Utan skyddsnät

Sedan jag flyttade tillsammans med min sambo har jag inte gått på en enda kurs. Förut kunde jag ta åtminstone en silversmideskurs och en glasblåsarkurs om året. Numera går de pengar till hyra, mat, öl och snus. Min sambo dricker öl och snusar, inte jag.

Min sambo har inget skyddsnät. Han står helt utanför alla stödåtgärder som finns, vilket har slitit enormt på min ekonomi nu när jag har varit arbetslös ett tag. Hur sambolagen - den där om att man inte är försörjningsskyldig för sin sambo - bara sträcker sig så långt som att man inte är försörjningsskyldig så länge sambon kan ta hand om sig själv, låter bli att skydda mig, en sambo som ensam får stå för den ekonomiska belastningen i hushållet, förstår jag inte. Om jag inte är försörjningsskyldig för min sambo borde jag heller inte behöva försörja min sambo. Men det måste jag, för socialen hjälper inte till - jag kan ju betala hyran och köpa mat.

Det är en sjuk situation att befinna sig i, särskilt nu när jag varit arbetslös. Jag har inga reserver någonstans. De har min a-kassa ätit upp. Eller kanske snarare bristen på a-kassa. Det är ju en rad karensdagar innan a-kassan börjar gälla. Jag har haft tur. November är den enda månaden då jag varit tvungen att låna för att klara mig. Nu när November närmar sig sitt slut ligger jag 6000:- back, pengar jag fått be om av vänner och släktingar. Utan dem hade jag inte kunnat betala hyran, och jag kan inte få något stöd någonstans ifrån. Jag har ju haft a-kassa och ett jobb. Att a-kassan inte räcker och att jobbet bara betalat ut en fjärdedels lön på grund av att jag efter två veckor fick ett nytt jobb här i Stockholm tar inte a-kassan hänsyn till. Den tar heller inte hänsyn till att jag kom in för sent på mitt nya jobb för att få någon lön i slutet på Oktober.

Det här får mig att undra över alla de som sitter fast i någon form av beroendeställning. Jag har tur, det är jag i familjen som har jobb, det är jag som kan klara mig på egen hand om vi skulle bryta upp, jag sitter inte alls i skiten på samma sätt som min sambo. Om jag lämnade honom skulle han inte kunna hyra en lägenhet ens, han har ingen inkomst, inget skyddsnät. Och ändå hade han det bättre ekonomiskt när han bodde ensam. Då hjälpte i alla fall socialen till med att betala hans hyra och han hade nog med pengar att handla för själv. Numera har han aldrig några pengar, för jag har aldrig några pengar.

Förut kunde jag gå på kurser. Det kan jag inte längre, och det beror enbart på att vårt samhälle är förjävla konstigt uppbyggt. Jag trodde vi hade skyddsnät i Sverige. Det visar sig, efter arbetslöshet och ekonomiska problem, att det skyddsnätet bara gäller dem som egentligen inte behöver någon hjälp alls.

EDIT: Vill poängtera att jag vet att jag är jääävligt priviligierad i sammanhanget, och att jag inte skyller ett dugg på min sambo. Det är inte hans fel att det ser ut så här.

Inga illusioner

Det är dags att sluta hysa illusionen om att det "bara är mitt eget fel" när jag enligt uppgift tycker fel saker.

Haters finns det överallt, men ingenstans är de så många som på diskussioner som kombinerar det "alla tycker" med en person som inte alls tycker som alla (andra). Anledningen till att jag äntligen, äntligen fått upp ögonen för det här är en spelrecension som skrivits av en kvinna, och som inte håller med det "alla tycker". Mönstren jag ser i det hon utsätts för liknar de mönster som jag själv mött runtom på nätet (och för all del face to face också). I det här fallet vet jag att personen i fråga har en bred kompetens och att hon vet vad hon pratar om. Det är mycket svårare att säga det om sig själv. Jag har i vilket fall som helst mycket svårare att säga det om mig själv. Men nu har jag på något sätt fått det konstaterat att det är allmänt förekommande, inte enbart när det gäller mig och mina kunskaper och åsikter.

