Monday, November 28, 2011
Djävulskattungen flyttar
Djävulskattungen flyttar till devilkitten.nu. Alla poster och kommentarer är på plats under kategorin djävulskattungen.
Jag kommer att ta bort den här bloggen om ett par dagar.
Sunday, May 29, 2011
Sunitha Krishnan berättar
På TED hittar jag ett tal av Sunitha Krishnan, en person som ägnat hela sitt vuxna liv åt att bekämpa trafficking av kvinnor och barn, blivit misshandlad fjorton gånger och gruppvåldtagen av åtta män. Det som driver henne, säger hon, är inte ett offerskap, utan en våldsam ilska.
Talet är mycket känslosamt, och mycket modigt. Lyssna på henne och sprid hennes ord vidare.
I was 15 when I was gang-raped by eight men. I don't remember the rape part of it so much as much as the anger part of it. Yes, there were eight men who defiled me, raped me, but that didn't go into my consciousness. I never felt like a victim, then or now. But what lingered from then till now -- I am 40 today -- is this huge outrageous anger.
Talet är mycket känslosamt, och mycket modigt. Lyssna på henne och sprid hennes ord vidare.
Saturday, May 28, 2011
Friday, May 27, 2011
Piercing
Det finns något tröttande i att ständigt behöva försvara sig ur ett underläge, att bevisa, både för sig själv och andra att de öronbedövande rösterna som berättar att "du duger inte" har fel. Det värsta är att jag ofta håller med dem.
Jag har under en mycket lång period av mitt liv känt att jag inte är bra nog, oavsett vad jag gör. Så jag har utvecklat en skyddsstrategi. Delar av den innebär att jag håller mig för mig själv. Delar av den innebär att jag inte rättar mig efter rådande skönhetsnormer. Delar av den innebär att jag tar avstånd från mig själv.
Jag köpte nyss piercingsmycken. Jag vill berätta om mina piercings, för de är en del av min skyddsstrategi. När jag bodde i Malmö var jag tillsammans med en man som gjorde mig mycket illa. Mycket mycket illa, till och med. Han misshandlade mig psykiskt i två år, utsatte mig för sexuella övergrepp och i det närmaste våldtog mig. Jag tror inte att han var medveten om det själv. Jag var knappt medveten om det, sade mig att det var så här kärlek såg ut. Att det var okej att göra saker med mig jag inte ville, att säga åt mig, du är inte god nog för något bättre.. Det resulterade i sex års celibat och sex års långsam återhämtning. En del av den återhämtningen bestod i mina piercings. Jag har alltid haft många hål i öronen. Nu började jag göra hål i ögonbrynet, näsvingen och så vidare. Jag har dem kvar. En labrét, en septum och en i tungan. Näsvingen och ögonbrynet läkte dåligt och jag tog ur dem. De övriga har aldrig varit något problem.
De är mitt kamouflage. Min skyddsfärg, tillsammans med mina håriga ben, enorma tröjor och slafsigt uppsatta hår. De är vad jag skyddar mig med.
Blicken fylld av avsmak inför min personliga uppenbarelse som allt som oftast drabbar mig, på tunnelbanan, på pågatåget, på bussar eller på promenad, i butiker och andra ställen, kan jag deflektera. Jag kan säga till mig själv att det är mina yttre attribut som framkallar avsmak och inte det som jag lever med och som jag över åren fått berättat för mig på olika sätt - att min kropp är ful och motbjudande.
Det är en process som alltid funnits där. De bekymrade blickarna hemifrån. Familjen som suckar lite över min stora kroppshydda. Den tillintetgörande kommentaren om att mina bröst behövde plastikkirurgi när jag var i tonåren och min kropp växte ohejdat. Min farmor som konstant berömde min bror, men aldrig sade ett ord om mig. Att jag, genom att vara yngst, också alltid förutsattes vara dum. Skratten när jag gjorde fel, och de nedlåtande kommentarerna om att jag nog inte förstod vad jag pratade om från de vuxna runtomkring.
