Tolgfors trampar snett

Tydligen har försvarsministern trampat snett i en interpellationsdebatt och använt sig av härskartekniker.

Intressant är att artikeln tillskriver härskarteknikerna till män. Som att inte också kvinnor kan använda dem? Det tycker jag är lite nedlåtande mot männen. Skuldbelägga på det viset.

Det som dock var mest intressant är den lilla sidebar som SvD vanligtvis lägger upp vid väl valda artiklar. Det kanske är så att riksdagen/ politiken fortfarande genomsyras av samma gamla unkna kvinnosyn som genomsyrar... erh... stora delar av samhället?

Andra ministrar som anklagats för härskartekniker:
• Kommunminister Mats Odell (KD)
Har ett nonchalant och arrogant sätt mot kvinnor, skrev Monica Green (S) i ett brev till talmannen 2006.
• Förre finansministern Bosse Ringholm (S)
"Ringholm förlöjligar kvinnor", skrev sju kvinnliga riksdagsledamöter på DN Debatt 2004.
• Förre statsministern Göran Persson (S)
Kritiserades vid flera tillfällen för att inte visa kvinnor i riksdagen tillräcklig respekt. C-ledaren Maud Olofsson har vittnat om "Perssons psykningar", som att han frågat henne: "Har du problem med vikten, Maud?"

Hmm...

Intressant?

Andra bloggare om:
Tolgfors, SvD, härskarteknik

Ajajaj! Nu skall vi sluta spela på grund av händerna!

Förvisso har jag själv i mindre utsträckning drabbats av de åkommor som beskrivs i Aftonbladets artikel.

Första gången handlade det om hudsprickor under naglarna. Soul Calibur-tumme, kallade jag det då. Det kom sig av att jag tryckte för mycket på knappar med högertummen.

Den andra gången var det den mildare varianten Guitar Hero-kramp, som yttrade sig genom att jag fick kramp i lillfingret på vänster hand av att ha försökt spela Bucketheads Jordan på Expert.

Inga av de här åkommorna har lämnat några störres spår, och precis som vi svenskar har tendenser att påpeka så gäller väl samma sak här som på andra ställen.

Lagom är bäst.

Game Over har uttalat sig om eländet och sagt att alla sådana här rön måste tas på allra största allvar. Jag får väl kontra - igen - med att man har ansvar för sina egna handlingar. Spelar man tills man får rejält ont så är man antingen:
 
1. Lätt masochistiskt lagd
2. Rätt dum i huvudet

Alternativ 3 kan vara att man har ont någon annanstans och vill lätta upp den smärtan genom att distrahera sig. Det finns en gammal undersökning som tyder på att brännskadepatienter har fått mindre ont genom att ha något att fokusera på utöver smärtan, en distraktion if you will. Kanske blir det så att datorspel blir reglerat på samma sätt som marijuana? Du får spela, men bara om du har cancer, typ.

Intressant?

Andra bloggare om:
Datorspel, Aftonbladet, skador

Nu blir jag väl hängd...

... men vaffan.

Två Newsmillinlägg som jag sympatiserar med, och ett gammalt från Karl Sigfrid som jag också sympatiserar med.

Edit:Via Mina Moderata Karameller hittade jag ännu ett vettigt inlägg av Sigfrid. Verkar bli en favvomoderat det här. Vettiga åsikter. Nyanserade, vettiga åsikter.

Hela frågan är infekterad och antar allt skarpare kontraster. Antingen är man för eller emot och skyttegravskriget bland bloggare och - framförallt - anonyma kommentatörer som besöker de olika bloggarna, börjar likna Flashback allt mer. Mobbarmentaliteten följer med även i vad som annars hade kunnat förefalla vara sansade debatter. Personangrepp är tillåtet. Halmgubbar flyger både fram och tillbaka. Motståndarsidorna - oavsett vilken sida det gäller - anklagar varandra för att inte förstå vad det egentligen handlar om.

