Det finns något tröttande i att ständigt behöva försvara sig ur ett underläge, att bevisa, både för sig själv och andra att de öronbedövande rösterna som berättar att "du duger inte" har fel. Det värsta är att jag ofta håller med dem.
Jag har under en mycket lång period av mitt liv känt att jag inte är bra nog, oavsett vad jag gör. Så jag har utvecklat en skyddsstrategi. Delar av den innebär att jag håller mig för mig själv. Delar av den innebär att jag inte rättar mig efter rådande skönhetsnormer. Delar av den innebär att jag tar avstånd från mig själv.
Jag köpte nyss piercingsmycken. Jag vill berätta om mina piercings, för de är en del av min skyddsstrategi. När jag bodde i Malmö var jag tillsammans med en man som gjorde mig mycket illa. Mycket mycket illa, till och med. Han misshandlade mig psykiskt i två år, utsatte mig för sexuella övergrepp och i det närmaste våldtog mig. Jag tror inte att han var medveten om det själv. Jag var knappt medveten om det, sade mig att det var så här kärlek såg ut. Att det var okej att göra saker med mig jag inte ville, att säga åt mig, du är inte god nog för något bättre.. Det resulterade i sex års celibat och sex års långsam återhämtning. En del av den återhämtningen bestod i mina piercings. Jag har alltid haft många hål i öronen. Nu började jag göra hål i ögonbrynet, näsvingen och så vidare. Jag har dem kvar. En labrét, en septum och en i tungan. Näsvingen och ögonbrynet läkte dåligt och jag tog ur dem. De övriga har aldrig varit något problem.
De är mitt kamouflage. Min skyddsfärg, tillsammans med mina håriga ben, enorma tröjor och slafsigt uppsatta hår. De är vad jag skyddar mig med.
Blicken fylld av avsmak inför min personliga uppenbarelse som allt som oftast drabbar mig, på tunnelbanan, på pågatåget, på bussar eller på promenad, i butiker och andra ställen, kan jag deflektera. Jag kan säga till mig själv att det är mina yttre attribut som framkallar avsmak och inte det som jag lever med och som jag över åren fått berättat för mig på olika sätt - att min kropp är ful och motbjudande.
Det är en process som alltid funnits där. De bekymrade blickarna hemifrån. Familjen som suckar lite över min stora kroppshydda. Den tillintetgörande kommentaren om att mina bröst behövde plastikkirurgi när jag var i tonåren och min kropp växte ohejdat. Min farmor som konstant berömde min bror, men aldrig sade ett ord om mig. Att jag, genom att vara yngst, också alltid förutsattes vara dum. Skratten när jag gjorde fel, och de nedlåtande kommentarerna om att jag nog inte förstod vad jag pratade om från de vuxna runtomkring.
Det hela späddes på med min första pojkvän som bekände att hans vänner inte ville att han skulle vara med mig, för jag var så tjock. Min Malmöpojkvän som sade att ingen annan någonsin skulle vilja vara ihop med mig, att jag var för tjock, att jag borde gå ner i vikt, att jag inte dög som jag var, som utsatte mig för förhör för att ge mig dåligt självförtoende.
Allt det kunde jag deflektera med mina piercings, mina orakade ben och min slafsiga frisyr. När jag gjorde min första piercing tyckte jag nämligen att piercings var fula. Numera gör jag det inte, men då var de ett straff, både smärtsamt och förfulande. Jag förtjänade att vara lika ful som jag kände mig, och tro mig när jag säger att den känslan var gränslös. Är gränslös.
Jag har fortfarande svårt för beröring. Jag intalar mig att jag känns äcklig att ta på. Jag tycker illa om att bli smekt någonstans utom på huvudet, där är jag i alla fall inte fet.
Den här avsmaken för min egen kropp är jobbig att leva med. Skräcken och paniken när kläderna jag slitit ut fullständigt går sönder och jag måste köpa nya är obeskrivlig. Obehaget över att behöva gå till doktorn. Skulden, skammen och avsmaken är total. Jag ser mig aldrig i spegeln. Jag hatar att vara med på kort. Jag är ett monster inombords. Men det syns inte utanpå, utom i mina piercings, som ibland känns som det enda som är sant med mig.
Showing posts with label Personligt. Show all posts
Showing posts with label Personligt. Show all posts
Friday, May 27, 2011
Pär Ströms nya bok gör mig skeptisk
Jag undrar om det är en reflektion av att vi kvinnor enligt uppgift skall känna mer än män? Jag vet inte. Som en motpol till Pär Ströms tveksamma försök att sticka hål på myter med fakta som redan från början är vinklade efter hans egen smak - eller vad sägs om det här blogginlägget på GenusNytt? - som består av dels en rad artiklar och dels av något suspekta undersökningar som exempelvis Simon Baron-Cohens The Essential Differences, som undersökt skillnaden mellan "manliga" och "kvinnliga" hjärnors förmåga till empati, så vill jag lyfta fram Cordelia Fine.
Enligt Cordelia Fine, som skrivit boken Delusions of Gender, använde sig Baron-Cohen i undersökningen ovan av ett frågeformulär där den egna empatiska förmågan skulle uppmätas. Den här rapporten har bemötts av en rad olika journalister (hey, Pär Ström kan använda artiklar som referenser, då kan jag också göra det) och två psykologer som i sin bedömning kommit fram till att skillnaderna mellan mäns och kvinnors empatiförmåga minskar radikalt - om försöksobjekten inte vet om att det är det som mäts.Vilket de då gjorde i Baron-Cohens undersökning. Jag citerar ur Delusions of Gender:
Cordelia Fines bok är mycket välresearchad, och as it happens, tar upp många av de källor som Pär Ström tar upp i Sex feministiska myter. Hon fortsätter sedan med att ifrågasätta dem, en efter en. Det roligaste exemplet är den debunking som hon gjorde på Allan och Barbara Pease Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps. Just den här boken finns inte med i Pär Ströms källförteckning, så det kan ju vara ett retoriskt knep instigerat av det genusindustriella komplexet (och mig) att ta upp den. Jag tar upp den ändå, för den visar på hur många aktivt letar efter källor som stämmer med deras egen uppfattning. Och att det är lätt att vrida källor efter sitt eget tycke. Jag säger inte att Pär Ström har gjort det, men av blogginlägget där han ber om feministpunkterande källor att döma är det en teori jag underhåller. Så att säga.
Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps kommer till slutsatsen att män kan stänga av sina känslor när de argumenterar och därför är mer logiska än kvinnor, som hela tiden är genomströmmade av känslor. (Har vi hört det här förut? Ja just det, det var ju vad Philius sade också*. För så där 1000 år sedan, eller något. Inga nya idéer under solen, med andra ord...)
Just den boken säger sig ha källor som undersöker placering och aktivering av känslor i män och kvinnor med fMRI (functional Magnetic Resonance Imaging - man tar bilder av hjärnan medan den används, med andra ord), och det gick till genom att visa känslomässigt laddade bilder för de som deltog i studien. Säger paret Pease. Av de sex källor som används var det bara två som använde sig av fMRI. Ingen av dem handlade om känslomappning. Jag citerar Cordelia Fine igen, för hon är så rolig:
Det jag vill ha sagt med det här blogginlägget är inte att Cordelia Fine automatiskt trumfar Pär Ström, bara för att hon råkar ha ett humoristiskt sätt att skriva om ämnet, utan att Fine i exempel efter exempel drar fram tveksam forskning som är starkt påverkad av frågeställarnas egen bias och att de undersökningar vi KAN göra på hjärnaktivitet än så länge är så begränsad och helt enkelt oprecis att vi egentligen inte kan utläsa något av dem. Återigen ur Cordelia Fines bok:
Vi som människor har en enormt svår uppgift framför oss om vi med våra egna medvetanden skall försöka läsa av och analysera våra egna medvetanden. Vi kan aldrig komma ifrån vår kultur, vi kan aldrig komma ifrån att vi lever mitt i röran vi försöker reda ut. Vi kan heller aldrig komma ifrån att vi är partiska, och att våra emotionellt laddade åsikter är de som vi har svårast att ändra på. Oavsett om vi är män och rationella eller kvinnor och irrationella. Eller för den delen kvinnor och rationella och män och irrationella. Det finns alla sorter.
Jag tycker inte att Pär Ström är trovärdig. jag är övertygad om att Pär Ström inte tycker att jag är trovärdig heller. För alla er som läser Pär Ströms bok (länk till PDF) vill jag dock rekommendera även Cordelia Fines bok, som ett komplement och som en motpol till de påståenden som Ström kommer med.
__________________________________________________________________
* ”Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare besläktat med verklig handling ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de två ingredienser som konstituerar vår livsprincip – det rationella och det irrationella. Det rationella som tillhör själen och förståndet är maskulint, det irrationella, känslans område feminint, liksom mannen gentemot kvinnan.”
Philius från Alexandria ca 1000 e. kr.
Enligt Cordelia Fine, som skrivit boken Delusions of Gender, använde sig Baron-Cohen i undersökningen ovan av ett frågeformulär där den egna empatiska förmågan skulle uppmätas. Den här rapporten har bemötts av en rad olika journalister (hey, Pär Ström kan använda artiklar som referenser, då kan jag också göra det) och två psykologer som i sin bedömning kommit fram till att skillnaderna mellan mäns och kvinnors empatiförmåga minskar radikalt - om försöksobjekten inte vet om att det är det som mäts.Vilket de då gjorde i Baron-Cohens undersökning. Jag citerar ur Delusions of Gender:
In an important review of gender differences in affective empathy, psychologists Nancy Eisenberg and Randy Lennon found that the female empathic advantage becomes vanishingly smaller as it becomes less and less obvious that it is something to do with empathy that is being assessed. (So gender differences were greatest on tests in which it was very clear what was being measured, that is, on self-report scales. Smaller differences were seen when the purpose of the testing wass less obvious, and no gender difference was found for studies using unobtrusive physiological or facial/ gestural measures as an index of empathy.)
Cordelia Fines bok är mycket välresearchad, och as it happens, tar upp många av de källor som Pär Ström tar upp i Sex feministiska myter. Hon fortsätter sedan med att ifrågasätta dem, en efter en. Det roligaste exemplet är den debunking som hon gjorde på Allan och Barbara Pease Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps. Just den här boken finns inte med i Pär Ströms källförteckning, så det kan ju vara ett retoriskt knep instigerat av det genusindustriella komplexet (och mig) att ta upp den. Jag tar upp den ändå, för den visar på hur många aktivt letar efter källor som stämmer med deras egen uppfattning. Och att det är lätt att vrida källor efter sitt eget tycke. Jag säger inte att Pär Ström har gjort det, men av blogginlägget där han ber om feministpunkterande källor att döma är det en teori jag underhåller. Så att säga.
Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps kommer till slutsatsen att män kan stänga av sina känslor när de argumenterar och därför är mer logiska än kvinnor, som hela tiden är genomströmmade av känslor. (Har vi hört det här förut? Ja just det, det var ju vad Philius sade också*. För så där 1000 år sedan, eller något. Inga nya idéer under solen, med andra ord...)
Just den boken säger sig ha källor som undersöker placering och aktivering av känslor i män och kvinnor med fMRI (functional Magnetic Resonance Imaging - man tar bilder av hjärnan medan den används, med andra ord), och det gick till genom att visa känslomässigt laddade bilder för de som deltog i studien. Säger paret Pease. Av de sex källor som används var det bara två som använde sig av fMRI. Ingen av dem handlade om känslomappning. Jag citerar Cordelia Fine igen, för hon är så rolig:
One study did not involve brain research (it is a survey of handedness in gay men and women). The other is a comparison of Corpus Callosum size in right- and mixed-handed people. It might also be worth mentioning that it was a post mortem study. Possibly Sandra Witelson really did present her samples of dead brain tissue with emotionally charged images - but if she did, it's not mentioned in the published report.
Det jag vill ha sagt med det här blogginlägget är inte att Cordelia Fine automatiskt trumfar Pär Ström, bara för att hon råkar ha ett humoristiskt sätt att skriva om ämnet, utan att Fine i exempel efter exempel drar fram tveksam forskning som är starkt påverkad av frågeställarnas egen bias och att de undersökningar vi KAN göra på hjärnaktivitet än så länge är så begränsad och helt enkelt oprecis att vi egentligen inte kan utläsa något av dem. Återigen ur Cordelia Fines bok:
When looking for changes in blood flow (vilket är en metod som används för fMRI, min anm) between two conditions, researchers search in thousands of tiny sections of the brain (called voxels), and many reaearchers are now arguing that the threshold commonly set for declaring that a difference is "significant" just isn't high enough. To illustrate this point, researchers recently scanned an Atlantic salmon while showing it emotionally charged photographs. The salmon - which, by the way, "was not alive at the time of scanning" - was "asked to determine what emotion the individual on the photo must have been experiencing". Using standard statistical procedures, they found significant brain activity in one small region of the dead fish's brain while it performed the empathizing task, compared with brain activity during "rest". The researchers conclude not that this particular region of the brain is involved in piscine empathizing, but that the kind of statistical thresholds commonly used in neuroimaging studies [...] are inadequate because they allow too many spurious results through the net.
Vi som människor har en enormt svår uppgift framför oss om vi med våra egna medvetanden skall försöka läsa av och analysera våra egna medvetanden. Vi kan aldrig komma ifrån vår kultur, vi kan aldrig komma ifrån att vi lever mitt i röran vi försöker reda ut. Vi kan heller aldrig komma ifrån att vi är partiska, och att våra emotionellt laddade åsikter är de som vi har svårast att ändra på. Oavsett om vi är män och rationella eller kvinnor och irrationella. Eller för den delen kvinnor och rationella och män och irrationella. Det finns alla sorter.
Jag tycker inte att Pär Ström är trovärdig. jag är övertygad om att Pär Ström inte tycker att jag är trovärdig heller. För alla er som läser Pär Ströms bok (länk till PDF) vill jag dock rekommendera även Cordelia Fines bok, som ett komplement och som en motpol till de påståenden som Ström kommer med.
__________________________________________________________________
* ”Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare besläktat med verklig handling ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de två ingredienser som konstituerar vår livsprincip – det rationella och det irrationella. Det rationella som tillhör själen och förståndet är maskulint, det irrationella, känslans område feminint, liksom mannen gentemot kvinnan.”
Philius från Alexandria ca 1000 e. kr.
Wednesday, May 4, 2011
Parasiter
För länge sedan var jag en person som skrev många blogginlägg, det är jag inte längre, kanske för att jag på något vis tappade den där lättsamma tonen jag har haft. Jag skall - med en heroisk ansträngning - försöka ta mig tillbaka till det där stället jag var på 2007 när jag startade den här bloggen.
Idag är i och för sig en dålig dag, med tanke på att jag sitter med en hals som känns som taggtråd. Fast jag lägger det åt sidan ett tag. Just nu sitter jag och tittar på Fringe, en helt galen serie som allt som oftast får mig att må lite illa.det är inte helt sällan det handlar om sjukdom eller äckliga parasiter. Jag och sambon ser ofta på TV när vi äter och att få en läskig parasit förevisad för sig när man äter är en effektiv bantningsmetod. Inte för att jag förespråkar bantande, snarare tvärtom.
Men parasiter då. En läskig förekomst som är läskig just på grund av att de invaderar kroppen och tar över den. Vi har ju bakterier och virus med oss hela tiden (hej min misstänkta halsfluss), men saker man faktiskt kan SE! Det ger ett helt annat perspektiv på saken. Hur många av er har inte suttit och kollat på kvalser och tänkt YUK! Det bor ju miljontals PÅ oss. I våra lakan! I kuddarna! YUK!
Jag misstänker att parasitperspektivet är anledningen till att Alien och Aliens är så bra filmer. De skrämmer skiten ur en. Bokstavligt talat. En främmande kropp som invaderar ens egen och sedan sliter sig loss med dödande kraft.
Nu skall jag sluta filosofera. Jag är dödstrött och har ont på hela vänstra sida av huvudet. Jag är invaderad av ett virus. Jag hoppas att mina t-celler inte ger upp, dock.
Idag är i och för sig en dålig dag, med tanke på att jag sitter med en hals som känns som taggtråd. Fast jag lägger det åt sidan ett tag. Just nu sitter jag och tittar på Fringe, en helt galen serie som allt som oftast får mig att må lite illa.det är inte helt sällan det handlar om sjukdom eller äckliga parasiter. Jag och sambon ser ofta på TV när vi äter och att få en läskig parasit förevisad för sig när man äter är en effektiv bantningsmetod. Inte för att jag förespråkar bantande, snarare tvärtom.
Men parasiter då. En läskig förekomst som är läskig just på grund av att de invaderar kroppen och tar över den. Vi har ju bakterier och virus med oss hela tiden (hej min misstänkta halsfluss), men saker man faktiskt kan SE! Det ger ett helt annat perspektiv på saken. Hur många av er har inte suttit och kollat på kvalser och tänkt YUK! Det bor ju miljontals PÅ oss. I våra lakan! I kuddarna! YUK!
Jag misstänker att parasitperspektivet är anledningen till att Alien och Aliens är så bra filmer. De skrämmer skiten ur en. Bokstavligt talat. En främmande kropp som invaderar ens egen och sedan sliter sig loss med dödande kraft.
Nu skall jag sluta filosofera. Jag är dödstrött och har ont på hela vänstra sida av huvudet. Jag är invaderad av ett virus. Jag hoppas att mina t-celler inte ger upp, dock.
Thursday, December 16, 2010
I don't want to change myself to make others comfortable
Via Beyond Sizes hittar jag en fat acceptance-video som bara välter omkull mig. Mest för att jag - som är avsevärt mycket mindre än de glada och positiva tjejerna i videon - känner igen mig i dem.
Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Skrämmande därför att det driver hem hur illa vi i vissa situationer blir behandlade, och skrämmande därför att jag har upplevt hur annnorlunda jag blir behandlad när jag är lättare, jämfört med när jag är tyngre. Att diskrimineringen finns är det inte tu tal om. Att diskrimineringen finns i samband där den inte borde finnas, som exempelvis inom sjukvården, det är nästan ännu värre.
Keena säger i ett stycke, nästan helt i tårar, "I don't want to change myself to make others comfortable".
Det som är upplyftande är att här är två stora tjejer som inte är rädda för att vara stora. Som inte är rädda för att ha ett självförtroende och kärlek till sig själva, precis som de är. Jag hejar på dem, och hoppas att jag själv kommer att hamna i en liknande situation, där jag bara säger "fuck it" och låter mig vara den jag är utan att försöka förändra mig.
Det är något som knyter an lite till en annan bloggpost som jag hade tänkt skriva för länge sedan men aldrig kom mig för. Så betrakta det här som två bloggposter i en. Two for one helt enkelt.
Det var inte länge sedan jag gick på kurs i jobbet. En "nära-gubben-upplevelse", har jag valt att kalla det. Jag drabbades av den där i allra högsta grad förklarliga och oerhört obehagliga upplevelsen av att inte existera. Jag vet inte hur jag annars skall förklara det. Den iskalla känslan av att inte höra hemma blev så enormt påtaglig när jag som ensam kvinna steg in i ett rum totalt dominerat av män. På egen hand.
I sådana sammanhang är det alltid något som knäcks, bara lite till, som stukas bara ett snäpp och som jag är rädd att en gång kommer att ta livet av mig. Bildligt talat. Det var som att kliva in i en vägg av blickar, och sedan bli helt avfärdad som irrelvant. Jag var ju annorlunda. Men inte snygg. Eller i alla fall inte tillräckligt snygg. från noll, till hundra, tillbaka till noll. Jag önskar att jag kunde säga att det händer mig sällan, men det gör det inte. Jag önskar dessutom att jag kunde säga att mina frågor inte möttes av en vägg av mansplaining, men det gjorde de.
Jag önskar att jag kunde säga att seminariet var värt den totala upplevelsen av "othering" jag drabbades av, men det var det inte.
Det är könsrollsmönster i praktiken, det är känslan av att gå med huvudet före in i en betongvägg, det är den nagelgnagande vetskapen om att jag egentligen inte hör hemma och ändå tvånget att närvara.
Det är striden mot normen och mot känslan och att med intellektet kämpa för att intala mig att jag har lika stor rätt att vara här, precis lika mycket som gubbmaffian.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, gubbmaffian, fat acceptance, othering
Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Skrämmande därför att det driver hem hur illa vi i vissa situationer blir behandlade, och skrämmande därför att jag har upplevt hur annnorlunda jag blir behandlad när jag är lättare, jämfört med när jag är tyngre. Att diskrimineringen finns är det inte tu tal om. Att diskrimineringen finns i samband där den inte borde finnas, som exempelvis inom sjukvården, det är nästan ännu värre.
fat body (in)visible from Margitte Kristjansson on Vimeo.
