Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Skrämmande därför att det driver hem hur illa vi i vissa situationer blir behandlade, och skrämmande därför att jag har upplevt hur annnorlunda jag blir behandlad när jag är lättare, jämfört med när jag är tyngre. Att diskrimineringen finns är det inte tu tal om. Att diskrimineringen finns i samband där den inte borde finnas, som exempelvis inom sjukvården, det är nästan ännu värre.
fat body (in)visible from Margitte Kristjansson on Vimeo.
Keena säger i ett stycke, nästan helt i tårar, "I don't want to change myself to make others comfortable".
Det som är upplyftande är att här är två stora tjejer som inte är rädda för att vara stora. Som inte är rädda för att ha ett självförtroende och kärlek till sig själva, precis som de är. Jag hejar på dem, och hoppas att jag själv kommer att hamna i en liknande situation, där jag bara säger "fuck it" och låter mig vara den jag är utan att försöka förändra mig.
Det är något som knyter an lite till en annan bloggpost som jag hade tänkt skriva för länge sedan men aldrig kom mig för. Så betrakta det här som två bloggposter i en. Two for one helt enkelt.
Det var inte länge sedan jag gick på kurs i jobbet. En "nära-gubben-upplevelse", har jag valt att kalla det. Jag drabbades av den där i allra högsta grad förklarliga och oerhört obehagliga upplevelsen av att inte existera. Jag vet inte hur jag annars skall förklara det. Den iskalla känslan av att inte höra hemma blev så enormt påtaglig när jag som ensam kvinna steg in i ett rum totalt dominerat av män. På egen hand.
I sådana sammanhang är det alltid något som knäcks, bara lite till, som stukas bara ett snäpp och som jag är rädd att en gång kommer att ta livet av mig. Bildligt talat. Det var som att kliva in i en vägg av blickar, och sedan bli helt avfärdad som irrelvant. Jag var ju annorlunda. Men inte snygg. Eller i alla fall inte tillräckligt snygg. från noll, till hundra, tillbaka till noll. Jag önskar att jag kunde säga att det händer mig sällan, men det gör det inte. Jag önskar dessutom att jag kunde säga att mina frågor inte möttes av en vägg av mansplaining, men det gjorde de.
Jag önskar att jag kunde säga att seminariet var värt den totala upplevelsen av "othering" jag drabbades av, men det var det inte.
Det är könsrollsmönster i praktiken, det är känslan av att gå med huvudet före in i en betongvägg, det är den nagelgnagande vetskapen om att jag egentligen inte hör hemma och ändå tvånget att närvara.
Det är striden mot normen och mot känslan och att med intellektet kämpa för att intala mig att jag har lika stor rätt att vara här, precis lika mycket som gubbmaffian.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, gubbmaffian, fat acceptance, othering
