Dissonans

“... is a wonderful person and colleague. She brought her vivid imagination to our team and took our mobile games to a whole new level. She is a mobile gaming pioneer and a great storyteller who can create fantastic imaginary worlds for others to enjoy.”

"som jag ju sade i det förra inlägget tycker jag att recensionen här i fråga är usel även ur det perspektiv där man accepterar recensionsformen sådan den nu är. Det brukar inte vara meningen att ens egna förutfattade meningar och orubbliga förhandsåsikter ska få avgöra bedömningen av något, svårare än så är det inte. "

“... is a multi-talented, dedicated and very ambitious game designer with many years of experience from games. She is a sharp, creative and smart person with artistic talents and a great sense of humor!”

"grundar sig i så fall på en väldigt cynisk och verklighetsfrånvänd syn på hur spelskapare fungerar i allmänhet."

“... is a positive and happy person who sees possibilities. She offers a different view in her branch and that is very much needed. ... thinks ahead and makes change where she's standing at the same time.”

"det vore lite slöseri, imo. Bättre om folk kan ta lite kritik då. Är det inte bara att vända andra kinden till?"

"Trots att denna debatt inte sägs handla om ... som person alls, utan baseras på en närläsning av vissa utvalda citat ur en recension, snarare än recensionen i sin helhet, vill jag bara slå fast en sak. Jag har fullt förtroende för .... Totalt. 100 procent. Hon har en bredare spelbakgrund än de allra flesta, är inte en enögd genrenörd och har en mycket skarp analysförmåga när det kommer till spelmekanik. Hon är ständigt öppen för nya intryck och idéer, kan bedöma speldesign, språk och formgivning. ... är därför, för mig som redaktör, ett givet val i alla sammanhang. Nämnde jag att hon har en sjuhelvetes integritet?"

“Jag är kluven till frågan. Jag vet inte om jag vill ha en dedikerat indiefrälst spelrecensent. Däremot skulle jag gärna vilja ha bildat folk som har en bred erfarenhet av olika spelstilar och designtraditioner."

Electra - Queen of the Robots

När jag var på nördfeministafton köpte jag en Electra-robot. Inte en robot som bestämmer sig för att bli kär i sin far och döda sin mor (även om jag i sanningens namn inte vet om den faktiskt gjort just det) utan en cool robot i lila och silver med en åskvigg i ena handen och tre spiraler på huvudet samt en kjol prydd av åskviggar och ett par bröst i metallicplåt.

Det är lustigt det där med hur vi bestämmer kön. Kjol och bröst - ahaa! En tjejrobot. Eller en transrobot? Kanske? Den är i övrigt könsneutral. Egentligen kanske brösten och kjolen också är könsneutrala, de sitter ju trots allt på en robot med en åskvigg i handen?

Jag har haft anledning att reflektera lite de senaste veckorna. Dels för att jag återigen har ett jobb (jippiii) vilket betyder att jag kan betala hyran och CSN i november (jippiiii) och dessutom kanske kan åka till IKEA och köpa ramar till mina vackra konstverk som hänger helt oskyddade på väggarna. Men det är en annan historia. Dels för att jag har ett jobb som tvingat mig - mer eller mindre - in i övertid. Och ett jobb där folk lyssnar på mig utan att ifrågasätta först. Men det kanske beror på att det är producentjobb, och inte designjobb jag ägnar mig åt, jag vet inte.

Det jag vet är att om jag ifrågasätter the powers that be, så som jag inbillar mig att min lila robot med metallicfärgade bröst och en åskvigg i handen gör, så blir jag bemött med...




Tystnad.





Det är rätt lustigt.
Inte lustigt på ett "ha ha"-sätt utan mer lustigt på ett "hmmm"-sätt. För kom igen, jag visste ju redan att jag inte skall sticka ut näsan och berätta vad jag tycker. Kom igen. Det får jag inte göra, då blir det insinuationer om inkompetens, förlöjligande och ifrågasättande på menyn. Egentligen borde jag kanske ge upp det där tyckandet. Det där åsiktandet. Jag kanske skall bli lika stum som Electra och istället fundera över hur jag kan få åskviggen i min hand att flyga, köpa mig en metallic-bh och en kjol med åskviggar. Och bara gå när någon annan säger åt mig att gå.

På östfronten intet nytt

Jag försöker komma på något vettigt att skriva på bloggen idag, men jag kan ju nöja mig med en kort redogörelse för arbetet igår kanske?