Keena säger i ett stycke, nästan helt i tårar, "I don't want to change myself to make others comfortable".
Det som är upplyftande är att här är två stora tjejer som inte är rädda för att vara stora. Som inte är rädda för att ha ett självförtroende och kärlek till sig själva, precis som de är. Jag hejar på dem, och hoppas att jag själv kommer att hamna i en liknande situation, där jag bara säger "fuck it" och låter mig vara den jag är utan att försöka förändra mig.
Det är något som knyter an lite till en annan bloggpost som jag hade tänkt skriva för länge sedan men aldrig kom mig för. Så betrakta det här som två bloggposter i en. Two for one helt enkelt.
Det var inte länge sedan jag gick på kurs i jobbet. En "nära-gubben-upplevelse", har jag valt att kalla det. Jag drabbades av den där i allra högsta grad förklarliga och oerhört obehagliga upplevelsen av att inte existera. Jag vet inte hur jag annars skall förklara det. Den iskalla känslan av att inte höra hemma blev så enormt påtaglig när jag som ensam kvinna steg in i ett rum totalt dominerat av män. På egen hand.
I sådana sammanhang är det alltid något som knäcks, bara lite till, som stukas bara ett snäpp och som jag är rädd att en gång kommer att ta livet av mig. Bildligt talat. Det var som att kliva in i en vägg av blickar, och sedan bli helt avfärdad som irrelvant. Jag var ju annorlunda. Men inte snygg. Eller i alla fall inte tillräckligt snygg. från noll, till hundra, tillbaka till noll. Jag önskar att jag kunde säga att det händer mig sällan, men det gör det inte. Jag önskar dessutom att jag kunde säga att mina frågor inte möttes av en vägg av mansplaining, men det gjorde de.
Jag önskar att jag kunde säga att seminariet var värt den totala upplevelsen av "othering" jag drabbades av, men det var det inte.
Det är könsrollsmönster i praktiken, det är känslan av att gå med huvudet före in i en betongvägg, det är den nagelgnagande vetskapen om att jag egentligen inte hör hemma och ändå tvånget att närvara.
Det är striden mot normen och mot känslan och att med intellektet kämpa för att intala mig att jag har lika stor rätt att vara här, precis lika mycket som gubbmaffian.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, gubbmaffian, fat acceptance, othering
Tuesday, November 16, 2010
Utan skyddsnät
Sedan jag flyttade tillsammans med min sambo har jag inte gått på en enda kurs. Förut kunde jag ta åtminstone en silversmideskurs och en glasblåsarkurs om året. Numera går de pengar till hyra, mat, öl och snus. Min sambo dricker öl och snusar, inte jag.
Min sambo har inget skyddsnät. Han står helt utanför alla stödåtgärder som finns, vilket har slitit enormt på min ekonomi nu när jag har varit arbetslös ett tag. Hur sambolagen - den där om att man inte är försörjningsskyldig för sin sambo - bara sträcker sig så långt som att man inte är försörjningsskyldig så länge sambon kan ta hand om sig själv, låter bli att skydda mig, en sambo som ensam får stå för den ekonomiska belastningen i hushållet, förstår jag inte. Om jag inte är försörjningsskyldig för min sambo borde jag heller inte behöva försörja min sambo. Men det måste jag, för socialen hjälper inte till - jag kan ju betala hyran och köpa mat.
Det är en sjuk situation att befinna sig i, särskilt nu när jag varit arbetslös. Jag har inga reserver någonstans. De har min a-kassa ätit upp. Eller kanske snarare bristen på a-kassa. Det är ju en rad karensdagar innan a-kassan börjar gälla. Jag har haft tur. November är den enda månaden då jag varit tvungen att låna för att klara mig. Nu när November närmar sig sitt slut ligger jag 6000:- back, pengar jag fått be om av vänner och släktingar. Utan dem hade jag inte kunnat betala hyran, och jag kan inte få något stöd någonstans ifrån. Jag har ju haft a-kassa och ett jobb. Att a-kassan inte räcker och att jobbet bara betalat ut en fjärdedels lön på grund av att jag efter två veckor fick ett nytt jobb här i Stockholm tar inte a-kassan hänsyn till. Den tar heller inte hänsyn till att jag kom in för sent på mitt nya jobb för att få någon lön i slutet på Oktober.
Det här får mig att undra över alla de som sitter fast i någon form av beroendeställning. Jag har tur, det är jag i familjen som har jobb, det är jag som kan klara mig på egen hand om vi skulle bryta upp, jag sitter inte alls i skiten på samma sätt som min sambo. Om jag lämnade honom skulle han inte kunna hyra en lägenhet ens, han har ingen inkomst, inget skyddsnät. Och ändå hade han det bättre ekonomiskt när han bodde ensam. Då hjälpte i alla fall socialen till med att betala hans hyra och han hade nog med pengar att handla för själv. Numera har han aldrig några pengar, för jag har aldrig några pengar.
Förut kunde jag gå på kurser. Det kan jag inte längre, och det beror enbart på att vårt samhälle är förjävla konstigt uppbyggt. Jag trodde vi hade skyddsnät i Sverige. Det visar sig, efter arbetslöshet och ekonomiska problem, att det skyddsnätet bara gäller dem som egentligen inte behöver någon hjälp alls.
EDIT: Vill poängtera att jag vet att jag är jääävligt priviligierad i sammanhanget, och att jag inte skyller ett dugg på min sambo. Det är inte hans fel att det ser ut så här.
Min sambo har inget skyddsnät. Han står helt utanför alla stödåtgärder som finns, vilket har slitit enormt på min ekonomi nu när jag har varit arbetslös ett tag. Hur sambolagen - den där om att man inte är försörjningsskyldig för sin sambo - bara sträcker sig så långt som att man inte är försörjningsskyldig så länge sambon kan ta hand om sig själv, låter bli att skydda mig, en sambo som ensam får stå för den ekonomiska belastningen i hushållet, förstår jag inte. Om jag inte är försörjningsskyldig för min sambo borde jag heller inte behöva försörja min sambo. Men det måste jag, för socialen hjälper inte till - jag kan ju betala hyran och köpa mat.
Det är en sjuk situation att befinna sig i, särskilt nu när jag varit arbetslös. Jag har inga reserver någonstans. De har min a-kassa ätit upp. Eller kanske snarare bristen på a-kassa. Det är ju en rad karensdagar innan a-kassan börjar gälla. Jag har haft tur. November är den enda månaden då jag varit tvungen att låna för att klara mig. Nu när November närmar sig sitt slut ligger jag 6000:- back, pengar jag fått be om av vänner och släktingar. Utan dem hade jag inte kunnat betala hyran, och jag kan inte få något stöd någonstans ifrån. Jag har ju haft a-kassa och ett jobb. Att a-kassan inte räcker och att jobbet bara betalat ut en fjärdedels lön på grund av att jag efter två veckor fick ett nytt jobb här i Stockholm tar inte a-kassan hänsyn till. Den tar heller inte hänsyn till att jag kom in för sent på mitt nya jobb för att få någon lön i slutet på Oktober.
Det här får mig att undra över alla de som sitter fast i någon form av beroendeställning. Jag har tur, det är jag i familjen som har jobb, det är jag som kan klara mig på egen hand om vi skulle bryta upp, jag sitter inte alls i skiten på samma sätt som min sambo. Om jag lämnade honom skulle han inte kunna hyra en lägenhet ens, han har ingen inkomst, inget skyddsnät. Och ändå hade han det bättre ekonomiskt när han bodde ensam. Då hjälpte i alla fall socialen till med att betala hans hyra och han hade nog med pengar att handla för själv. Numera har han aldrig några pengar, för jag har aldrig några pengar.
Förut kunde jag gå på kurser. Det kan jag inte längre, och det beror enbart på att vårt samhälle är förjävla konstigt uppbyggt. Jag trodde vi hade skyddsnät i Sverige. Det visar sig, efter arbetslöshet och ekonomiska problem, att det skyddsnätet bara gäller dem som egentligen inte behöver någon hjälp alls.
EDIT: Vill poängtera att jag vet att jag är jääävligt priviligierad i sammanhanget, och att jag inte skyller ett dugg på min sambo. Det är inte hans fel att det ser ut så här.
Tuesday, October 19, 2010
På östfronten intet nytt
Jag försöker komma på något vettigt att skriva på bloggen idag, men jag kan ju nöja mig med en kort redogörelse för arbetet igår kanske?
Det började med läsning, vilket det alltid gör på sådana här ställen. Läsa, läsa, läsa och sedan blev det möten. Många av dem dessutom. Flera på raken. Som ett pärlband av redovisning och klargöranden.
Jag har redan sett ett par potentiella områden där jag kan förbättra och det är ju alltid bra. Jag skall ta på mig stora strukturhatten och köpa en cattleprod. Men det var roligt. Jag skrattade mycket under dagen och det är alltid bra. Dagen rasslade iväg, kan jag ju säga, och att ha den här titeln som vi jobbar med i påsen - tja, det kan aldrig bli helt fel.
I spelhyllan står Demon's Souls och väntar på att bli spelad, Umläut och en hel radda andra spel väntar på att bli lästa och på programfronten väntar Unity och Game Maker på lite handpåläggning.
Ögat är slitet efter en plötslig stressattack igår och jag är trött, trött, trött på mitt dåliga samvete som aldrig kan lämna mig ifred, men gjort är gjort. Att vara självisk kostar mycket för mig. Min Klokbok får stå ut med en Luthergalen hög av rynkad panna och svullet öga i ett par dagar till - eller för den delen veckor - innan jag helt har kommit över mitt "enorma svek" som egentligen bara handlade om att göra vad som var bäst för mig.
Det började med läsning, vilket det alltid gör på sådana här ställen. Läsa, läsa, läsa och sedan blev det möten. Många av dem dessutom. Flera på raken. Som ett pärlband av redovisning och klargöranden.
Jag har redan sett ett par potentiella områden där jag kan förbättra och det är ju alltid bra. Jag skall ta på mig stora strukturhatten och köpa en cattleprod. Men det var roligt. Jag skrattade mycket under dagen och det är alltid bra. Dagen rasslade iväg, kan jag ju säga, och att ha den här titeln som vi jobbar med i påsen - tja, det kan aldrig bli helt fel.