Det hela späddes på med min första pojkvän som bekände att hans vänner inte ville att han skulle vara med mig, för jag var så tjock. Min Malmöpojkvän som sade att ingen annan någonsin skulle vilja vara ihop med mig, att jag var för tjock, att jag borde gå ner i vikt, att jag inte dög som jag var, som utsatte mig för förhör för att ge mig dåligt självförtoende.
Allt det kunde jag deflektera med mina piercings, mina orakade ben och min slafsiga frisyr. När jag gjorde min första piercing tyckte jag nämligen att piercings var fula. Numera gör jag det inte, men då var de ett straff, både smärtsamt och förfulande. Jag förtjänade att vara lika ful som jag kände mig, och tro mig när jag säger att den känslan var gränslös. Är gränslös.
Jag har fortfarande svårt för beröring. Jag intalar mig att jag känns äcklig att ta på. Jag tycker illa om att bli smekt någonstans utom på huvudet, där är jag i alla fall inte fet.
Den här avsmaken för min egen kropp är jobbig att leva med. Skräcken och paniken när kläderna jag slitit ut fullständigt går sönder och jag måste köpa nya är obeskrivlig. Obehaget över att behöva gå till doktorn. Skulden, skammen och avsmaken är total. Jag ser mig aldrig i spegeln. Jag hatar att vara med på kort. Jag är ett monster inombords. Men det syns inte utanpå, utom i mina piercings, som ibland känns som det enda som är sant med mig.
Jag har under en mycket lång period av mitt liv känt att jag inte är bra nog, oavsett vad jag gör. Så jag har utvecklat en skyddsstrategi. Delar av den innebär att jag håller mig för mig själv. Delar av den innebär att jag inte rättar mig efter rådande skönhetsnormer. Delar av den innebär att jag tar avstånd från mig själv.
Jag köpte nyss piercingsmycken. Jag vill berätta om mina piercings, för de är en del av min skyddsstrategi. När jag bodde i Malmö var jag tillsammans med en man som gjorde mig mycket illa. Mycket mycket illa, till och med. Han misshandlade mig psykiskt i två år, utsatte mig för sexuella övergrepp och i det närmaste våldtog mig. Jag tror inte att han var medveten om det själv. Jag var knappt medveten om det, sade mig att det var så här kärlek såg ut. Att det var okej att göra saker med mig jag inte ville, att säga åt mig, du är inte god nog för något bättre.. Det resulterade i sex års celibat och sex års långsam återhämtning. En del av den återhämtningen bestod i mina piercings. Jag har alltid haft många hål i öronen. Nu började jag göra hål i ögonbrynet, näsvingen och så vidare. Jag har dem kvar. En labrét, en septum och en i tungan. Näsvingen och ögonbrynet läkte dåligt och jag tog ur dem. De övriga har aldrig varit något problem.
De är mitt kamouflage. Min skyddsfärg, tillsammans med mina håriga ben, enorma tröjor och slafsigt uppsatta hår. De är vad jag skyddar mig med.
Blicken fylld av avsmak inför min personliga uppenbarelse som allt som oftast drabbar mig, på tunnelbanan, på pågatåget, på bussar eller på promenad, i butiker och andra ställen, kan jag deflektera. Jag kan säga till mig själv att det är mina yttre attribut som framkallar avsmak och inte det som jag lever med och som jag över åren fått berättat för mig på olika sätt - att min kropp är ful och motbjudande.
Det är en process som alltid funnits där. De bekymrade blickarna hemifrån. Familjen som suckar lite över min stora kroppshydda. Den tillintetgörande kommentaren om att mina bröst behövde plastikkirurgi när jag var i tonåren och min kropp växte ohejdat. Min farmor som konstant berömde min bror, men aldrig sade ett ord om mig. Att jag, genom att vara yngst, också alltid förutsattes vara dum. Skratten när jag gjorde fel, och de nedlåtande kommentarerna om att jag nog inte förstod vad jag pratade om från de vuxna runtomkring.
Det hela späddes på med min första pojkvän som bekände att hans vänner inte ville att han skulle vara med mig, för jag var så tjock. Min Malmöpojkvän som sade att ingen annan någonsin skulle vilja vara ihop med mig, att jag var för tjock, att jag borde gå ner i vikt, att jag inte dög som jag var, som utsatte mig för förhör för att ge mig dåligt självförtoende.
