Jag känner, efter veckans händelser, ett visst behov av att blåsa lite ånga. Ta lasten av bröstkorgen, släppa de tunga stenarna och försöka gå vidare.
Jag har under två veckor jobbat på ett arbete där jag för halva tjänsten inte känt mig uppskattad. Det var två deltidsjobb, där ena deltiden skötte sig exemplariskt, och den andra var lite mindre aktiv, men ändå okej, så när som på en sak.
Löneförhandling i en restaurang.
Jag vet att många av er säkert tycker att det inte är något konstigt, men jag är inte riktigt van, blev tagen på sängen och fick dessutom en siffra som var 5k mindre än den enda siffra jag hört dittills. Resonemanget var, fick jag höra, att jag ju inte hade alla kunskaper jag behövde för jobbet och att jag därför skulle kunna använda de 5k som drogs av på lönen för att köpa in de tjänster jag inte klarade av.
Lektionen i det här är
1. restauranger är en dålig plats att löneförhandla i (det är för övrigt bilar också).
2. berätta aldrig för personen du anställer att du tycker att hen är dålig på något och därför förväntar dig att hen skall behöva köpa in konsulttjänster.
Ett caveat i sammanhanget är att jag är ärlig när det kommer till mina kunskaper, kanske för ärlig. Och jag är ärlig med mina funderingar runt ett nytt jobb. Det kanske gjorde att jag "förtjänade" en lönesänkning mot den diskuterade med 5k. Jag tycker inte det.
Psykologiskt sett var det här en enorm ångestframkallande mardröm för mig. Jag skulle alltså börja på ett jobb där de tyckte att jag var inkompetent redan från början. Hur håller jag mig entusiastisk inför ett sådant uppdrag? Som tur var var arbetsuppgifterna trevliga och utvecklande, så väl på plats var arbetet stimulerande. Det går att göra ett bra jobb, även om ågren gnager på ens ben, så jag försökte i så hög grad jag kunde att entusiasmera mig inför uppgiften.
Sedan fick jag helt oväntat ett erbjudande på hemorten som innebar att jag slapp bo på vandrarhem, jag slapp veckopendla för pengar jag inte hade, och jag fick en högre lön än den som erbjudits på andra orten efter sänkningen.
För en gångs skull har jag valt att vara självisk. Hade jag inte blivit utsatt för en vad jag upplever som lönesänkning för att jag inte var kompetent nog för jobbet hade jag fortfarande jobbat där.
Men jag har dåligt samvete. Min chef på andra orten svarar inte på mail eller i telefon (telefonen är iofs buggig och har varit ända sedan vi först pratade) men jag vet om, genom ombud, att meddelandet om min uppsägning har nått fram. Kort sagt känns det mindre bra, från ena halvan av anställningen. Den andra halvan har skött allt exemplariskt och med proffsig inställning. Idag fick jag ett telefonsamtal från någon som borde ha informerats om min uppsägning, och det känns mindre bra om det fortfarande finns människor som tror att jag skall börja.
Så på ena axeln sitter Luther och sticker mig i örat med dåligt samvete och på den andra sitter Luther och jublar, redo att hugga i för kung och fosterland och med siktet ställt på arbete. Känner mig, med andra ord, rätt kluven.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, konstigt, löneförhandling, jobbigt, Personligt
Showing posts with label arbete. Show all posts
Showing posts with label arbete. Show all posts
Friday, October 15, 2010
Thursday, June 17, 2010
Lyxen att inte behöva ta betalt
Nu när jag har blivit arbetslös har det plötsligt gått upp för mig hur mycket arbete jag gör gratis åt andra människor.
Jag ber inte om betalt för att hjälpa till med planering inför ett spelprojekt. Jag ber inte om betalt för feedback på mina kollegors speldesigndokument (jag har till och med tackat nej till pengar som erbjudits vid ett tillfälle), och jag ber inte om betalt för det material jag lägger upp med jämna mellanrum på discordia, sådant som egentligen har tagit flera dagar eller kanske veckor att sammanställa.
Jag ber inte om betalt när någon frågar mig om feedback på konst, litteratur och annat. Istället ser jag det som en ära att få hjälpa till att bedöma, hjälpa till med sådant som jag själv ibland behöver hjälp med.
Men nu är jag arbetslös, vilket innebär att den kunskap jag sitter inne med helt plötsligt är en vara. Något som borde vara mer värdefullt än gratis. Och jag har inte längre den oerhörda lyx det innebär att inte behöva ta betalt för mina tjänster, vilket innebär att jag förmodligen måste tacka nej till vissa uppdrag, eller kanske till och med be om pengar för att genomföra dem, av den enkla anledningen att jag måste betala min hyra och mina räkningar.
Jag var inte medveten om vilken lyx det är att låta bli att ta betalt, att hjälpa mina medmänniskor med det jag kan och det jag är bra på. När jag har ett jobb igen, och det dröjer förhoppningsvis inte så länge, så kanske jag kan gå tillbaka till min lyxtillvaro. Men tills dess kan jag inte låta vem som helst dra nytta av mig, som jag har gjort tidigare. Jag måste lära mig ta betalt.
Jag ber inte om betalt för att hjälpa till med planering inför ett spelprojekt. Jag ber inte om betalt för feedback på mina kollegors speldesigndokument (jag har till och med tackat nej till pengar som erbjudits vid ett tillfälle), och jag ber inte om betalt för det material jag lägger upp med jämna mellanrum på discordia, sådant som egentligen har tagit flera dagar eller kanske veckor att sammanställa.
Jag ber inte om betalt när någon frågar mig om feedback på konst, litteratur och annat. Istället ser jag det som en ära att få hjälpa till att bedöma, hjälpa till med sådant som jag själv ibland behöver hjälp med.
Men nu är jag arbetslös, vilket innebär att den kunskap jag sitter inne med helt plötsligt är en vara. Något som borde vara mer värdefullt än gratis. Och jag har inte längre den oerhörda lyx det innebär att inte behöva ta betalt för mina tjänster, vilket innebär att jag förmodligen måste tacka nej till vissa uppdrag, eller kanske till och med be om pengar för att genomföra dem, av den enkla anledningen att jag måste betala min hyra och mina räkningar.
Jag var inte medveten om vilken lyx det är att låta bli att ta betalt, att hjälpa mina medmänniskor med det jag kan och det jag är bra på. När jag har ett jobb igen, och det dröjer förhoppningsvis inte så länge, så kanske jag kan gå tillbaka till min lyxtillvaro. Men tills dess kan jag inte låta vem som helst dra nytta av mig, som jag har gjort tidigare. Jag måste lära mig ta betalt.
Friday, May 15, 2009
"vill man ha ett jobb så hittar man ett jobb"
Den kommentaren läste jag på Newsmill under ett inlägg om a-kassan.
Vill man ha ett jobb så hittar man ett jobb...
Jotack.
Tyvärr är det där ett påstående som inte bara inte stämmer utan även osar förakt och verklighetsfrånvändhet. I alla fall i mina ögon. Jag har människor i min närhet som söker så många arbeten de kan men ändå får blankt nej från potentiella arbetsgivare. Och det handlar inte om kvalificerade arbeten alla gånger.
Har man dessutom fått nej för 40:e gången så börjar det tära på psyket. Det är inte lätt att vara positiv och uppåt när man konstant får höra "du duger inte. Näe, du duger inte ens till att städa eller tvätta bilar. Du är av dålig kvalitet och vi vill inte ha dig. Alls."
Vill man ha ett jobb så hittar man ett jobb. Det där är vad jag kallar kvalificerat bullshit.
*morr*
Vill man ha ett jobb så hittar man ett jobb...
Jotack.
Tyvärr är det där ett påstående som inte bara inte stämmer utan även osar förakt och verklighetsfrånvändhet. I alla fall i mina ögon. Jag har människor i min närhet som söker så många arbeten de kan men ändå får blankt nej från potentiella arbetsgivare. Och det handlar inte om kvalificerade arbeten alla gånger.
Har man dessutom fått nej för 40:e gången så börjar det tära på psyket. Det är inte lätt att vara positiv och uppåt när man konstant får höra "du duger inte. Näe, du duger inte ens till att städa eller tvätta bilar. Du är av dålig kvalitet och vi vill inte ha dig. Alls."
Vill man ha ett jobb så hittar man ett jobb. Det där är vad jag kallar kvalificerat bullshit.
*morr*
Sunday, September 7, 2008
Förbundsstyrelsemöte
DISCLAIMER: Det jag skriver nedan är mina egna åsikter och står inte alls för Sveroks förbundsstyrelse. Så det så.
Jag har spenderat min helg på förbundsstyrelsemötet. Jag har sovit ungefär ... 8 timmar (?) kanske på hela helgen, och jag är trött, trött, trött.
Det var många diskussionsunderlag det här mötet, och många som jag själv har skrivit, om hur förbundet uppfattas utåt och hur vi agerar utåt och mot kansliet. Jag var minst sagt orolig för hur det här skulle tas emot och uppfattas. Jag gnäller en hel jävla del, men jag har egentligen inget emot de som sitter i nuvarande styrelse. Det är bra människor som gör sitt bästa efter de förutsättningar de har. Det största problemet är konflikträdslan och "konsensuskravet". Det är farligt att ta konflikter och det är farligt att behöva förklara sina beslut. Det är dessutom farligt att inte hålla med varandra.
Jag tror nästkommande förbundsstyrelse skulle må bra av att utbildas i idéhantering och konflikthantering. Det är nämligen de största bristerna jag ser. Det och maktkoncentration med hemlighetsmakeri och intrigerande som följd. Men jag blev ju inte invald i Sveroks förbundsstyrelse för att ta hand om styrelsen, utan för att ta hand om medlemmarna. För min del har jag tänkt mest på förbundskansliet under året som har gått. De har slavat under orealistiska förväntningar och omänskligt tryck, delvis på grund av Midas. Midas har stora brister. Det stod det till och med i det beslutsunderlag jag skrev till helgens möte, och det kommer så småningom att hamna på Insidan (ett annat koncept jag har lite svårt för eftersom det delar upp informationen på sååå många olika ställen).
Midas har orsakat lidande. Det är inte bra. Midas skall fasas ut. Det jag är rädd för nu är att avbrottet i mitt engagemang inom Sverok kan vara en dålig idé. Midas måste få ett bra avslut, även om det inte haft en bra början eller ett bra liv. Det är jätteviktigt att kansliet har rätt arbetsverktyg och att deras arbetsplats inte blir lidande. Jag funderar på att skriva fler direktiv, men vem läser dem? Och var skall de finnas?
Dammit. Jag har svindåligt samvete för att jag har satt en massa stenar i rullning utan att följa upp dem.
Det är inte bra.
Intressant?
Andra bloggare om:
sverok, arbete, trött, Midas
Jag har spenderat min helg på förbundsstyrelsemötet. Jag har sovit ungefär ... 8 timmar (?) kanske på hela helgen, och jag är trött, trött, trött.