I spelhyllan står Demon's Souls och väntar på att bli spelad, Umläut och en hel radda andra spel väntar på att bli lästa och på programfronten väntar Unity och Game Maker på lite handpåläggning.
Ögat är slitet efter en plötslig stressattack igår och jag är trött, trött, trött på mitt dåliga samvete som aldrig kan lämna mig ifred, men gjort är gjort. Att vara självisk kostar mycket för mig. Min Klokbok får stå ut med en Luthergalen hög av rynkad panna och svullet öga i ett par dagar till - eller för den delen veckor - innan jag helt har kommit över mitt "enorma svek" som egentligen bara handlade om att göra vad som var bäst för mig.
Friday, October 15, 2010
Att blåsa lite ånga
Jag känner, efter veckans händelser, ett visst behov av att blåsa lite ånga. Ta lasten av bröstkorgen, släppa de tunga stenarna och försöka gå vidare.
Jag har under två veckor jobbat på ett arbete där jag för halva tjänsten inte känt mig uppskattad. Det var två deltidsjobb, där ena deltiden skötte sig exemplariskt, och den andra var lite mindre aktiv, men ändå okej, så när som på en sak.
Löneförhandling i en restaurang.
Jag vet att många av er säkert tycker att det inte är något konstigt, men jag är inte riktigt van, blev tagen på sängen och fick dessutom en siffra som var 5k mindre än den enda siffra jag hört dittills. Resonemanget var, fick jag höra, att jag ju inte hade alla kunskaper jag behövde för jobbet och att jag därför skulle kunna använda de 5k som drogs av på lönen för att köpa in de tjänster jag inte klarade av.
Lektionen i det här är
1. restauranger är en dålig plats att löneförhandla i (det är för övrigt bilar också).
2. berätta aldrig för personen du anställer att du tycker att hen är dålig på något och därför förväntar dig att hen skall behöva köpa in konsulttjänster.
Ett caveat i sammanhanget är att jag är ärlig när det kommer till mina kunskaper, kanske för ärlig. Och jag är ärlig med mina funderingar runt ett nytt jobb. Det kanske gjorde att jag "förtjänade" en lönesänkning mot den diskuterade med 5k. Jag tycker inte det.
Psykologiskt sett var det här en enorm ångestframkallande mardröm för mig. Jag skulle alltså börja på ett jobb där de tyckte att jag var inkompetent redan från början. Hur håller jag mig entusiastisk inför ett sådant uppdrag? Som tur var var arbetsuppgifterna trevliga och utvecklande, så väl på plats var arbetet stimulerande. Det går att göra ett bra jobb, även om ågren gnager på ens ben, så jag försökte i så hög grad jag kunde att entusiasmera mig inför uppgiften.
Sedan fick jag helt oväntat ett erbjudande på hemorten som innebar att jag slapp bo på vandrarhem, jag slapp veckopendla för pengar jag inte hade, och jag fick en högre lön än den som erbjudits på andra orten efter sänkningen.
För en gångs skull har jag valt att vara självisk. Hade jag inte blivit utsatt för en vad jag upplever som lönesänkning för att jag inte var kompetent nog för jobbet hade jag fortfarande jobbat där.
Men jag har dåligt samvete. Min chef på andra orten svarar inte på mail eller i telefon (telefonen är iofs buggig och har varit ända sedan vi först pratade) men jag vet om, genom ombud, att meddelandet om min uppsägning har nått fram. Kort sagt känns det mindre bra, från ena halvan av anställningen. Den andra halvan har skött allt exemplariskt och med proffsig inställning. Idag fick jag ett telefonsamtal från någon som borde ha informerats om min uppsägning, och det känns mindre bra om det fortfarande finns människor som tror att jag skall börja.
Så på ena axeln sitter Luther och sticker mig i örat med dåligt samvete och på den andra sitter Luther och jublar, redo att hugga i för kung och fosterland och med siktet ställt på arbete. Känner mig, med andra ord, rätt kluven.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, konstigt, löneförhandling, jobbigt, Personligt
Jag har under två veckor jobbat på ett arbete där jag för halva tjänsten inte känt mig uppskattad. Det var två deltidsjobb, där ena deltiden skötte sig exemplariskt, och den andra var lite mindre aktiv, men ändå okej, så när som på en sak.
Löneförhandling i en restaurang.
Jag vet att många av er säkert tycker att det inte är något konstigt, men jag är inte riktigt van, blev tagen på sängen och fick dessutom en siffra som var 5k mindre än den enda siffra jag hört dittills. Resonemanget var, fick jag höra, att jag ju inte hade alla kunskaper jag behövde för jobbet och att jag därför skulle kunna använda de 5k som drogs av på lönen för att köpa in de tjänster jag inte klarade av.
Lektionen i det här är
1. restauranger är en dålig plats att löneförhandla i (det är för övrigt bilar också).
2. berätta aldrig för personen du anställer att du tycker att hen är dålig på något och därför förväntar dig att hen skall behöva köpa in konsulttjänster.
Ett caveat i sammanhanget är att jag är ärlig när det kommer till mina kunskaper, kanske för ärlig. Och jag är ärlig med mina funderingar runt ett nytt jobb. Det kanske gjorde att jag "förtjänade" en lönesänkning mot den diskuterade med 5k. Jag tycker inte det.
Psykologiskt sett var det här en enorm ångestframkallande mardröm för mig. Jag skulle alltså börja på ett jobb där de tyckte att jag var inkompetent redan från början. Hur håller jag mig entusiastisk inför ett sådant uppdrag? Som tur var var arbetsuppgifterna trevliga och utvecklande, så väl på plats var arbetet stimulerande. Det går att göra ett bra jobb, även om ågren gnager på ens ben, så jag försökte i så hög grad jag kunde att entusiasmera mig inför uppgiften.
Sedan fick jag helt oväntat ett erbjudande på hemorten som innebar att jag slapp bo på vandrarhem, jag slapp veckopendla för pengar jag inte hade, och jag fick en högre lön än den som erbjudits på andra orten efter sänkningen.
För en gångs skull har jag valt att vara självisk. Hade jag inte blivit utsatt för en vad jag upplever som lönesänkning för att jag inte var kompetent nog för jobbet hade jag fortfarande jobbat där.
Men jag har dåligt samvete. Min chef på andra orten svarar inte på mail eller i telefon (telefonen är iofs buggig och har varit ända sedan vi först pratade) men jag vet om, genom ombud, att meddelandet om min uppsägning har nått fram. Kort sagt känns det mindre bra, från ena halvan av anställningen. Den andra halvan har skött allt exemplariskt och med proffsig inställning. Idag fick jag ett telefonsamtal från någon som borde ha informerats om min uppsägning, och det känns mindre bra om det fortfarande finns människor som tror att jag skall börja.
Så på ena axeln sitter Luther och sticker mig i örat med dåligt samvete och på den andra sitter Luther och jublar, redo att hugga i för kung och fosterland och med siktet ställt på arbete. Känner mig, med andra ord, rätt kluven.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbete, konstigt, löneförhandling, jobbigt, Personligt
Sunday, September 5, 2010
Going postal!
I "Falling Down" är det Michael Douglas som en dag får nog och helt sonika blir bindgalen på samhället.
I min egen saga är det jag som blir bindgalen på män som ständigt vill ha mest uppmärksamhet som blir knäpp och går postal. Alltså besinningslöst raseri.
Det har hänt oftare och oftare att jag i mitt stilla sinne satt tänderna i lämplig mansgris öra och slitit bort det, eller kanske plockat fram pappas hagelgevär och pumpat lämplig kommentator på Newsmill full med bly. En fiktiv kommentator, eftersom jag inte vet hur de ser ut.
Även om jag visste hur de ser ut skulle jag faktiskt aldrig gå över gränsen till vad som räknas som "murderous rage". Det har jag alldeles för många stoppklossar ivägen för, och eftersom jag inte nyttjar vare sig alkohol, droger eller andra medel som kan sänka omdömet på mig, så lär det heller aldrig ske i ett drogrus. Men jag kan fantisera. Och de fantasierna är faktiskt mycket befriande. Särskilt efter miljonte gången när en snubbe helt fräckt förväntar sig att han skall få tala först, fastän det var jag som hade ordet, när en snubbe helt fräckt förväntar sig att jag skall stå åt sidan för att han ville ha jobbet - trots min högre kompetens, och när en snubbe helt fräckt förväntar sig att allt som kommer ur min mun när det gäller honom är odelad beundran.
Jag är trött på att inte få lov att vara raljant i text, jag är trött på att jag inte får lov att vara lika lättsam som mina manliga motsvarigheter och jag är trött på att inte bli uppskattad för det jag kan i mitt arbete. Ett par år till av detta och jag blir ett spöke. Eller kanske en fet, rödhårig virvelvind som ingen kan stoppa, inte ens när det är bra för mig att säga "vänta lite nu".
Kort sagt? Jag är så jävla trött på systemet som håller mig fast på en plats jag inte vill vara på, och som - trots mina protester och min kamp - inte ger efter.
I min egen saga är det jag som blir bindgalen på män som ständigt vill ha mest uppmärksamhet som blir knäpp och går postal. Alltså besinningslöst raseri.
Det har hänt oftare och oftare att jag i mitt stilla sinne satt tänderna i lämplig mansgris öra och slitit bort det, eller kanske plockat fram pappas hagelgevär och pumpat lämplig kommentator på Newsmill full med bly. En fiktiv kommentator, eftersom jag inte vet hur de ser ut.
Även om jag visste hur de ser ut skulle jag faktiskt aldrig gå över gränsen till vad som räknas som "murderous rage". Det har jag alldeles för många stoppklossar ivägen för, och eftersom jag inte nyttjar vare sig alkohol, droger eller andra medel som kan sänka omdömet på mig, så lär det heller aldrig ske i ett drogrus. Men jag kan fantisera. Och de fantasierna är faktiskt mycket befriande. Särskilt efter miljonte gången när en snubbe helt fräckt förväntar sig att han skall få tala först, fastän det var jag som hade ordet, när en snubbe helt fräckt förväntar sig att jag skall stå åt sidan för att han ville ha jobbet - trots min högre kompetens, och när en snubbe helt fräckt förväntar sig att allt som kommer ur min mun när det gäller honom är odelad beundran.
Jag är trött på att inte få lov att vara raljant i text, jag är trött på att jag inte får lov att vara lika lättsam som mina manliga motsvarigheter och jag är trött på att inte bli uppskattad för det jag kan i mitt arbete. Ett par år till av detta och jag blir ett spöke. Eller kanske en fet, rödhårig virvelvind som ingen kan stoppa, inte ens när det är bra för mig att säga "vänta lite nu".
