Nu blir jag väl hängd...

... men vaffan.

Två Newsmillinlägg som jag sympatiserar med, och ett gammalt från Karl Sigfrid som jag också sympatiserar med.

Edit:Via Mina Moderata Karameller hittade jag ännu ett vettigt inlägg av Sigfrid. Verkar bli en favvomoderat det här. Vettiga åsikter. Nyanserade, vettiga åsikter.

Hela frågan är infekterad och antar allt skarpare kontraster. Antingen är man för eller emot och skyttegravskriget bland bloggare och - framförallt - anonyma kommentatörer som besöker de olika bloggarna, börjar likna Flashback allt mer. Mobbarmentaliteten följer med även i vad som annars hade kunnat förefalla vara sansade debatter. Personangrepp är tillåtet. Halmgubbar flyger både fram och tillbaka. Motståndarsidorna - oavsett vilken sida det gäller - anklagar varandra för att inte förstå vad det egentligen handlar om.

Det som genomsyrar debatten är en total övertygelse om att man själv har helt rätt. "Jag har rätt! Jag är riddaren i blank rustning! Det är MIG ni skall lyssna på!" Det är något slags manligt ideal som får uttryck i debatterna, och en inneboende övertygelse om att man själv är den som är på det "godas" sida. Och i den kampen får man ta till vilka medel som helst. Det lär vi oss ju, både genom väl valda filmer, datorspel och rollspel. I det här fallet blir det ett språk som ofta totalt saknar respekt för den som talat. Klarar man inte av språket, så skall man inte prata. Smäda eller håll käften och bestäm dig för helvete vilken sida du står på, så att motståndarna kan få en tydlig antagonist att attackera oavsett om du pratar eller inte.

För att förtydliga. Jag har inget emot fildelning. Jag anser att upphovsrätt är bra. Jag vet att jag kan få tag på det jag vill ha på laglig väg. Jag har iTunes, Spotify... Dessutom har jag inte bråttom. Jag KAN vänta i ett år på en TV-serie jag tycker om. Framförallt har jag en plånbok, och jag är inte rädd att använda den. Jag tycker att projekt Runeberg är alldeles utmärkt. Ur ett moraliskt perspektiv så avstår jag från att fildela upphovsrättsskyddat material. Jag behöver det nämligen inte. Mitt liv hänger inte på om jag kan tanka hem en film eller lyssna på ett musikstycke NU. Jag tror inte någons liv hänger på det. Status möjligtvis. Jag har dessutom tur. Mitt arbete ger mig tillgång till alla programvaror jag tycker om att jobba med och de jag inte kan använda genom jobbet köper jag själv. Taskigt. Vi finns alltså. Hi-technördarna som betalar för sig utan att fildela upphovsrättsskyddat material. Tji fick "musikindustrin" och tji fick "fildelarna", allt på samma gång. Som att det hela är tydligt uppdelat i två läger...

Så jag skrev en snutt. Apropå polariseringen. Apropå låsta lägen. Apropå att tolka varandras beteenden.

Det var tidig morgon när dörrklockan ringde och förändrade allt. I morgonrock och tofflor öppnade han och utanför stod hon. "Paketleverans!" sade hon hurtigt och höll fram den elektroniska signaturmojippen. "Skriv på här!" Ett stort leende satt klistrat på hennes ansikte.
"Var är pennan... ah... Varför ringde ni inte?" sade han med sin skrovliga morgonstämma och fyllde i sitt namn på underskriftsgrejen.
"Det gjorde vi!" sade hon och grävde fram en kantstött Nokia och drog upp samtalslistan. Hans nummer var högst upp. Tre samtal. Han grymtade något ohörbart och plockade upp den eleganta, slimmade mobilen som stod i bjärt kontrast till budets buckliga monster. Han kollade samtalslistan. Tre missade samtal.
"Varför är ni här så tidigt? Mellan sju och fyra..."

Bomben i paketet valde den sekunden att explodera.

Den tog med sig honom, henne, grannens katt och två barn som lekte på gatan utanför. På den tidsrymden förvandlades Erika Brandt, sommarjobbande juridikstudent och Karl Reuterberg, biträdande åklagare; samt Snövit och barnen Klara och Jesper Björklund till symboler för vad man trodde var terrorkrigets inträdande i den svenska vardagen.

I efterhand var man - man som i de hetsiga rubrikerna i kvällspressen - mest upprörd över barnen och Snövit. Katten. Erika - lovande student, hustru till den sörjande Jenny - fick också sin beskärda del av uppmärksamheten, medan smutsen formligen hopade sig över Karl Reuterberg som i väl valda delar av bloggosfären i hätska eftermälen fick veta att det här var precis vad man som fildelningsmotståndare och beskyddare av polisstaten Sverige hade att vänta sig. Usch och fy.

Världen målades upp i svart och vitt. Ingen av de stridande parterna kunde erkänna att vare sig deras egna eller motståndarens argument i kriget var platta och ensidiga och inte tog hänsyn till att debatten hade fler dimensioner än de som framkom i de skyttegravar man grävt ner sig i. Och nu hade man börjat spränga de i kriget som syntes mest.

Sanningen att säga var det inte en händelse som satte stenen i rullning. Den hade rullat långt tidigare. Men det här var den första incidenten som krävde inte bara heder och ära utan människooffer. Närmare bestämt fyra.

Nästa person att drabbas var den professor i immateriell rätt som anlitats som expert i många fildelningsfrågor. Terroristen var inte bara händig när det gällde bomber, utan även, skulle det visa sig, då det handlade om att koka ihop diverse gifter och bakteriebrygder. Professor Immanuel Svensson (så döpt av välmenande föräldrar med namen Kant som förebild) avled av mjältbrand. En särdeles hätsk och aggressiv variant av sjukdomen var det också.

Fingrar började efter professorns frånfälle peka i alla möjliga riktningar. Förespråkare gav sig på motståndare och invektiven haglade längs både bredbandskablar och tryckta medier. Man ville ha någon man kunde peka ut som entydigt skyldig. Man ville ha en ondska att hänga ut.

Gammelmedia gick i bräschen mot bloggosfären, och konspirationsteorierna flög fram och tillbaka mellan lägren. Förespråkarna sade sig veta att en motståndare låg bakom attackerna, medan motståndarna påpekade att det bara varit motståndare som hittills fått sätta livet till, och då ofta med den oemotståndeliga slutklämmen "tänk på barnen!", i det här fallet Jesper och Klara.

"Information skall vara fri!"
"Upphovsmän skall få betalt för utfört arbete!"

Den stora slutgiltga sammandrabbningen skedde utanför riksdagshuset, där två demonstrationståg möttes för att göra upp. Slagsmål bröt ut. Polisen ingrep. Bloggosfären var avsevärt dämpad flera dagar efteråt, liksom kvällspressen. Förmodligen för att protagonister och antagonister satt i säkert förvar i häktet. Långt ifrån uppkopplingar.

Terrordåden - de fiktiva terrordåden - visade sig vara kopplade till ett helt annat sammanhang. Professorn och juridikstudenten hade haft en affär, och den ilskna hustrun till studenten bestämde sig för att ta sin fru och hennes älskare av daga. Hur hon lyckades? Hon hittade informationen på internet...