Allt det kunde jag deflektera med mina piercings, mina orakade ben och min slafsiga frisyr. När jag gjorde min första piercing tyckte jag nämligen att piercings var fula. Numera gör jag det inte, men då var de ett straff, både smärtsamt och förfulande. Jag förtjänade att vara lika ful som jag kände mig, och tro mig när jag säger att den känslan var gränslös. Är gränslös.
Jag har fortfarande svårt för beröring. Jag intalar mig att jag känns äcklig att ta på. Jag tycker illa om att bli smekt någonstans utom på huvudet, där är jag i alla fall inte fet.
Den här avsmaken för min egen kropp är jobbig att leva med. Skräcken och paniken när kläderna jag slitit ut fullständigt går sönder och jag måste köpa nya är obeskrivlig. Obehaget över att behöva gå till doktorn. Skulden, skammen och avsmaken är total. Jag ser mig aldrig i spegeln. Jag hatar att vara med på kort. Jag är ett monster inombords. Men det syns inte utanpå, utom i mina piercings, som ibland känns som det enda som är sant med mig.
Pär Ströms nya bok gör mig skeptisk
Jag undrar om det är en reflektion av att vi kvinnor enligt uppgift skall känna mer än män? Jag vet inte. Som en motpol till Pär Ströms tveksamma försök att sticka hål på myter med fakta som redan från början är vinklade efter hans egen smak - eller vad sägs om det här blogginlägget på GenusNytt? - som består av dels en rad artiklar och dels av något suspekta undersökningar som exempelvis Simon Baron-Cohens The Essential Differences, som undersökt skillnaden mellan "manliga" och "kvinnliga" hjärnors förmåga till empati, så vill jag lyfta fram Cordelia Fine.
Enligt Cordelia Fine, som skrivit boken Delusions of Gender, använde sig Baron-Cohen i undersökningen ovan av ett frågeformulär där den egna empatiska förmågan skulle uppmätas. Den här rapporten har bemötts av en rad olika journalister (hey, Pär Ström kan använda artiklar som referenser, då kan jag också göra det) och två psykologer som i sin bedömning kommit fram till att skillnaderna mellan mäns och kvinnors empatiförmåga minskar radikalt - om försöksobjekten inte vet om att det är det som mäts.Vilket de då gjorde i Baron-Cohens undersökning. Jag citerar ur Delusions of Gender:
Cordelia Fines bok är mycket välresearchad, och as it happens, tar upp många av de källor som Pär Ström tar upp i Sex feministiska myter. Hon fortsätter sedan med att ifrågasätta dem, en efter en. Det roligaste exemplet är den debunking som hon gjorde på Allan och Barbara Pease Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps. Just den här boken finns inte med i Pär Ströms källförteckning, så det kan ju vara ett retoriskt knep instigerat av det genusindustriella komplexet (och mig) att ta upp den. Jag tar upp den ändå, för den visar på hur många aktivt letar efter källor som stämmer med deras egen uppfattning. Och att det är lätt att vrida källor efter sitt eget tycke. Jag säger inte att Pär Ström har gjort det, men av blogginlägget där han ber om feministpunkterande källor att döma är det en teori jag underhåller. Så att säga.
Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps kommer till slutsatsen att män kan stänga av sina känslor när de argumenterar och därför är mer logiska än kvinnor, som hela tiden är genomströmmade av känslor. (Har vi hört det här förut? Ja just det, det var ju vad Philius sade också*. För så där 1000 år sedan, eller något. Inga nya idéer under solen, med andra ord...)