Kort sagt? Jag är så jävla trött på systemet som håller mig fast på en plats jag inte vill vara på, och som - trots mina protester och min kamp - inte ger efter.
Saturday, June 26, 2010
Oh yeah!
Surdegarna bakas och blir härliga bullar och limpor och grejer.
Det finns en distinkt fördel för min del att vara arbetslös. Nackdelarna behöver vi egentligen inte gå in på, de är så många och så uppmärksamhetskrävande att det är näst intill kvävande. Mindrevärdeskomplexet, hopplösheten och ångesten över att vara värdelös är bara en del av det. Samhällets syn på arbetslösa miffon som inte orkar ta sig ur soffan är en annan del.
Det positiva - för mig - är att jag har fått så mycket gjort som jag annars inte skulle ha haft tid eller ork med. Jag har under veckan klippt och lagt upp en rad föreläsningar. Jag har hunnit färdigt med ett kapitel till ett rollspel som jag suttit alldeles för länge med och jag har fått undan en massa arbete som låg och degade inför Stockholms spelkonvent. De stora kvarvarande bitarna som jag inte riktigt orkat med har smält undan under mina fingrar som smör i solsken. Nu har jag bara en deg kvar att baka ut, och den skall jag ta tag i imorgon. Det är inte bra att baka allt på en gång, åtmnstone inte för motivationen och energin.
Så, ja, det har sina fördelar att vara arbetslös. Om inte annat så har jag fått en rejäl viloperiod, något som jag verkligen har behövt. Från att ha varit centimeter ifrån väggen har jag nu åtminstone en halvmeter tillgodo.
Det finns en distinkt fördel för min del att vara arbetslös. Nackdelarna behöver vi egentligen inte gå in på, de är så många och så uppmärksamhetskrävande att det är näst intill kvävande. Mindrevärdeskomplexet, hopplösheten och ångesten över att vara värdelös är bara en del av det. Samhällets syn på arbetslösa miffon som inte orkar ta sig ur soffan är en annan del.
Det positiva - för mig - är att jag har fått så mycket gjort som jag annars inte skulle ha haft tid eller ork med. Jag har under veckan klippt och lagt upp en rad föreläsningar. Jag har hunnit färdigt med ett kapitel till ett rollspel som jag suttit alldeles för länge med och jag har fått undan en massa arbete som låg och degade inför Stockholms spelkonvent. De stora kvarvarande bitarna som jag inte riktigt orkat med har smält undan under mina fingrar som smör i solsken. Nu har jag bara en deg kvar att baka ut, och den skall jag ta tag i imorgon. Det är inte bra att baka allt på en gång, åtmnstone inte för motivationen och energin.
Så, ja, det har sina fördelar att vara arbetslös. Om inte annat så har jag fått en rejäl viloperiod, något som jag verkligen har behövt. Från att ha varit centimeter ifrån väggen har jag nu åtminstone en halvmeter tillgodo.
Thursday, June 17, 2010
Lyxen att inte behöva ta betalt
Nu när jag har blivit arbetslös har det plötsligt gått upp för mig hur mycket arbete jag gör gratis åt andra människor.
Jag ber inte om betalt för att hjälpa till med planering inför ett spelprojekt. Jag ber inte om betalt för feedback på mina kollegors speldesigndokument (jag har till och med tackat nej till pengar som erbjudits vid ett tillfälle), och jag ber inte om betalt för det material jag lägger upp med jämna mellanrum på discordia, sådant som egentligen har tagit flera dagar eller kanske veckor att sammanställa.
Jag ber inte om betalt när någon frågar mig om feedback på konst, litteratur och annat. Istället ser jag det som en ära att få hjälpa till att bedöma, hjälpa till med sådant som jag själv ibland behöver hjälp med.
Men nu är jag arbetslös, vilket innebär att den kunskap jag sitter inne med helt plötsligt är en vara. Något som borde vara mer värdefullt än gratis. Och jag har inte längre den oerhörda lyx det innebär att inte behöva ta betalt för mina tjänster, vilket innebär att jag förmodligen måste tacka nej till vissa uppdrag, eller kanske till och med be om pengar för att genomföra dem, av den enkla anledningen att jag måste betala min hyra och mina räkningar.
Jag var inte medveten om vilken lyx det är att låta bli att ta betalt, att hjälpa mina medmänniskor med det jag kan och det jag är bra på. När jag har ett jobb igen, och det dröjer förhoppningsvis inte så länge, så kanske jag kan gå tillbaka till min lyxtillvaro. Men tills dess kan jag inte låta vem som helst dra nytta av mig, som jag har gjort tidigare. Jag måste lära mig ta betalt.
Jag ber inte om betalt för att hjälpa till med planering inför ett spelprojekt. Jag ber inte om betalt för feedback på mina kollegors speldesigndokument (jag har till och med tackat nej till pengar som erbjudits vid ett tillfälle), och jag ber inte om betalt för det material jag lägger upp med jämna mellanrum på discordia, sådant som egentligen har tagit flera dagar eller kanske veckor att sammanställa.
Jag ber inte om betalt när någon frågar mig om feedback på konst, litteratur och annat. Istället ser jag det som en ära att få hjälpa till att bedöma, hjälpa till med sådant som jag själv ibland behöver hjälp med.
Men nu är jag arbetslös, vilket innebär att den kunskap jag sitter inne med helt plötsligt är en vara. Något som borde vara mer värdefullt än gratis. Och jag har inte längre den oerhörda lyx det innebär att inte behöva ta betalt för mina tjänster, vilket innebär att jag förmodligen måste tacka nej till vissa uppdrag, eller kanske till och med be om pengar för att genomföra dem, av den enkla anledningen att jag måste betala min hyra och mina räkningar.
Jag var inte medveten om vilken lyx det är att låta bli att ta betalt, att hjälpa mina medmänniskor med det jag kan och det jag är bra på. När jag har ett jobb igen, och det dröjer förhoppningsvis inte så länge, så kanske jag kan gå tillbaka till min lyxtillvaro. Men tills dess kan jag inte låta vem som helst dra nytta av mig, som jag har gjort tidigare. Jag måste lära mig ta betalt.
Wednesday, June 16, 2010
Biten av slöbuggen
Jaghar inte skrivit här på ett bra tag, inget "viktigt" i alla fall. Anledningen till det är ganska enkel. Discordia tar mer och mer av min bloggtid och jag har inte känt att jag har haft några direkta ämnen att skriva om.
Jag har också blivit arbetslös, och de tre första veckorna på arbetslösheten har gått åt till:
1. A-kassan och arbetsförmedlingen
2. Söka jobb
3. Springa på intervjuer (2 hittills, en väntar om två veckor)
4. Möten med Stockholms spelkonvent
5. Möten med Futuregames
Så det har varit full rulle trots min status som sans arbete.Dock måste jag säga att jag har känt mig otroligt slö, jag menar, jag har ju "bara" sökt jobb och "bara" startat ett par projekt, "bara" konsulterat i två speldesignprojekt och "bara" börjat lära mig spela gitarr. Det måste ju vara slött, eller hur?
Till saken hör ju så klart att i ett normalfall hade jag gjort allt det här OCH arbetat. Så man kan väl säga att jag har haft semester.
Fast inte egentligen, för i en semestersituation hade jag inte haft dåligt samvete för att jag har läst sju böcker sedan jag blev arbetslös.
Det är ett jävla ting, det här dåliga samvetet som jag släpar på. Det finns med mig överallt och jag vet att trots att jag är helt utmattad - och jag menar det verkligen - så måste jag ändå pusha på, hårdare, längre, snabbare. Jag vet att jag behöver vila, men jag kan inte vila.
Jag inbillar mig att när jag har ett jobb kan jag vila. Innan dess är det inte ens lönt att tänka på, men jag vet att när jag har ett jobb så kommer jag inte att vila. Life's a bitch.
Jag har också blivit arbetslös, och de tre första veckorna på arbetslösheten har gått åt till:
1. A-kassan och arbetsförmedlingen
2. Söka jobb
3. Springa på intervjuer (2 hittills, en väntar om två veckor)
4. Möten med Stockholms spelkonvent
5. Möten med Futuregames
Så det har varit full rulle trots min status som sans arbete.Dock måste jag säga att jag har känt mig otroligt slö, jag menar, jag har ju "bara" sökt jobb och "bara" startat ett par projekt, "bara" konsulterat i två speldesignprojekt och "bara" börjat lära mig spela gitarr. Det måste ju vara slött, eller hur?
Till saken hör ju så klart att i ett normalfall hade jag gjort allt det här OCH arbetat. Så man kan väl säga att jag har haft semester.
Fast inte egentligen, för i en semestersituation hade jag inte haft dåligt samvete för att jag har läst sju böcker sedan jag blev arbetslös.
Det är ett jävla ting, det här dåliga samvetet som jag släpar på. Det finns med mig överallt och jag vet att trots att jag är helt utmattad - och jag menar det verkligen - så måste jag ändå pusha på, hårdare, längre, snabbare. Jag vet att jag behöver vila, men jag kan inte vila.
Jag inbillar mig att när jag har ett jobb kan jag vila. Innan dess är det inte ens lönt att tänka på, men jag vet att när jag har ett jobb så kommer jag inte att vila. Life's a bitch.
Saturday, May 29, 2010
De arbetslösa och outbildade
Återigen sällar jag mig till skaran arbetslösa. Det är så tydligt hur samhället ser på oss, hur jag själv ser på mig, när jag inte längre har ett arbete. Förvisso är det knappast frivilligt, men finns det inte något skamligt där ändå? Något som säger att just jag i min brist på arbete är en parasit på samhällskroppen. Det har liksom ingen betydelse att jag under de tio år jag arbetat till större delen haft jobb, eller för den delen att jag vid de tillfällen jag måst byta jobb av någon anledning (arbetsbrist, för det mesta, konkurs ibland) blivit uppsnappad av ett nytt företag, ofta innan jag hunnit börja ta emot a-kassa.
Som jag betalat för i snart tio år, till samma fackförening.
Och ändå är jag en parasit på samhällskroppen.
Det blir särskilt tydligt när jag läser om Natalie och Chloe Shuterman som förvisso är helt harmlöst intresserade av mode. (För att vara sanningsenlig så skiter jag fullständigt i Natalies behandling av sin elvaåring, det är inte jag som i sämre tider måste förklara för henne att hon inte kan få de nya Jimmy Choo-skorna.)