Det var många diskussionsunderlag det här mötet, och många som jag själv har skrivit, om hur förbundet uppfattas utåt och hur vi agerar utåt och mot kansliet. Jag var minst sagt orolig för hur det här skulle tas emot och uppfattas. Jag gnäller en hel jävla del, men jag har egentligen inget emot de som sitter i nuvarande styrelse. Det är bra människor som gör sitt bästa efter de förutsättningar de har. Det största problemet är konflikträdslan och "konsensuskravet". Det är farligt att ta konflikter och det är farligt att behöva förklara sina beslut. Det är dessutom farligt att inte hålla med varandra.
Jag tror nästkommande förbundsstyrelse skulle må bra av att utbildas i idéhantering och konflikthantering. Det är nämligen de största bristerna jag ser. Det och maktkoncentration med hemlighetsmakeri och intrigerande som följd. Men jag blev ju inte invald i Sveroks förbundsstyrelse för att ta hand om styrelsen, utan för att ta hand om medlemmarna. För min del har jag tänkt mest på förbundskansliet under året som har gått. De har slavat under orealistiska förväntningar och omänskligt tryck, delvis på grund av Midas. Midas har stora brister. Det stod det till och med i det beslutsunderlag jag skrev till helgens möte, och det kommer så småningom att hamna på Insidan (ett annat koncept jag har lite svårt för eftersom det delar upp informationen på sååå många olika ställen).
Midas har orsakat lidande. Det är inte bra. Midas skall fasas ut. Det jag är rädd för nu är att avbrottet i mitt engagemang inom Sverok kan vara en dålig idé. Midas måste få ett bra avslut, även om det inte haft en bra början eller ett bra liv. Det är jätteviktigt att kansliet har rätt arbetsverktyg och att deras arbetsplats inte blir lidande. Jag funderar på att skriva fler direktiv, men vem läser dem? Och var skall de finnas?
Dammit. Jag har svindåligt samvete för att jag har satt en massa stenar i rullning utan att följa upp dem.
Det är inte bra.
Intressant?
Andra bloggare om:
sverok, arbete, trött, Midas
Friday, September 5, 2008
Privat, personligt, provokativt?
Ventil?
Bloggen är min. Säkerhetsventil. Jag gnäller rätt mycket här. Jag gnäller rätt mycket i övrigt också, men det här är mitt offentliga gnäll. Huruvida det är bra eller dåligt vet jag inte. Förmodligen är det inte så bra.
Det har hänt fler än en gång att det jag tagit upp i min blog helt plötsligt får stå som "sanningar" eller upplevs som provokativt när jag postat här om företeelser som irriterar eller upprör på annat håll.
JAG skiljer på mina åsikter här och mina åsikter som representant för det jag engagerar mig i. Problemet är att andra inte gör det. Jag kan vara professionell i mitt bemötande av personer utan att nödvändigtvis tycka om dem. Det är en egenskap jag tillägnade mig i Finland, när jag blev mobbad på min arbetsplats och var _tvungen_ att gå till jobbet och samarbeta med människorna som aktivt motarbetade mig, kallade mig idiot och tyckte att tjejer inte hade i spelbranschen att göra. Det tar ett tag.
Så vad göra? Skriva en disclaimer: "De här åsikterna är högst privata och representerar vare sig spelbranschen, Sverok, SSK eller några andra sammanhang jag för tillfället är engagerad i"?
Hålla käften, och förlora en säkerhetsventil? Låta allt ramla ut i chunks över vänner och fästman?
Det tidigare är... tråkigt. Det senare är... riskabelt.
Intressant? nja...
Bloggen är min. Säkerhetsventil. Jag gnäller rätt mycket här. Jag gnäller rätt mycket i övrigt också, men det här är mitt offentliga gnäll. Huruvida det är bra eller dåligt vet jag inte. Förmodligen är det inte så bra.
Det har hänt fler än en gång att det jag tagit upp i min blog helt plötsligt får stå som "sanningar" eller upplevs som provokativt när jag postat här om företeelser som irriterar eller upprör på annat håll.
JAG skiljer på mina åsikter här och mina åsikter som representant för det jag engagerar mig i. Problemet är att andra inte gör det. Jag kan vara professionell i mitt bemötande av personer utan att nödvändigtvis tycka om dem. Det är en egenskap jag tillägnade mig i Finland, när jag blev mobbad på min arbetsplats och var _tvungen_ att gå till jobbet och samarbeta med människorna som aktivt motarbetade mig, kallade mig idiot och tyckte att tjejer inte hade i spelbranschen att göra. Det tar ett tag.
Så vad göra? Skriva en disclaimer: "De här åsikterna är högst privata och representerar vare sig spelbranschen, Sverok, SSK eller några andra sammanhang jag för tillfället är engagerad i"?
Hålla käften, och förlora en säkerhetsventil? Låta allt ramla ut i chunks över vänner och fästman?
Det tidigare är... tråkigt. Det senare är... riskabelt.
Intressant? nja...
Monday, August 11, 2008
Getting Stuff Done
Eller GSD, som jag vanligtvis kallar det. Nu ljög jag, det gör jag inte alls. Men jag har i alla fall fått saker gjorda förra veckan och den här. Trots förlovning. Eller kanske tack vare.
Min to-do-lista krymper dag för dag, delvis för att jag så här efter semestern har mer ork att ta tag i saker, och delvis för att jag har inspiration nu.
Jag researchar som en tok inför skrivandet av mina böcker, och snusmumriken och jag har beslutat oss för att ansöka om bidrag från Sverok för tryck och researchomkostnader. Sedan har jag tre olika rollspel jag vill testa också. Eller snarare tre fåniga idéer om rollspel jag vill testa.
Jag önskar jag hade något vettigt att säga, men jag kan inte riktigt komma mig för att läsa tidningarna och vara upprörd längre, det är jag för trött för.
Två anledningar till att jag har GSD är dels GoogleDocs och GoogleGroups som har varit ovärderligt i mitt arbete. Dels är det Zoho Creator, som man kan bygga databaser i, men ursprungsmiraklet, som fick mig att börja pyssla är mitt moheffaexcelark som jag har på GoogleDocs och som funkar som Scrumtracker. Jag påmindes återigen om hur mycket jag tycker om Excel. Ja, jag vet. Man skall HATA excel. Men jag är speldesigner, så jag älskar det istället. Det finns en massa kul online(gratis)verktyg på zoho.com. OCH man kan koppla sitt googlekonto! Bara en sådan sak. Eller sitt Yahoo!konto om man hellre vill det.
Jag har planer och projekt jag vill genomföra, men tiden är för kort för att jag skall hinna med mer än att drömma om dem. Jag skall göra som Umberto Eco. Använda all tid jag har tillgänglig. Den är så ömtålig, och så flyende. Det finns så mycket jag vill göra.
Intressant? - nja, knappast, men nytändning kanske?
Andra bloggare om:
arbete, att göra, pyssel, Spelkonvent, speldesign, verktyg
Min to-do-lista krymper dag för dag, delvis för att jag så här efter semestern har mer ork att ta tag i saker, och delvis för att jag har inspiration nu.
Jag researchar som en tok inför skrivandet av mina böcker, och snusmumriken och jag har beslutat oss för att ansöka om bidrag från Sverok för tryck och researchomkostnader. Sedan har jag tre olika rollspel jag vill testa också. Eller snarare tre fåniga idéer om rollspel jag vill testa.
Jag önskar jag hade något vettigt att säga, men jag kan inte riktigt komma mig för att läsa tidningarna och vara upprörd längre, det är jag för trött för.
Två anledningar till att jag har GSD är dels GoogleDocs och GoogleGroups som har varit ovärderligt i mitt arbete. Dels är det Zoho Creator, som man kan bygga databaser i, men ursprungsmiraklet, som fick mig att börja pyssla är mitt moheffaexcelark som jag har på GoogleDocs och som funkar som Scrumtracker. Jag påmindes återigen om hur mycket jag tycker om Excel. Ja, jag vet. Man skall HATA excel. Men jag är speldesigner, så jag älskar det istället. Det finns en massa kul online(gratis)verktyg på zoho.com. OCH man kan koppla sitt googlekonto! Bara en sådan sak. Eller sitt Yahoo!konto om man hellre vill det.
Jag har planer och projekt jag vill genomföra, men tiden är för kort för att jag skall hinna med mer än att drömma om dem. Jag skall göra som Umberto Eco. Använda all tid jag har tillgänglig. Den är så ömtålig, och så flyende. Det finns så mycket jag vill göra.
Intressant? - nja, knappast, men nytändning kanske?
Andra bloggare om:
arbete, att göra, pyssel, Spelkonvent, speldesign, verktyg
Thursday, May 22, 2008
Tidspress
Jag kan konstatera att min agenda är allt för full för att hinna med. Jag hinner ingenting. Och istället för att lugna ner mig så ramlar jag huvudstupa in i nya uppdrag.
I det här fallet gäller det att sitta med i ledningsgruppen för en spelutbildning. Jag har redan blivit kontaktad vad det gäller en annan spelutbildning som skall starta i trakterna i höst, och har fått komma med input och tankar runt det. Vilket är ROLIGT, det är jättekul att få ha åsikter om spelutbildningar och bli tillfrågad om jag vill utbilda. Jag börjar bara inse att min tid, sådan den är, räcker inte riktigt till. Inte om jag vill se på film också. Eller läsa en bok. Jag måste se till att bli effektiv och beta av saker när de kommer upp, med en gång, istället för att vänta till senare. Jag skall också börja använda mig av onlineverktyg i högre utsträckning. Google Docs låter bra. Till exempel.
Nu stundar dock en dust med ett illaluktande kylskåp. Bleugh!
Jag fick också av snusmumriken - till min stora glädje - en artikel om storytelling med lite matnyttiga boktips. Ljuvligt. Jag har ju läst en del om det och framförallt så är jag väldigt intresserad av det eftersom det har nära anknytning till rollspel.
I övrigt har mitt arbete med den långa listan gått bra. Idag har jag klarat av två punkter på den. Ett par av dem är redan påbörjade. Andra kommer att ta längre tid.
Intressant? Nja...
Andra bloggare om:
att göra, snusmumriken, arbete, storytelling
I det här fallet gäller det att sitta med i ledningsgruppen för en spelutbildning. Jag har redan blivit kontaktad vad det gäller en annan spelutbildning som skall starta i trakterna i höst, och har fått komma med input och tankar runt det. Vilket är ROLIGT, det är jättekul att få ha åsikter om spelutbildningar och bli tillfrågad om jag vill utbilda. Jag börjar bara inse att min tid, sådan den är, räcker inte riktigt till. Inte om jag vill se på film också. Eller läsa en bok. Jag måste se till att bli effektiv och beta av saker när de kommer upp, med en gång, istället för att vänta till senare. Jag skall också börja använda mig av onlineverktyg i högre utsträckning. Google Docs låter bra. Till exempel.
Nu stundar dock en dust med ett illaluktande kylskåp. Bleugh!
Jag fick också av snusmumriken - till min stora glädje - en artikel om storytelling med lite matnyttiga boktips. Ljuvligt. Jag har ju läst en del om det och framförallt så är jag väldigt intresserad av det eftersom det har nära anknytning till rollspel.
I övrigt har mitt arbete med den långa listan gått bra. Idag har jag klarat av två punkter på den. Ett par av dem är redan påbörjade. Andra kommer att ta längre tid.
Intressant? Nja...
