Ilska

När ilskan tar över kan det vara svårt att behålla ens en tillstymmelse till kritiskt tänkande. JAg funderar ibland på vad som skulle hända med min omsorgsfullt uppbyggda sakliga fasad om den skulle börja krackelera.

All den här ilskan jag går och bär på, alla mina tvivel, all tysthet som vilar här, närmast hjärtat. Den där ilskan som är så glödande het att den bränner bort allt som kommer ivägen för den. Förut har jag alltid vänt ilskan inåt. Under många år i min ungdom ägnade jag mig åt självskadebeteende (faktum är att min trygghetsventil är den skalpell jag alltid har med mig. Alltid. Om jag har den med mig, resonerar jag, så behöver jag inte använda den. Den är min klippa.) just därför att det fanns så mycket som var fel, och jag trodde att det var mig det var fel på, istället för att inse att det var världen runt omkring som ville klistra sina normer på mig.

Jag har varit bedrövad, ledsen och förbannad stora delar av mitt liv. Jag har längtat efter att kunna bli någon annan än den jag är, kasta av mig mitt oberoende och bli den där personen - kvinnan - som förväntas av mig. Men de försök jag har gjort har alltid slutat i katastrof. Jag kan inte sminka mig. Jag rakar inte benen. Jag tycker inte om att gå på barer.

Jag har aldrig upplevt att jag har blivit raggad på. Ingen tafsar på mig. Jag vet varför, och på något plan är jag nöjd med den förklaringen. Jag är ful, kort och gott. Min skönhet, om den finns, ligger på ett abstrakt plan, snarare än på ett fysiskt plan. Sanningen att säga handlar det nog mer om att jag är livrädd för vad som skulle hända om jag faktiskt gjorde ett försök att städa upp mig. Skulle jag kunna leva med att jag inte duger som kvinna ens om jag försöker? Jag tror inte det.

Så jag fortsätter på samma sätt som jag alltid har gjort, jag gömmer mig bakom ett osminkat ansikte och bakom övervikt, i förhoppningen om att ingen skall upptäcka att jag inte ens kan bli kvinna med en medveten ansträngning.

Hmm... Ilskan ja. Ilskan över att bli bedömd, inte på meriter, utan på utseende och efter kön. Den finns här hela tiden. Så därför måste jag vakta extra noga nu när jag skriver en bok om genus och rollspel. Tänk om ilskan läcker över, tänk om den färgar mina efterforskningar i så hög grad att jag blir blind för verkligheten? Tänk om verkligheten blir blind för mig?