Det som är besvärlig med Natalie Shuterman är så klart att hon ser på världen ur en meritokratisk synvinkel som blir vanligare och vanligare. Nu ifrågasätts det inte ens om vi arbetslösa eller de outbildade (som min sambo, som för övrigt har åtskilliga IQ-poäng mer än genomsnittssvensson, dock parade med ett något ohälsosamt (för honom) förakt för människor som säger åt honom vad han skall göra, baserat inte på erfarenhet eller kunskap utan på siffror på ett papper) har hamnat där de har hamnat på grund av yttre omständigheter. Vi är lata och okunniga, på grund av vår brist på arbete, eller vår brist på utbildning.
Förvisso håller jag med. Folk som inte känner en skall man inte bry sig om, om deras analys av situationen inte stämmer. Men att baka ihop "folk man inte känner" med "arbetslösa och outbildade" sticker i ögonen, inte minst för att det oskyldiga citatet av Schuterman visar på en jävligt elitistisk syn på världen. Hon känner minsann vare sig arbetslösa eller outbildade människor.
Att vara arbetslös likställs med att vara outbildad. Att vara outbildad likställs med att vara arbetslös och bägge likställs med ignorans och dumhet. En "skyll dig själv"-mentalitet som gör mig sjuk av oro över vår framtid som ett samhälle. För det är så klart inte bara Schuterman som bär på det giftet. Det finns snart sagt överallt.
Intressant?
Andra bloggare om:
Schuterman, arbetslöshet, utbildningar, debatt, Personligt
Som jag betalat för i snart tio år, till samma fackförening.
Och ändå är jag en parasit på samhällskroppen.
Det blir särskilt tydligt när jag läser om Natalie och Chloe Shuterman som förvisso är helt harmlöst intresserade av mode. (För att vara sanningsenlig så skiter jag fullständigt i Natalies behandling av sin elvaåring, det är inte jag som i sämre tider måste förklara för henne att hon inte kan få de nya Jimmy Choo-skorna.)
Det som är besvärlig med Natalie Shuterman är så klart att hon ser på världen ur en meritokratisk synvinkel som blir vanligare och vanligare. Nu ifrågasätts det inte ens om vi arbetslösa eller de outbildade (som min sambo, som för övrigt har åtskilliga IQ-poäng mer än genomsnittssvensson, dock parade med ett något ohälsosamt (för honom) förakt för människor som säger åt honom vad han skall göra, baserat inte på erfarenhet eller kunskap utan på siffror på ett papper) har hamnat där de har hamnat på grund av yttre omständigheter. Vi är lata och okunniga, på grund av vår brist på arbete, eller vår brist på utbildning.
Men folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.
Förvisso håller jag med. Folk som inte känner en skall man inte bry sig om, om deras analys av situationen inte stämmer. Men att baka ihop "folk man inte känner" med "arbetslösa och outbildade" sticker i ögonen, inte minst för att det oskyldiga citatet av Schuterman visar på en jävligt elitistisk syn på världen. Hon känner minsann vare sig arbetslösa eller outbildade människor.
Att vara arbetslös likställs med att vara outbildad. Att vara outbildad likställs med att vara arbetslös och bägge likställs med ignorans och dumhet. En "skyll dig själv"-mentalitet som gör mig sjuk av oro över vår framtid som ett samhälle. För det är så klart inte bara Schuterman som bär på det giftet. Det finns snart sagt överallt.
Intressant?
Andra bloggare om:
Schuterman, arbetslöshet, utbildningar, debatt, Personligt
Wednesday, April 21, 2010
Stream of consciousness
Det här skrev jag på väg hem från jobbet en dag.
Buga dig för pöbeln, den ohejdbara massans vrålande ursinne. Du kan inte fly den och ditt liv som du levt i din egen kammare är för evigt försvunnet i den våg av vrålande varelser som i vredesmod kastar sig över dig och sliter, sliter, river dig i stycken som en illa sydd trasdocka.
Den vällande horden som berättar för dig "så här skall du se ut", "det här är dina ord", "det här är din lott, ditt liv, kliv inte utanför de strikt dragna gränserna. Vi äter dig levande, vi äter ditt hjärta, ditt brinnande hjärta. Offrar det på normalitetens altare. Vi bryr oss inte om din unika natur, nej, det är just din unika natur vi vill abortera. Vi bryr oss inte om ditt brinnande hjärta. Nej, ditt brinnande hjärta är den eld som måste släckas, den flamma vi avundas och vill släcka, som en våreld i piskande regn. Vi ångar av avund när vi kastar oss mot dig. Vi ångar av avund och stiger som dimma i det korta ögonblick vi fick kontakt, burna av ditt raseri."
Och du värjer dig, du brinner hetare men ditt ord är bara så starkt, som din flamma, och för varje våg, varje anstormning förlorar du en del av ditt jag. Tills den sista vågen. Den sista anstormningen, när du tagit din plats i massan. När du blivit en av dem.
Buga dig för pöbeln.
Buga dig för pöbeln, den ohejdbara massans vrålande ursinne. Du kan inte fly den och ditt liv som du levt i din egen kammare är för evigt försvunnet i den våg av vrålande varelser som i vredesmod kastar sig över dig och sliter, sliter, river dig i stycken som en illa sydd trasdocka.
Den vällande horden som berättar för dig "så här skall du se ut", "det här är dina ord", "det här är din lott, ditt liv, kliv inte utanför de strikt dragna gränserna. Vi äter dig levande, vi äter ditt hjärta, ditt brinnande hjärta. Offrar det på normalitetens altare. Vi bryr oss inte om din unika natur, nej, det är just din unika natur vi vill abortera. Vi bryr oss inte om ditt brinnande hjärta. Nej, ditt brinnande hjärta är den eld som måste släckas, den flamma vi avundas och vill släcka, som en våreld i piskande regn. Vi ångar av avund när vi kastar oss mot dig. Vi ångar av avund och stiger som dimma i det korta ögonblick vi fick kontakt, burna av ditt raseri."
Och du värjer dig, du brinner hetare men ditt ord är bara så starkt, som din flamma, och för varje våg, varje anstormning förlorar du en del av ditt jag. Tills den sista vågen. Den sista anstormningen, när du tagit din plats i massan. När du blivit en av dem.
Buga dig för pöbeln.
Monday, April 12, 2010
Små försynta tantförkylningar
Det finns ett släkte förkylningar som jag allt som oftast drabbas av. Det är de där små försynta förkylningarna som försiktigt knackar på dörren, bjuder lymfkörtlarna på kakor och hötter med paraplyet mot t-cellerna.
Ni vet, de där förkylningarna som liksom kommer på besök, kittlar lite i halsen, får näsan att börja rinna, och sedan aldrig går sin väg. Eller i alla fall inte förrän den sedan länge har missförstått hintarna om att:
Det är en sådan försynt liten tantförkylning jag har haft på besök sedan i fredags eftermiddag. Den började lite försiktigt med hosta. Sedan lade den på en snorig näsa. Nu är den ute och kittlar i halsen, förmodligen spelar den boule med t-cellerna och har lurat lymfocyterna att lära sig sticka.
Och kaffet har sedan länge tagit slut.
Ni vet, de där förkylningarna som liksom kommer på besök, kittlar lite i halsen, får näsan att börja rinna, och sedan aldrig går sin väg. Eller i alla fall inte förrän den sedan länge har missförstått hintarna om att:
- Kaffet är slut
- Ja, jag har på mig morgonrock och pyamas. Jag tänkte sova nu.
- Ja, jag fick se bilderna på barnbarnen
- förra gången också
- Nej, jag har inget kaffe alls kvar
- Jo, kakorna var goda, men jag orkar inte mer, jag lovar
- Teet är också slut
- Snälla du, jag måste duscha och gå till jobbet
- Nej, det finns fortfarande inget kaffe
- ... och affären öppnar inte förrän tio
Det är en sådan försynt liten tantförkylning jag har haft på besök sedan i fredags eftermiddag. Den började lite försiktigt med hosta. Sedan lade den på en snorig näsa. Nu är den ute och kittlar i halsen, förmodligen spelar den boule med t-cellerna och har lurat lymfocyterna att lära sig sticka.
Och kaffet har sedan länge tagit slut.
Monday, March 22, 2010
Inga illusioner
Det är dags att sluta hysa illusionen om att det "bara är mitt eget fel" när jag enligt uppgift tycker fel saker.
Haters finns det överallt, men ingenstans är de så många som på diskussioner som kombinerar det "alla tycker" med en person som inte alls tycker som alla (andra). Anledningen till att jag äntligen, äntligen fått upp ögonen för det här är en spelrecension som skrivits av en kvinna, och som inte håller med det "alla tycker". Mönstren jag ser i det hon utsätts för liknar de mönster som jag själv mött runtom på nätet (och för all del face to face också). I det här fallet vet jag att personen i fråga har en bred kompetens och att hon vet vad hon pratar om. Det är mycket svårare att säga det om sig själv. Jag har i vilket fall som helst mycket svårare att säga det om mig själv. Men nu har jag på något sätt fått det konstaterat att det är allmänt förekommande, inte enbart när det gäller mig och mina kunskaper och åsikter.
Det har hänt ett flertal gånger att jag har velat ge upp. Det händer fortfarande att jag vill ge upp. Men så krackelerar ytan och upp väller den oresonliga ilskan över att jag inte kan få uttrycka mig som jag vill, att jag inte får lov att vara den jag är utan att bli ifrågasatt eller utpekad. Jag får inte göra det jag vill utan att hamna i en särställning.
Man skulle kunna säga att jag är lite som en vulkan i det avseendet. Inte i det att jag hamnar i särställning, vilket iofs en vulkan också kan tänkas göra, men för att jag exploderar, titt som tätt.
Jag borde vara tacksam över att jag är arg, det är något som ger energi, åtminstone för stunden. Samtidigt är de här konstanta konflikterna med "etablissemanget" (i brist på annat) en total energitjuv, som med jämna mellanrum får mig att bara vilja krypa ihop i en hög och sova tills jag dör.