Det som genomsyrar debatten är en total övertygelse om att man själv har helt rätt. "Jag har rätt! Jag är riddaren i blank rustning! Det är MIG ni skall lyssna på!" Det är något slags manligt ideal som får uttryck i debatterna, och en inneboende övertygelse om att man själv är den som är på det "godas" sida. Och i den kampen får man ta till vilka medel som helst. Det lär vi oss ju, både genom väl valda filmer, datorspel och rollspel. I det här fallet blir det ett språk som ofta totalt saknar respekt för den som talat. Klarar man inte av språket, så skall man inte prata. Smäda eller håll käften och bestäm dig för helvete vilken sida du står på, så att motståndarna kan få en tydlig antagonist att attackera oavsett om du pratar eller inte.

För att förtydliga. Jag har inget emot fildelning. Jag anser att upphovsrätt är bra. Jag vet att jag kan få tag på det jag vill ha på laglig väg. Jag har iTunes, Spotify... Dessutom har jag inte bråttom. Jag KAN vänta i ett år på en TV-serie jag tycker om. Framförallt har jag en plånbok, och jag är inte rädd att använda den. Jag tycker att projekt Runeberg är alldeles utmärkt. Ur ett moraliskt perspektiv så avstår jag från att fildela upphovsrättsskyddat material. Jag behöver det nämligen inte. Mitt liv hänger inte på om jag kan tanka hem en film eller lyssna på ett musikstycke NU. Jag tror inte någons liv hänger på det. Status möjligtvis. Jag har dessutom tur. Mitt arbete ger mig tillgång till alla programvaror jag tycker om att jobba med och de jag inte kan använda genom jobbet köper jag själv. Taskigt. Vi finns alltså. Hi-technördarna som betalar för sig utan att fildela upphovsrättsskyddat material. Tji fick "musikindustrin" och tji fick "fildelarna", allt på samma gång. Som att det hela är tydligt uppdelat i två läger...

Så jag skrev en snutt. Apropå polariseringen. Apropå låsta lägen. Apropå att tolka varandras beteenden.

Det var tidig morgon när dörrklockan ringde och förändrade allt. I morgonrock och tofflor öppnade han och utanför stod hon. "Paketleverans!" sade hon hurtigt och höll fram den elektroniska signaturmojippen. "Skriv på här!" Ett stort leende satt klistrat på hennes ansikte.
"Var är pennan... ah... Varför ringde ni inte?" sade han med sin skrovliga morgonstämma och fyllde i sitt namn på underskriftsgrejen.
"Det gjorde vi!" sade hon och grävde fram en kantstött Nokia och drog upp samtalslistan. Hans nummer var högst upp. Tre samtal. Han grymtade något ohörbart och plockade upp den eleganta, slimmade mobilen som stod i bjärt kontrast till budets buckliga monster. Han kollade samtalslistan. Tre missade samtal.
"Varför är ni här så tidigt? Mellan sju och fyra..."

Bomben i paketet valde den sekunden att explodera.

Den tog med sig honom, henne, grannens katt och två barn som lekte på gatan utanför. På den tidsrymden förvandlades Erika Brandt, sommarjobbande juridikstudent och Karl Reuterberg, biträdande åklagare; samt Snövit och barnen Klara och Jesper Björklund till symboler för vad man trodde var terrorkrigets inträdande i den svenska vardagen.

I efterhand var man - man som i de hetsiga rubrikerna i kvällspressen - mest upprörd över barnen och Snövit. Katten. Erika - lovande student, hustru till den sörjande Jenny - fick också sin beskärda del av uppmärksamheten, medan smutsen formligen hopade sig över Karl Reuterberg som i väl valda delar av bloggosfären i hätska eftermälen fick veta att det här var precis vad man som fildelningsmotståndare och beskyddare av polisstaten Sverige hade att vänta sig. Usch och fy.

Världen målades upp i svart och vitt. Ingen av de stridande parterna kunde erkänna att vare sig deras egna eller motståndarens argument i kriget var platta och ensidiga och inte tog hänsyn till att debatten hade fler dimensioner än de som framkom i de skyttegravar man grävt ner sig i. Och nu hade man börjat spränga de i kriget som syntes mest.