Andra bloggare om:
att göra, snusmumriken, arbete, storytelling
Wednesday, April 16, 2008
Allt på en gång
Jag trodde att min vår skulle se annorlunda ut. Jag trodde att det skulle bli enorma hål av tid att fylla med sådant jag själv ville prioritera, artiklar jag ville skriva, moduler och referat. jag trodde jag skulle få det svårt att inte känna mig ensam, att jag gick ett tomt år till mötes, rent känslomässigt.
Istället blev det tvärtom. Både på jobbet och i privatlivet har jag ställts inför prioriteringar. På jobbet handlar det om att sköta en del i ett ganska stort projekt. Projektet i sig ligger dessutom rätt illa till tidsmässigt.
I privatlivet, well... snusmumriken dök ju upp, helt oväntat. Och tog mig med storm. Jag trodde inte det. Jag ville det heller inte. Trodde jag. Nu är jag av den motsatta åsikten. Snusmumriken må vara morgontrött, snusgalen och kaffesörplare, men snusmumriken är snusmumriken och jag kan inte motstå. Vilket då betyder att det inte blir så mycket tid över för mig själv.
SSK trundlar på i sin makliga takt, trots det känns det som att jag behöver sparka igång och fixa saker som hamnar vid sidan av. Det skall göras, hoppas jag, i helgen.
Sveroks Riksmöte måste jag också ta tag i och läsa in mig på. Framförallt på det som står på forumet. Jag har tappat taget lite om mitt webbaserade liv.
Western är hopplöst efter, men å andra sidan har jag inte fått feedback på det jag skrivit i så hög grad (vilket är högst förståeligt, det här är absolut inget klagomål på de utmärkta makarna Gillbring) så jag avvaktar med det lite.
Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här, men jag kände ett behov av att konkretisera mig lite. Försöka få överblick över vad jag måste välja emellan, tidsmässigt. Min tid är inte min egen längre. Kanske dags att inse det. Att jag när jag anmäler mig som frivillig till idéella föreningar och grums måste gå med på att jag inte kan bestämma över hur jag vill disponera mig. Det ger mig lite tvångskänslor. Lite tvångströjeartat beteende. Jag vill komma loss... Nåväl. Även det går över. Nu skall jag fortsätta arbeta. På alla möjliga nivåer.
Intressant?... nja?
Andra bloggare om:
rollspel, arbete, Personligt, snusmumriken, Stockholms Spelkonvent, , sverok,
Istället blev det tvärtom. Både på jobbet och i privatlivet har jag ställts inför prioriteringar. På jobbet handlar det om att sköta en del i ett ganska stort projekt. Projektet i sig ligger dessutom rätt illa till tidsmässigt.
I privatlivet, well... snusmumriken dök ju upp, helt oväntat. Och tog mig med storm. Jag trodde inte det. Jag ville det heller inte. Trodde jag. Nu är jag av den motsatta åsikten. Snusmumriken må vara morgontrött, snusgalen och kaffesörplare, men snusmumriken är snusmumriken och jag kan inte motstå. Vilket då betyder att det inte blir så mycket tid över för mig själv.
SSK trundlar på i sin makliga takt, trots det känns det som att jag behöver sparka igång och fixa saker som hamnar vid sidan av. Det skall göras, hoppas jag, i helgen.
Sveroks Riksmöte måste jag också ta tag i och läsa in mig på. Framförallt på det som står på forumet. Jag har tappat taget lite om mitt webbaserade liv.
Western är hopplöst efter, men å andra sidan har jag inte fått feedback på det jag skrivit i så hög grad (vilket är högst förståeligt, det här är absolut inget klagomål på de utmärkta makarna Gillbring) så jag avvaktar med det lite.
Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här, men jag kände ett behov av att konkretisera mig lite. Försöka få överblick över vad jag måste välja emellan, tidsmässigt. Min tid är inte min egen längre. Kanske dags att inse det. Att jag när jag anmäler mig som frivillig till idéella föreningar och grums måste gå med på att jag inte kan bestämma över hur jag vill disponera mig. Det ger mig lite tvångskänslor. Lite tvångströjeartat beteende. Jag vill komma loss... Nåväl. Även det går över. Nu skall jag fortsätta arbeta. På alla möjliga nivåer.
Intressant?... nja?
Andra bloggare om:
rollspel, arbete, Personligt, snusmumriken, Stockholms Spelkonvent, , sverok,
Monday, February 4, 2008
Ordet är fritt
Den 11/2 öppnar www.ordetarfritt.se. DN skriver om siten.
Och jag skall kolla in den. Se om jag kan hitta på något som kan tänkas funka. Jag tror att ett kapitel kan vara kul att skriva. Om jag sedan blir refuserad så gör det inte så mycket. Jag har ju inte så mycket investerat i det hela. Ett kapitel går fort.
Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag har en massa bidragsansökningar att skriva för SSKs räkning, folk att träffa osv. "Lyckligtvis" (nej, jag tycker inte att det är vare sig kul eller lyckligt eller ens i närheten av bra) har jag inget att göra på jobbet just nu. Mina kollegor verkar få allt jobb. Jag sitter bara och rullar tummarna. De vill inte ens dela med sig av något de pysslar med eftersom de har allt under kontroll. Så jag sitter här med totalt ojämn arbetsbelastning. Hurra. Nåväl.
(en liten present till syrran -> Ola Salo och Robyn sjunger Christian Falks "Dream On", fast Ola Salo ligger i bakgrunden och hörs knappt...)
(och en liten present till mig. Remy Zero och "Gramarye" som även har gjort Save Me, något de flesta Smallville-fans lär känna igen.)
EDIT: Life's a bitch. Glöm aldrig det. Och man kan aldrig vara säker på att saker ordnar sig, för det gör de aldrig. Har en sak rett ut sig kan man ge sig fan på att något annat går åt helvete och just nu har allt gått käpprätt nedåt. Tjohoo. Jag älskar mitt liv. Inte. Kan någon stänga av mig, tack?!
Och jag skall kolla in den. Se om jag kan hitta på något som kan tänkas funka. Jag tror att ett kapitel kan vara kul att skriva. Om jag sedan blir refuserad så gör det inte så mycket. Jag har ju inte så mycket investerat i det hela. Ett kapitel går fort.
Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag har en massa bidragsansökningar att skriva för SSKs räkning, folk att träffa osv. "Lyckligtvis" (nej, jag tycker inte att det är vare sig kul eller lyckligt eller ens i närheten av bra) har jag inget att göra på jobbet just nu. Mina kollegor verkar få allt jobb. Jag sitter bara och rullar tummarna. De vill inte ens dela med sig av något de pysslar med eftersom de har allt under kontroll. Så jag sitter här med totalt ojämn arbetsbelastning. Hurra. Nåväl.
(en liten present till syrran -> Ola Salo och Robyn sjunger Christian Falks "Dream On", fast Ola Salo ligger i bakgrunden och hörs knappt...)
(och en liten present till mig. Remy Zero och "Gramarye" som även har gjort Save Me, något de flesta Smallville-fans lär känna igen.)
EDIT: Life's a bitch. Glöm aldrig det. Och man kan aldrig vara säker på att saker ordnar sig, för det gör de aldrig. Har en sak rett ut sig kan man ge sig fan på att något annat går åt helvete och just nu har allt gått käpprätt nedåt. Tjohoo. Jag älskar mitt liv. Inte. Kan någon stänga av mig, tack?!
Tuesday, January 22, 2008
Iron & Wine
Ikväll skall jag gå på Södra Teatern och se Iron & Wine, aka Sam Beam.
Här är en av favoriterna från "The Shepherd's Dog"
Boy With a Coin
En annan favorit, som jag tyvärr inte hittar något mer än texten till, är "Evening on the Ground".
Så aftonen kommer att spenderas tämligen angenämt, hoppas jag. Bättre än dagen har spenderats hittills i alla fall. Inget att göra... Hur kul är det på en skala? Skittrist.
Här är en av favoriterna från "The Shepherd's Dog"
Boy With a Coin
En annan favorit, som jag tyvärr inte hittar något mer än texten till, är "Evening on the Ground".
hey man
evening on the ground
and there is no one else around
so you will
blame me
blame me for the rocks and baby bones
and broken lock on our
garden
garden wall of eden
full of spiderbites and all your lovers
we were
we were born to fuck each other
one way or another
but I'll only lie
down by the waterside at night
hey man
tiny baby tears
I will collect a million years
and you can
blame me
blame me, I will wear it
in the empty hollow part of my
garden
garden wall of eden in the clamour
as they raise the curtain
you will
you will never make me
learn to lay beneath the mountain
'cause I'll only lie
down by the waterside at night
Så aftonen kommer att spenderas tämligen angenämt, hoppas jag. Bättre än dagen har spenderats hittills i alla fall. Inget att göra... Hur kul är det på en skala? Skittrist.
Monday, November 26, 2007
Uppryckning
Nu har samtliga kamrater i vänskapskretsen förklarat för mig att jag är superdeppig och jättetråkig (med mina egna ord - de flesta säger "det är så tråkigt att du är ledsen") så nu måste jag rycka upp mig.
Jag vet inte hur jag skall gå till väga riktigt, men jag tror att den största biten blir att sysselsätta mig till döds.
På söndag ser jag Rufus Wainwright. Adventspresent till mig själv. Den 17/12 ser jag Promise & the Monster och José Gonzales på Cirkus. På måndag är det julfest på jobbet. Då återstår bara att fylla resten av tiden med något meningsfullt.
Sneaker Pimps - Low Five
Bat for Lashes - What's a Girl to Do
Spännande video.
Om inte annat så kanske jag kan spendera kvällarna med att spela "Tabula Rasa" som jag skall recensera för Fenix.
Ett annat supplement jag vill recensera, men som jag inte vet om jag får lägga vantarna på är "Sub Rosa", hemliga sällskap till Götterdämmerung. Även den kommer i sådana fall att få sig en hård men rättvis behandling. Jag är som bekant inte helt nöjd med hur RM behandlar GD-världen. Så vi får väl se hur bra de gör ifrån sig nu.
EDIT: Jag har blivit ombedd att redigera min blog. Sarkasm och ironi är inte tillåtet efter att mitt omdöme och min integritet som recensent ifrågasatts av en produktägare. Alltså får jag inte antyda att jag har förutfattade meningar, eftersom det kan missuppfattas av människor som inte vet vem jag är och hur jag analyserar och bedömer saker.
Så, artiklar, regler, recensioner... Det är väl det jag får se till att ägna mig åt... Och upp med hakan. Upp med hakan, upp med hakan.
Jag vet inte hur jag skall gå till väga riktigt, men jag tror att den största biten blir att sysselsätta mig till döds.
På söndag ser jag Rufus Wainwright. Adventspresent till mig själv. Den 17/12 ser jag Promise & the Monster och José Gonzales på Cirkus. På måndag är det julfest på jobbet. Då återstår bara att fylla resten av tiden med något meningsfullt.
Sneaker Pimps - Low Five
Bat for Lashes - What's a Girl to Do
Spännande video.
Om inte annat så kanske jag kan spendera kvällarna med att spela "Tabula Rasa" som jag skall recensera för Fenix.