Det har hänt ett flertal gånger att jag har velat ge upp. Det händer fortfarande att jag vill ge upp. Men så krackelerar ytan och upp väller den oresonliga ilskan över att jag inte kan få uttrycka mig som jag vill, att jag inte får lov att vara den jag är utan att bli ifrågasatt eller utpekad. Jag får inte göra det jag vill utan att hamna i en särställning.



Man skulle kunna säga att jag är lite som en vulkan i det avseendet. Inte i det att jag hamnar i särställning, vilket iofs en vulkan också kan tänkas göra, men för att jag exploderar, titt som tätt.

Jag borde vara tacksam över att jag är arg, det är något som ger energi, åtminstone för stunden. Samtidigt är de här konstanta konflikterna med "etablissemanget" (i brist på annat) en total energitjuv, som med jämna mellanrum får mig att bara vilja krypa ihop i en hög och sova tills jag dör.

Jag föredrar att vara glad och lycklig. Tyvärr är jag dessutom en sådan där principfast person som tycker att regler och lagar är till för att följas. Det brukar också få mig att råka illa ut. Lyckligtvis kan jag - med en medveten ansträngning - bortse från andras regelbrott. Vilket är en jävla tur, eftersom det förekommer mängder med piratkopiering, nedladdning och spridning av upphovsrättsskyddat material i min närhet. Jag brukar säga att jag skiter i vad andra gör, men själv följer jag mitt samvete. Mitt samvete säger "betala, donera och se till att dela med dig om du har lånat något från CC". Jag plankar inte i kollektivtrafiken heller.

bleh.

Ilska

När ilskan tar över kan det vara svårt att behålla ens en tillstymmelse till kritiskt tänkande. JAg funderar ibland på vad som skulle hända med min omsorgsfullt uppbyggda sakliga fasad om den skulle börja krackelera.

All den här ilskan jag går och bär på, alla mina tvivel, all tysthet som vilar här, närmast hjärtat. Den där ilskan som är så glödande het att den bränner bort allt som kommer ivägen för den. Förut har jag alltid vänt ilskan inåt. Under många år i min ungdom ägnade jag mig åt självskadebeteende (faktum är att min trygghetsventil är den skalpell jag alltid har med mig. Alltid. Om jag har den med mig, resonerar jag, så behöver jag inte använda den. Den är min klippa.) just därför att det fanns så mycket som var fel, och jag trodde att det var mig det var fel på, istället för att inse att det var världen runt omkring som ville klistra sina normer på mig.

Jag har varit bedrövad, ledsen och förbannad stora delar av mitt liv. Jag har längtat efter att kunna bli någon annan än den jag är, kasta av mig mitt oberoende och bli den där personen - kvinnan - som förväntas av mig. Men de försök jag har gjort har alltid slutat i katastrof. Jag kan inte sminka mig. Jag rakar inte benen. Jag tycker inte om att gå på barer.

Jag har aldrig upplevt att jag har blivit raggad på. Ingen tafsar på mig. Jag vet varför, och på något plan är jag nöjd med den förklaringen. Jag är ful, kort och gott. Min skönhet, om den finns, ligger på ett abstrakt plan, snarare än på ett fysiskt plan. Sanningen att säga handlar det nog mer om att jag är livrädd för vad som skulle hända om jag faktiskt gjorde ett försök att städa upp mig. Skulle jag kunna leva med att jag inte duger som kvinna ens om jag försöker? Jag tror inte det.

Så jag fortsätter på samma sätt som jag alltid har gjort, jag gömmer mig bakom ett osminkat ansikte och bakom övervikt, i förhoppningen om att ingen skall upptäcka att jag inte ens kan bli kvinna med en medveten ansträngning.

Hmm... Ilskan ja. Ilskan över att bli bedömd, inte på meriter, utan på utseende och efter kön. Den finns här hela tiden. Så därför måste jag vakta extra noga nu när jag skriver en bok om genus och rollspel. Tänk om ilskan läcker över, tänk om den färgar mina efterforskningar i så hög grad att jag blir blind för verkligheten? Tänk om verkligheten blir blind för mig?

