Stream of consciousness

Det här skrev jag på väg hem från jobbet en dag.

Buga dig för pöbeln, den ohejdbara massans vrålande ursinne. Du kan inte fly den och ditt liv som du levt i din egen kammare är för evigt försvunnet i den våg av vrålande varelser som i vredesmod kastar sig över dig och sliter, sliter, river dig i stycken som en illa sydd trasdocka.

Den vällande horden som berättar för dig "så här skall du se ut", "det här är dina ord", "det här är din lott, ditt liv, kliv inte utanför de strikt dragna gränserna. Vi äter dig levande, vi äter ditt hjärta, ditt brinnande hjärta. Offrar det på normalitetens altare. Vi bryr oss inte om din unika natur, nej, det är just din unika natur vi vill abortera. Vi bryr oss inte om ditt brinnande hjärta. Nej, ditt brinnande hjärta är den eld som måste släckas, den flamma vi avundas och vill släcka, som en våreld i piskande regn. Vi ångar av avund när vi kastar oss mot dig. Vi ångar av avund och stiger som dimma i det korta ögonblick vi fick kontakt, burna av ditt raseri."

Och du värjer dig, du brinner hetare men ditt ord är bara så starkt, som din flamma, och för varje våg, varje anstormning förlorar du en del av ditt jag. Tills den sista vågen. Den sista anstormningen, när du tagit din plats i massan. När du blivit en av dem.

Buga dig för pöbeln.