Ett annat supplement jag vill recensera, men som jag inte vet om jag får lägga vantarna på är "Sub Rosa", hemliga sällskap till Götterdämmerung. Även den kommer i sådana fall att få sig en hård men rättvis behandling. Jag är som bekant inte helt nöjd med hur RM behandlar GD-världen. Så vi får väl se hur bra de gör ifrån sig nu.
EDIT: Jag har blivit ombedd att redigera min blog. Sarkasm och ironi är inte tillåtet efter att mitt omdöme och min integritet som recensent ifrågasatts av en produktägare. Alltså får jag inte antyda att jag har förutfattade meningar, eftersom det kan missuppfattas av människor som inte vet vem jag är och hur jag analyserar och bedömer saker.
Så, artiklar, regler, recensioner... Det är väl det jag får se till att ägna mig åt... Och upp med hakan. Upp med hakan, upp med hakan.
Sunday, November 18, 2007
Men vakna...
Jag läste Willes blog om Expressens sportsidor imorse, och den satte igång lite tankar i huvudet på mig. Lyssnade dessutom på Skunk Anansie samtidigt "100 ways to be a good girl", och det spann naturligtvis ännu mer efter det.
Jag höll en hög med föreläsningar på Skövde Högskola om design, om projektledning och om att vara kvinna i spelbranschen. Jag klipper och klistar från den. Vakna. Det här händer HELA tiden. Till och mer på en så bra arbetsplats som Avalanche. Man kommer inte undan.
Nedan följer anteckningarna från föreläsningen:
Syftet med föreläsningen
Egna erfarenheter
Jonas bad mig gå igenom de s.k. härskarteknikerna och se om jag har råkat ut för dem själv
Känner ni till härskarteknikerna?
Osynliggörande – egna erfarenheter av tekniken
Designdokument jag skrivit har förblivit olästa, okommenterade och när det har varit dags för genomgång har ingen tagit till sig materialet utan gjort lite som de själva velat
Jag pratade med projektledaren och bad henne avsätta en hel dag till att läsa designdokumentet eftersom det hela ignorerades totalt. Det gick hon med på och satte in det som en uppgift för samtliga utvecklare, grafiker och designers att genomföra. Det var INTE populärt.
Under samtliga möten där jag har varit ansvarig för att gå igenom en process eller en design har bemötts med försenade deltagare och påslagna mobiltelefoner. Bemötandet man får när man ber individer att slå av mobilerna under mötet har varit lätt fientligt.
Personligt sätt att hantera problemet har varit att be personerna stänga av mobilerna, eller att lämna mötet. Om mötet är så ointressant och onödigt för deras del att de känner att andra uppdrag går före så behöver de inte delta i mötet.
Som kreativ person måste jag erkänna att vissa möten har inneburit att jag som designer suttit och pysslat med annat än det mötet varit avsett för, dvs level design, konceptskisser osv. Även om det är frestande att göra sådant, så avhåll dig. Är det en bra idé, så skriv ner den i kanten på mötesanteckningarna, eller prata med mötesledaren och få ett okej på att det är lugnt att skissa på annat under mötet.
Förlöjligande – egna erfarenheter
Jag har blivit kallad ”lilla gumman” på en arbetsplats – inklusive klappen på huvudet
Detta kunde jag inte bemöta. Jag blev helt ställd, så istället fortsatte jag med min presentation och ignorerade det inträffade.
Jag har fått berättat för mig att det bara är ”tjejer som tänker så, män har faktiskt en viss logik”
Även här kunde jag inte ”motsätta” mig argumenten som lades fram. Istället bad jag personen hålla designen öppen tills dess att vi hade tid att testa den. Testen sade att jag hade haft rätt, generellt sett, inte bara hos en kvinnlig publik. Designen ändrades senare till att följa mitt förslag. Dock kunde det inte godtas till 100 % utan mindre förändringar blev genomdrivna utan mitt godkännande av utvecklarna.
Jag har fått berättat för mig att ”det här är vad som händer när man låter personer som inte kan programmera designa ett spel”.
Jag påpekade för personen i fråga att det här är vad du har att arbeta med. Sedan bad jag honom att underrätta mig om vad det var som var fel. Det visade sig att det inte var något fel, utan bara en missuppfattning från hans sida.
Jag har konstant blivit utsatt för hån och skratt bakom min rygg då jag gjort fel i level editorn vi har använt (det här gäller Sulake). Det här kommer jag tillbaka till i senare punkter.
Har jag inte kunnat göra så mycket åt. Jag har pratat med projektledare och resursansvarig (för mig) och gått igenom problemen som sedan har tagits upp med berörda individer. Det har inte gett något större synligt resultat förutom att det gjort de personer som man har pratat med ännu mera fientligt inställda till mig.
Jag har blivit underättad om att det enda utvecklarna hatar mer än testare är designers.
Jag påpekade för personen som sade det att det kändes skönt att inte vara högst upp på hatstegen. Då bad han om ursäkt.
Undanhållande av information – egna erfarenheter
De flesta diskussionerna om speldesignen har förts på finska, och mer eller mindre bakom ryggen på mig.
Eftersom de flesta på företaget pratar finska har det varit svårt för dem att ta upp saker till diskussion som jag behöver vara inblandad i. Delvis har detta berott på språkförbistring, men även en ovilja att kommunciera. Jag har tagit upp detta på projektmöten och med projektledaren. Inget hände.
Beslut har fattats utan att jag har blivit underrättad.
Det här relaterar delvis till ovanstående punkt. Men i första hand handlar det om att man helt enkelt beslutat att så här skall det se ut, utan att underätta mig först eller ens efter att man har genomfört förändringarna. Jag har fått upptäcka dem på egen hand och sedan ifrågasätta dem.
Verktyg som jag måste använda – editor, xml-dokument med diverse parameterar och triggers – har bara gjorts, utan att underätta mig om att de finns eller hur de skall användas.
Detta har skett vid ett flertal tillfällen. Underättelse har skett genom att man sagt ”du har glömt göra det här”. Tilläggas bör väl att jag har bett om dokumentation, men aldrig fått någon.
Jag har upprepade gånger bett om informationen både på möten och i mail.
Möten har hållits där jag borde ha blivit inbjuden, men där man valt att låta bli att fråga mig om jag vill medverka.
Det här skedde till största delen i början av projektet. Korrigerades när jag tog upp det med projektledaren.
Påförande av skuld och skam
Inga egentligen, men man undrar ju till slut över sin egen kompetens när alla andra ifrågasätter den. Tack och lov hade jag en duktig projektledare som har stått på min sida och försökt hjälpa mig igenom det värsta.
Det som var allra mest tragiskt i sammanhanget var att många av tjejerna som går spelutbildningar har råkat ut för samma saker, redan på utbildningen. Vad ger det för signaler? Hur kan man förvänta sig att tjejer skall "ta för sig" när de blir rent ut sagt mobbade av sina kursare på det här viset? Om jag inte hade varit så jävla envis som jag är så hade jag aldrig fortsatt med speldesign. Faktum är att jag höll upp ett tag, just på grund av den här problematiken.
Att ständigt kämpa i motvind gör att man blir högljudd, påstridig och bitchig. Klarar man inte av att vara det så går man under. Skall man alltså tvingas att ändra sin personlighet bara för att få jobba med ett yrke man älskar?
Jag höll en hög med föreläsningar på Skövde Högskola om design, om projektledning och om att vara kvinna i spelbranschen. Jag klipper och klistar från den. Vakna. Det här händer HELA tiden. Till och mer på en så bra arbetsplats som Avalanche. Man kommer inte undan.
Nedan följer anteckningarna från föreläsningen:
Syftet med föreläsningen
- Ge er studenter en bild av vad som kan ske på en arbetsplats med kvinnor i minoritet
- Ge er en möjlighet att förbereda er på vad ni kan råka ut för – eller utsätta andra för
- Inte blunda för problemen, men heller inte säga att de är oöverstigliga. Det GÅR att förändra en arbetsplats.
- Inte meningen att skrämmas. Jag har många bra erfarenheter också, men fokus för föreläsningen ligger på de dåliga erfarenheter jag utsatts för
Egna erfarenheter
Jonas bad mig gå igenom de s.k. härskarteknikerna och se om jag har råkat ut för dem själv
Känner ni till härskarteknikerna?
- Osynliggörande – dvs man lyssnar inte på vad du säger, man talar med varandra istället för att lyssna på dig, går på toaletten, svarar i mobiltelefoner etc.
- Förlöjligande – man förminskar ditt arbete, berättar för dig att du är fånig, fjollig, hysterisk etc.
- Undanhållande av information – man berättar helt enkelt inte för dig det du behöver veta och får dig på det sättet att framstå som dum i huvudet eller okunnig.
- Dubbelbestraffning – kvinnor lider ofta av dåligt samvete på grund av krav både ifrån jobbet och hemifrån. Ofta förbipasseras kvinnor på jobbet just därför att de vill eller måste prioritera hemarbete.
- Påförande av skuld och skam – kvinnor har en tendens att se saker som gått fel som sitt eget fel. Skuld för förnedring och övergrepp faller på de egna axlarna, och kvinnan intalar sig att det nog var hennes eget fel. Hon bad om det, trots att skulden ligger på andras axlar.
Osynliggörande – egna erfarenheter av tekniken
Designdokument jag skrivit har förblivit olästa, okommenterade och när det har varit dags för genomgång har ingen tagit till sig materialet utan gjort lite som de själva velat
Jag pratade med projektledaren och bad henne avsätta en hel dag till att läsa designdokumentet eftersom det hela ignorerades totalt. Det gick hon med på och satte in det som en uppgift för samtliga utvecklare, grafiker och designers att genomföra. Det var INTE populärt.
Under samtliga möten där jag har varit ansvarig för att gå igenom en process eller en design har bemötts med försenade deltagare och påslagna mobiltelefoner. Bemötandet man får när man ber individer att slå av mobilerna under mötet har varit lätt fientligt.
Personligt sätt att hantera problemet har varit att be personerna stänga av mobilerna, eller att lämna mötet. Om mötet är så ointressant och onödigt för deras del att de känner att andra uppdrag går före så behöver de inte delta i mötet.
Som kreativ person måste jag erkänna att vissa möten har inneburit att jag som designer suttit och pysslat med annat än det mötet varit avsett för, dvs level design, konceptskisser osv. Även om det är frestande att göra sådant, så avhåll dig. Är det en bra idé, så skriv ner den i kanten på mötesanteckningarna, eller prata med mötesledaren och få ett okej på att det är lugnt att skissa på annat under mötet.
Förlöjligande – egna erfarenheter
Jag har blivit kallad ”lilla gumman” på en arbetsplats – inklusive klappen på huvudet
Detta kunde jag inte bemöta. Jag blev helt ställd, så istället fortsatte jag med min presentation och ignorerade det inträffade.
Jag har fått berättat för mig att det bara är ”tjejer som tänker så, män har faktiskt en viss logik”
Även här kunde jag inte ”motsätta” mig argumenten som lades fram. Istället bad jag personen hålla designen öppen tills dess att vi hade tid att testa den. Testen sade att jag hade haft rätt, generellt sett, inte bara hos en kvinnlig publik. Designen ändrades senare till att följa mitt förslag. Dock kunde det inte godtas till 100 % utan mindre förändringar blev genomdrivna utan mitt godkännande av utvecklarna.