Inget Geek Girl Meetup för mig idag

Den samlade ansträngningen av att gå i skor i en hel dag/ kväll har gjort foten omöjligt svullen. Omöjligt som i: jag kommer inte att få på mig en sko idag.

Life sucks...

Story Now!

Ron Edwards långa, långa uppsats om Story Now! Narrativism är något jag har försökt läsa gång på gång på gång, men den är sååå långrandig och förutsätter så mycket förkunskaper och framförallt ett deltagande i en diskussion som pågått på "The Forge" under en ganska lång tid. Så vad gör man? Ingenting. Jag får helt enkelt ge upp läsandet, eftersom jag inte kommer någonstans i det och eftersom texten är så hattig och ostrukturerad att även OM jag hade kommit någonstans så är det osannolikt att jag skulle ha förstått syftet med den.

Jo, jag vet. Det är det där med tjejer och rollspel igen. Vi fattar ju helt enkelt inte vad "tänkarna" snackar om, så är det, eller hur? Eller hur? För det kan ju knappast vara så att texten är oläslig utan förkunskaper?

Jag får helt enkelt komma fram till de resultaten som Edwards kommit fram till på egen hand, och utan en massa långa utläggningar om termer som förklarats i andra trådar, bloggar eller uppsatser...

Näe, jag är inte bitter, men jag har ruskigt ont i min fot idag...

Alla skaffar barn...

... och jag gör det inte.

Nu dyker den där skuldfrågan upp i huvudet igen. Är jag dum i huvudet? Är det något fel på mig, eftersom jag inte vill ha barn?

Det värsta...

DISCLAIMER: Det här är på intet sätt ett uttryck för mina åsikter om en specifik person eller ett specifikt event. Det är bitterhet jag samlat på mig under 10 år som aktiv inom rollspelsvärlden och konventsvärlden. Säkerhetsventil, remember?


... med att vara aktiv inom konvent och föreningsliv är inte allt arbete. Det värsta är alla nedlåtande, dryga skitstövlar som tror att de är så överjävla viktiga att jag vill lyssna på just deras gnällerier.

Jag vet inte hur många gånger de har klappat mig på huvudet verbalt och kallat mig "lilla gumman", eller betett sig som värsta divorna som skall ha all special treatment i världen. Och KRÄVT saker. Hur kan man kräva saker av ett idéellt arrangemang?

"Jag kräver att ni trycker det här på ett tryckeri."
"Jag kräver parkeringsplats."
"Jag kräver att få ett hotellrum!"

Jaha... Ett vänligt svar med ordalydelsen "jag är ledsen, men vi har inte möjlighet att boka och betala hotell..." eller liknande bemöts med en enorm arrogans. "Om jag skall komma på konventet så vill jag minsann att..."

I sådana situationer får jag god lust att dra till fanskapet med kraven så att det sjunger om det, men eftersom jag är en Snäll Flicka (tm) så håller jag käften och beter mig proffsigt, bemöter deras krav med konventets officiella linje och tar allt skit som kastas, sopar upp det och lägger det till handlingarna.

Det är konstigt att jag genom min "karriär" hört mer skit om hur dåliga saker är än hur bra det faktiskt varit. Det enda jag fått rejält med cred för är SydCon 10, och nu senast mitt ledamotsskap i Sverok FS. Ooh, glömde. Mein herr General och Herr Marknadsföring har också varit mycket stöttande vad det gäller Stockholms spelkonvent. Det är bra. Utan dem hade jag pajat för länge sedan.

Intressa... näää

Eyyyyy, relaaaax mon

Snusmumriken och jag gick och handlade på akademibokhandeln. Han räckte med höjda ögonbryn över en bok som heter "Duktighetsfällan".

I can take a hint.

Ja, jag har gnällt en jävla massa.

Dags att sluta vara så självupptagen tror jag.

1. Jag är inte ensam
2. Jag måste inte göra allt själv
3. Världen går inte under om jag misslyckas

Med de tre punkterna så återgår jag härmed till mitt relaxade jag och försöker låta bli att överdosera på kaffe och att sova på nätterna igen.

Peace, mon.

God doesn't take American Express

En surt förvärvad kunskap. Gud tar inte kort. Livet tar heller inte kort. Tänk om man kunde köpa sig fri? Vore inte det fantastiskt?

