Steal this film gör mig förbannad

Men det är inte på grund av de värderingar - som jag till viss del delar, till andra delar inte delar - som framförs i filmen.

Det jag blir förbannad på är den totala bristen på kvinnor i "expertpositioner" i filmen. Det finns med fyra tjejer all in all, om man inte räknar berättarrösten. De fyra tjejerna är intervjuoffer man har hittat på stan. De står fnissande och berättar att de piratkopierar.

Nu går inte "Steal this film" att embedda (HAH!) från Babelgum - där jag såg den, så jag länkar istället.

Vad fan är det för jävla film? Är det inte meningen att den skall belysa nya sätt att kommunicera på, en ny empowerment-attityd till gemene (HAH!) man? Hur kommer det sig då att kreativitet och produktivitet, kunskap och passion förmedlas som ett uteslutande manligt område? Experterna är män. Producenterna är män. Kvinnorna är konsumenter. Känns det igen?

Jag blir så jävla förbannad över den här totala bristen på respekt för att tjejer också kan vara en del av ett kreativt internetlandskap. Näe, säger ni med filmen. Tjejer är konsumenter, passiva och glada över att låta sig matas med vad som än faller från männens honungsdroppande fingrar. Kvinnor, säger filmen, är bara med som support. Kvinnor är egentligen inte intresserade och kan absolut inget om fildelning. Vet ni vad den säger utöver det? På internet finns bara män, och det är bara män som får ta del av informationsrevolutionen.

Ta del av det här: Steal this film är en skitfilm. Inte på grund av det explicita meddelandet, utan på grund av det implicita meddelandet den skickar.

Moral Kombat som jag såg tidigare idag på Babelgum är inte särskilt mycket bättre den. Förutom att den har två kvinnor med i expertroller. Slutsatsen är att vi inte finns. Well. Jag postar om en slashvid här för att ni (män) skall fatta hur det där med remix verkligen skall gå till.



Av t. jonesy och killa som vad jag vet är brudar bägge två. Eller så kan man läsa den här artikeln.

*grr*

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kreativitet, steal this film, kvinnosyn, feminism

Stream of consciousness

Det här skrev jag på väg hem från jobbet en dag.

Buga dig för pöbeln, den ohejdbara massans vrålande ursinne. Du kan inte fly den och ditt liv som du levt i din egen kammare är för evigt försvunnet i den våg av vrålande varelser som i vredesmod kastar sig över dig och sliter, sliter, river dig i stycken som en illa sydd trasdocka.

Den vällande horden som berättar för dig "så här skall du se ut", "det här är dina ord", "det här är din lott, ditt liv, kliv inte utanför de strikt dragna gränserna. Vi äter dig levande, vi äter ditt hjärta, ditt brinnande hjärta. Offrar det på normalitetens altare. Vi bryr oss inte om din unika natur, nej, det är just din unika natur vi vill abortera. Vi bryr oss inte om ditt brinnande hjärta. Nej, ditt brinnande hjärta är den eld som måste släckas, den flamma vi avundas och vill släcka, som en våreld i piskande regn. Vi ångar av avund när vi kastar oss mot dig. Vi ångar av avund och stiger som dimma i det korta ögonblick vi fick kontakt, burna av ditt raseri."

Och du värjer dig, du brinner hetare men ditt ord är bara så starkt, som din flamma, och för varje våg, varje anstormning förlorar du en del av ditt jag. Tills den sista vågen. Den sista anstormningen, när du tagit din plats i massan. När du blivit en av dem.

Buga dig för pöbeln.

Okej det där med försynt förkylning...

... glöm att jag sade något. Det blev en giganorm totaldäckande förkylning istället. Jag var på fötterna först igår.

Skräp.

Jag har inte råd att vara sjuk.

Verkligen inte råd att vara sjuk. Det finns liksom inga marginaler för det i ekonomin. Come to think of it, det finns inga marginaler för något inom min ekonomi :P.