Just den boken säger sig ha källor som undersöker placering och aktivering av känslor i män och kvinnor med fMRI (functional Magnetic Resonance Imaging - man tar bilder av hjärnan medan den används, med andra ord), och det gick till genom att visa känslomässigt laddade bilder för de som deltog i studien. Säger paret Pease. Av de sex källor som används var det bara två som använde sig av fMRI. Ingen av dem handlade om känslomappning. Jag citerar Cordelia Fine igen, för hon är så rolig:
Det jag vill ha sagt med det här blogginlägget är inte att Cordelia Fine automatiskt trumfar Pär Ström, bara för att hon råkar ha ett humoristiskt sätt att skriva om ämnet, utan att Fine i exempel efter exempel drar fram tveksam forskning som är starkt påverkad av frågeställarnas egen bias och att de undersökningar vi KAN göra på hjärnaktivitet än så länge är så begränsad och helt enkelt oprecis att vi egentligen inte kan utläsa något av dem. Återigen ur Cordelia Fines bok:
Vi som människor har en enormt svår uppgift framför oss om vi med våra egna medvetanden skall försöka läsa av och analysera våra egna medvetanden. Vi kan aldrig komma ifrån vår kultur, vi kan aldrig komma ifrån att vi lever mitt i röran vi försöker reda ut. Vi kan heller aldrig komma ifrån att vi är partiska, och att våra emotionellt laddade åsikter är de som vi har svårast att ändra på. Oavsett om vi är män och rationella eller kvinnor och irrationella. Eller för den delen kvinnor och rationella och män och irrationella. Det finns alla sorter.
Jag tycker inte att Pär Ström är trovärdig. jag är övertygad om att Pär Ström inte tycker att jag är trovärdig heller. För alla er som läser Pär Ströms bok (länk till PDF) vill jag dock rekommendera även Cordelia Fines bok, som ett komplement och som en motpol till de påståenden som Ström kommer med.
__________________________________________________________________
* ”Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare besläktat med verklig handling ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de två ingredienser som konstituerar vår livsprincip – det rationella och det irrationella. Det rationella som tillhör själen och förståndet är maskulint, det irrationella, känslans område feminint, liksom mannen gentemot kvinnan.”
Philius från Alexandria ca 1000 e. kr.
Enligt Cordelia Fine, som skrivit boken Delusions of Gender, använde sig Baron-Cohen i undersökningen ovan av ett frågeformulär där den egna empatiska förmågan skulle uppmätas. Den här rapporten har bemötts av en rad olika journalister (hey, Pär Ström kan använda artiklar som referenser, då kan jag också göra det) och två psykologer som i sin bedömning kommit fram till att skillnaderna mellan mäns och kvinnors empatiförmåga minskar radikalt - om försöksobjekten inte vet om att det är det som mäts.Vilket de då gjorde i Baron-Cohens undersökning. Jag citerar ur Delusions of Gender:
In an important review of gender differences in affective empathy, psychologists Nancy Eisenberg and Randy Lennon found that the female empathic advantage becomes vanishingly smaller as it becomes less and less obvious that it is something to do with empathy that is being assessed. (So gender differences were greatest on tests in which it was very clear what was being measured, that is, on self-report scales. Smaller differences were seen when the purpose of the testing wass less obvious, and no gender difference was found for studies using unobtrusive physiological or facial/ gestural measures as an index of empathy.)
Cordelia Fines bok är mycket välresearchad, och as it happens, tar upp många av de källor som Pär Ström tar upp i Sex feministiska myter. Hon fortsätter sedan med att ifrågasätta dem, en efter en. Det roligaste exemplet är den debunking som hon gjorde på Allan och Barbara Pease Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps. Just den här boken finns inte med i Pär Ströms källförteckning, så det kan ju vara ett retoriskt knep instigerat av det genusindustriella komplexet (och mig) att ta upp den. Jag tar upp den ändå, för den visar på hur många aktivt letar efter källor som stämmer med deras egen uppfattning. Och att det är lätt att vrida källor efter sitt eget tycke. Jag säger inte att Pär Ström har gjort det, men av blogginlägget där han ber om feministpunkterande källor att döma är det en teori jag underhåller. Så att säga.
Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps kommer till slutsatsen att män kan stänga av sina känslor när de argumenterar och därför är mer logiska än kvinnor, som hela tiden är genomströmmade av känslor. (Har vi hört det här förut? Ja just det, det var ju vad Philius sade också*. För så där 1000 år sedan, eller något. Inga nya idéer under solen, med andra ord...)