Just nu är ett friköp något som lockar. Inte för att jag är särskilt syndfull med dagens mått mätt, men jag är överbelastad. En kort respit fick jag i och med att jag brakade ihop fysiskt i förra veckan - jag blev sjuk - men det är fortfarande för mycket som gnager på mig. Ingen styrning, ingen kontroll. Jag hoppas att snusmumriken kan hjälpa mig med åtminstone ett praktiskt göromål, genom att jag skriver honom en fullmakt, men i övrigt.. i övrigt råder lite kaos och lite dåligt samvete och mer än lite kallsvettig panik.

Jag vaknade imorse klockan kvart över fyra, gick upp och började fixa saker. Städa. Plocka undan, diska, fixa. Det är för mig ett ganska tydligt tecken på att något är åt helvete, när jag vaknar en timme tidigare än jag brukar vakna och går upp och FIXAR saker. Det behövdes inte fixas. Jag hade redan städat. Men jag hade inte ro att sätta mig och faktiskt skriva något eller göra något heller för den delen. Jag hittade min sista Kompis Treo, den hade fastnat i röret, så jag hällde vatten i det och lät den bli uppäten lite innan den fick ramla ner i ett IKEA-glas.

Just nu sitter jag på jobbet och undrar vad fan jag håller på med. Det finns ingen praktisk nytta med mig här. Vad gör jag här?

PS. Just nu pallar jag inte ens med beröm. "Vi skulle aldrig ha klarat det utan dig", och "du behövs verkligen" är snälla ord jag hört de senaste dagarna, men till och med de snällaste ord gör just nu att jag blir ångestbenägen och sätter mig och gråter på köksgolvet. Jo, jag vet, jag har satt mig i den här situationen själv. Skyll mig själv är faktiskt en bra beskrivning på vad jag gör nu. Skyller mig själv.

Temperance

Det är bra att ta det lugnt ibland. Sade min fästman och pussade mig på huvudet, så där snusmumrikaktigt som får det att pirra i hela mig.

Snusmumriken har förstås rätt.

Det är bra att ta det lugnt ibland, något jag är notoriskt dålig på att göra. Därför sprang jag under gårdagen rätt in i en spänningshuvudvärk som utan tvekan gjorde skäl för namnet. Den var både spännande och huvudvärkig. Resultatet blev inställd arbetsdag och inställt möte, mest för att jag inte hade kompisen Treo till hands. Kompisen Treo är nämligen det enda som verkligen hjälper mig när jag har räligt ont. Och det hade jag igår.

Idag - tack vare en förutseende snusmumrik - sitter jag på arbetet igen med vad som känns som en hjärna inlindad i bomull. Långt därinne ligger en kärna av huvudvärk som för tillfället slåss med Treon om att få komma ut och leka. Men Treo är sträng och säger "sitt still, tyst i klassen!".

Den analyserande delen av mig, hon som är skoningslös mot allt och alla, säger "duh! Du var hemma igår för att du har för mycket att göra, och du orkar inte." Snusmumriken säger "det är klart att du skall vara hemma om du mår dåligt." Problematiken - som säkerligen är uppenbar för alla, även mig - ligger så klart i att jag själv har sett till så att jag mår dåligt genom att ta på mig för mycket saker att göra och inse först efteråt att det var för mycket. Nu är inte huvudvärken ensam. Den åtföljs av snuva och rossel i halsen, så vi får väl se hur länge skeppet seglar innan det sjunker i förkylningsslem. Det där var en särdeles äcklig metafor.

För den som undrar sitter jag och uppdaterar saker just nu. Det betyder att jag inte kan jobba förrän uppdateringarna är klara.

Märks det att jag just nu lider av dåligt samvet och dåligt självförtroende? Inte? Konstigt...

Intressant?

Andra bloggare om:
Personligt, tråkig, sjuk

Dålig dag

Det har inte ens gått en timme sedan jag vaknade och det är redan en dålig dag. Den började igår faktiskt.