Det började med läsning, vilket det alltid gör på sådana här ställen. Läsa, läsa, läsa och sedan blev det möten. Många av dem dessutom. Flera på raken. Som ett pärlband av redovisning och klargöranden.

Jag har redan sett ett par potentiella områden där jag kan förbättra och det är ju alltid bra. Jag skall ta på mig stora strukturhatten och köpa en cattleprod. Men det var roligt. Jag skrattade mycket under dagen och det är alltid bra. Dagen rasslade iväg, kan jag ju säga, och att ha den här titeln som vi jobbar med i påsen - tja, det kan aldrig bli helt fel.

I spelhyllan står Demon's Souls och väntar på att bli spelad, Umläut och en hel radda andra spel väntar på att bli lästa och på programfronten väntar Unity och Game Maker på lite handpåläggning.

Ögat är slitet efter en plötslig stressattack igår och jag är trött, trött, trött på mitt dåliga samvete som aldrig kan lämna mig ifred, men gjort är gjort. Att vara självisk kostar mycket för mig. Min Klokbok får stå ut med en Luthergalen hög av rynkad panna och svullet öga i ett par dagar till - eller för den delen veckor - innan jag helt har kommit över mitt "enorma svek" som egentligen bara handlade om att göra vad som var bäst för mig.

Framtidsplaner

Jag har inte bloggat på ett tag här, min aktivitet har varit begränsad till Twitter och Facebook, men min plan (min fina plan, med stämplat på och allt) är att återuppta verksamheten på bloggen efterhand.

Ibland har jag inget att säga, varför bloggen blir lite tommare och ett sådant förhållningssätt måste få vara okej.

Mina planer för vintern är helt sonika att skriva färdigt min rollspelshandbok, börja om på Sidentrosor och magiska amuletter och att försöka engagera mig mer i mina bloggar än jag gjort tidigare. Det har varit ett svårt år, kan man väl säga, eller snarare två svåra år, ända sedan 2008 till nu. Mycket har hänt som har slitit på mig mentalt, men nu äntligen känner jag att jag har näsan över vattenytan igen, efter att nästan ha drunknat förra veckan. Det är bra. Det betyder mer kärlek åt bloggen och åt mina böcker och det betyder mer inspiration.

Dagens kattövning

Dagens kattövning har som så ofta annars bestått till största delen av att underhålla lilla fröken som ju är min katt. Stora fröken anser sig helt och hållet min sambos och är föga road av mig, utom när jag kammar henne då och då.

Lilla fröken har en tendens att om jag sitter i mitt rum:
1. Krafsa på dörren tills hon får komma in.
2. Äta på nålar när hon fått komma in till mattes stora förskräckelse
3. Hälla ut pärlor och annat "lekbart" och välsorterat ifrån mattes arbetsbord
4. Gnaga på böcker
5. Gnaga på sladdar
6. Jama ömkligt och helt övergivet om all uppmärksamhet inte är totalt inriktad på lilla fröken konstant.

För att ge er en god uppfattning om varför lilla fröken håller mig i ett sådant järngrepp tönkte jag posta den här bilden på lilla och stora fröken. Den förklarar allt.



Ja, jag är en lycklig kattägare. Lilla fröken är en exemplarisk katt. Hon kräver all min uppmärksamhet och hon låter mig aldrig jobba, precis som katter skall.

Att blåsa lite ånga

Jag känner, efter veckans händelser, ett visst behov av att blåsa lite ånga. Ta lasten av bröstkorgen, släppa de tunga stenarna och försöka gå vidare.

Jag har under två veckor jobbat på ett arbete där jag för halva tjänsten inte känt mig uppskattad. Det var två deltidsjobb, där ena deltiden skötte sig exemplariskt, och den andra var lite mindre aktiv, men ändå okej, så när som på en sak.

Löneförhandling i en restaurang.

Jag vet att många av er säkert tycker att det inte är något konstigt, men jag är inte riktigt van, blev tagen på sängen och fick dessutom en siffra som var 5k mindre än den enda siffra jag hört dittills. Resonemanget var, fick jag höra, att jag ju inte hade alla kunskaper jag behövde för jobbet och att jag därför skulle kunna använda de 5k som drogs av på lönen för att köpa in de tjänster jag inte klarade av.

