltå kvarn är det tredje exemplet, där VDn twittrade om sin prismodell som Coop ville pressa. Du kan få stöd för din prismodell genom att vara öppen.

Coop kommenterar inte enskilda avtal, men de hade kunnat vara öppna med det. Saltå kvarn "vann" genom att framställa Coop som the bad guy.

Bemz är det fjärde exemplet. De syr upp överdrag till IKEA möbler. Bemz finns både på Facebook och Twitter och byggde ett nätverk genom att hitta "influencers" och vilka personer som är intressanta för att föra "budskapet vidare".

#Fail - cases

Nike - Nike vill inte prata med sina kunder, men kunderna vill prata med NIke. Nike föredrar att man pratar i communityt, men det är en högre tröskel för att delta. Kontentan är att 2 miljoner kunder missas i sammanhanget.

Sony Ericsson - Modebloggare gör reklam, men det känns inte så relevant. Mogi visar hur det funkar och det är lite pinsamt. Det funkar helt enkelt inte.

Pluto Matsal och Bar - Pluto har addat Heidi som kompis på Facebook. Men Heidi är inte kompis med en bar. Hon är hellre ett fan.

Diskussion ensues!

#Hail och #Fail
De som har lyckats, hur har uppföljningen sett ut?
Det är nytt, det är svårt att mäta - men det märks att märkena pratas om och att de får positiv feedback.

Webföretag kan mäta statistik - kommer kunderna ifrån Facebook och Twitter.

Electrolux involverar PR med sociala medier för att både nå kunder och designers, som de tjänar på i långa loppet, men det tar lång tid.

Hur börjar man om från början om man har failat som Nike?
Ta kontakt med Facebookgrupperna och hör om de vill vara officiell kanal.

Man vill att diskussionen fortsätter på det egna Communityt. Man vill samla kommunikationen, men det är kanske inte är optimalt.

Kort sagt, var finns användarna - gå dit. Dialogen är viktigare än platsen där du håller den på .

När sossarna intog Twitter och följde allt och alla blev det uppror och alla blev arga - apropå Plutoexemplet. Mindre intressant diskussion om VEM som var ansvarig.
"Det kan ju ha varit en sosse i Borås". Kort sagt, man spammar inte. Låt användaren söka upp dig.

En lösning på att reboota sitt märke är att starta en bra Facebook grupp och göra det bättre än fansen. Var bättre och var snabbare. Var inte för strikt med dina anställda och policies - hindra inte dina anställda ifrån att sprida ordet.

Varför blir vi så negativt inställda när det är företag som addar? Vad är det som gör att människor får adda, men inte företag?
Tänk på att deklarera varför.
Tänk på att folk ser Facebook som ett virtuellt vardagsrum, det är circle of friends som gäller, inte företag. Passera inte gränsen som företag. Företaget har inte gjort sin hemläxa, helt enkelt.

Gör inget olagligt.

EDIT: Diskussionen fortsätter så klart om hur man kan använda just Facebook för att skapa grupper och fanpages, fördelar och nackdelar med båda sätten att nå användare på.

Best Practicelista? Finns det? Heidi ber om exempel:
Gameshop - skriv "twitter" i beställningen så får du rabatt. De följer spelare och är där när saker händer.

Lindex - Twittrar om relevanta saker för kunderna som följer dem.

Sydsvenskan - En av tjejerna gnäller i Twitter om att tidningen inte kommer och får respons snabbt.

Datorköpare med paj dator blev putt och reagerade på twitter och fick en snabb reaktion.

Den service som gäller på Twitter måste gälla i hela företaget inte bara på Twitter. Det måste genomsyra HELA organisationen, det får inte bli så att Twitter är den officiella kanalen att påverka på.

Spännande diskussion om hur det fungerar i praktiken och om hur kommunikationen förändras. Det går inte att "gömma undan" kommunikationen på samma sätt. Det är inte proffsigt att som Saltå Kvarn utmåla Coop som the bad guy under själva dialogen.

Det som dock är intressant och som man bör bära med sig gällande det är "vad är det som säger att förhandlingar skall ske i hemlighet?" Varför?

Med alla verktygen kommer ett nytt sätt att kommunicera. Men med öppenheten kommer ett nytt sätt att se på avtal - försök att hitta ett professionellt sätt att behandla det på.

