Det här är en skönlitterär beskrivning av vad jag drömde inatt. Ewww...
"Tag plats, dörrarna stängs."
Med ett vått "schluck" stängdes dörren bakom mig och Jocke. Första gången på ett köttåg! Förlåt - transportationsmedel med biologiska komponenter, kort sagt, biotåg. Rykten hade gått länge nu om de här köttågen. Maskar kallades de också. SLs snigeltåg.
Jag visste inte så mycket om tågen, det var bara sådant Jocke hade berättat för mig. De är framtagna med DNA från diverse olika djur, de har biologiska istället för mekaniska komponenter här och där och det har skett en del olyckor med tågen. Olyckorna är inget som någon vet så där jättemycket om. Det har varit riktigt tyst på den fronten. Det hade tydligen skett minst en dödsolycka där köttåget hade kört över tio personer, men det var i biomekanikens ungdom. Säkert helt säkert att åka med det här tåget.
En liten skakning gick genom tågkupén, på väg från Årstaberg till Stockholms Södra. Det var inte de gamla vanliga resenärerna som stod och vaggade fram och tillbaka i gångarna här inte. Tåget var bara halvfullt, och det verkade som att stora delar bestod av mycket obekväma damer och herrar som kanske, som vi, faktiskt fått betalt för att åka från ett ställe till ett annat. Ryktena gick ju. Om det där dödsolyckan, om de två tågförarna som blivit lite knäppa av att gå in i tågkupén, om... ja, om en massa grejer faktiskt.
"Nästa Stockholm Södra" sade högtalarna i en lätt uttråkad och monoton stämma, en klassisk SL-förares apati. Det fanns naturligtvis undantag, men de var ganska få. Jocke trodde att de hade läst in talet och spelade upp det vid varje station, men jag tyckte mig höra en viss skillnad i tonläge och röst mellan tågen. Det hade kanske mindre betydelse, men det var något vi kunde prata om och skoja om.
"Är det inte ganska varmt härinne?" Jag började öppna min jacka och försökte fläkta mig med en pamflett som jag hade hittat vid dörrarna.
"Näe, vadå?" Jocke har alltid varit lite av en värmedyrkare. Till skillnad från mig fryser han ganska lätt. Tågets vibrerande rörelser avtog och vi var framme vid perrongen.
"Du... Kolla på väggarna!" Jag hade böjt mig framåt och viskade i Jockes öra.
"Eww!"
"Tur att vi skall av..."
Dörrarna förblev stängda, och längs med väggarna hade en trög vätska börjat rinna. Det luktade surt och illa om den. Som den där stanken man har i näsan när man har kräkts. Tåget rörde sig inte, inte dörrarna heller. Passagerarna som satt på sina platser började bli rastlösa. Jag tryckte på avstigningsknappen. När jag rörde vid den fick jag äckelrysningar. Den var varm! Och pulserade lite lätt.
"Tänk om tåget äter upp oss!"
"Lugn, det är säkert bara... något tekniskt..."
"Titta på fönstren..."
Jag greppade tag i Jockes arm, något som kändes bekant i den plötsliga galenskapen. Fönstren hade immat igen, och började täckas med samma gula vätska som redan börjat lägga sig i pölar på golvet. Jocke tittade upp i taket, som hade närmat sig golvet betydligt sedan sist.
"Tåget äter upp oss!"
"Hyssj! Vill du orsaka panik? Var är nödbromsen?"
Jocke letade reda på nödbromsen som var tillfredsställande stabil i en annars föränderlig tågkupé. Med ett ryck drog han till i handtaget. Det vi förväntade oss var definitivt inte att det skulle gå som en elektrisk stöt genom hela kupén, men det var vad som hände. På ett ögonblick återstod av den hotfulla köttrosa inredningen bara det vi hade sett till att börja med, det vill säga en ganska steril och ny tåginredning, helt i biomaterial.
Fönstren klarnade, och utanför stod nästan hela SLs personalstyrka med kofötter i dörröppningarna och en massa medicinsk utrustning. Dörrarna pyste upp, och ett meddelande påpekade att det var tågets slutstation och att alla borde gå av.
"Med nöje", skratthickade jag åt högtalarna, tog ett stadigt tag om Jockes arm och klev av på den avsevärt svalare perrongen.
SLs biotågssatsning avbröts ganska snart efter det.