Just den boken säger sig ha källor som undersöker placering och aktivering av känslor i män och kvinnor med fMRI (functional Magnetic Resonance Imaging - man tar bilder av hjärnan medan den används, med andra ord), och det gick till genom att visa känslomässigt laddade bilder för de som deltog i studien. Säger paret Pease. Av de sex källor som används var det bara två som använde sig av fMRI. Ingen av dem handlade om känslomappning. Jag citerar Cordelia Fine igen, för hon är så rolig:
One study did not involve brain research (it is a survey of handedness in gay men and women). The other is a comparison of Corpus Callosum size in right- and mixed-handed people. It might also be worth mentioning that it was a post mortem study. Possibly Sandra Witelson really did present her samples of dead brain tissue with emotionally charged images - but if she did, it's not mentioned in the published report.
Det jag vill ha sagt med det här blogginlägget är inte att Cordelia Fine automatiskt trumfar Pär Ström, bara för att hon råkar ha ett humoristiskt sätt att skriva om ämnet, utan att Fine i exempel efter exempel drar fram tveksam forskning som är starkt påverkad av frågeställarnas egen bias och att de undersökningar vi KAN göra på hjärnaktivitet än så länge är så begränsad och helt enkelt oprecis att vi egentligen inte kan utläsa något av dem. Återigen ur Cordelia Fines bok:
When looking for changes in blood flow (vilket är en metod som används för fMRI, min anm) between two conditions, researchers search in thousands of tiny sections of the brain (called voxels), and many reaearchers are now arguing that the threshold commonly set for declaring that a difference is "significant" just isn't high enough. To illustrate this point, researchers recently scanned an Atlantic salmon while showing it emotionally charged photographs. The salmon - which, by the way, "was not alive at the time of scanning" - was "asked to determine what emotion the individual on the photo must have been experiencing". Using standard statistical procedures, they found significant brain activity in one small region of the dead fish's brain while it performed the empathizing task, compared with brain activity during "rest". The researchers conclude not that this particular region of the brain is involved in piscine empathizing, but that the kind of statistical thresholds commonly used in neuroimaging studies [...] are inadequate because they allow too many spurious results through the net.
Vi som människor har en enormt svår uppgift framför oss om vi med våra egna medvetanden skall försöka läsa av och analysera våra egna medvetanden. Vi kan aldrig komma ifrån vår kultur, vi kan aldrig komma ifrån att vi lever mitt i röran vi försöker reda ut. Vi kan heller aldrig komma ifrån att vi är partiska, och att våra emotionellt laddade åsikter är de som vi har svårast att ändra på. Oavsett om vi är män och rationella eller kvinnor och irrationella. Eller för den delen kvinnor och rationella och män och irrationella. Det finns alla sorter.
Jag tycker inte att Pär Ström är trovärdig. jag är övertygad om att Pär Ström inte tycker att jag är trovärdig heller. För alla er som läser Pär Ströms bok (länk till PDF) vill jag dock rekommendera även Cordelia Fines bok, som ett komplement och som en motpol till de påståenden som Ström kommer med.
__________________________________________________________________
* ”Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare besläktat med verklig handling ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de två ingredienser som konstituerar vår livsprincip – det rationella och det irrationella. Det rationella som tillhör själen och förståndet är maskulint, det irrationella, känslans område feminint, liksom mannen gentemot kvinnan.”
Philius från Alexandria ca 1000 e. kr.
Wednesday, May 11, 2011
Arkadij Vaksberg är död
... och mitt hjärta sörjer verkligen förlusten av denna skickliga journalist och författare.
Jag läser om hans frånfälle på SvD. Det är en stor förlust.
Hans senast utgivna bok heter Giftlaboratoriet, som jag recenserade på djävulskt beläst.
Vila i frid.
Jag läser om hans frånfälle på SvD. Det är en stor förlust.
Hans senast utgivna bok heter Giftlaboratoriet, som jag recenserade på djävulskt beläst.
Vila i frid.
Wednesday, May 4, 2011
Parasiter
För länge sedan var jag en person som skrev många blogginlägg, det är jag inte längre, kanske för att jag på något vis tappade den där lättsamma tonen jag har haft. Jag skall - med en heroisk ansträngning - försöka ta mig tillbaka till det där stället jag var på 2007 när jag startade den här bloggen.