Maktpositionerna är viktiga i sammanhanget. Underdogen får alltid stöd. Skulle samma stöd uppstått om Coop gjort samma sak genom att förklara varför de vill sänka priserna.

Nu kan jag inte rapportera mer. Måste byta rum. Jin får klara sig utan mig :)

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Geek Girl Meetup

Djävulskattungen realtidsrapporterar från Geek Girl Meetup 09

Andie och Heidi inleder starkt med ett välkomstföredrag, där Andie förklarar att Geek Girl Meetup är något vi själva gör, inget de anordnar.

Är du intresserad av att fixa något, ser du brister, åtgärda dem!

Heidi pratar om att vinna, och vad det innebär att vinna. Vinner vi genom att tävla mot andra, eller vinner vi genom att utvecklas.

"Att vinna är att leda", säger hon, och vill att vi funderar på den stunden vi vågar ta oss från att fundera till att aktivt genomföra. Då leder vi. Då följer vi inte längre.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Geek Girl Meetup

Nostalgi/ melankoli - rehash

Melissa Horn har satt fingret på en springande punkt.

Den springer i riktningen "hej, jag är Åsas minne. Den här hösten skall jag komma ihåg alla män som jag varit förälskad i, men som inte besvarat mina känslor".

För att förtydliga är jag fortfarande på fjärilsstadiet med snusmumriken. (Se illustration)



Det är inte det det handlar om. Det handlar om en diffus känsla av att ha förlorat något, som jag egentligen inte förlorat, om jag förstås inte avser känslan av intellektuell stimulans som alla objekt för min kärlek stått för. Det är väldigt sällan jag blir förälskad, kär, i någon som inte kan utmana mig i diskussioner. Det finns de som säger att jag är smart, jag har svårt att bedöma det själv, men låt oss säga att jag är det.

Det betyder att mina kärlekar varit på minst samma nivå som jag. Ibland strax över, ibland strax under.

Jag saknar den mentala utmaningen i att vrida och vända på argument. Och alla, inklusive snusmumriken som jag samtalar dagligen med, har givit mig något jag har saknat. En sparringpartner. När jag förlorar dem, alla de här samtalskamraterna, på grund av att jag berättar hur jag känner för dem, så förlorar jag en bit av mig själv på något underligt vis. Och jag sörjer det idag.

Jag sörjer alla de gånger jag suttit med papper och penna och en diskussionssugen person på andra sidan bordet. Nej, vad säger jag. Det är inte det jag sörjer. Det är bristen på det jag sörjer.

Mitt hjärta värker idag, på grund av alla diskussioner jag aldrig mer får uppleva. Se, melankolin är där igen.

Men vad har det med Melissa Horn att göra? Ingen aning. Kanske den där känslan av att vara ett sistahandsval som spökar igen. Vi som inte är vackra, vi som inte passar in i normen, vi får nöja oss med att stå långt ner på önskelistan. Vi får nöja oss med att vara ett ligg i nödfall.



Nu skall jag snart gå hem och kela med min snusmumrik och glömma att jag är melankolisk och nostalgisk.

Jag tillhör klubben för meningslöst vetande

Med tio år i spelbranschen på nacken, och en ännu längre hobbytillvaro som rollspelare, har jag samlat på mig en mängd onödigt vetande.

Det fanns exempelvis en period i mitt liv när jag som Grissom i C.S.I. kunde rabbla upp hur många dagar ett lik tog på sig att ruttna. I olika förhållanden. Det skiljer sig nämligen mellan olika underlag, om liket är påklätt, om det ligger i vatten osv.

Jag kunde också rabbla upp de olika stadierna i sjukdomar som Ebola, Marburg och smittkoppor. Ebola är otrevligt, men inte lika hållbart i solljus som exempelvis Marburg. Smittkoppor är värst, tror jag. Även om dödligheten är lite lägre är konsekvenserna långt värre. Smittkoppor kan vanställa dig till oigenkännelighet. Sjukdomen kan göra dig döv eller blind, permanent. Sterilitet är heller inte ovanligt. Lyckligtvis finns inte smittkoppor kvar ibland den allmänna populasen. Det finns ett par stammar kvar bland annat hos CDC. Det här lärde jag mig när jag skrev om just sjukdomar och framförallt biologisk krigsföring.

Jag vet också vad en trepanation är, hur egyptierna mumifierade sina döda, att Elisabeth Bathory med största sannolikhet är en av historiens värsta kvinnliga seriemördare. Jeffrey Dahmer - check. Ed Gein - check. Atlantis - check. Sigillmagi - check.