Sanningen att säga var det inte en händelse som satte stenen i rullning. Den hade rullat långt tidigare. Men det här var den första incidenten som krävde inte bara heder och ära utan människooffer. Närmare bestämt fyra.

Nästa person att drabbas var den professor i immateriell rätt som anlitats som expert i många fildelningsfrågor. Terroristen var inte bara händig när det gällde bomber, utan även, skulle det visa sig, då det handlade om att koka ihop diverse gifter och bakteriebrygder. Professor Immanuel Svensson (så döpt av välmenande föräldrar med namen Kant som förebild) avled av mjältbrand. En särdeles hätsk och aggressiv variant av sjukdomen var det också.

Fingrar började efter professorns frånfälle peka i alla möjliga riktningar. Förespråkare gav sig på motståndare och invektiven haglade längs både bredbandskablar och tryckta medier. Man ville ha någon man kunde peka ut som entydigt skyldig. Man ville ha en ondska att hänga ut.

Gammelmedia gick i bräschen mot bloggosfären, och konspirationsteorierna flög fram och tillbaka mellan lägren. Förespråkarna sade sig veta att en motståndare låg bakom attackerna, medan motståndarna påpekade att det bara varit motståndare som hittills fått sätta livet till, och då ofta med den oemotståndeliga slutklämmen "tänk på barnen!", i det här fallet Jesper och Klara.

"Information skall vara fri!"
"Upphovsmän skall få betalt för utfört arbete!"

Den stora slutgiltga sammandrabbningen skedde utanför riksdagshuset, där två demonstrationståg möttes för att göra upp. Slagsmål bröt ut. Polisen ingrep. Bloggosfären var avsevärt dämpad flera dagar efteråt, liksom kvällspressen. Förmodligen för att protagonister och antagonister satt i säkert förvar i häktet. Långt ifrån uppkopplingar.

Terrordåden - de fiktiva terrordåden - visade sig vara kopplade till ett helt annat sammanhang. Professorn och juridikstudenten hade haft en affär, och den ilskna hustrun till studenten bestämde sig för att ta sin fru och hennes älskare av daga. Hur hon lyckades? Hon hittade informationen på internet...

Zombies på besök

Inatt hälsade de på igen. Zombiesarna.

Jag försökte driva bort dem genom att tänka mig vad som skulle kunna vara det värsta som kunde hända. De åt upp mig. Och jag blev en av dem.

Vad känner en zombie?

Är det bara hunger som rör sig bakom de uttorkade geleglober som kallas ögon? Är det bara en önskan att förtära som finns där, eller finns det något mer, något starkare? Överlevnad? Men hur kan ett lik känna? När vår hjärna har släckt ner för sista gången, vad finns kvar?

Oxymoron?

Jonas Leijonhuvud säger i sin medieblogg att Ordfront snodde The Pirate Bays logga till boken Piraterna av Sam Sundberg och en tjomme till som jag glömt namnet på.

Enligt uppgift blev Peter Sunde sur på det och kallade tilltaget fantasilöst och tråkigt. Hmm...

Ingen mer Tom Barnaby!

Jag läste till min stora sorg att John Nettles lämnar "Morden i Midsomer". Förvisso efter 14:e säsongen, men ändå. Utan Barnaby... vad gör vi då?

Serien skall tydligen fortsätta utan Nettles, men som sagt, ingen Barnaby, inget riktigt Midsomer.

Jag har alltid hyst en viss fascination för mordmysterier som utspelar sig i små orter. Det tycks mig som att det inte finns någon som går säker. Midsomer är uppe i över 200 avsnitt, och det innebär mer än 200 mord. Förmodligen mer eftersom de med jämna mellanrum lyckas polera av mer än en person i varje avsnitt.

Ibland undrar jag om det inte ligger en konspiration bakom? Precis som jag ibland undrar varför alla bara dog runt Angela Landsburys Jessica Fletcher. Det kanske var HON som dödade alla och var särledes skicklig på att peka ut andra? Vilket påminner mig om Clue...