Jag föredrar att vara glad och lycklig. Tyvärr är jag dessutom en sådan där principfast person som tycker att regler och lagar är till för att följas. Det brukar också få mig att råka illa ut. Lyckligtvis kan jag - med en medveten ansträngning - bortse från andras regelbrott. Vilket är en jävla tur, eftersom det förekommer mängder med piratkopiering, nedladdning och spridning av upphovsrättsskyddat material i min närhet. Jag brukar säga att jag skiter i vad andra gör, men själv följer jag mitt samvete. Mitt samvete säger "betala, donera och se till att dela med dig om du har lånat något från CC". Jag plankar inte i kollektivtrafiken heller.
bleh.
Haters finns det överallt, men ingenstans är de så många som på diskussioner som kombinerar det "alla tycker" med en person som inte alls tycker som alla (andra). Anledningen till att jag äntligen, äntligen fått upp ögonen för det här är en spelrecension som skrivits av en kvinna, och som inte håller med det "alla tycker". Mönstren jag ser i det hon utsätts för liknar de mönster som jag själv mött runtom på nätet (och för all del face to face också). I det här fallet vet jag att personen i fråga har en bred kompetens och att hon vet vad hon pratar om. Det är mycket svårare att säga det om sig själv. Jag har i vilket fall som helst mycket svårare att säga det om mig själv. Men nu har jag på något sätt fått det konstaterat att det är allmänt förekommande, inte enbart när det gäller mig och mina kunskaper och åsikter.
Det har hänt ett flertal gånger att jag har velat ge upp. Det händer fortfarande att jag vill ge upp. Men så krackelerar ytan och upp väller den oresonliga ilskan över att jag inte kan få uttrycka mig som jag vill, att jag inte får lov att vara den jag är utan att bli ifrågasatt eller utpekad. Jag får inte göra det jag vill utan att hamna i en särställning.
Man skulle kunna säga att jag är lite som en vulkan i det avseendet. Inte i det att jag hamnar i särställning, vilket iofs en vulkan också kan tänkas göra, men för att jag exploderar, titt som tätt.
Jag borde vara tacksam över att jag är arg, det är något som ger energi, åtminstone för stunden. Samtidigt är de här konstanta konflikterna med "etablissemanget" (i brist på annat) en total energitjuv, som med jämna mellanrum får mig att bara vilja krypa ihop i en hög och sova tills jag dör.
Jag föredrar att vara glad och lycklig. Tyvärr är jag dessutom en sådan där principfast person som tycker att regler och lagar är till för att följas. Det brukar också få mig att råka illa ut. Lyckligtvis kan jag - med en medveten ansträngning - bortse från andras regelbrott. Vilket är en jävla tur, eftersom det förekommer mängder med piratkopiering, nedladdning och spridning av upphovsrättsskyddat material i min närhet. Jag brukar säga att jag skiter i vad andra gör, men själv följer jag mitt samvete. Mitt samvete säger "betala, donera och se till att dela med dig om du har lånat något från CC". Jag plankar inte i kollektivtrafiken heller.
bleh.
Sunday, March 7, 2010
Hej, jag är din resurs!
Nackdelen med att alltid ställa upp, alltid vara där, alltid ha svar på frågor, är att "folk" förr eller senare ser mig (enbart?) som en resurs.
Hur många gånger jag har blivit kallad uppslagsverk vet jag inte. Och nej, egentligen har jag inget emot att bli frågad vad jag tror och tycker, särskilt inte om det handlar om människor som känner mig, det är liksom helt okej. Men när folk jag ALDRIG pratar med i vanliga fall skickar MSN eller mail och frågar "hur gör man för att...", "har du några kontakter inom...", "kan du ge mig dokumentmallar på..." och så vidare så förväntas det på något sätt att jag skall vara där och bara kräkas ur mig svar och material som det har tagit mig åtskilliga timmar att kompilera på egen hand. Eller ännu mer irriterande - kommer att ta flera timmar att sätta ihop till den här personen som tar mig till nåder och pratar med mig under fem minuter, frågar hur jag mår, vad jag gör och sedan släpper "kravbomben" på mig.
Jag vet, det låter oerhört gnälligt. Visst borde jag uppskatta att bli tillfrågad? Visst borde jag tycka att det är kul att någon vill ha mina råd i sammanhanget?
Det vore det kanske, om det var en tvåvägskommunikation. Men i många fall handlar det bara om vad andra vill ha av mig, inte vilket utbyte vi kan ha av varandra.
Söndagsgnäll? You bet.
Intressant?
Hur många gånger jag har blivit kallad uppslagsverk vet jag inte. Och nej, egentligen har jag inget emot att bli frågad vad jag tror och tycker, särskilt inte om det handlar om människor som känner mig, det är liksom helt okej. Men när folk jag ALDRIG pratar med i vanliga fall skickar MSN eller mail och frågar "hur gör man för att...", "har du några kontakter inom...", "kan du ge mig dokumentmallar på..." och så vidare så förväntas det på något sätt att jag skall vara där och bara kräkas ur mig svar och material som det har tagit mig åtskilliga timmar att kompilera på egen hand. Eller ännu mer irriterande - kommer att ta flera timmar att sätta ihop till den här personen som tar mig till nåder och pratar med mig under fem minuter, frågar hur jag mår, vad jag gör och sedan släpper "kravbomben" på mig.
Jag vet, det låter oerhört gnälligt. Visst borde jag uppskatta att bli tillfrågad? Visst borde jag tycka att det är kul att någon vill ha mina råd i sammanhanget?
Det vore det kanske, om det var en tvåvägskommunikation. Men i många fall handlar det bara om vad andra vill ha av mig, inte vilket utbyte vi kan ha av varandra.
Söndagsgnäll? You bet.
Intressant?
Sunday, January 31, 2010
Ilska
När ilskan tar över kan det vara svårt att behålla ens en tillstymmelse till kritiskt tänkande. JAg funderar ibland på vad som skulle hända med min omsorgsfullt uppbyggda sakliga fasad om den skulle börja krackelera.
All den här ilskan jag går och bär på, alla mina tvivel, all tysthet som vilar här, närmast hjärtat. Den där ilskan som är så glödande het att den bränner bort allt som kommer ivägen för den. Förut har jag alltid vänt ilskan inåt. Under många år i min ungdom ägnade jag mig åt självskadebeteende (faktum är att min trygghetsventil är den skalpell jag alltid har med mig. Alltid. Om jag har den med mig, resonerar jag, så behöver jag inte använda den. Den är min klippa.) just därför att det fanns så mycket som var fel, och jag trodde att det var mig det var fel på, istället för att inse att det var världen runt omkring som ville klistra sina normer på mig.
Jag har varit bedrövad, ledsen och förbannad stora delar av mitt liv. Jag har längtat efter att kunna bli någon annan än den jag är, kasta av mig mitt oberoende och bli den där personen - kvinnan - som förväntas av mig. Men de försök jag har gjort har alltid slutat i katastrof. Jag kan inte sminka mig. Jag rakar inte benen. Jag tycker inte om att gå på barer.
Jag har aldrig upplevt att jag har blivit raggad på. Ingen tafsar på mig. Jag vet varför, och på något plan är jag nöjd med den förklaringen. Jag är ful, kort och gott. Min skönhet, om den finns, ligger på ett abstrakt plan, snarare än på ett fysiskt plan. Sanningen att säga handlar det nog mer om att jag är livrädd för vad som skulle hända om jag faktiskt gjorde ett försök att städa upp mig. Skulle jag kunna leva med att jag inte duger som kvinna ens om jag försöker? Jag tror inte det.
Så jag fortsätter på samma sätt som jag alltid har gjort, jag gömmer mig bakom ett osminkat ansikte och bakom övervikt, i förhoppningen om att ingen skall upptäcka att jag inte ens kan bli kvinna med en medveten ansträngning.
Hmm... Ilskan ja. Ilskan över att bli bedömd, inte på meriter, utan på utseende och efter kön. Den finns här hela tiden. Så därför måste jag vakta extra noga nu när jag skriver en bok om genus och rollspel. Tänk om ilskan läcker över, tänk om den färgar mina efterforskningar i så hög grad att jag blir blind för verkligheten? Tänk om verkligheten blir blind för mig?
All den här ilskan jag går och bär på, alla mina tvivel, all tysthet som vilar här, närmast hjärtat. Den där ilskan som är så glödande het att den bränner bort allt som kommer ivägen för den. Förut har jag alltid vänt ilskan inåt. Under många år i min ungdom ägnade jag mig åt självskadebeteende (faktum är att min trygghetsventil är den skalpell jag alltid har med mig. Alltid. Om jag har den med mig, resonerar jag, så behöver jag inte använda den. Den är min klippa.) just därför att det fanns så mycket som var fel, och jag trodde att det var mig det var fel på, istället för att inse att det var världen runt omkring som ville klistra sina normer på mig.
Jag har varit bedrövad, ledsen och förbannad stora delar av mitt liv. Jag har längtat efter att kunna bli någon annan än den jag är, kasta av mig mitt oberoende och bli den där personen - kvinnan - som förväntas av mig. Men de försök jag har gjort har alltid slutat i katastrof. Jag kan inte sminka mig. Jag rakar inte benen. Jag tycker inte om att gå på barer.
Jag har aldrig upplevt att jag har blivit raggad på. Ingen tafsar på mig. Jag vet varför, och på något plan är jag nöjd med den förklaringen. Jag är ful, kort och gott. Min skönhet, om den finns, ligger på ett abstrakt plan, snarare än på ett fysiskt plan. Sanningen att säga handlar det nog mer om att jag är livrädd för vad som skulle hända om jag faktiskt gjorde ett försök att städa upp mig. Skulle jag kunna leva med att jag inte duger som kvinna ens om jag försöker? Jag tror inte det.
Så jag fortsätter på samma sätt som jag alltid har gjort, jag gömmer mig bakom ett osminkat ansikte och bakom övervikt, i förhoppningen om att ingen skall upptäcka att jag inte ens kan bli kvinna med en medveten ansträngning.
Hmm... Ilskan ja. Ilskan över att bli bedömd, inte på meriter, utan på utseende och efter kön. Den finns här hela tiden. Så därför måste jag vakta extra noga nu när jag skriver en bok om genus och rollspel. Tänk om ilskan läcker över, tänk om den färgar mina efterforskningar i så hög grad att jag blir blind för verkligheten? Tänk om verkligheten blir blind för mig?
Sunday, October 25, 2009
Westerntexter
Den sista surdegen som har legat och bubblat här hos mig är snart ur världen. Den heter voodoo och hästar, och hör hemma i Westerns fjärde utgåva.
