Missade fredagen...

Jag har varit iväg och flummat runt på stan ett tag i fredags och när jag kom hem glömde jag blogga. Jag är en DÅLIG människa. Eller kanske bara lite glömsk?

Till skillnad från mina älskade syskon (som jag är oerhört stolt över btw) så spelar jag inte golf, eftersom jag inte är så intresserad av en sport man inte kan använda i verkliga livet. Möjligtvis kan man knäcka smalbenet på en inbottstjuv med en järn-nia, men det ligger inte för mig att sova med järnimplement i sängen. Jag föredrar en "sport" som kan användas till något. Givet att min aikido i dagsläget enbart kan komma till nytta när jag ramlar omkull, men det är åtminstone något, med tanke på rullgrus och isfläckar som förföljt mig sedan vintern släppt sitt grepp om landet.

Jag skall arbeta på min spelvision idag. Och göra klistermärken. Jag hittade nämligen en fantastiskt rolig mackapär på Panduro i fredags. En klistermärkesmojäng som man stoppar in helt oklistriga föremål i. Och så vevar man. Och på andra sidan kommer samma föremål ut, men nu med en härlig baksida av klägg som fäster på allt! Livet är underbart ibland.

Än så länge är det ett par serierutor som fått sätta livet till i min klisteriver.

För den oinvigde läsaren är dylika prylar sådant som får mitt hjärta att slå fortare av glädje. I mitt hus finns det otaliga intressanta föremål. En spiralbindningsmojäng, en lamineringsapparat, en scanner, en skrivare, en skärmatta och otaliga vassa knivar. Det finns även en hel låda full med olika sorters papper, inklusive papyrus som var SVINDYRT och som jag aldrig har använt. Det finns bladguld, schellack, markers, lim av olika slag, inklusive pärllim som luktar superäckligt, men klistrar ihop vad som helst. Det finns hammare, plattjärn, slipmaskin, borrmaskin, skruvstycken av olika storlekar och format, blåslampor, silverlera, sågar av olika kaliber, saxar, tänger... Kort sagt vad man än behöver i det dagliga livet. Om man är jag.

Lägg till det en hylla smockfull med faktaböcker, två med rollspel och tre med pocketböcker, så ger det en ganska god bild av vad jag är för en tomte egentligen. Fast den här tomten skall nu gå och sätta sig i köket, dra en Burn till och skriva klart det jag kom på alldeles nyss.

Det finns inget...

...att göra just nu. Jag väntar på att folk skall svara på saker. Det är som att valla kattungar, utan att veta vart de är.

Jag får ta ett ryck imorgon och strukturera upp saker och ting. Och träna. Vi har blivit uppflyttade till de vanliga grupperna nu, och det betyder tre timmar på måndag och onsdag och två på fredag. Whee!

För mig som inte kan koncentrera sig ens i tre minuter för tillfället är det en bra övning.

Jag mår inget vidare. Just nu skall tilläggas. Imorgon kanske jag mår jättebra igen. Det är det som är problemet med bloggar. Och känslor. Det jag känner nu, det läser du senare och förväntar dig att jag skall känna fortfarande, eftersom du nyss läste det, inte sant. Men det funkar inte så.

Jag hatar när folk förutsätter att man är på samma ställe, eller förutsätter överhuvudtaget. Det GÅR inte att läsa en människas känslor genom att glo på ett blogginlägg...De är föråldrade. Fatta!

Okej, nu har jag spårat ur nog för idag. Jag är på dåligt humör och är irriterad på saker jag kanske inte borde vara irriterad på, menajg har dåligt samvete och det får mig att bli förvirrad. Nu skall jag sova och drömma om att flyga som Brandon Routh i "Superman Returns".

T.K.K.

Jag är så förbannad! Jag är så arg på en medarbetare att det går inte att beskriva. Så jag låter Thåström göra det istället.

"Varje gång du öppnar käften
och visar dina tänder
Tror folk du ler
Varje gång du öppnar käften
Kunde ingentin vara mycket mera fel

Inget är på riktigt
Inget är på riktigt
eller hur?