Eller kanske sammanfattat, så här:



Har jag sagt att jag älskar Tim Curry?

Intressant?

Andra bloggare om:
Murder in Midsomer, Tom Barnaby, Tim Curry, Clue, Mordmysterier

Det är...

...mycket nu

Men det blir bättre. En stor hög av det där mycket har jag betat av idag, och jag hoppas kunna beta av en stor del av det andra som det är mycket av imorgon och på fredag. Och lördag och söndag, om jag inte är snäll. Eller arbetssam kanske.

Jag borde ha en stor dos reggae tror jag. Utan majan kanske.

Nåväl. Som alltid är Eeyor en enorm hjälp. Eeeyor är anledningen till att jag fortfarande kan andas. Lev länge Eeeyor!

Konstfack ställer upp på sina studenter

Inte helt oväntat så drar konstfacks lärare samma slutsatser som jag har gjort i fallet som handlar om Anna Odells upprörande beteende (upprörande, som i att det upprörde en hel del människor när det hände) när hon lät sig omhändertas av psykvården för ett par veckor sedan som en del i ett pågående konstverk.

Det går att diskutera det här från många olika vinklar, och precis som många andra så ifrågasätter jag om det är etiskt riktigt att lura psykvårdare på det här sättet, samtidigt som jag förstår att Anna Odell måste få lov att slutföra sitt konstverk innan det går att utvärdera det på en god grund. Det är först när Odell har sitt färdiga resultat att presentera för omvärlden som vi verkligen vet om det var ett grepp hon var berättigad att ta till i sitt konstutövande.

Därför ser jag det som mycket positivt att Konstfacks lärare ställer upp för Odell nu när det blåser omkring henne, och jag hoppas - både för Konstfacks och Odells skull att Odells konstverk håller måttet, något som även artikeln i DN påpekar.

Personligen är jag inte lika redo att uttala mig om konstlärarnas eventuella "fnoskighet" som andra bloggare tenderar att göra. Det är tyvärr en av nackdelarna med att arbeta med konstnärliga ämnen. Det är lätt att utmåla de som gör det som fnoskiga pretton som är världsfrånvända och går på bidrag eftersom de inte kan skaffa sig ett riktigt jobb.

Tyvärr är det få som inser att även konst kräver ett visst mått av skicklighet, konsekvens, kunskap och vetenskap för att faktiskt nå fram till betraktaren. Men konst är inte riktigt lika accepterat av omvärlden som affärer. Förutsatt att man inte tjänar multum förstås. "Lyckas".Då blir man å andra sidan inte accepterad inom konstvärlden. Se på Bengt Elde. Han har lyckats tjäna pengar på det han gör. Då är det inte bra längre. Det är en fin linje att hålla sig mellan kommersialism och konst. Men det här är ett sidetrack.

Låt Odell vara i fred. Låt henne göra färdigt sitt konstverk. Gör en bedämning EFTER att hon har presenterat det, och sluta uttala er om hennes eventuella fnoskighet eller oetiska beteende tills dess. Om det hon gör är dåligt - well, knock yourselves out...

Intressant?

Andra bloggare om:
Konstfack, konst, Anna Odell, moralister

Come on! Act like a man!

Hanne Kjöller pratar i DN idag om Patriarker på is, och om hur "allmänheten" för det mesta bara avser den manliga delen av mänskligheten. Bloggen GenusNytt tycker att det här är dåligt skrivet. Lebensraum har negativa konnotationer, och enligt GenusNytt så är det ett ord som för tankarna till "det värsta", och påpekar sedan något som bekräftar hela Kjöllers debattartikel.

”Patriarkatet i blixtbelysning”, skriver Kjöller om de ”medelålders männens” hockeyövningar med sina söner. ”Mannen som norm, kvinnan som avvikelse”, skriver hon också. Det framgår inte på vilket sätt de medelålders kvinnorna hindras från att öva hockey med sina döttrar.

