Piercing

Det finns något tröttande i att ständigt behöva försvara sig ur ett underläge, att bevisa, både för sig själv och andra att de öronbedövande rösterna som berättar att "du duger inte" har fel. Det värsta är att jag ofta håller med dem.

Jag har under en mycket lång period av mitt liv känt att jag inte är bra nog, oavsett vad jag gör. Så jag har utvecklat en skyddsstrategi. Delar av den innebär att jag håller mig för mig själv. Delar av den innebär att jag inte rättar mig efter rådande skönhetsnormer. Delar av den innebär att jag tar avstånd från mig själv.

Jag köpte nyss piercingsmycken. Jag vill berätta om mina piercings, för de är en del av min skyddsstrategi. När jag bodde i Malmö var jag tillsammans med en man som gjorde mig mycket illa. Mycket mycket illa, till och med. Han misshandlade mig psykiskt i två år, utsatte mig för sexuella övergrepp och i det närmaste våldtog mig. Jag tror inte att han var medveten om det själv. Jag var knappt medveten om det, sade mig att det var så här kärlek såg ut. Att det var okej att göra saker med mig jag inte ville, att säga åt mig, du är inte god nog för något bättre.. Det resulterade i sex års celibat och sex års långsam återhämtning. En del av den återhämtningen bestod i mina piercings. Jag har alltid haft många hål i öronen. Nu började jag göra hål i ögonbrynet, näsvingen och så vidare. Jag har dem kvar. En labrét, en septum och en i tungan. Näsvingen och ögonbrynet läkte dåligt och jag tog ur dem. De övriga har aldrig varit något problem. 

De är mitt kamouflage. Min skyddsfärg, tillsammans med mina håriga ben, enorma tröjor och slafsigt uppsatta hår. De är vad jag skyddar mig med. 

Blicken fylld av avsmak inför min personliga uppenbarelse som allt som oftast drabbar mig, på tunnelbanan, på pågatåget, på bussar eller på promenad, i butiker och andra ställen, kan jag deflektera. Jag kan säga till mig själv att det är mina yttre attribut som framkallar avsmak och inte det som jag lever med och som jag över åren fått berättat för mig på olika sätt - att min kropp är ful och motbjudande. 

Det är en process som alltid funnits där. De bekymrade blickarna hemifrån. Familjen som suckar lite över min stora kroppshydda. Den tillintetgörande kommentaren om att mina bröst behövde plastikkirurgi när jag var i tonåren och min kropp växte ohejdat. Min farmor som konstant berömde min bror, men aldrig sade ett ord om mig. Att jag, genom att vara yngst, också alltid förutsattes vara dum. Skratten när jag gjorde fel, och de nedlåtande kommentarerna om att jag nog inte förstod vad jag pratade om från de vuxna runtomkring.

Det hela späddes på med min första pojkvän som bekände att hans vänner inte ville att han skulle vara med mig, för jag var så tjock. Min Malmöpojkvän som sade att ingen annan någonsin skulle vilja vara ihop med mig, att jag var för tjock, att jag borde gå ner i vikt, att jag inte dög som jag var, som utsatte mig för förhör för att ge mig dåligt självförtoende.

Allt det kunde jag deflektera med mina piercings, mina orakade ben och min slafsiga frisyr. När jag gjorde min första piercing tyckte jag nämligen att piercings var fula. Numera gör jag det inte, men då var de ett straff, både smärtsamt och förfulande. Jag förtjänade att vara lika ful som jag kände mig, och tro mig när jag säger att den känslan var gränslös. Är gränslös.

Jag har fortfarande svårt för beröring. Jag intalar mig att jag känns äcklig att ta på. Jag tycker illa om att bli smekt någonstans utom på huvudet, där är jag i alla fall inte fet.

Den här avsmaken för min egen kropp är jobbig att leva med. Skräcken och paniken när kläderna jag slitit ut fullständigt går sönder och jag måste köpa nya är obeskrivlig. Obehaget över att behöva gå till doktorn. Skulden, skammen och avsmaken är total. Jag ser mig aldrig i spegeln. Jag hatar att vara med på kort. Jag är ett monster inombords. Men det syns inte utanpå, utom i mina piercings, som ibland känns som det enda som är sant med mig.