Jag har fått berättat för mig att ”det här är vad som händer när man låter personer som inte kan programmera designa ett spel”.
Jag påpekade för personen i fråga att det här är vad du har att arbeta med. Sedan bad jag honom att underrätta mig om vad det var som var fel. Det visade sig att det inte var något fel, utan bara en missuppfattning från hans sida.
Jag har konstant blivit utsatt för hån och skratt bakom min rygg då jag gjort fel i level editorn vi har använt (det här gäller Sulake). Det här kommer jag tillbaka till i senare punkter.
Har jag inte kunnat göra så mycket åt. Jag har pratat med projektledare och resursansvarig (för mig) och gått igenom problemen som sedan har tagits upp med berörda individer. Det har inte gett något större synligt resultat förutom att det gjort de personer som man har pratat med ännu mera fientligt inställda till mig.
Jag har blivit underättad om att det enda utvecklarna hatar mer än testare är designers.
Jag påpekade för personen som sade det att det kändes skönt att inte vara högst upp på hatstegen. Då bad han om ursäkt.
Undanhållande av information – egna erfarenheter
De flesta diskussionerna om speldesignen har förts på finska, och mer eller mindre bakom ryggen på mig.
Eftersom de flesta på företaget pratar finska har det varit svårt för dem att ta upp saker till diskussion som jag behöver vara inblandad i. Delvis har detta berott på språkförbistring, men även en ovilja att kommunciera. Jag har tagit upp detta på projektmöten och med projektledaren. Inget hände.
Beslut har fattats utan att jag har blivit underrättad.
Det här relaterar delvis till ovanstående punkt. Men i första hand handlar det om att man helt enkelt beslutat att så här skall det se ut, utan att underätta mig först eller ens efter att man har genomfört förändringarna. Jag har fått upptäcka dem på egen hand och sedan ifrågasätta dem.
Verktyg som jag måste använda – editor, xml-dokument med diverse parameterar och triggers – har bara gjorts, utan att underätta mig om att de finns eller hur de skall användas.
Detta har skett vid ett flertal tillfällen. Underättelse har skett genom att man sagt ”du har glömt göra det här”. Tilläggas bör väl att jag har bett om dokumentation, men aldrig fått någon.
Jag har upprepade gånger bett om informationen både på möten och i mail.
Möten har hållits där jag borde ha blivit inbjuden, men där man valt att låta bli att fråga mig om jag vill medverka.
Det här skedde till största delen i början av projektet. Korrigerades när jag tog upp det med projektledaren.
Påförande av skuld och skam
Inga egentligen, men man undrar ju till slut över sin egen kompetens när alla andra ifrågasätter den. Tack och lov hade jag en duktig projektledare som har stått på min sida och försökt hjälpa mig igenom det värsta.
Det som var allra mest tragiskt i sammanhanget var att många av tjejerna som går spelutbildningar har råkat ut för samma saker, redan på utbildningen. Vad ger det för signaler? Hur kan man förvänta sig att tjejer skall "ta för sig" när de blir rent ut sagt mobbade av sina kursare på det här viset? Om jag inte hade varit så jävla envis som jag är så hade jag aldrig fortsatt med speldesign. Faktum är att jag höll upp ett tag, just på grund av den här problematiken.
Att ständigt kämpa i motvind gör att man blir högljudd, påstridig och bitchig. Klarar man inte av att vara det så går man under. Skall man alltså tvingas att ändra sin personlighet bara för att få jobba med ett yrke man älskar?
Friday, November 16, 2007
Helena Blomqvist
Jag är glad att jag tog promenaden förbi Kulturhuset igår. Jag stod i kö i tio minuter, läste min nyinköpta bok av Terry Pratchett "Making Money" (som redan är slut... *suck*), men gav upp efter - japp - tio minuter. Med resultatet att jag istället för att åka hem åkte upp för att titta på Jan Stenmarkutställningen. Den var stängd. Men på vägen ner fångade ett fotografi på en kvinna i röd klänning min uppmärksamhet.
Det var Helena Blomqvists foto "Woman with Ravens" från utställningen "The Dark Planet".
Artikel i SvD
Jag måste gå dit igen och titta på bilderna. Idag. Jag fastnade i en timme framför dem. Önskar att de inte var så ruskigt dyra, de kostar runt €10000 (missförstå mig rätt, de är värda varenda euro) och det har jag inte råd med. Annars hade det varit ett givet tillskott på min vägg hemma. Fast då hade jag fått kasta ut en del andra bilder förstås. Boken skall jag i vilket fall som helst köpa, om den finns att få tag på. Och Helena Blomqvist skall jag följa religiöst hädanefter. Hon är en konstnär som har träffat rätt i själen på mig. Mörkret och ljuset i fotografierna, himlarna med flygplan, den stillaliggande pensionären i de fyra årstiderna... Det pratar med mig, och det påverkar mig och wow... Det är sällan det händer att jag ryser av fotografi. Jag kan uppskatta skönheten i foton, men det händer inte ofta att jag får samma reaktion på bilder som jag får på musik. Det här var klockrent. Det var ett svärd i hjärtat, det var inspiration, det var att sätta andan i halsen. Andlös.
Mer skrivet om Helena Blomqvist:
DN
SvD
Tidningen Kulturen
Konsten.net
Ännu en från konsten.net
minou.nu
Digitalfoto
Fotosidan.se
Bortsett från den upplevelsen som fick mig att bli helt vimsig i huvudet av vilja att skapa, och vilja att köpa en ny systemkamera, så fick det mig också att fundera lite på den digitala tekniken.
Visst finns det uppenbara fördelar med att sätta sig vid datorn och manipulera bilder, framförallt går det fortare, och resultaten blir mer i enlighet med vad man vill ha, eller är ute efter. Men det tar också bort den direkta kopplingen mellan mediet och konstnären. Det lägger en slöja av obegränsade "undo" mellan dig och bilden och det som är omedelbart, ogripbart och eteriskt i bilden kan försvinna på vägen. Man kan undvika misstag. Och misstag är ibland det som gör en hel bild.
Fördelen är ju att man inte behöver stå i mörkrummet och andas kemikalieångor som dessutom är cancerframkallande. Men det är något speciellt med allt det där. Att försiktigt rulla upp sin film på en spole, skruva ihop framkallningsburken och låta kemins magi arbeta fram negativen. Att stå med vatten upp till armbågarna och faktiskt kunna påverka bilden redan i negativstadiet. Att pressa film... Mmm... Lukten av framkallningsvätska som sätter sig i kläderna, och att yrvaket klättra ur mörkrummet, osäker på om det är kväll eller morgon.
Mörkrumstomtarna! Men det är slut med mörkrumstomtar, kemikalier och kopiatorer nu... Om jag köper en ny kamera blir det en digital systemkamera. En Olympus, med största sannolikhet.
Utöver att jag har drabbats av fotonoja har jag också diskuterat skrivarworkshops med Gunnar på Sveroks forum, i den här tråden. Det ligger mig varmt om hjärtat att se att rollspelssverige lever upp igen på konvent, och vad man än kan tänkas göra för att så skall ske... Jag ställer upp och hjälper till. Man kanske skall rycka lite i Satu också. Hon är rejält insyltad i RopeCon och kan säkert hitta bra folk i Finland. Och det vore kul att köra en Zombiebrigad där med. Det ligger små vita lappar i hela lägenheten nu... Sjukt.
Jag hittade också till ett nytt kontaktnät igår. Skall se vad det blir av det, men det kanske innebär att jag hittar folk att umgås med, så slipper jag slita på dem jag redan känner i Stockholm. Även mig kan man få för mycket av. Skulle jag tro. Det vore skönt att inte känna sig som den fattiga släktingen från landet med hatten i handen.
I helgen blir det i vilket fall som helst att skriva klart Tannhäuser. Ju mer jag läser reglerna, desto mindre håller jag med om mitt första intryck av spelet, vilket grämer mig. Det är REGLERNA det är fel på, inte spelet! Borde ha tryckt mer på det i recensionen. Men så går det när det är snabba ryck som gäller. Fan... Och helt ärligt borde jag inte ha lyssnat fullt så mycket på mina medspelare, men jag hade ganska hög feber när vi spelade, så det får gå...
Det var Helena Blomqvists foto "Woman with Ravens" från utställningen "The Dark Planet".
Artikel i SvD
Jag måste gå dit igen och titta på bilderna. Idag. Jag fastnade i en timme framför dem. Önskar att de inte var så ruskigt dyra, de kostar runt €10000 (missförstå mig rätt, de är värda varenda euro) och det har jag inte råd med. Annars hade det varit ett givet tillskott på min vägg hemma. Fast då hade jag fått kasta ut en del andra bilder förstås. Boken skall jag i vilket fall som helst köpa, om den finns att få tag på. Och Helena Blomqvist skall jag följa religiöst hädanefter. Hon är en konstnär som har träffat rätt i själen på mig. Mörkret och ljuset i fotografierna, himlarna med flygplan, den stillaliggande pensionären i de fyra årstiderna... Det pratar med mig, och det påverkar mig och wow... Det är sällan det händer att jag ryser av fotografi. Jag kan uppskatta skönheten i foton, men det händer inte ofta att jag får samma reaktion på bilder som jag får på musik. Det här var klockrent. Det var ett svärd i hjärtat, det var inspiration, det var att sätta andan i halsen. Andlös.
Mer skrivet om Helena Blomqvist:
DN
SvD
Tidningen Kulturen
Konsten.net
Ännu en från konsten.net
minou.nu
Digitalfoto
Fotosidan.se
Bortsett från den upplevelsen som fick mig att bli helt vimsig i huvudet av vilja att skapa, och vilja att köpa en ny systemkamera, så fick det mig också att fundera lite på den digitala tekniken.
Visst finns det uppenbara fördelar med att sätta sig vid datorn och manipulera bilder, framförallt går det fortare, och resultaten blir mer i enlighet med vad man vill ha, eller är ute efter. Men det tar också bort den direkta kopplingen mellan mediet och konstnären. Det lägger en slöja av obegränsade "undo" mellan dig och bilden och det som är omedelbart, ogripbart och eteriskt i bilden kan försvinna på vägen. Man kan undvika misstag. Och misstag är ibland det som gör en hel bild.
Fördelen är ju att man inte behöver stå i mörkrummet och andas kemikalieångor som dessutom är cancerframkallande. Men det är något speciellt med allt det där. Att försiktigt rulla upp sin film på en spole, skruva ihop framkallningsburken och låta kemins magi arbeta fram negativen. Att stå med vatten upp till armbågarna och faktiskt kunna påverka bilden redan i negativstadiet. Att pressa film... Mmm... Lukten av framkallningsvätska som sätter sig i kläderna, och att yrvaket klättra ur mörkrummet, osäker på om det är kväll eller morgon.
Mörkrumstomtarna! Men det är slut med mörkrumstomtar, kemikalier och kopiatorer nu... Om jag köper en ny kamera blir det en digital systemkamera. En Olympus, med största sannolikhet.
Utöver att jag har drabbats av fotonoja har jag också diskuterat skrivarworkshops med Gunnar på Sveroks forum, i den här tråden. Det ligger mig varmt om hjärtat att se att rollspelssverige lever upp igen på konvent, och vad man än kan tänkas göra för att så skall ske... Jag ställer upp och hjälper till. Man kanske skall rycka lite i Satu också. Hon är rejält insyltad i RopeCon och kan säkert hitta bra folk i Finland. Och det vore kul att köra en Zombiebrigad där med. Det ligger små vita lappar i hela lägenheten nu... Sjukt.
