Har spenderat timtals i diskussioner om kritik och kritiseras för att man inte tål kritik och inte får försvara sig mot kritik för då låter det som att andra inte får kritisera och vissa _ska_ inte få kritiseras men andra bör allt kritiseras och det är en rättighet att kritisera men du får inte säga emot…
Nu har Isobel råkat ut för hatfyllda kommentarer på sin blogg och via mail. Det verkar vara ett gammalt fenomen.
I en av kommentarerna till Opassandes senaste inlägg står det så här:
Detta var ganska OT, men jag känner ibland att om man uttrycker kritik så utövar man helt plötsligt “näthat”. Men som jag ser det, om man kan stå för sin kritik med sin riktiga identitet, så är det förmodligen oftast inte näthat. Däremot om man framför samma kritik helt anonymt, så är det djäkligt fegt.
Problemet med det här resonemanget är detta - för att något skall vara kritik och inte bara hat så måste kritiken vara underbyggd med någon form av saklig argumentation. Att säga till någon (som Isobel uppenbarligen fått höra) att "hoppas du dör i livmodercancer din arabhora" är inte att argumentera sakligt. Att gå till personangrepp är generellt sett ett dåligt sätt att få andra att lyssna på dina förslag eller din kritik. Att säga "du fan dum i huvudet för du tycker så här" är bara en fortsättning på sandlådeargumentationen man använder när det inte finns några sakliga argument kvar. Jag har skrivit om det här tidigare i samband med min debatt med Dataspelsbranschen, och vid ett par tillfällen till.
Det Isobel har råkat ut för är näthat. Det går inte att kalla en kommentar som "hoppas du dör i livmodercancer" för kritik. Det är inte kritik. Nevertheless måste jag ge Ingi (och för den delen delvis Opassande själv) en poäng i det de säger om kritik. Vi kan inte låta kritik - faktisk, saklig och relativt objektiv kritik - gå under rubriken näthat.
Konsten är att kunna känna skillnad på de två, men det är något som för mig känns ganska självklart (efter många, många debatter på nätet):
Baserar sig kritiken på dig som person? Dvs är du inkompetent, irrationell, rabiat osv så har personen förmodligen inte så mycket att säga.
Baserar sig kritiken på det du har uttalat dig om? Handlar det om faktafel, åsiktsskillnader runt teorier och hypoteser eller en diskussion om huruvida George W. Bush faktiskt ÄR en 2 m lång ödla eller inte, tja, då är det förmodligen hyfsat saklig kritik.
Ett par tips i sammanhanget:
1. Ta det aldrig, aldrig, aldrig till ett personligt plan. Har du argument som räcker så behövs inte det. Har du inte argument som räcker är det kanske bättre att hålla käften.
2. Ta aldrig någon annans bloggposter personligt. Du är inte universums mittpunkt. För dig är du det, men knappast för någon annan. Skulle vara om du har en liten hund eller ngt. (Såvida inte så klart bloggposten handlar om just dig och dina tillkortakommanden och inte om ett ämne som enbart berör dig. Är det en saklig bloggpost kan du ta till dig av kritiken. Det brukar dock inte personpåhopp vara.)
3. Om du skall svara på en bloggpost eller en kommentar som du upplever som felaktig, och framförallt om du blir arg av bloggposten eller kommentaren - posta inte med en gång. Skriv inte i affekt. Bemöt istället posten med sakliga kommentarer om vad du tycker inte stämmer, vilka faktafel som finns osv.
4. Alla måste inte ha samma åsikter. Inse det. Alla måste inte tycka som du. Och ur det följer så klart att alla inte måste tycka som jag, och att hela den här bloggposten och kritiktipsen faller i sammanhanget. Det fina i kråksången är så klart att så länge du inte har sakliga argument som övertygar mig om motsatsen så måste inte jag tycka som du heller.
5. Du dör inte av att ändra åsikt eller av att ta in ny information. Tvärtom.
Det finns två faktorer som jag tror spelar in när vi pratar om kommunikation via nätet. För inte alls länge sedan var nätet en anonym plats. Ett ställe där du kunde göra vad du vill mot vem du ville och det fanns få sätt att spåra dig och ställa dig till svars för vad du gjort. Anonymitet skapar på något sätt säkerhet och den säkerheten kan man sedan luta sig emot när man skriver något särdeles elakt. "Det är ändå ingen som vet vem jag är". Med anonymiteten så kom också straffbefrielsen. Med det menar jag att det är svårt att straffa någon man inte kan få tag på. Visst kan jag bli modererad, men kännbara straff? Nätet är en så enorm plats så att bli avskuren från ett ställe knappast märks. Om man inte är djupt investerad känslomässigt så klart.
Den andra faktorn är att jag inte ser dig som läser. Faktum är att jag inte har en aaaaning om om någon ens läser det. Att kommunicera via bloggar och kommentarsfält och forum är en märkligt okroppslig upplevelse. Om jag inte ser dig jag pratar med så har jag lättare att låta bli empatin. Det är ju bara ord på en skärm. Eller hur?
Jag säger som titeln på mitt förra inlägg. Respect. Respektera dina medkommunikatörer i lika hög grad på nätet som i verkligheten. Och försök att se skillnad på saklig, konstruktiv kritik och näthat. Mina Moderata Karameller har också lite funderingar runt det här med känslor och subjektiva upplevelser.
Du behöver inte hålla med. Men försök att ha lite empati.
Intressant?
Andra bloggare om:
bloggdrev, näthat, mobbing, kritik
No comments:
Post a Comment