Min poäng med det här inlägget är att jag har en jävla massa meningslöst vetande lagrat i min hjärna. Frågan är om det är bra eller dåligt. Jag kan definitivt äckla mina gäster vid middagsbjudningar, men hur användbart är det? Förutsatt att man inte vill skrapa rester en hel kväll?

Det värsta är ju att det är detaljerna som äcklar som ofta sätter sig. Jag kan exempelvis utan problem plocka fram diverse fakta om hur Gille de Rais sades taga sina offer av daga, men jag har svårare att komma ihåg tempelarkitekturen för Hatschepsuts tempel i Konungarnas Dal. Ett tempel som byggdes av Senmut, hennes huvudarkitekt. Hatschepsut blev för övrigt mer eller mindre utraderad av Totmes III som var hennes styvson. Han var lite putt eftersom hon själv tog sig rätten att regera Egypten som den första och enda kvinnliga faraonen. Han tyckte så klart att hon skulle gifta sig med honom och regera vid hans sida, men Hatschepsut var inte så förtjust i det. Hatschepsut råkar vara min favoritfaraon. Mest för att det var en dam med skinn på näsan.

Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här inlägget. Möjligtvis var det motsvarigheten till en av mina middagsbjudningar. Gästerna lämnar nästan alltid mitt hem med en full mage och en lika full hjärna. Jag är inte direkt känd för att hålla truten.

Intressant?

Andra bloggare om:
meningslöst vetande, Personligt

Same old, same old

Via @xboxflickan på Twitter hittar jag den här... rätt unkna "reklamfilmen" för Tekken 6.

Precis som Xboxflickan ifrågasätter jag om det verkligen är värt att köpa ett annars ganska trevligt fightingspel när det marknadsförs på det här viset? Tjejer i bikini som slåss om skor..?

Jo, visst vettu. Om det inte hade varit för att SoulCaliburs senaste installationer lider av samma tuttfixering som DoA och Tekken hade jag sagt "köp det istället", men ärligt talat är den första installationen av SoulCalibur för Dreamcast fortfarande den bästa varianten enligt mig. Kalla mig old fashioned, men där får både manliga och kvinnliga spelarpersoner sig en rejäl skopa av stereotypism, med fördelen att tjejerna förvisso har stora bröst, men de är åtminstone inte försedda med animationer och fysik. Och det är ingen som inbillar sig att de slåss för något annat än det grabbarna slåss för. Dvs ett stort jävla penisförlängande moheffasvärd.

Reklamfilmen för Tekken 6 får mig att i ännu högre grad efterfråga NÅGON slags sans hos förläggare och företag som tillverkar datorspel. Enligt det jag sett hittills lider höstens/ vinterns utgivning en rejäl brist på schysst marknadsförda spel.

Var är eftertanken? När spel marknadsförs med bikinibrudar och löstuttar på gatorna börjar det liksom gå för långt. När Aftonbladet rapporterar om det har det redan gått för långt.

Därför tänker jag citera Shira Chess, en forskare som tittar både på feminism och spel och könsstereotyper i spel (och hon har mycket bra att säga):

Playful does not mean dismissive. Frivolous does not mean ignorant. Embracing one of these things does not automatically mean being associated with the other. Instead,it means that, along with gravity and importance, we must embrace the ridiculousness and lightness of a cause. Along with work we must make time for play. Play is not just for children: masculinity has long integrated play into the everyday and until femininity follows suite (not through emulation but through experimentation) there will be no success in feminism.

Play can play two important roles within the feminist community. As I have demonstrated, it can be a means of activism and also take on a role of advocacy. If feminism, as an activist movement, uses more playful tactics then it is more in a position to be advocate for feminine play—a cause that (as I have demonstrated) is necessary and underrepresented. Our rhetorical style needs to mimic our causes. We cannot possibly know, yet, what feminine play might look like. My mother is looking for her “nice shopping game.” At the same time Bust magazine has been pushing the “fiber arts” of knitting, crocheting, and sewing. But the “frag dolls”, the “riot grrls”,and women in sports all have different ideas. And all of these carry the old essentializations and baggage of the past few hundred years of feminisms. My point is not that any of these acts of play are wrong: but rather that feminists need to start examining play more carefully and examining how it can be used to subvert patriarchal norms, to promote equal rights, and to ignite new forms of activism.