Varje gång du öppnar käften
Är det som att se en dålig film man sett förut
Och varje gång får den där filmen bara sämre och sämre slut

Man undrar hur du orkar
Man undrar hur det kunnat bli så här
så här

Inget är på riktigt
Inget är på riktigt

Inget är på riktigt
och ingenting är viktigt
utom...ingenting

Varje gång du öppnar käften
Sprids en stank över stan
Varje gång du öppnar käften
är det som att stirra ner i en kloak

Man tycker lite synd om dig
för vem skall orka bry sig
till slut
till slut
till slut"

Så, nu har jag avreagerat mig tillräckligt. Fick även reda på att en arbetskamrat jag tycker mycket om skall sluta... Det är tråkigt... Men å andra sidan har jag sökt till varenda företag som kan tänkas vilja ha mig. Problemet är väl att jag är för splittrad för spelbranschen. Jag har dessutom alldeles för få AAA titlar i bagaget. Nåväl. Jag laborerar vidare på min engelska blogg och ser om jag kan komma någonstans på mina idéer.

Ibland undrar jag om jag inte hade haft det lättare om jag inte hade ställt så höga krav på livet. Men jag kan inte sitta still och bara låta saker och ting gå förbi...

Jag fick i alla fall reda på att jag får åka på Nordic Game Conference i Maj. Det skall bli skönt. Och det skall bli härligt att få lov att hänga med Babsi igen. Niklas skulle också vara där, så det lär inte saknas folk att umgås med. Och Lova och Seb måste jag ju bara träffa. Och Roger. Jag får nog åka ner helgen innan och umgås med folk. Maj. I Malmö. Ljuvligt.

Jag väntar på att gå till Aikidon, och jag hoppas att det är något idag. Jag missade måndagen på grund av handleden. Och på fredag vet jag inte om jag vågar gå... Tänk om det går sönder något igen... Ajajaj... Äsch. Man lär så länge man lever. Måste våga lite. Och yoga lite också kanske.

Fru Gårman?

Jag läser i dagens nätupplaga av DN att min gamla hemkommun Mariestad vill ha Fru Gårman skyltar.

Det är väl första gången jag har känt riktig stolthet över att ha vuxit upp i denna mycket vackra, men ganska tråkiga, stad. Eller så kanske jag bara har vuxit ur den, jag vet inte.

I vilket fall som helst går begäran ut på att ersätta gamla Herr Gårman-skyltar till Fru Gårman. Jag tycker det är ett trevligt initiativ. Fler borde tänka på det viset. Det är i det lilla man kan förändra, och det här är sannerligen litet, men synligt nog.

Pratade lite med Mathias som jag jobbade på UDS med. Han jobbar på Avalanche nu som lead tools programmer. En av de arbetskamrater från UDS-tiden som jag absolut inte har något emot att jobba med igen. Han tyckte i vilket fall som helst att jag skulle börja på Avalanche. Vi får väl se hur det faller sig. Det vore inte helt fel. De sitter bra till i Stockholm (på Söder) och det verkar vara ett trevligt gäng människor.

Jag sitter och skriver på lite spelidéer men de hamnar på min engelska blogg för det mesta. Det är kackerlackor - som jag nog skrev om här - visitkorts FPS och Eye Toy Yoga. Vi får väl se vad det kan bli av det. Det är i vilket fall skönt att slippa tänka "gammalt".

Det var bra att få läsa den där artikeln av Alessandro. Det gav mig lite energi och tankekraft. Nu är det bara att ta sig vidare.

Dagens mysord: Pensionärskuvös - Inglasad balkong

Dagens mysmusik: Fake Palindromes från Andrew Birds "The Mysterious Production of Eggs"

Texten är ljuvlig och får mig att studsa.

My dewy-eyed bride what has tried
swapping your blood with formaldehyde?
Monsters?
Whiskey-plied voices cried fratricide!
Jesus don't you know that you coulda died
with the monsters what talk
monsters what walk the earth
she's got red lipstick
and a bright pair of shoes
knee high socks
what to cover a bruise
she's got an old death kit
she's been meaning to use
blood in her eyes in her eyes for you
she's got blood in her eyes for you
certain fads, stripes and plaids singles ads
run you hot and cold like a rheostat I mean a thermostat
so you bite on a towel
hope it won't hurt too bad
she says I like long walks and sci-fi movies
you're six foot tall and east coast bred
some lonely night we can get together
and I'm gonna tie your wrists with leather
and drill a tiny hole into your head

Litteraturknarkare!