Kjöller föreslår också precis samma åtgärd som GenusNytt, dvs att dela av halva planen. Så egentligen är de ju överens om åtgärderna, det är bara det att de har olika ingångar på det hela.

För min del är GenusNytts kommentar om att kvinnor ju får röra sig lika fritt på isen som pojkarna - om de rättar sig efter pojkarnas regler - ganska talande. Oops, liksom.

Det här är alltså utgångspunkten för dagens bloginlägg. Det är nämligen så att det här resonemanget förekommer på så många olika ställen att jag bara blir trött. Snusmumriken och jag hade en diskussion imorse om Piratpartiets diskussionsforum (som det i sanningens namn skall sägas att jag inte har läst - my bad - men jag fick lite refererat). Så här sade Snusmumriken om den debatt som förts (och nu citerar jag honom utan att ha rätt att göra det egentligen):

satt och försökte följa med i en "genus är blaha"-debatt om Piratpartiet. Tydligen är PP det enda parti som inte har några som helst problem med normer - trots att normen är traditionellt manlig. Vilket förklaras med "men PP:s grund vilar ju på hackerkulturen och där finns det ju också tjejer"

Hackerkulturen är också en extremt mansdominerad miljö. Här har vi också ett exempel på "act like a man", så får du som kvinna vara med.

Samma sak gäller inom datorspelskulturen - som för övrigt har mycket gemensamt med hackerkulturen - du får gärna vara stark och kicka butt, så länge du inte har något emot att ha en snygg butt, och bete dig som en man. I rollspelskulturen - också en extremt mansdominerad kultur - så gäller samma regler. Michelle Nephew skriver i "Gaming as Culture" att rollspel ofta är bärare av extremt misogynistiska värderingar, och trots att de här värderingarna inte alls behöver finnas med i spelen så petas de in i alla fall, med förevändningen att det skall vara "historiskt korrekt", eller på andra sätt stämma med ursprungsmaterialet. Lustigt är också att ursprungsmaterialet ofta är otroligt misogynistiskt. Vare sig H.P. Lovecraft eller Robert E. Howard, eller för den delen Tolkien var särskilt positivt inställda till kvinnor. Näe, kvinnor är läskiga om de beter sig som sig själva.

Därför är det enda sättet för kvinnor att få vara med på isen att grabba tag i en klubba och börja hacka på samma sätt som grabbarna.

When you vote, you are exercising political authority, you're using force. And force my friends is violence. The supreme authority from which all other authorities are derived.

Jean Rasczak, Starship Troopers

Intressant?

Andra bloggare om:
DN, Hanne Kjöller, feminism, spel, rollspel, patriarkatet

Männen dominerar...

...även bland homosarna. I alla fall om vi skall tro Gaygalan.

Lustigt det där, hur världen alltid snurrar runt männen och deras prestationer.

My own, my preciousssss

Jag har utvecklat en faiblesse (fäbless, kanske, i svenskifierad tappning) för Phantom of the Opera. Igen, får jag väl påstå då, eftersom jag satt rätt fast i både Michael Crawfords och Mikael Samuelssons tolkningar av fantomen himself när det begav sig.

Sicken en egentligen. En man som begår mord för att få vara med sin enda kärlek och som hellre fängslar henne än låter någon annan få henne. Vilken urtypisk man. Liksom.

Till min stora förvåning och munterhet har Gerard Butler gjort fantomen han med. Utan att kunna sjunga. Men han gör en passabel spöklighet i "Past the Point of No Return" som jag nyligen insåg var otroligt snuskig. (jag har inte lyssnat på Phantom sedan...erh... jag var typ... 17? Och jag är rätt oskyldig, egentligen.) I ett ord "USCH!" som mormor skulle säga. Fans mormor, alltså. Min mormor tror jag bara log och njöt av musiken när vi var och såg den.



Lite skillnad från den butige spartanen herr Butler spelar i 300.



Huga.

Dags att jobba lite, måhända.

EDIT:
Apropå snuskigt. Och musikaler.