Jag har fått arga mail och just nu orkar jag inte riktigt med arga mail. Jag vet inte hur jag skall lösa situationen så jag har bett om hjälp, men tills det är uppklarat kommer jag att gå runt med ont i magen. Det är en massa andra grejer till anmälningen av SSK som måste klaras ut också. Det kan jag också ha ont i magen för.

(/me går runt med ont i magen.)

En av två artiklar skrivna och klara och ivägskickade till Fenix. Recension till Hunter och Rites of Spring kommer att bli klara idag, och Golemen... *huvudvärk*... golemen blir inget bra alls.

Utöver det är det Fata Morganakonferensen som gäller och jag behöver verkligen, verkligen ta tag i den. Ibland önskar jag att det fanns tre av mig. Eller tolv kanske. Med motivation.

Min for huvudstupa rätt ner genom golvet igår när jag kom hem och läste att jag ägnade mig åt kränkande beteende. FRA-debatten är jättebra, men den diskussion om vad som är kränkande, vad som är integritetsfrämjande och vad som behövs åtgärdas i vårt samhälle är jag rädd har gått lite för långt. Att genom aktivt beteende inskränka någons rättigheter är en kränkning. Att anmäla sig till ett spelkonvent - frivilligt - känns för mig inte som ett lika stort problem. Uppenbarligen är det det för vissa, och den oron måste vi som konvent ta tag i. Men hur bemöter man en sådan oro, utan att låta som Sten Tolgfors?

Intressant?

Andra bloggare om:
Personligt, Stockholms Spelkonvent, tråkig, sverok

EDIT: Jag får uppdatera något. Min mage har givit upp fullständigt och har knutit ihop sig till en hård liten boll som inte vill slappna av. Jag har långt gångna tankar på att ta mig hem och krypa ner i sängen bredvid snusmumriken och inte komma fram förrän det är vår igen.

Hörde vi ett *snap, crackle, crackle* där kanske?

Bleh

Jag lägger ner det här ett tag. Jag hittar inget bra att skriva om ändå, allt blir till pappfigurer och tomma ord.

Bleh.

bleh

Efter en och en halv veckas semester har jag fortfarande inte varvat ner, eller fått något gjort. Istället har jag ont i magen av alla grejor som ligger på "att göra" listan. Två om dagen har jag tagit hittills. Jag behöver mer semester.

Däckad

Idag är jag totalt däckad. Snusmumriken hjälpte mig och mitt bibliotek hem i förmiddags och fick sedan spendera ett par timmar i mitt charmerande sällskap när jag skällde honom för osttjuv och somnade som en stock på hans bröstkorg. Inte samtidigt. Men nästan.

Det ingick en incident med marshmallows också, men i stort sett har hela dagen gått åt att ha ont och sova.

Himla spännande, eller hur?

Stackars mumriken.

Mönster i allt

Eftersom jag nyligen har börjat läsa på om feminism - egentligen kan jag inte så mycket än, jag har läst tre böcker i ämnet - så är jag naturligt nog intresserad av att veta mer.

Nu rapporterar SvD om att kvinnliga doktorander blir särbehandlade, och SJÄLVKLART, som ett brev på posten, så dyker den här kommentaren upp:

Jag hittar inga bevis för "särbehandling" i rapporten. Alternativförklaring: Det är mycket väl belagt att män som grupp är betydligt bättre än kvinnor vad gäller matematisk problemlösningsförmåga. Det saknas helt verkligt betydande kvinnliga matematiker. Doktorandstudier är ingen dans på rosor och det är naturligt att projicera egna tillkortakommanden på handledaren. Inte förvånande att statistiskt fler kvinnor gör detta inom matte/fysik alltså.

Samma sak händer överallt. Frågan är hur vi kvinnor ens överlevt. Åh, jag vet! Jag vet! Vi har haft män som har tagit hand om oss! Det är ju självklart nu när man tänker efter. Vilken tur att jag sitter här med en respirator! Annars skulle jag väl inte kunna andas.

Och feminister... well, det vet vi ju hur de är. Det är "tjejer som inte bryr sig om att se snygga ut längre, skaffar foträta skor och katt och börjar odla mustasch".