Lektionen i det här är
1. restauranger är en dålig plats att löneförhandla i (det är för övrigt bilar också).
2. berätta aldrig för personen du anställer att du tycker att hen är dålig på något och därför förväntar dig att hen skall behöva köpa in konsulttjänster.

Ett caveat i sammanhanget är att jag är ärlig när det kommer till mina kunskaper, kanske för ärlig. Och jag är ärlig med mina funderingar runt ett nytt jobb. Det kanske gjorde att jag "förtjänade" en lönesänkning mot den diskuterade med 5k. Jag tycker inte det.

Psykologiskt sett var det här en enorm ångestframkallande mardröm för mig. Jag skulle alltså börja på ett jobb där de tyckte att jag var inkompetent redan från början. Hur håller jag mig entusiastisk inför ett sådant uppdrag? Som tur var var arbetsuppgifterna trevliga och utvecklande, så väl på plats var arbetet stimulerande. Det går att göra ett bra jobb, även om ågren gnager på ens ben, så jag försökte i så hög grad jag kunde att entusiasmera mig inför uppgiften.

Sedan fick jag helt oväntat ett erbjudande på hemorten som innebar att jag slapp bo på vandrarhem, jag slapp veckopendla för pengar jag inte hade, och jag fick en högre lön än den som erbjudits på andra orten efter sänkningen.

För en gångs skull har jag valt att vara självisk. Hade jag inte blivit utsatt för en vad jag upplever som lönesänkning för att jag inte var kompetent nog för jobbet hade jag fortfarande jobbat där.

Men jag har dåligt samvete. Min chef på andra orten svarar inte på mail eller i telefon (telefonen är iofs buggig och har varit ända sedan vi först pratade) men jag vet om, genom ombud, att meddelandet om min uppsägning har nått fram. Kort sagt känns det mindre bra, från ena halvan av anställningen. Den andra halvan har skött allt exemplariskt och med proffsig inställning. Idag fick jag ett telefonsamtal från någon som borde ha informerats om min uppsägning, och det känns mindre bra om det fortfarande finns människor som tror att jag skall börja.

Så på ena axeln sitter Luther och sticker mig i örat med dåligt samvete och på den andra sitter Luther och jublar, redo att hugga i för kung och fosterland och med siktet ställt på arbete. Känner mig, med andra ord, rätt kluven.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om arbete, konstigt, löneförhandling, jobbigt, Personligt

Going postal!

I "Falling Down" är det Michael Douglas som en dag får nog och helt sonika blir bindgalen på samhället.

I min egen saga är det jag som blir bindgalen på män som ständigt vill ha mest uppmärksamhet som blir knäpp och går postal. Alltså besinningslöst raseri.

Det har hänt oftare och oftare att jag i mitt stilla sinne satt tänderna i lämplig mansgris öra och slitit bort det, eller kanske plockat fram pappas hagelgevär och pumpat lämplig kommentator på Newsmill full med bly. En fiktiv kommentator, eftersom jag inte vet hur de ser ut.

Även om jag visste hur de ser ut skulle jag faktiskt aldrig gå över gränsen till vad som räknas som "murderous rage". Det har jag alldeles för många stoppklossar ivägen för, och eftersom jag inte nyttjar vare sig alkohol, droger eller andra medel som kan sänka omdömet på mig, så lär det heller aldrig ske i ett drogrus. Men jag kan fantisera. Och de fantasierna är faktiskt mycket befriande. Särskilt efter miljonte gången när en snubbe helt fräckt förväntar sig att han skall få tala först, fastän det var jag som hade ordet, när en snubbe helt fräckt förväntar sig att jag skall stå åt sidan för att han ville ha jobbet - trots min högre kompetens, och när en snubbe helt fräckt förväntar sig att allt som kommer ur min mun när det gäller honom är odelad beundran.

Jag är trött på att inte få lov att vara raljant i text, jag är trött på att jag inte får lov att vara lika lättsam som mina manliga motsvarigheter och jag är trött på att inte bli uppskattad för det jag kan i mitt arbete. Ett par år till av detta och jag blir ett spöke. Eller kanske en fet, rödhårig virvelvind som ingen kan stoppa, inte ens när det är bra för mig att säga "vänta lite nu".

Kort sagt? Jag är så jävla trött på systemet som håller mig fast på en plats jag inte vill vara på, och som - trots mina protester och min kamp - inte ger efter.