Jag läste nyss en recension i SvD av "What Good Are the Arts?" och det är en bok jag måste kasta mig över, eftersom det verkar som att jag och författaren John Carey har mycket gemensamt när det gäller konstuppfattning. En av mina åsikter är nämligen att konsten tillhör alla. Och det säger jag inte som en av de oborstade plebejerna som inte kan skilja hötorgskonst från Picasso. Jag har en konstutbildning, men det enda den åstadkom - förutom ett uppskattande av rena linjer och skandinavisk design - var att jag blev nedslagen av den elitism som förekommer i konstkretsar. Faktum är att den typen av elitism inte är isolerad till konstkretsar. Alla subkulturer med någon slags hierarkisk ordning har samma tendenser. Man skall känna till en viss typ av musik, en viss typ av spel, man skall ha gjort det och det och vara engagerad i allt möjligt för att få högsta möjliga betyg och vara någon "att räkna med". Den inställningen tröttar ut mig. Och den begränsar oss som människor.

Är det inte bättre att utan måsten och tvång upptäcka världen med nya ögon varje dag och ta in allt som gör dig till en bättre människa, oavsett om det anses vara bra eller dålig kultur?

I vilket fall så skall Carey enligt artikelns författare jämställa litteratur med knark. Han kan ha rätt i mitt fall. Jag läser minst en bok i veckan. Känns det som. Och jag kan inte vara utan böcker. Har jag ingen ny bok hemma läser jag om en gammal.

Det är kärlek i böcker, och jag älskar dem. Jag köpte en diktsamling av T.S. Eliot i fredags och älskar hans språk högt. Se... det är som att knarka ner sig. Fast det är mer allmänbildande och man behöver inte läggas in på rehab lika ofta.

Smink och foton

Jag har lekt fotomodell för Jenny idag. Det var trevligt att komma ut lite och röra på sig även på helgen, annars hade jag väl grubblat ihjäl mig. Nu kliar dock mitt ansikte som besatt, så jag har tvättat mig. Och ser ut som en panda.

Nåväl. Nu skall jag inspektera Jennys bilder och ge lite feedback till henne. Hon är en duktig fotograf.

Mentorer

Jag håller på att samla ihop en grupp med mentorer som skall få hjälpa mig att tänka bätte. Samtliga utav dem är briljanta inom sina egna områden, och de får mig att tänka bättre, snabbare och mer.

Det är konstigt. Jag har inte känt något kall inom spelbranschen tidigare. Nu är jag driven. Nu har jag ett mål. Hur jag skall nå dit vete fasen, men jag kämpar så gott jag kan.

Först ut på idéstadiet är ett spel som kommer att använda dansmatta som input i spelet. Spelet har jag döpt till "All Cockroaches Must Die!" och det går mycket riktigt ut på att stampa ihjäl kackerlackor. Det är möjligt att det ändras på vägen. Men just nu är det det som gäller. I en förhoppning om att nå spelaren på ett känslomässigt plan. Jag vill ge dem en känsla av "yuk".

Det här är ett led i en process. Jag vill pusha vidare. Jag vill komma på något som inte har tänkts på tidigare. Nu är det egentligen samma mekanik, men med olika syfte. I vilket fall som helst skall jag prata med mina mentorer och se vad de kan få mig att tänka på. Jag önskar jag kundes samla dem i ett rum och prata med dem. Rita på whiteboards. Men de är spridda över halva världen. Eller i alla fall norden.

Varför finns det inga människor som vill dit jag vill? Vill göra samma projekt? Jag får alltid kämpa själv med det mesta. Jag känner att jag har ont om energi och kunskap på egen hand. Jag vill ha någon som kan plocka upp mig när jag är låg. Men det finns inga sådana människor runt omkring mig. Det finns bara de jag själv måste plocka upp och stötta.

Jag får klona mig. Så blir vi i alla fall två. Kanske kan övertyga min klon om att lära sig programmera också...