Jag hittade också till ett nytt kontaktnät igår. Skall se vad det blir av det, men det kanske innebär att jag hittar folk att umgås med, så slipper jag slita på dem jag redan känner i Stockholm. Även mig kan man få för mycket av. Skulle jag tro. Det vore skönt att inte känna sig som den fattiga släktingen från landet med hatten i handen.
I helgen blir det i vilket fall som helst att skriva klart Tannhäuser. Ju mer jag läser reglerna, desto mindre håller jag med om mitt första intryck av spelet, vilket grämer mig. Det är REGLERNA det är fel på, inte spelet! Borde ha tryckt mer på det i recensionen. Men så går det när det är snabba ryck som gäller. Fan... Och helt ärligt borde jag inte ha lyssnat fullt så mycket på mina medspelare, men jag hade ganska hög feber när vi spelade, så det får gå...
Wednesday, November 14, 2007
Zombies!!!
Jag blev alldeles nyss tipsad av Johan om den här fantastiska artikeln.
Ett citat:
Nu måste jag ju fortsätta gräva i det här (hehe) eftersom jag ÄLSKAR zombies. Okej, älskar är väl att ta i, men... kärlek! Zombiefilmer tillhör min stora passion. De tillhör också de områden inför vilket jag är som mest kluven. Eftersom jag varje gång jag sett en zombiefilm vaknar med svetten strömmande från hjässan och ännu en trevlig hypnagog erfarenhet i bagaget. Men vem kan motstå Romeros filmer? Min stora sorg är att jag ännu inte tagit mod till mig för att se "Land of the Dead" igen...
En lista på URL:
Zombie Attack at Hierakonpolis
Archaeology.org
Zombie Survival Guide
Hjärnans bedrägliga skådespel
Jag har också drabbats av inspiration på annat håll. Jag är lite ledsen över att jag totalsågade Tannhäuser i nästa nummer av Fenix, så nu håller jag på att skriva nya regler för spelet. Eller snarare sammanställa regler man 1. hittar i, 2. kan spela med, 3. inte är så obalanserade. Jag tror nämligen att största bristen med spelet låg just i hur reglerna var formulerade och upplagda.
Men nu är det research som gäller. F.E.A.R. coming right up... WASD!
EDIT: Okej, nu har jag totalt tappat kontrollen över min hjärna. Det här är inget bra alls. (Faktum är att det är jättebra, men man kan ju låtsas ha ångest bara för att.)
I vilket fall som helst vill jag bygga ett Zombie ARG. Jag undrar vilka i kontaktboken som kan tänkas vara intresserade? Alternativt bygger man ett zombielajv... Men vem vill spela zombieforskare? Det måste finnas någon som är intresserad av att skapa något här i Stockholm... Jeez... En sak i taget.
Vill du vara med och bygga? Lämna en kommentar! Jag är fullt seriös! På ett totalt urfånigt sätt, men jag vill verkligen GÖRA något! Jag blir tokig! Jag ÄR tokig!
Mer inspiration: Forskare! Labb! Artiklar! Seriösa föreläsningar och outbreaks på kyrkogårdar runtom Sthlm. Jan Ajvide Lindkvists "Hanteringen av Odöda"!
En wiki med information, artiklar och "outbreak" rapportering. Ungefär som WHO eller CDCs websidor. Det skall vara tight, det skall vara små grupper och det kanske till och med skall röra sig över fler städer i Sverige. Jag har ju "folk" både här, i Gbg och i Malmö. Det skall kännas seriöst, men tanken är att det skall vara apkul och skrämmande på samma gång. Så hur får jag tag på folk till det här? Är det någon som är intresserad av att spela ett sådant lajv/ARG? Vilka regler skall man i sådana fall anamma? Lajvsystem?
Fan, jag har aldrig arrangerat ett lajv i hela mitt liv, och nu helt plötsligt bara kliar det i mig. Morgonens händelser har verkligen lättat mitt hjärta och det märks i huvudet också.
EDIT nr?: Jag tror jag får skriva en svensk zombiesetting helt enkelt. Baserad lite på "The Zombie Survival Guide".
Ett citat:
This may seem absurd, but you won't think its funny when you are feasting on the corpses of your friends and fellow researchers, in fact, you won't be thinking at all.
Nu måste jag ju fortsätta gräva i det här (hehe) eftersom jag ÄLSKAR zombies. Okej, älskar är väl att ta i, men... kärlek! Zombiefilmer tillhör min stora passion. De tillhör också de områden inför vilket jag är som mest kluven. Eftersom jag varje gång jag sett en zombiefilm vaknar med svetten strömmande från hjässan och ännu en trevlig hypnagog erfarenhet i bagaget. Men vem kan motstå Romeros filmer? Min stora sorg är att jag ännu inte tagit mod till mig för att se "Land of the Dead" igen...
En lista på URL:
Zombie Attack at Hierakonpolis
Archaeology.org
Zombie Survival Guide
Hjärnans bedrägliga skådespel
Jag har också drabbats av inspiration på annat håll. Jag är lite ledsen över att jag totalsågade Tannhäuser i nästa nummer av Fenix, så nu håller jag på att skriva nya regler för spelet. Eller snarare sammanställa regler man 1. hittar i, 2. kan spela med, 3. inte är så obalanserade. Jag tror nämligen att största bristen med spelet låg just i hur reglerna var formulerade och upplagda.
Men nu är det research som gäller. F.E.A.R. coming right up... WASD!
EDIT: Okej, nu har jag totalt tappat kontrollen över min hjärna. Det här är inget bra alls. (Faktum är att det är jättebra, men man kan ju låtsas ha ångest bara för att.)
I vilket fall som helst vill jag bygga ett Zombie ARG. Jag undrar vilka i kontaktboken som kan tänkas vara intresserade? Alternativt bygger man ett zombielajv... Men vem vill spela zombieforskare? Det måste finnas någon som är intresserad av att skapa något här i Stockholm... Jeez... En sak i taget.
Vill du vara med och bygga? Lämna en kommentar! Jag är fullt seriös! På ett totalt urfånigt sätt, men jag vill verkligen GÖRA något! Jag blir tokig! Jag ÄR tokig!
Mer inspiration: Forskare! Labb! Artiklar! Seriösa föreläsningar och outbreaks på kyrkogårdar runtom Sthlm. Jan Ajvide Lindkvists "Hanteringen av Odöda"!
En wiki med information, artiklar och "outbreak" rapportering. Ungefär som WHO eller CDCs websidor. Det skall vara tight, det skall vara små grupper och det kanske till och med skall röra sig över fler städer i Sverige. Jag har ju "folk" både här, i Gbg och i Malmö. Det skall kännas seriöst, men tanken är att det skall vara apkul och skrämmande på samma gång. Så hur får jag tag på folk till det här? Är det någon som är intresserad av att spela ett sådant lajv/ARG? Vilka regler skall man i sådana fall anamma? Lajvsystem?
Fan, jag har aldrig arrangerat ett lajv i hela mitt liv, och nu helt plötsligt bara kliar det i mig. Morgonens händelser har verkligen lättat mitt hjärta och det märks i huvudet också.
EDIT nr?: Jag tror jag får skriva en svensk zombiesetting helt enkelt. Baserad lite på "The Zombie Survival Guide".
Sunday, November 11, 2007
W00t!
Febern är borta!
Den hönsäggsstora klumpen på armen är nere i en femkrona och armen går att böja på igen. Och allt detta utan att äta en enda hjärna! W00t!
Nu återstår bara att kunna somna inatt, men det blir nog inga problem. Jag är totalt slagen, dödstrött och helt slut. Undrar varför, med tanke på att hela dagen har spenderats sovande i sängen.
Jag har suttit och skrivit ihop en artikel till Fenix på temat konspirationer, och jag har även kollat lite löst på voodoo, vilket också är skönt. Jag har fått tillbaka koncentrationsförmågan, i alla fall nästan, och det är så gudomligt underbart att jag nästan gråter av lättnad. Jag börjar förstå lite bättre hur det är att inte orka, inte kunna koncentrera sig på vad som helst, en förmåga jag annars har haft mycket av. Jag har till och med läst en faktabok utan att bli helt vimsig i huvudet och det var länge sedan. Thomas Pynchon härnäst. Against the Day väntar fortfarande på att bli läst.
Jag är nästan klar med Poppy Brites "Self-made man" också. Så nu får jag nog ta en paus från hennes böcker i ett par månader/ år igen. Poppy Brite är en fantastiskt duktig författarinna. Hon skriver så att man verkligen känner vad som händer. Men hon skriver väldigt ofta om exempelvis mord, vivisektion, seriemördare och bögsex. Och hon skriver på ett väldigt grafiskt manér, vilket gör att jag allt som oftast sitter och rodnar i soffan när jag läser. Men när jag lägger ifrån mig böckerna är det aldrig beskrivningarna av sex, mord och inälvor som stannar kvar, utan känslan av närvaro och intensitet. Så efter ett tag glömmer jag bort de blodsmakande kyssarna och de vassa knivarna som karvar sig genom bröstben och bultande hjärtan och minns bara att hon är en fantastiskt bra författarinna. Och köper en ny bok. Och på den vägen är det. När jag tänker efter gäller nästan samma sak för Clive Barker, som också har en tendens att vara mycket grafisk i sina utläggningar om både sex och våld. Men även han är en mycket skicklig författare, så jag kan inte sluta läsa honom.
Jag har kommit fram till att alla mina skilda områden jag har ägnat mig åt har gjort mig bra på mycket. Men inte bäst på något. Jag funderar på om jag vid något tillfälle totalt skall fokusera på bara en sak. Jag undrar hur bra jag skulle bli på just det området då? Spetskompetens.
Det lustigaste just nu är att jag målar igen, och trots att jag inte hållit i en pensel på 8 år har jag ändå blivit bättre på att måla. Jag undrar om det har med mina mentala övningar att göra? Ibland kan jag nämligen få för mig att "skissa" en scen i huvudet. Alltså, jag gör om den till en målning eller en grafitskiss. Drar linjerna i huvudet, ser hur det skulle se ut på papper. Satt faktiskt och gjorde det med mina bekanta som jag spelade med igår. Små krokier i mitt huvud.
Och ibland undrar jag om jag är fullkomligt tokig. Den direkta kopplingen mellan hand och öga finns inte där än, men den har blivit så otroligt mycket bättre sedan jag målade sist, så något har uppenbarligen hänt i hjärnan. Jag tänker plocka fram min finskakurs igen, och min italienskakurs. Ju fler språk jag har att tänka på, desto bättre. Desto fler begrepp kan jag ta in.
Det är banne mig inte lätt att vara helt bonkers.
Jag vill skriva ett alternate reality game också. Jag har en så bra idé, men det är alldeles för stort att genomföra på egen hand. Jag funderade ett tag på att göra ett till en kamrat i födelsedagspresent. Men det känns som att jag är för pretentiös, för mycket vilja och för lite tid. Det är mitt största problem. För mycket vilja och för lite tid och för få vänner som är intresserade av samma saker som jag är intresserad av. Oh well. Jag och min femkrona skall sova nu snart. Feberfri och vaccinerad. Okej, jag har varit lite patetisk, men jag fick faktiskt riktigt hög feber. Så där så att det gör ont i huden.