Everyone knows that we live in a time of fractured feminisms. Through finding more feminine forms of play, and through embracing playful activism, feminism can make new headway. Play is unifying, powerful and strong, and although frivolous, play can have a purpose. Because the playful can be political, too.

Sedan tänker jag avsluta med detta:

Det är fanimej dags att vi skapar spel som får oss att ifrågasätta dagens ordning. Det är dags att vi tar reda på vad ett bra spel är, inte bara ur en förmodat maskulin synvinkel. Det är dags att upptäcka hur vi kan använda någon slags feminin erfarenhet i spelen, utan att skriva någon på näsan och utan att skapa spel som är tråkigt propagerande.

Reklamfilmen gjorde mig förbannad, av så många olika skäl. Den största ilskan kommer av att veta att trots att viljan finns här, så är det sämre med genomförandemöjligheterna.

Intressant?

Andra bloggare om:
Shira Chess, reklamtrick, Tekken 6, speldesign, feminism, xboxflickan

Ubisofts Imagineserie

Via Ian Bogost på Twitter hittar jag den här bilden tagen av Alisonalison, på Ubisofts utbud av "tjejspel".

Vad var det Strömbäck sade i sin replik på Dataspelsbranschen?

Den nidbild av rosafärgade hästspel som Åsa Roos målar upp var sann för tio år sedan. Det som hänt sedan dess är att branschen genomfört exakt det som Roos själv förespråkar: genom att producera bra spel utan tydlig könsstämpel kan man attrahera både kvinnor och män.

Aha.



Bilden är hämtad från Escapist magazine

Ubisoft har definitivt missat att branschen genomfört exakt det som jag förespråkar.

Min poäng är så klart inte att vara bitter. Men. Men...

Story Now!

Ron Edwards långa, långa uppsats om Story Now! Narrativism är något jag har försökt läsa gång på gång på gång, men den är sååå långrandig och förutsätter så mycket förkunskaper och framförallt ett deltagande i en diskussion som pågått på "The Forge" under en ganska lång tid. Så vad gör man? Ingenting. Jag får helt enkelt ge upp läsandet, eftersom jag inte kommer någonstans i det och eftersom texten är så hattig och ostrukturerad att även OM jag hade kommit någonstans så är det osannolikt att jag skulle ha förstått syftet med den.

Jo, jag vet. Det är det där med tjejer och rollspel igen. Vi fattar ju helt enkelt inte vad "tänkarna" snackar om, så är det, eller hur? Eller hur? För det kan ju knappast vara så att texten är oläslig utan förkunskaper?

Jag får helt enkelt komma fram till de resultaten som Edwards kommit fram till på egen hand, och utan en massa långa utläggningar om termer som förklarats i andra trådar, bloggar eller uppsatser...

Näe, jag är inte bitter, men jag har ruskigt ont i min fot idag...

Det förklarar ju saken...

Tipstack till Madeleine Johansson, student på Futuregames för artikeln :)

Enligt Yosuke Hayashi i Team Ninja - spelutvecklaren som gav oss Dead "stora tuttar" or "större tuttar" Alive och Ninja "hej, vi straffar spelaren järnet" Gaiden har gått ut med uttalandet att "alla män älskar tuttar". Det här är ett ganska typiskt exempel på det jag talade om i en bloggpost nyligen, nämligen tilltal. Team Ninja utgår ifrån att det bara är män som spelar deras spel. Och med tanke på hur spelen ofta ser ut, så är jag benägen att hålla med. Men den här typen av artiklar späder på den förutfattade meningen att det bara är män som spelar. Här har Dataspelsbranschen verkligen något att bita i. Ta tag i rapporteringen runt spel som sker i dags- och kvällspressen, eftersom det är den kontakten de flesta icke-spelare har med spel.

Tittar man på hardcore-spelarna - eller snarare de som vill utmärka sig som hardcorespelare - så kanske Hayashis påstående är sant. Jag vet inte. Jag har träffat många självutnämnda hardcorespelare som efter prat tillstått att "jo, det är lite fånigt med bröst med fysik på, men..."

"Men..."

Läser man kommentarerna i fältet så inser i vilket fall jag ganska snabbt att visst finns det en publik för den här typen av spel. Men det är en begränsad målgrupp. De spelare som så att säga öppnar sig för mig, pratar ofta om hur irriterande spelen är, hur svåra de är och hur idiotiska en del av spelarpersonerna ser ut.