Idag är i och för sig en dålig dag, med tanke på att jag sitter med en hals som känns som taggtråd. Fast jag lägger det åt sidan ett tag. Just nu sitter jag och tittar på Fringe, en helt galen serie som allt som oftast får mig att må lite illa.det är inte helt sällan det handlar om sjukdom eller äckliga parasiter. Jag och sambon ser ofta på TV när vi äter och att få en läskig parasit förevisad för sig när man äter är en effektiv bantningsmetod. Inte för att jag förespråkar bantande, snarare tvärtom.
Men parasiter då. En läskig förekomst som är läskig just på grund av att de invaderar kroppen och tar över den. Vi har ju bakterier och virus med oss hela tiden (hej min misstänkta halsfluss), men saker man faktiskt kan SE! Det ger ett helt annat perspektiv på saken. Hur många av er har inte suttit och kollat på kvalser och tänkt YUK! Det bor ju miljontals PÅ oss. I våra lakan! I kuddarna! YUK!
Jag misstänker att parasitperspektivet är anledningen till att Alien och Aliens är så bra filmer. De skrämmer skiten ur en. Bokstavligt talat. En främmande kropp som invaderar ens egen och sedan sliter sig loss med dödande kraft.
Nu skall jag sluta filosofera. Jag är dödstrött och har ont på hela vänstra sida av huvudet. Jag är invaderad av ett virus. Jag hoppas att mina t-celler inte ger upp, dock.
Idag är i och för sig en dålig dag, med tanke på att jag sitter med en hals som känns som taggtråd. Fast jag lägger det åt sidan ett tag. Just nu sitter jag och tittar på Fringe, en helt galen serie som allt som oftast får mig att må lite illa.det är inte helt sällan det handlar om sjukdom eller äckliga parasiter. Jag och sambon ser ofta på TV när vi äter och att få en läskig parasit förevisad för sig när man äter är en effektiv bantningsmetod. Inte för att jag förespråkar bantande, snarare tvärtom.
Men parasiter då. En läskig förekomst som är läskig just på grund av att de invaderar kroppen och tar över den. Vi har ju bakterier och virus med oss hela tiden (hej min misstänkta halsfluss), men saker man faktiskt kan SE! Det ger ett helt annat perspektiv på saken. Hur många av er har inte suttit och kollat på kvalser och tänkt YUK! Det bor ju miljontals PÅ oss. I våra lakan! I kuddarna! YUK!
Jag misstänker att parasitperspektivet är anledningen till att Alien och Aliens är så bra filmer. De skrämmer skiten ur en. Bokstavligt talat. En främmande kropp som invaderar ens egen och sedan sliter sig loss med dödande kraft.
Nu skall jag sluta filosofera. Jag är dödstrött och har ont på hela vänstra sida av huvudet. Jag är invaderad av ett virus. Jag hoppas att mina t-celler inte ger upp, dock.
Friday, April 22, 2011
Katie Makkai dekonstruerar "pretty"
Lyssna, lyssna igen och lyssna en gång till. Jävlar vilken tour de force.
Intressant?
Andra bloggare om: Katie Makkai, Pretty, Poetry Slam
This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.
“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely ‘pretty’.”
Intressant?
Andra bloggare om: Katie Makkai, Pretty, Poetry Slam
Friday, March 18, 2011
Fatshaming på SvD
Jag gick - något tveksam - in på brännpunkt på SvD för att läsa om "dejtingsajten" (ryser över försvenskningen. Näe, jag skriver inte mejl heller, jag skriver e-post) som enligt uppgift lockar till otrohet.
På ett sätt kan jag förstå Helena Sotos reaktion. Visst är det cyniskt och ganska kallsinnigt att upplåta en hemsida för det explicita syftet att låta människor i förhållanden bedra varandra, men å andra sidan håller jag inte med henne i hennes bedömning om att vi måste skyddas från oss själva. Vad vi däremot behöver är kritiskt tänkande och kanske lite mera ryggrad för att kunna stå för ett liv som både är etiskt och moraliskt försvarbart. Med det menar jag inte att jag fördömer polyamori. Det kan vara minst lika etiskt och moraliskt försvarbart som monogami, heterosexualitet, homosexualitet osv. Det jag menar är att vi som människor skall kunna få friheten att ta ansvar för våra egna handlingar. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det, för självklart behövs sociala normer också, men gränsen... gränsen kliver jag över själv, och förhoppningsvis är jag medveten om vad jag gör när jag gör det.