Den hönsäggsstora klumpen på armen är nere i en femkrona och armen går att böja på igen. Och allt detta utan att äta en enda hjärna! W00t!
Nu återstår bara att kunna somna inatt, men det blir nog inga problem. Jag är totalt slagen, dödstrött och helt slut. Undrar varför, med tanke på att hela dagen har spenderats sovande i sängen.
Jag har suttit och skrivit ihop en artikel till Fenix på temat konspirationer, och jag har även kollat lite löst på voodoo, vilket också är skönt. Jag har fått tillbaka koncentrationsförmågan, i alla fall nästan, och det är så gudomligt underbart att jag nästan gråter av lättnad. Jag börjar förstå lite bättre hur det är att inte orka, inte kunna koncentrera sig på vad som helst, en förmåga jag annars har haft mycket av. Jag har till och med läst en faktabok utan att bli helt vimsig i huvudet och det var länge sedan. Thomas Pynchon härnäst. Against the Day väntar fortfarande på att bli läst.
Jag är nästan klar med Poppy Brites "Self-made man" också. Så nu får jag nog ta en paus från hennes böcker i ett par månader/ år igen. Poppy Brite är en fantastiskt duktig författarinna. Hon skriver så att man verkligen känner vad som händer. Men hon skriver väldigt ofta om exempelvis mord, vivisektion, seriemördare och bögsex. Och hon skriver på ett väldigt grafiskt manér, vilket gör att jag allt som oftast sitter och rodnar i soffan när jag läser. Men när jag lägger ifrån mig böckerna är det aldrig beskrivningarna av sex, mord och inälvor som stannar kvar, utan känslan av närvaro och intensitet. Så efter ett tag glömmer jag bort de blodsmakande kyssarna och de vassa knivarna som karvar sig genom bröstben och bultande hjärtan och minns bara att hon är en fantastiskt bra författarinna. Och köper en ny bok. Och på den vägen är det. När jag tänker efter gäller nästan samma sak för Clive Barker, som också har en tendens att vara mycket grafisk i sina utläggningar om både sex och våld. Men även han är en mycket skicklig författare, så jag kan inte sluta läsa honom.
Jag har kommit fram till att alla mina skilda områden jag har ägnat mig åt har gjort mig bra på mycket. Men inte bäst på något. Jag funderar på om jag vid något tillfälle totalt skall fokusera på bara en sak. Jag undrar hur bra jag skulle bli på just det området då? Spetskompetens.
Det lustigaste just nu är att jag målar igen, och trots att jag inte hållit i en pensel på 8 år har jag ändå blivit bättre på att måla. Jag undrar om det har med mina mentala övningar att göra? Ibland kan jag nämligen få för mig att "skissa" en scen i huvudet. Alltså, jag gör om den till en målning eller en grafitskiss. Drar linjerna i huvudet, ser hur det skulle se ut på papper. Satt faktiskt och gjorde det med mina bekanta som jag spelade med igår. Små krokier i mitt huvud.
Och ibland undrar jag om jag är fullkomligt tokig. Den direkta kopplingen mellan hand och öga finns inte där än, men den har blivit så otroligt mycket bättre sedan jag målade sist, så något har uppenbarligen hänt i hjärnan. Jag tänker plocka fram min finskakurs igen, och min italienskakurs. Ju fler språk jag har att tänka på, desto bättre. Desto fler begrepp kan jag ta in.
Det är banne mig inte lätt att vara helt bonkers.
Jag vill skriva ett alternate reality game också. Jag har en så bra idé, men det är alldeles för stort att genomföra på egen hand. Jag funderade ett tag på att göra ett till en kamrat i födelsedagspresent. Men det känns som att jag är för pretentiös, för mycket vilja och för lite tid. Det är mitt största problem. För mycket vilja och för lite tid och för få vänner som är intresserade av samma saker som jag är intresserad av. Oh well. Jag och min femkrona skall sova nu snart. Feberfri och vaccinerad. Okej, jag har varit lite patetisk, men jag fick faktiskt riktigt hög feber. Så där så att det gör ont i huden.
Saturday, November 3, 2007
Vad har du gjort idag då, lilla vän?
To-do listan har krympt avsevärt. Iofs har jag tagit tag i de lättaste uppgifterna först.
Recensionen till Fenix är skriven och skickad.
Stockholms Spelkonvents möte den 5/11 har fått en agenda (och jag tänker ge mig fan på att den gås igenom, annars blir jag putt) och samtliga intressenter har meddelats. Hoppas jag. I vilket fall som helst ligger det på ledningsforumet nu.
Okej, det var bara två punkter på listan...
* SSK - handlingsplan, agenda, testamentestjat
* Fenix - Changeling, The Witcher (men antagligen inte)
Men det inbegrep att läsa halva Autumn Nightmares. Ungefär 45 sidor med två kolumner och pyyyytteliten text, samt att bita sig i tungan och ta tag i den surdeg som SSK numera utgör. Nu tvekar jag mellan prototyper och voodoo.. Eller hästar. Jag får nog göra de uppgifterna som tillhör andra innan jag kastar mig över mina egna projekt. Stand by for updates. Eller inte. Hur kul är det att läsa om egentligen? *suck* Jag har det så roligt jämt...
*ARGH* FAN VAD JAG ÄR TRÅÅÅÅKIIIIG!
*harklar sig* Eh... ja... det är nog dags för lunch...
Recensionen till Fenix är skriven och skickad.
Stockholms Spelkonvents möte den 5/11 har fått en agenda (och jag tänker ge mig fan på att den gås igenom, annars blir jag putt) och samtliga intressenter har meddelats. Hoppas jag. I vilket fall som helst ligger det på ledningsforumet nu.
Okej, det var bara två punkter på listan...
* SSK - handlingsplan, agenda, testamentestjat
* Fenix - Changeling, The Witcher (men antagligen inte)
Men det inbegrep att läsa halva Autumn Nightmares. Ungefär 45 sidor med två kolumner och pyyyytteliten text, samt att bita sig i tungan och ta tag i den surdeg som SSK numera utgör. Nu tvekar jag mellan prototyper och voodoo.. Eller hästar. Jag får nog göra de uppgifterna som tillhör andra innan jag kastar mig över mina egna projekt. Stand by for updates. Eller inte. Hur kul är det att läsa om egentligen? *suck* Jag har det så roligt jämt...
*ARGH* FAN VAD JAG ÄR TRÅÅÅÅKIIIIG!
*harklar sig* Eh... ja... det är nog dags för lunch...
Changeling
Jag sitter och läser Autumn Nightmares som jag också skall recensera till Fenix. Den enda artikeln jag skriver till dem det här numret. Känns lite torftigt. Men jag orkar nog inte med mer än så.
På whiteboarden finns en lång lista med saker jag BORDE göra. Jag vet inte om min 12-timmars sovperiod kommer att hjälpa mig där, men jag tänker gå ner till Tumba C om ungefär en timme och skaffa mig kompisen Frank. Funderar på att hälsa på Alexander idag också. Han och jag måste prata med varandra. Eller snarare så blir det väl han som pratar med mig och jag som iakttar.
Men med tanke på snön blir det nog inte så mycket åka till stan. Det blir nog mer reflektion och jobba idag.
To-do listan:
* Etherscope - Lover's Walk (ja, det är stulet från Buffy)
* Götterdämmerung - Le rite Sacré, Caput Mortuum, Kattmanuskriptet, Stockholmstriptyk
* D20 Dark Matter - Outbreak, E.V.P.
* Hemligt projekt - handlingsplan, dokumentation
* Western - voodoo, sjukdomar, hästar
* Mallar
* Uppdatera hemsidan
* SSK - handlingsplan, agenda, testamentestjat
* Fenix - Changeling, The Witcher (men antagligen inte)
* Annat projekt - prototyper och flowcharts
Gissa hur mycket jag kommer att hinna? Inte mycket. Men å andra sidan har skrivandet lossnat när jag började måla igen, så jag skall försöka blanda lite. Jag har en idé till ett rätt schizofrent självporträtt som jag vill testa att göra, men jag tror inte jag behärskar tekniken tillräckligt väl för att lyckas. Och jag har ingen bra spegel. Men vi får se. Jag skall skissa på det idag. Och sedan har jag ju mina silverprojekt som jag faktiskt kan påbörja hemma och löda och polera på tisdag. I vilket fall som helst skall jag nog kunna leva med att mitt attention span är kortare än en halshuggen pudel.
På whiteboarden finns en lång lista med saker jag BORDE göra. Jag vet inte om min 12-timmars sovperiod kommer att hjälpa mig där, men jag tänker gå ner till Tumba C om ungefär en timme och skaffa mig kompisen Frank. Funderar på att hälsa på Alexander idag också. Han och jag måste prata med varandra. Eller snarare så blir det väl han som pratar med mig och jag som iakttar.
Men med tanke på snön blir det nog inte så mycket åka till stan. Det blir nog mer reflektion och jobba idag.
To-do listan:
* Etherscope - Lover's Walk (ja, det är stulet från Buffy)
* Götterdämmerung - Le rite Sacré, Caput Mortuum, Kattmanuskriptet, Stockholmstriptyk
* D20 Dark Matter - Outbreak, E.V.P.
* Hemligt projekt - handlingsplan, dokumentation
* Western - voodoo, sjukdomar, hästar
* Mallar
* Uppdatera hemsidan
* SSK - handlingsplan, agenda, testamentestjat
* Fenix - Changeling, The Witcher (men antagligen inte)
* Annat projekt - prototyper och flowcharts
Gissa hur mycket jag kommer att hinna? Inte mycket. Men å andra sidan har skrivandet lossnat när jag började måla igen, så jag skall försöka blanda lite. Jag har en idé till ett rätt schizofrent självporträtt som jag vill testa att göra, men jag tror inte jag behärskar tekniken tillräckligt väl för att lyckas. Och jag har ingen bra spegel. Men vi får se. Jag skall skissa på det idag. Och sedan har jag ju mina silverprojekt som jag faktiskt kan påbörja hemma och löda och polera på tisdag. I vilket fall som helst skall jag nog kunna leva med att mitt attention span är kortare än en halshuggen pudel.
Monday, October 29, 2007
Berg å dalbana
Okej, jag är helt instabil. En sekund är jag hur deppig som helst och sedan får jag beröm och då... YAY! Men jag är ruskigt bra på att skriva dokument. Och det vet jag, så varför glömmer jag det stup i kvarten?
Jobbet är bra. Jag trivs på mitt jobb. Jag är mitt jobb. Jag skall ta tag i jävla SSK också, jag skall driva en massa jävla projekt tills jag går rätt i väggen. Det enda sättet att slippa tänka är att tänka på annat. Jag behöver det nu. Energin, kärleken till att göra något vettigt, produktion! Om jag producerar är jag en bra flicka. Om jag arbetar är jag en bra flicka. Då har det ingen betydelse att ingen vill ha mig. Okej, det där sista lät... Alltså... jag är skadad, det kan jag väl inte förneka, men... det var mer att om jag distraherar mig från min ensamhet så har den inte så stor betydelse. Mer så...