Det är inte bara kvinnorna som skall leva upp till en omöjlig kroppsbild och ett omöjligt ideal. Det är även männen. Ronny Ambjörnsson har tittat lite på den manliga könsrollen och krasst konstaterat att män har lika många konfliktfyllda ideal att leva upp till som kvinnorna. Med den fördelen att mansrollen har en högre status än den kvinnliga.

Men det var inte det jag skulle prata om just här, utan om publik. Visst, som jag skrev, finns det en publik för de här misogynistiska spelen. Men den publiken är begränsad. Om förlagen verkligen vill tjäna pengar så satsar de på breda spel som når till en större publik, alternativt satsar de på spel som tilltalar fler än tuttgalna spelare. Trots allt är det så att jag tror att spelföretagen vill tjäna pengar. Man tjänar mest pengar genom att nå en bred publik, och av den logiken följer att de lämpligtvis satsar även på spel som tilltalar inte så tuttgalna spelare. Notera nu att med spelare menar jag just det: spelare. Det finns med största sannolikhet även kvinnor som är tuttgalna...

Intressant?

Andra bloggare om:
bröst, kvinnoroller, mansmyter, spelbranschen, Aftonbladet

Note to self

Stuka inte foten klockan sex en söndagkväll. Det känns som om jag är lite lagom otursförföljd den här veckan. Vad vill livet ha av mig egentligen?

Diskussionen fortsätter

Diskussionen gällande min SO-artikel fortsätter på Dataspelsbranschens blogg. Jag får väl säga att mitt hjärta inte riktigt är med i argumentationen än så länge. Men jag postade ett svar på Linus Feldts kommentar, för jag tyckte att han förtjänade det för sitt neutrala och vettiga inlägg.

Jag tänkte dubbelposta här. Det är det enda vettiga jag har skrivit sedan i onsdags, känns det som.

Det finns enligt den research (tvekar att kalla det forskning eftersom jag inte har statistiska belägg) ett par saker som tänder av tjejer helt på spel:
* Tilltal - hur talar man runt spel om tjejer, hur talar man i spelen om tjejer och hur talar tjejerna själva i spelen.
* Utseende - hur ser tjejerna ut i spelen?
* Agerande - vad gör tjejerna? Gör de något alls eller är de bara där som staffage? Är det ett någorlunda facetterat porträtt eller handlar det om madonnan/ horan? Agerar de som en man som ser ut som en kvinna (finns MÅNGA exempel på det)?
* Marknadsföring - hur marknadsförs spelet? Mot en manlig publik eller mot alla? Ofta är det här intresse skapas eller totalt tänder av. Jag läste en undersökning för några år sedan då man hade försökt intressera kvinnor för GBA-spel. Utan att de fick se reklamen fick de testa ett antal standardspel till GBA. Kvinnorna tillfrågades om de kunde tänka sig att köpa spelet (ingen av dem hade spelat förut), ungefär hälften var intresserade. Sedan visades reklamen (som var den där "other things to do in the dark" som visar en sovande kvinna och en snubbe som spelar GBA i sängen. Efter att man hade visat den reklamen var det bara knappt en sjättedel som ville köpa spelen. Tyvärr har jag tappat bort länken till undersökningen, så följdaktligen kan siffrorna vara lite off, men budskapet är ändå vettigt och sammanfaller med många andra undersökningar jag tagit del av.

Där har DSB något att börja nysta i, i alla fall.

Vad det gäller rekrytering så är förmodligen ett av hindren det ständigt återkommande "passion för spel". Jag måste fråga mig varför en passion för spel är så viktigt? Och hur många tjejer svarar ja på den frågan? Förmodligen inte så många, eftersom många av dem får idrillat sig från tidig ålder att spel, det är något killar håller på med. Jag har pratat med otaliga tjejer som alltid inleder med "ja, jag vet ju inte så mycket om spel men..." och sedan visar det sig att de i praktiken vuxit upp framför Nintendo eller en dator. Men de är inte spelare, eftersom de inte passar in i mallen. Se till att skrota mallen först. När den är borta kommer spelbranschen och spelrelaterade utbildningar att få en infusion av intresserade människor, som inte nödvändigtvis har en passion för spel (utan varför inte, en passion för berättande i olika former, eller en passion för lärande - där spelformen blir ett medium och inte ett självändamål), och som inte nödvändigtvis vill göra en remake på det spel som de ser som höjdpunkten under deras uppväxt.