Alla som ägnar sig åt genusvetenskap är dessutom hjärntvättade. Det finns det väl underbyggda studier som visar. Eller åtminstone har en person varit på ett feministmöte och DÅ var det så, alltså måste det vara sant för alla som är intresserade av genusvetenskap.

Jag har träffat ytterst få människor som hänger med mig i mina snabba resonemang. En faktiskt, kanske två. Max tre. Jag har träffat ännu färre som kan hänga med mig i min arbetstakt när jag väl fått upp den. Jag är jävligt smart, analytisk och skarpsinnig. För att inte nämna kreativ. Men det är bäst att låta bli att säga det högt. Det finns en del människor som känner sig oerhört hotade av det. Jag råkar nämligen ha bröst och långt blont hår också. Bummer.

Helt plötsligt förstår jag Valerie Solanas och Andrea Dworkin på ett helt annat sätt än tidigare. De blev trötta och förbannade på att alltid springa in i samma jävla vägg.

Intressant?

EDIT: ändrade från forskare till doktorander. Det var ju det det handlade om. Tur att jag är tjej, då kan jag ju skylla på PMS.

Pancake

Allt i livet går ut på pannkaka.

Jag lovar.

Det är inget sektartat.

Jag är jävligt sugen på att skriva en dräpande post idag, men jag orkar inte göra mig besväret, trots att jag har ammunition så det räcker. Jag orkar inte vara så här ledsen som jag blir, eller trött.

Tänk dig att du är ute och går. Någon stoppar dig. Ifrågasätter vart du är på väg. "Vart ska'ru gå 'rå?"
"Hem"
"Vaffö'rå'rå?"
"För att jag vill gå hem."
"Vaffö vill du gå hem 'rå?"
"För att det är mitt hem."

Fortsätt så. Hela livet. Men ställ frågan "varför fick du det här jobbet? du känner någon här, eller hur?"

Eller
"varför kritiserar du? Du kan inget om det här, eller hur?"

Eller
"varför tror du att du kan något och får lov att uttala dig?"

*suck*

Bevisa allt. Bevisa att du kan något nu då! Bevisa att du har en väl underbyggd tes för allt du gör, var konsekvent, stringent och påläst och VÅGA inte ha en åsikt som inte är så sönderresearchad att du kan allt om den - från början till slut. Ställ alltid upp på att försvara dina åsikter och jobba som en jävla tok för att göra det, annars är du inget värd. Du får ingen tid över till dig själv, glöm det. Din tid tillhör inte dig, den tillhör samhället.

Dra åt helvete. Allihop.

EDIT: Jag går sönder av wrnu. Så jag slutar gå dit.

Tre timmars sömn

Tre timmar! Fatta! Tre av åtta. Inte ens hälften så mycket sömn som en människa enligt alla uppgifter på nätet och runtom behöver för att vakna utvilad.*

Jag har legat och haft feber och svettats och frusit och försökt sova. Det gick inte så bra. Nu sitter jag på jobbet, mellan sync och överföring till testkit, och är dödstrött. Men jag köpte choklad att trösta mig med.**

Så nu sitter jag på jobbet och har ont och feber och är allmänt ynklig. När smärtstillande inte biter gör det ont. Nåväl. Det är en kort sejour in i smärtans land. Det sägs att dylikt går över.

Men hur kul är detta att läsa om då? Stackars snusmumriken fick ta en hel radda ynkliga SMS igår. Han måste blivit uttråkad efter det tionde. Nåväl. I veckan väntar åtminstone två punkter på min to-do lista. Jag har svurit på att avverka åtminstone så många per vecka för att få klart grejerna. Det är klart att det konstant dyker upp nya grejer dock. Men fokus. Och total koncentration när jag väl jobbar på något. Jag funderar på att gå och lägga mig ännu tidigare för att kunna pusha min aktivitet på morgonen maximalt. Jag jobbar bäst strax innan jag går till jobbet.*****