Jobbet är bra. Jag trivs på mitt jobb. Jag är mitt jobb. Jag skall ta tag i jävla SSK också, jag skall driva en massa jävla projekt tills jag går rätt i väggen. Det enda sättet att slippa tänka är att tänka på annat. Jag behöver det nu. Energin, kärleken till att göra något vettigt, produktion! Om jag producerar är jag en bra flicka. Om jag arbetar är jag en bra flicka. Då har det ingen betydelse att ingen vill ha mig. Okej, det där sista lät... Alltså... jag är skadad, det kan jag väl inte förneka, men... det var mer att om jag distraherar mig från min ensamhet så har den inte så stor betydelse. Mer så...
Thursday, October 25, 2007
Vi har en käs kulturminister....
Vår kulturminister anser att spel inte är så viktiga. Och hon har noterat följande:
Och där skulle inte statliga bidrag till mediet ge något förstås?
Gudars, jag är så upprörd nu att jag inte kan skriva. Kvinnan är ett hot mot min mentala stabilitet. Varför, varför, varför röstade jag inte i förra valet?! (Ok, jag bodde i Finland och det var krångligt, men ändå....) *stön*
De stora spelbolagen klarar sig utan stöd (åtminstone just nu, men det fanns en tid då till och med de hade problem), men indiestudios hade verkligen haft nytta av att få bidrag - de har en möjlighet att utforska mediet på ett sätt som inte stora spelbolag har. Stora spelbolag måste nämligen lyssna på de som betalar, dvs förläggarna.
Det krävs att man får mer utrymme att experimentera för att verkligen utveckla spel som kultur och som konstform.
EDIT:
Och som en extra godbit dyker den här artikeln upp i SvD också. Spel som hjälper AHDH-sjuka kan också hjälpa malariasjuka. Och det är ju helt värdelöst och bör inte stödjas med statliga medel, eller hur?
–Nej, jag är inte säker på att man ska ge sig in med statligt stöd och därigenom styra mediet mot något som staten tycker är bättre smak. Däremot har jag noterat att de allra flesta i spelbranschen är män. Då frågar man sig, om jag bara tänker högt, om det kunde vara intressant att stimulera skapandet av alternativa spel där man kanske kan locka fler tjejer att spela?
Och där skulle inte statliga bidrag till mediet ge något förstås?
Gudars, jag är så upprörd nu att jag inte kan skriva. Kvinnan är ett hot mot min mentala stabilitet. Varför, varför, varför röstade jag inte i förra valet?! (Ok, jag bodde i Finland och det var krångligt, men ändå....) *stön*
De stora spelbolagen klarar sig utan stöd (åtminstone just nu, men det fanns en tid då till och med de hade problem), men indiestudios hade verkligen haft nytta av att få bidrag - de har en möjlighet att utforska mediet på ett sätt som inte stora spelbolag har. Stora spelbolag måste nämligen lyssna på de som betalar, dvs förläggarna.
Det krävs att man får mer utrymme att experimentera för att verkligen utveckla spel som kultur och som konstform.
EDIT:
Och som en extra godbit dyker den här artikeln upp i SvD också. Spel som hjälper AHDH-sjuka kan också hjälpa malariasjuka. Och det är ju helt värdelöst och bör inte stödjas med statliga medel, eller hur?
Friday, October 19, 2007
Ut ur exilen kryper en människa
En människa som är otroligt trött...
Vilan jag skulle ha uppnått är inte uppnådd, sömnen jag skulle ha fått har gått mig förbi och jag har fortfarande inte kommit fram till om jag skall köpa den där jävla t-shirten eller inte. Alltså kan man dra slutsatsen att undvikande av internet knappast hjälper. Möjligtvis gör det mig mindre benägen att explodera i ansiktet på folk som läser bloggen, men när ÄR surströmmingssäsongen egentligen?
Jag kan konstatera med glädje att Thomas Pynchons bok "Against the Day" är precis vad jag behöver. Hans språk är som ljuv honung. Jag höll kort sagt på att garva häcken av mig på väg till jobbet imorse. Vilken man! Vilken text! Jag är kär i ytterligare en författare! Vägen till mitt hjärta - för er som mot all förmodan skulle intressera er av det - går genom välskrivna texter.
Jag sover fortfarande helt kasst och jag äter inte så mycket. Inte för att det direkt stör mig att inte äta, men det är ju inte bra för hjärnan. Min kära mor erbjöd sig att ta hand om mig genom att droga mig med whisky i kvällstéet. Tanken HAR föresvävat mig, eftersom det står en halvfull halvflaska (!) 12-årig Bowmore hemma, men jag tror inte att det är vettigt att påbörja sin karriär som inmundigare (?) av alkohol i syfte att få sova. Verkar på många sätt vara en dålig idé. Vägen till alkoholism, liksom...
Det är många som anmärker på min handstil och mitt sätt att anteckna på. Odd ansåg att jag layoutade sidan samtidigt som jag skrev, och han är ju Design Director på Avalanche, så han borde veta. Den kommentaren fick jag även från skrivarworkshopens handledare.
Bara för att så tänkte jag lägga upp ett exempel här. Om jag kan hitta en sida som är bra nog dvs. Jag har rätt höga krav på min handstil. Och på vad jag anser kan visas för folk. JAG förstår inte fascinationen över hur jag skriver och hur det ser ut. Är det någon som kan upplysa mig så vore jag tacksam. Bild kommer inom... erh.. kort är fel att säga. Men typ en annan dag.
Magnus pratade med mig igår morse om det jag jobbar med för tillfället och det hjälpte en hel del. Jag har känt mig lite överflödig ett tag, men kommentarerna han hade (bara ett superkort samtal på 5 minuter, knappt det) kändes vettiga och framförallt som att han brydde sig om hur det faktiskt blev med just de områdena jag jobbar på. Jag har känt mig lite marginaliserad. Men nu känns det inte så längre. Okej, jag erkänner att de närmaste månaderna har gått i något slags dovt skimmer av bekräftelsebehov. Även JAG drabbas av behovet att få andras godkännande. Till och med det.
Jag börjar bli tydligare. Och inte så utspridd. Fokus har börjat komma tillbaka igen, tillsammans med luktsinnet.
Musiken som snurrar i huvudet och på iPoden är en sjuhelsikes blandning. Det är Iron & Wine och "Woman King", det är Little Dragons "Forever". Det är David Bowie, Nine Inch Nails och Zero 7, "The Pageant of the Bizarre". Det är både gammal och ny musik, men mest av allt är det sådant jag vill dela med mig av. Sitter just nu och lyssnar på Madeleine Peyroux.
"Between the Bars"
Drink up baby, stay up all night
With the things you could do
You won't but you might
The potential you'll be that you'll never see
The promises you'll only make
Drink up with me now
And forget all about the pressure of days
Do what I say and I'll make you okay
And drive them away
The images stuck in your head
The people you've been before
That you don't want around anymore
That push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still
Drink up baby, look at the stars
I'll kiss you again between the bars
Where I'm seeing you there with your hands in the air
Waiting to finally be caught
Drink up one more time and I'll make you mine
Keep you apart, deep in my heart
Separate from the rest, where I like you the best
And keep the things you forgot
The people you've been before
That you don't want around anymore
That push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still
Vilan jag skulle ha uppnått är inte uppnådd, sömnen jag skulle ha fått har gått mig förbi och jag har fortfarande inte kommit fram till om jag skall köpa den där jävla t-shirten eller inte. Alltså kan man dra slutsatsen att undvikande av internet knappast hjälper. Möjligtvis gör det mig mindre benägen att explodera i ansiktet på folk som läser bloggen, men när ÄR surströmmingssäsongen egentligen?
Jag kan konstatera med glädje att Thomas Pynchons bok "Against the Day" är precis vad jag behöver. Hans språk är som ljuv honung. Jag höll kort sagt på att garva häcken av mig på väg till jobbet imorse. Vilken man! Vilken text! Jag är kär i ytterligare en författare! Vägen till mitt hjärta - för er som mot all förmodan skulle intressera er av det - går genom välskrivna texter.
Jag sover fortfarande helt kasst och jag äter inte så mycket. Inte för att det direkt stör mig att inte äta, men det är ju inte bra för hjärnan. Min kära mor erbjöd sig att ta hand om mig genom att droga mig med whisky i kvällstéet. Tanken HAR föresvävat mig, eftersom det står en halvfull halvflaska (!) 12-årig Bowmore hemma, men jag tror inte att det är vettigt att påbörja sin karriär som inmundigare (?) av alkohol i syfte att få sova. Verkar på många sätt vara en dålig idé. Vägen till alkoholism, liksom...
Det är många som anmärker på min handstil och mitt sätt att anteckna på. Odd ansåg att jag layoutade sidan samtidigt som jag skrev, och han är ju Design Director på Avalanche, så han borde veta. Den kommentaren fick jag även från skrivarworkshopens handledare.
Bara för att så tänkte jag lägga upp ett exempel här. Om jag kan hitta en sida som är bra nog dvs. Jag har rätt höga krav på min handstil. Och på vad jag anser kan visas för folk. JAG förstår inte fascinationen över hur jag skriver och hur det ser ut. Är det någon som kan upplysa mig så vore jag tacksam. Bild kommer inom... erh.. kort är fel att säga. Men typ en annan dag.
Magnus pratade med mig igår morse om det jag jobbar med för tillfället och det hjälpte en hel del. Jag har känt mig lite överflödig ett tag, men kommentarerna han hade (bara ett superkort samtal på 5 minuter, knappt det) kändes vettiga och framförallt som att han brydde sig om hur det faktiskt blev med just de områdena jag jobbar på. Jag har känt mig lite marginaliserad. Men nu känns det inte så längre. Okej, jag erkänner att de närmaste månaderna har gått i något slags dovt skimmer av bekräftelsebehov. Även JAG drabbas av behovet att få andras godkännande. Till och med det.
Jag börjar bli tydligare. Och inte så utspridd. Fokus har börjat komma tillbaka igen, tillsammans med luktsinnet.
Musiken som snurrar i huvudet och på iPoden är en sjuhelsikes blandning. Det är Iron & Wine och "Woman King", det är Little Dragons "Forever". Det är David Bowie, Nine Inch Nails och Zero 7, "The Pageant of the Bizarre". Det är både gammal och ny musik, men mest av allt är det sådant jag vill dela med mig av. Sitter just nu och lyssnar på Madeleine Peyroux.
"Between the Bars"
Drink up baby, stay up all night
With the things you could do
You won't but you might
The potential you'll be that you'll never see
The promises you'll only make
Drink up with me now
And forget all about the pressure of days
Do what I say and I'll make you okay
And drive them away
The images stuck in your head
The people you've been before
That you don't want around anymore
That push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still
Drink up baby, look at the stars
I'll kiss you again between the bars
Where I'm seeing you there with your hands in the air
Waiting to finally be caught
Drink up one more time and I'll make you mine
Keep you apart, deep in my heart
Separate from the rest, where I like you the best
And keep the things you forgot
The people you've been before
That you don't want around anymore
That push and shove and won't bend to your will
I'll keep them still
Subscribe to:
Posts (Atom)
