Nackdelen med att alltid ställa upp, alltid vara där, alltid ha svar på frågor, är att "folk" förr eller senare ser mig (enbart?) som en resurs.
Hur många gånger jag har blivit kallad uppslagsverk vet jag inte. Och nej, egentligen har jag inget emot att bli frågad vad jag tror och tycker, särskilt inte om det handlar om människor som känner mig, det är liksom helt okej. Men när folk jag ALDRIG pratar med i vanliga fall skickar MSN eller mail och frågar "hur gör man för att...", "har du några kontakter inom...", "kan du ge mig dokumentmallar på..." och så vidare så förväntas det på något sätt att jag skall vara där och bara kräkas ur mig svar och material som det har tagit mig åtskilliga timmar att kompilera på egen hand. Eller ännu mer irriterande - kommer att ta flera timmar att sätta ihop till den här personen som tar mig till nåder och pratar med mig under fem minuter, frågar hur jag mår, vad jag gör och sedan släpper "kravbomben" på mig.
Jag vet, det låter oerhört gnälligt. Visst borde jag uppskatta att bli tillfrågad? Visst borde jag tycka att det är kul att någon vill ha mina råd i sammanhanget?
Det vore det kanske, om det var en tvåvägskommunikation. Men i många fall handlar det bara om vad andra vill ha av mig, inte vilket utbyte vi kan ha av varandra.
Söndagsgnäll? You bet.
Intressant?
Sunday, March 7, 2010
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
ojojoj vad jag känner igen mig i det där. Jäklar i min lilla låda. Det har hänt flera gånger att jag velat fråga om jag är nån slags "service-enhet" eller nåt. Mkt frustrerande. Men, som du även indikerar, man ska ju liksom inte vara gnällig...
Näe, man skall ju inte vara det. Jag undrar vad som händer om jag säger nej? Misstänker en kortvarig frihetskänsla, översköljd av en enorm skuldvåg som gör att jag ändå gör det jag blivit bedd om och är skamsen efteråt. You just can't win...
Post a Comment