Små försynta tantförkylningar

Det finns ett släkte förkylningar som jag allt som oftast drabbas av. Det är de där små försynta förkylningarna som försiktigt knackar på dörren, bjuder lymfkörtlarna på kakor och hötter med paraplyet mot t-cellerna.

Ni vet, de där förkylningarna som liksom kommer på besök, kittlar lite i halsen, får näsan att börja rinna, och sedan aldrig går sin väg. Eller i alla fall inte förrän den sedan länge har missförstått hintarna om att:

1. Kaffet är slut


2. Ja, jag har på mig morgonrock och pyamas. Jag tänkte sova nu.


3. Ja, jag fick se bilderna på barnbarnen


4. förra gången också


5. Nej, jag har inget kaffe alls kvar


6. Jo, kakorna var goda, men jag orkar inte mer, jag lovar


7. Teet är också slut


8. Snälla du, jag måste duscha och gå till jobbet


9. Nej, det finns fortfarande inget kaffe


10. ... och affären öppnar inte förrän tio

Det är en sådan försynt liten tantförkylning jag har haft på besök sedan i fredags eftermiddag. Den började lite försiktigt med hosta. Sedan lade den på en snorig näsa. Nu är den ute och kittlar i halsen, förmodligen spelar den boule med t-cellerna och har lurat lymfocyterna att lära sig sticka.

Och kaffet har sedan länge tagit slut.