R.E.S.P.E.C.T.

Det här kanske kommer som en chock, men jag kan inte tala för alla gamertjejer. När jag skriver har jag ett högst personligt perspektiv.

Som person har jag ett djupgående intresse av moral, etik och framförallt respekt. Ansvar finns med i röran någonstans. Jag tror på personligt ansvar, samtidigt som jag är medveten om alla kulturella och sociala strukturer som ibland gör det man trodde var möjligt helt omöjligt, oavsett hur mycket man själv försöker och tar ansvar för sin egen situation.

Världen är vare sig svart eller vitt. Vi lever i gråskalor. Vad är det som säger att ett spel inte kan vara underhållande och moraliskt/ etiskt försvarbart? Igår läste jag en mycket intressant forskningsrapport som tog upp huruvida moderna vålds-/ krigsspel håller sig inom internationella lagen om mänskliga rättigheter. Föga förvånande är det ytterst få som gör det, och än mindre förvånande är att spelaren uppmanas direkt att bryta emot den genom att döda civila, förstöra egendom och tortera och avrätta krigsfångar.

Frågan är då om den här sortens spel skulle förlora något på att följa och uppmana till skydd av mänskliga rättigheter och att följa Genevekonventionen om väpnade konflikter? Jag tvivlar på det. Snarare skulle man kunna utveckla spelen ännu mer. Skjuta är bara en aspekt av krig. Strategi, taktik, informationssamlande och resursfördelning kanske låter trist, men det finns något magiskt att orkestrera en enorm krigsapparat efter ett eget lynne. Visst skulle det krävas research, men vad jag vet är det få utvecklare som klagar över att detaljstudera en stridsvagn eller vilka vapen som var mest använda i den eller den väpnade konflikten.

Vän av ordning kommer med största sannolikhet att invända emot tanken och säga "Nej. Spelen blir inte alls lika roliga. Jag vill inte behöva ta hänsyn till verkligheten när jag spelar krigs- och våldsspel." Poängen är så klart att spelaren inte ens kommer att vara medveten om att hen följer några konventioner alls. Spelaren går dit utvecklarna leder. Blir spelaren belönad för att lägga en bombmatta över ett civilt mål kommer spelaren att göra det. Blir spelaren belönad för att först samla information om ett militärt mål och sedan avgör att det är civilt och avbryta offensiven, kommer spelaren att göra det.

"Meh!" säger vän av ordning. "Vad är det som är kul med att inte bomba ett mål?!" Vad är det som är kul med det då?

Här kommer moral/ etiktänkandet in igen på ett hörn. Är det tanken på att utan straff kunna döda hundratals civila eller att tortera krigsfångar som är det roliga i krigsspel? Vari ligger det roliga i det? Handlar det om makt över en annan människa? Handlar det om att få känna sig som en gud?

Frågan blir då om det inte finns andra sätt att uppleva makt - mer positiva sätt än de där du har en annan människas liv i dina händer. Triumfen av att lyckas hålla en rad gisslan vid liv i en krigszon är i mina ögon mer värd än den av att ha lyckats tortera fram resultat ur en fientlig krigsherre.

Jag fortsätter med de här funderingarna vid senare tillfälle...

EDIT: Jag postade innan korrläsandet. Det har blivit lite mer lättförståeligt nu, när meningarna finns med i fullängd... :P

Intressant?

Andra bloggare om:
spel, spelbranschen, speldesign, etik, moral