-------
* Jag vet, man skall inte tro på allt man läser på nätet
** Choklad är en bra smärtstillare. Eftersom smärta var orsaken till både svettandet och frysandet och sömnlösheten och det inte hjälper med treo***, så var jag tvungen att testa något oortodoxt.
*** Treo hjälper ALLTID säger min mamma. Det kanske det har gjort också, men i sådana fall har jag haft ENORMT ont utan att veta om det. Eftersom jag har haft ont. Tacka vet jag Laudanum.**** Skulle man haft.
**** Laudanum var en mycket populär smärtstillare på 1800-talet. Det är opium upplöst i alkohol, och det intogs främst av aristokratin mot diverse åkommor. Ibland intogs det som botemedel mot opiumberoende. Som det själv orsakat. Så kan det gå.
***** Och PÅ jobbet, skall väl nämnas. Jag går till jobbet tidigt just för att min koncentrationsförmåga är på topp innan lunch. Efter lunch förvandlas jag från supereffektiv till halveffektiv och efter sju på kvällen fungerar jag inte alls ur ett koncentrationsperspektiv.

Verbositet

Ur munnen ramlar det ord och ner på pappret dräller det tankar. I helgen fyller syster yster år (jag har inte glömt, sis), och jag skall åka till Linköping och ha möte med Sverok.

Hela veckan har varit rätt tuff, faktiskt. Saker som måste göras och saker som bör göras, och jag har inte mer tid än jag har. Så jag drabbas av "borden", "kunde", "skulle" och annat. Verbositet. Dräll, kanske man skulle kunna säga. Något jag kommer att sakna i helgen. Min drällande snusmumrik - mannen med tålamodet från helvetet. Man borde kanske säga "himlen", men med tanke på vad han har fått stå ut med (tvivel, lite mer tvivel, mina galna neuroser om att alltid ha det städat hemma, min ovilja att använda mer än en sked och en tallrik och en gryta när (om) jag lagar mat...) så, ja, helvetet. Bara en evigt torterad själ har uthållighet nog.

Men jo, jag har kollat på en hel del av de grejer som skall göras inom en nära förestående framtid, jag försöker arrangera möten och jag skriver agendor på löpande band. Jag försöker läsa samtidigt som jag försöker analysera och faktum är att om jag bara... om jag bara slapp jobbet ett tag skulle det gå alldeles utmärkt. Då skulle jag ha tid att sätta mig med det jag behöver göra lagom till Augusti och det skulle bli gjort.

Det är kanske dags att lägga ner mitt engagemang i saker och ting. Det är kanske dags att fokusera lite. Jag har lagt så mycket tid på att se till så att spelare i Sverige skall kunna ha det kul.

Jo det har jag. Jag har fått mycket beröm. Jag har fått många mycket goda vänner, ett par kompisar och åtskilliga bekanta. Skall det här bli en skrytpost, månne?

Kanske.

Mitt liv, sedan jag började engagera mig i konvent och dylikt. 1998 blev jag tillfrågad av Ola Sundin, dåvarande rollspelsansvarig(?) på SydCon om jag ville vara rollspelsansvarig. Det ville jag. Jag såg till att fixa 15 kilo böcker och samlarkortspel till konventet. Vi delade ut dem bland deltagarna. 2000 var jag också rollspelsansvarig. Under de åren skrev jag "Nexus", "Brödraskapet" och "Daedalus Encounter". 2001 var jag general för SydCon med Brodin. 2002 och 2003 gjorde jag ett uppehåll. Skrev bara äventyr. "Interference" och "Samhain" tillsammans med Bea Düring, jag illustrerade även äventyret rätt omfattande. 2004 blev jag uppsnappad av GothCon. Via rekommendationer. Skrev "X. Hartford Wales & Partners" och "Dockmakarna". Mellan 2004 - 2006 var jag rollspelsansvarig för GC. Jag skrev för RiotMinds i två år, men de dumpade mig. Det jag skrev kan man läsa här - Europa Intro, Europa Sverige och Europa Frankrike. Från 2005 har jag recenserat åt Fenix, skrivit ett antal artiklar. 2007 var jag auktionsansvarig för GothCon tillsammans med Johan Englund och föreläsningsansvarig för Stockholms spelkonvent med Tove Gillbring. Jag blev också omnämnd på listan "Sveriges mäktigaste kvinnor i spelbranschen". Inte för att det har någon betydelse, men något måste jag ju ha gjort för att tilldra mig uppmärksamheten. Under de här åren har jag också föreläst (ibland för arvode, men ofta bara för resa och mat) på SuperMarit, Skövde Högskola och GameMaker i Arvika. Speldesign, projektledning och så vidare. Jag har varit med på Nordic Game som workshopassistent, suttit i paneldebatter och deltagit som föreläsare på lite random tillställningar. I år sitter jag som vice-general, föreläsningsansvarig och tills vidare även med butiksansvaret för Stockholms spelkonvent. Jag är ledamot i Sveroks förbundsstyrelse och jag hjälper Tove och Anders med ett par små Westernkapitel.