Intressant?

Andra bloggare om:
dataspelsbranschen, datorspel, kvinnoroller, feminism

Hur länge får man sörja i sociala medier?

Jag drabbades av den absurda känslan, dels av att jag inte hade "rätt" att sörja, eftersom mitt samröre med Mattisson skedde för så länge sedan. Sedan drabbades jag av ännu en absurd känsla som härrörde från mitt bruk av sociala medier.

Hur länge kan man vara ledsen på Facebook, mellan alla Mafia Wars-påminnelser och människor som går omkring och pratar om sina barn och sina jobb och livet går vidare. Mitt i den här pölen av snabb information utan någon egentlig substans - hur får vi sörja? FÅR vi sörja?

Jag är lite tveksam till en del aspekter, eller kanske kan jag kalla det begränsningar som inryms i sociala medier. Djupa samtal är svåra nog ansikte mot ansikte. Många av nyanserna går förlorade, både i tilltal och uttryck. Ärligt talat, vem har INTE haft problem med ironi på nätet? Som komplement är sociala medier oslagbara. Men glöm inte "hopp å lek ute" på vägen...

Det blir extra tydligt i situationer när jag som privatperson blir utsatt för kylan som kan förekomma online. Det är svårt att acceptera att hela världen inte stannar och tar ett andetag samtidigt som jag gör det, särskilt i en situation där jag är helt utlämnad åt mina egna känslor och den storm som rörs upp inom mig vid sådana tillfällen. Att vara sårbar är inte ett gångbart attribut på nätet. Eller för den delen i sociala medier, utom kanske som en del i en åskådarsport. Det finns med största säkerhet de som älskar att läsa om hur ont en annan människas liv gör, både för att hen identifierar sig med den skrivande och för att det får hen att känna sig bättre eller kanske till och med överlägsen den skrivande.

Så vad gör jag när jag kör rätt in i en vägg av oförstående, glada, ytliga människor som inte vet om hur ont jag har, eller hur svår en situation är för mig? Antingen tar jag på mig en mask, låtsas le, håller mig till ytan. Eller så väljer jag helt enkelt att inte delta i den sociala gröten förrän jag åter är redo att göra det.

Det låter på mig som att jag vill att hela världen skall ta ansvar för min sorg. Det är inte alls så jag menar. Det jag menar är att det ibland är svårt att särskilja vilken bubbla jag befinner mig i och vilka som delar den med mig, i relation till den bubbla alla andra finns i. Jag får konstiga systemtankar i huvudet när jag skriver det här. Och jag är inte alls lika saklig och vass som vanligt. Jag skyller på min bubbla.

Intressant?

Andra bloggare om:
sociala medier, sorg, Personligt

Med döden följer livet

Jag vaknade imorse med en känsla av tomhet. Var jag än ser, vad jag än gör, tänker jag att det finns en person, en person jag kände som jag var ganska god vän med, som jag umgicks mycket med för ett par år sedan, som inte längre kan duscha. Han kan inte äta en smörgås, laga mat, handla mat... och med de tankarna kommer en skärpa som förvånar mig. Allt tycks mycket skarpare, mycket kontrastrikare, mycket vackrare än tidigare.

Han var i min ålder. En person i min ålder skall inte gå bort. En person i min ålder skall vara mitt uppe i livet och det känns så orättvist att han inte fick mer tid här hos oss.

Jag saknar honom, nu när jag vet att jag aldrig kommer att få se honom stå på Hvitfeldskas parkering och räkna in skåningar längre. Jag saknar honom för att jag aldrig kommer att få höra hans breda Ystadsdialekt igen. Jag saknar honom för att en del av vad han representerar för mig var bland de lyckligaste stunderna i mitt liv. En plats där jag hörde hemma och en grupp människor, som inte bara accepterade mig till fullo, men som tyckte lika mycket om mig som jag tyckte om dem.

Den här skärpan som uppstått, den här tomheten jag känner, har ett lager livslust under sig. För att han inte längre finns, så måste jag leva mer. För att han inte längre finns, så måste jag ta tillvara på varje minut. Han var unik. Precis som alla andra mina vänner är unika.

Mitt hjärta värker, och i den värken finns en nyfunnen respekt för livet, och en nyfunnen önskan att leva till fullo.