Curses.

Små försynta tantförkylningar

Det finns ett släkte förkylningar som jag allt som oftast drabbas av. Det är de där små försynta förkylningarna som försiktigt knackar på dörren, bjuder lymfkörtlarna på kakor och hötter med paraplyet mot t-cellerna.

Ni vet, de där förkylningarna som liksom kommer på besök, kittlar lite i halsen, får näsan att börja rinna, och sedan aldrig går sin väg. Eller i alla fall inte förrän den sedan länge har missförstått hintarna om att:

1. Kaffet är slut


2. Ja, jag har på mig morgonrock och pyamas. Jag tänkte sova nu.


3. Ja, jag fick se bilderna på barnbarnen


4. förra gången också


5. Nej, jag har inget kaffe alls kvar


6. Jo, kakorna var goda, men jag orkar inte mer, jag lovar


7. Teet är också slut


8. Snälla du, jag måste duscha och gå till jobbet


9. Nej, det finns fortfarande inget kaffe


10. ... och affären öppnar inte förrän tio

Det är en sådan försynt liten tantförkylning jag har haft på besök sedan i fredags eftermiddag. Den började lite försiktigt med hosta. Sedan lade den på en snorig näsa. Nu är den ute och kittlar i halsen, förmodligen spelar den boule med t-cellerna och har lurat lymfocyterna att lära sig sticka.

Och kaffet har sedan länge tagit slut.

Linda Skugge och Malin Wollin fatsplainar...

... så det står härliga till.

Malin Wollin - aka fotbollsfrun (redan där får jag hindra mina inre fördomskryp från att komma fram och hojta "hur kan man vara gift med en fotboll!?) skriver i en krönika i aftonbladet i relation till den anmälan som kommit in till reklamombudsmannen gällande B'Chics reklam för större storlekar. Till saken hör så klart att B'Chic är en klädeskedja som vänder sig till personer som drar storlek 42 - 52. Det är liiite svårt att visa de kläderna med storlek 0 modeller. Som är den vanliga uppsättningen catwalkers.

Det här ser alltså Malin Wollin, ivrigt påhejad av Linda Skugge (hej Linda, Vulkan funkar fortfarande inte på ett bra sätt för oss som vill publicera), som en anledning att ta bladet från munnen och säga att "vi skall sluta dalta med överviktiga personer". Aha. Det är alltså det det handlar om när överviktiga får sämre sjukvård - för att de väger för mycket? Det är det det handlar om när flygbolagen inför tvång på att köpa två flygbiljetter istället för en när en person inte kan klämma sig ner i en flygstol med armstödet nedfällt? Det är det det handlar om när folk fnyser åt mig på tunnelbanan, värderar mig med blicken och låter mig veta att jag inte duger att jag borde skämmas.

Jag tror inte att någon som är fet vill vara fet.
Inuti varje tjock kvinna finns en normalviktig tjej som vill komma ut.

Vet du vad, Wollin? Det är sura tanter som du som värderar mig med blicken, som får mig att må dåligt, som får mig att helst vilja försvinna från jordens yta. Men det beror inte på att jag mår dåligt som överviktig. Jag yogar, jag promenerar - tidigare tränade jag fem dagar i veckan, cyklade hur långt som helst varje dag - men går inte ner i storlek nämnvärt för det. Min sambo å andra sidan måste gå på en rejält stadig diet för att överhuvudtaget öka ett gram, och om han gör det så rinner det lika fort av honom om han exempelvis skulle råka röra på sig.

Det är personer som du som får mig att må dåligt. Det är dina insiktslösa kommentarer, ditt fatsplaining, som gör att jag mår dåligt. Du och Skugge.

Tack gode gud för Julia Skott, Hälsa är mer än en siffra och The Nostalchic.

Intressant?

Andra bloggare om:
Linda Skugge, Malin Wollin, fatsplaining