Resultatet är så klart att jag just nu sitter med två böcker om voodoo uppslagna på skrivbordet, och tre gånger så många flikar i Firefox på samma ämne. Om någon hade kollat min sökhistoria, eller för den delen min lånehistorik på Stadsbiblioteket, hade det förmodligen uppdagat en del intressanta resultat. Kollar man dessutom min köpehistorik på Adlibris eller med mitt medmerakort på Akademibokhandeln finns det förmodligen anledning att bli lite smått skraj.
Jag tar en paus nu, eftersom Clairvius Narcisses upplevelser som zombi precis gjorts om till en spelbar text och jag är hungrig. Inte på grund av zombiämnet som sanningen att säga är rätt motbjudande rent generellt (samtidigt som det fascinerar så klart. Vem är jag att neka att biologisk krigsföring, likdelar och zombis har sin attraktion? Det är förmodligen den där förbjudna tjusningen, den skräckblandade fascinationen över hur jävliga människor kan vara mot varandra om de bara vill och insikten i den mänskliga naturen som följer med de upptäckterna som drar), utan på grund av att jag sedan länge slutat äcklas av att läsa om otäcka saker samtidigt som jag äter. Det krävs lite övning. Jag rekommenderar Laurie Garretts bok "The Coming Plague" som inkörsport.
Nåväl. Mat var det. Sedan blir det det lite mindre upprörande ämnet voodooörter och gris-gris.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om zombies, Western, skrivande, Personligt
Resultatet är så klart att jag just nu sitter med två böcker om voodoo uppslagna på skrivbordet, och tre gånger så många flikar i Firefox på samma ämne. Om någon hade kollat min sökhistoria, eller för den delen min lånehistorik på Stadsbiblioteket, hade det förmodligen uppdagat en del intressanta resultat. Kollar man dessutom min köpehistorik på Adlibris eller med mitt medmerakort på Akademibokhandeln finns det förmodligen anledning att bli lite smått skraj.
Jag tar en paus nu, eftersom Clairvius Narcisses upplevelser som zombi precis gjorts om till en spelbar text och jag är hungrig. Inte på grund av zombiämnet som sanningen att säga är rätt motbjudande rent generellt (samtidigt som det fascinerar så klart. Vem är jag att neka att biologisk krigsföring, likdelar och zombis har sin attraktion? Det är förmodligen den där förbjudna tjusningen, den skräckblandade fascinationen över hur jävliga människor kan vara mot varandra om de bara vill och insikten i den mänskliga naturen som följer med de upptäckterna som drar), utan på grund av att jag sedan länge slutat äcklas av att läsa om otäcka saker samtidigt som jag äter. Det krävs lite övning. Jag rekommenderar Laurie Garretts bok "The Coming Plague" som inkörsport.
Nåväl. Mat var det. Sedan blir det det lite mindre upprörande ämnet voodooörter och gris-gris.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om zombies, Western, skrivande, Personligt
Friday, October 23, 2009
Nostalgi/ melankoli - rehash
Melissa Horn har satt fingret på en springande punkt.
Den springer i riktningen "hej, jag är Åsas minne. Den här hösten skall jag komma ihåg alla män som jag varit förälskad i, men som inte besvarat mina känslor".
För att förtydliga är jag fortfarande på fjärilsstadiet med snusmumriken. (Se illustration)
Det är inte det det handlar om. Det handlar om en diffus känsla av att ha förlorat något, som jag egentligen inte förlorat, om jag förstås inte avser känslan av intellektuell stimulans som alla objekt för min kärlek stått för. Det är väldigt sällan jag blir förälskad, kär, i någon som inte kan utmana mig i diskussioner. Det finns de som säger att jag är smart, jag har svårt att bedöma det själv, men låt oss säga att jag är det.
Det betyder att mina kärlekar varit på minst samma nivå som jag. Ibland strax över, ibland strax under.
Jag saknar den mentala utmaningen i att vrida och vända på argument. Och alla, inklusive snusmumriken som jag samtalar dagligen med, har givit mig något jag har saknat. En sparringpartner. När jag förlorar dem, alla de här samtalskamraterna, på grund av att jag berättar hur jag känner för dem, så förlorar jag en bit av mig själv på något underligt vis. Och jag sörjer det idag.
Jag sörjer alla de gånger jag suttit med papper och penna och en diskussionssugen person på andra sidan bordet. Nej, vad säger jag. Det är inte det jag sörjer. Det är bristen på det jag sörjer.
Mitt hjärta värker idag, på grund av alla diskussioner jag aldrig mer får uppleva. Se, melankolin är där igen.
Men vad har det med Melissa Horn att göra? Ingen aning. Kanske den där känslan av att vara ett sistahandsval som spökar igen. Vi som inte är vackra, vi som inte passar in i normen, vi får nöja oss med att stå långt ner på önskelistan. Vi får nöja oss med att vara ett ligg i nödfall.
Nu skall jag snart gå hem och kela med min snusmumrik och glömma att jag är melankolisk och nostalgisk.
Wednesday, October 21, 2009
Jag tillhör klubben för meningslöst vetande
Med tio år i spelbranschen på nacken, och en ännu längre hobbytillvaro som rollspelare, har jag samlat på mig en mängd onödigt vetande.
Det fanns exempelvis en period i mitt liv när jag som Grissom i C.S.I. kunde rabbla upp hur många dagar ett lik tog på sig att ruttna. I olika förhållanden. Det skiljer sig nämligen mellan olika underlag, om liket är påklätt, om det ligger i vatten osv.
Jag kunde också rabbla upp de olika stadierna i sjukdomar som Ebola, Marburg och smittkoppor. Ebola är otrevligt, men inte lika hållbart i solljus som exempelvis Marburg. Smittkoppor är värst, tror jag. Även om dödligheten är lite lägre är konsekvenserna långt värre. Smittkoppor kan vanställa dig till oigenkännelighet. Sjukdomen kan göra dig döv eller blind, permanent. Sterilitet är heller inte ovanligt. Lyckligtvis finns inte smittkoppor kvar ibland den allmänna populasen. Det finns ett par stammar kvar bland annat hos CDC. Det här lärde jag mig när jag skrev om just sjukdomar och framförallt biologisk krigsföring.
Jag vet också vad en trepanation är, hur egyptierna mumifierade sina döda, att Elisabeth Bathory med största sannolikhet är en av historiens värsta kvinnliga seriemördare. Jeffrey Dahmer - check. Ed Gein - check. Atlantis - check. Sigillmagi - check.
Min poäng med det här inlägget är att jag har en jävla massa meningslöst vetande lagrat i min hjärna. Frågan är om det är bra eller dåligt. Jag kan definitivt äckla mina gäster vid middagsbjudningar, men hur användbart är det? Förutsatt att man inte vill skrapa rester en hel kväll?
Det värsta är ju att det är detaljerna som äcklar som ofta sätter sig. Jag kan exempelvis utan problem plocka fram diverse fakta om hur Gille de Rais sades taga sina offer av daga, men jag har svårare att komma ihåg tempelarkitekturen för Hatschepsuts tempel i Konungarnas Dal. Ett tempel som byggdes av Senmut, hennes huvudarkitekt. Hatschepsut blev för övrigt mer eller mindre utraderad av Totmes III som var hennes styvson. Han var lite putt eftersom hon själv tog sig rätten att regera Egypten som den första och enda kvinnliga faraonen. Han tyckte så klart att hon skulle gifta sig med honom och regera vid hans sida, men Hatschepsut var inte så förtjust i det. Hatschepsut råkar vara min favoritfaraon. Mest för att det var en dam med skinn på näsan.
Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här inlägget. Möjligtvis var det motsvarigheten till en av mina middagsbjudningar. Gästerna lämnar nästan alltid mitt hem med en full mage och en lika full hjärna. Jag är inte direkt känd för att hålla truten.
Intressant?
Andra bloggare om:
meningslöst vetande, Personligt
Det fanns exempelvis en period i mitt liv när jag som Grissom i C.S.I. kunde rabbla upp hur många dagar ett lik tog på sig att ruttna. I olika förhållanden. Det skiljer sig nämligen mellan olika underlag, om liket är påklätt, om det ligger i vatten osv.
Jag kunde också rabbla upp de olika stadierna i sjukdomar som Ebola, Marburg och smittkoppor. Ebola är otrevligt, men inte lika hållbart i solljus som exempelvis Marburg. Smittkoppor är värst, tror jag. Även om dödligheten är lite lägre är konsekvenserna långt värre. Smittkoppor kan vanställa dig till oigenkännelighet. Sjukdomen kan göra dig döv eller blind, permanent. Sterilitet är heller inte ovanligt. Lyckligtvis finns inte smittkoppor kvar ibland den allmänna populasen. Det finns ett par stammar kvar bland annat hos CDC. Det här lärde jag mig när jag skrev om just sjukdomar och framförallt biologisk krigsföring.
Jag vet också vad en trepanation är, hur egyptierna mumifierade sina döda, att Elisabeth Bathory med största sannolikhet är en av historiens värsta kvinnliga seriemördare. Jeffrey Dahmer - check. Ed Gein - check. Atlantis - check. Sigillmagi - check.
Min poäng med det här inlägget är att jag har en jävla massa meningslöst vetande lagrat i min hjärna. Frågan är om det är bra eller dåligt. Jag kan definitivt äckla mina gäster vid middagsbjudningar, men hur användbart är det? Förutsatt att man inte vill skrapa rester en hel kväll?
Det värsta är ju att det är detaljerna som äcklar som ofta sätter sig. Jag kan exempelvis utan problem plocka fram diverse fakta om hur Gille de Rais sades taga sina offer av daga, men jag har svårare att komma ihåg tempelarkitekturen för Hatschepsuts tempel i Konungarnas Dal. Ett tempel som byggdes av Senmut, hennes huvudarkitekt. Hatschepsut blev för övrigt mer eller mindre utraderad av Totmes III som var hennes styvson. Han var lite putt eftersom hon själv tog sig rätten att regera Egypten som den första och enda kvinnliga faraonen. Han tyckte så klart att hon skulle gifta sig med honom och regera vid hans sida, men Hatschepsut var inte så förtjust i det. Hatschepsut råkar vara min favoritfaraon. Mest för att det var en dam med skinn på näsan.
Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här inlägget. Möjligtvis var det motsvarigheten till en av mina middagsbjudningar. Gästerna lämnar nästan alltid mitt hem med en full mage och en lika full hjärna. Jag är inte direkt känd för att hålla truten.
Intressant?
Andra bloggare om:
meningslöst vetande, Personligt
Subscribe to:
Posts (Atom)