Det räcker nu.

Efter 2008 så är det slut. Då tänker jag bara ägna mig åt mina egna projekt. Skriva åt Tove och Anders kommer jag att göra i fortsättningen också, men inget mer Sverok, inget SSK, inga konvent. Sabbatsår kanske? Om jag inte syns eller hörs kanske jag kan få vara ifred lite?

Jag har lagt tio år av mitt liv i konvent. Vad har jag fått för det?

Jag behöver semester så det bara sprutar om det. Melankoliattack! Verbositet. Verbositetsvomering?

Intressant?

Andra bloggare om:
verbositet, rollspel, konvent, tråkig, semester

Kval

Kval

Kval är ett intressant ord.

Enligt SAOL:

1) (i vitter stil) lidande, plåga.

a) kroppsligt lidande; utom i nu­mera bl. (mindre br.; delvis med anslutning till b) i sådana uttr. som lida svåra kval o. d.

b) psykiskt lidande, själslidande; ofta över­gående i bet.: oro, ångest, vånda, förr äv. i bet.:. sorg. Utstå, lida svåra kval. Förorsaka l. be- reda, förr äv. göra ngn kval.

Förr sket jag fullständigt i vad folk tyckte och tänkte om mig och mina åsikter. Det var ju mina åsikter. Skulle jag då inte få ha dem ifred.

Men det var innan jag började blogga, innan jag gick ifrån att tillhöra mig själv till att tillhöra etern. En problematik som uppstår (för mig) när jag bloggar är att jag kan skada - medvetet eller omedvetet - människor i min omgivning om jag är för öppenhjärtlig och för sårbar. En annan problematik är att jag med mina bloginlägg öppnar för tolkning av mina texter, både i positiv och negativ anda.

Hur kan jag då undvika att skada andra eller bli tolkad som att mitt uppsåt varit att skada andra? Genom att hålla käften.

Intressant?

Andra bloggare om: kval, Personligt, tråkig, bloggar

Iron Man

Som synes använder jag en film/ låttitel i dagens bloginlägg. Det här betyder att jag med största sannolikhet har något att säga om sagda film eller låt eller att jag på något sätt kommer att referera till något utav dem i bloginlägget. Det är filmen. Idag skall jag gå på bio och se Robert Downey Jr och Gwyneth Paltrow superhjälta sig.

Banishers är genomläst till hälften och Demon Hunters... är det inte, men en i taget, så kanske det blir klart innan domedagen. Dvs innan Fenix går till tryck. Efter det skall jag sätta mig med Western igen. Nu har jag fått en påtaglig och framförallt stenhård deadline från de små liven, så nu skall det nog gå bra att producera material igen. Hästar och Voodoo. Sjukdomskapitlet är avklarat. Det är bara att skriva att "alla dör" efter varje sjukdom. Eller i alla fall nästan.

Hemsidan kanske kan få sig en snyting idag också. Jag behöver verkligen få upp den snart. Den bara ligger och väntar på mig som den snälla lilla mojipp den är.

Äsch. Gudars sicket tråkigt bloginlägg. Bloggeneratorn är tillbaka och biter mig i häcken för att jag VÅGAT ta stora ord i munnen. Kort sagt har jag inte så mycket att skriva om. Och då har jag ändå hamnat i Sveroks Förbundsstyrelse. De papprena skall jag för övrigt gå igenom så fort jag kan.

Intressant? Tja, om man är... uttråkad lär man bli ännu mer uttråkad av att läsa det här.

Andra bloggare om:
Personligt, bloggenerator, rollspel, skrivande, hemsidan, tråkig