Svår etisk fråga det här. Vad som däremot inte slår mig som särskilt sympatiskt eller ens i närheten av samhällets ansvar är det Helena Soto skriver därnäst.
FATSHAMING! Så in i helvete. Här har vi en person som med hull och hår sväljer det "faktum" att är man fet så har man ätit sig till fetman. Åh GUD, då kan vi ju inte låta det fortsätta för då är vi omoraliska så istället skall vi berätta för en annan människa vad hon skall stoppa i sig. För att undvika att hon tar kål på sig.
Där tappade Soto hela min respekt. Snyggt jobbat. Förutom det faktum att Soto tar upp det allerstädes närvarande argumentet "tänk på barnen" och "om det var din egen dotter" (märker ni trenden?).
Sanning och världsbild. "Sanningen" är alltså att feta människor äter ihjäl sig. Otrogna människor bör vara trogna. Och vi som samhälle bör ta ställning både mot fetton och otrogna människor.
Sotos call to arms faller för döva öron. I alla fall om det innebär att jag skall bli tillsagd vad jag får och inte får äta och utskämd över att jag är överviktig. Det har jag redan tillräckligt av i mitt vardagliga liv, från alla som omger mig, konstant. Jag behöver inte en stat som övervakar mitt näringsintag. Jag har tusentals blickar varje dag på tunnelbanan. Jag har kassörskans förakt i hennes ansikte när jag köper ett paket smör. Jag har mina släktingars påpekanden om bantning. Jag har snart sagt en hel värld som redan påpekar för mig att hur jag ser ut och vad jag äter är fel, oavsett hur lite eller mycket jag äter, vad jag äter eller när jag äter. Det räcker så.
Intressant?
Andra bloggare om fetma, fatsplaining, fat acceptance, SvD
På ett sätt kan jag förstå Helena Sotos reaktion. Visst är det cyniskt och ganska kallsinnigt att upplåta en hemsida för det explicita syftet att låta människor i förhållanden bedra varandra, men å andra sidan håller jag inte med henne i hennes bedömning om att vi måste skyddas från oss själva. Vad vi däremot behöver är kritiskt tänkande och kanske lite mera ryggrad för att kunna stå för ett liv som både är etiskt och moraliskt försvarbart. Med det menar jag inte att jag fördömer polyamori. Det kan vara minst lika etiskt och moraliskt försvarbart som monogami, heterosexualitet, homosexualitet osv. Det jag menar är att vi som människor skall kunna få friheten att ta ansvar för våra egna handlingar. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det, för självklart behövs sociala normer också, men gränsen... gränsen kliver jag över själv, och förhoppningsvis är jag medveten om vad jag gör när jag gör det.
Svår etisk fråga det här. Vad som däremot inte slår mig som särskilt sympatiskt eller ens i närheten av samhällets ansvar är det Helena Soto skriver därnäst.
Mitt hjärta och mitt intellekt förfäras när jag inser att affärsidén för denna dejtingsajt är den logiska konsekvensen av en lika delar humanistisk, darwinistisk och liberal människosyn, där människans ego och frihet står i centrum. En värdegrund som endast bygger på människan själv, på hennes lust och egennytta, är dömd att misslyckas. En liknelse kan hjälpa oss att förstå paradoxen: Man kan inte säga till en överviktig människa att äta det hon själv känner för så länge hon inte medvetet skadar andra – det är då mycket troligt att hon kommer att äta för mycket och ta kål på sig själv (och endast en hjärtlös och amoralisk person skulle förbli likgiltig inför detta). Inte heller kan man säga till en sjuk värld och en vilsen människa att göra det hon själv känner för – hon kommer då obevekligen förr eller senare att gå fel.
FATSHAMING! Så in i helvete. Här har vi en person som med hull och hår sväljer det "faktum" att är man fet så har man ätit sig till fetman. Åh GUD, då kan vi ju inte låta det fortsätta för då är vi omoraliska så istället skall vi berätta för en annan människa vad hon skall stoppa i sig. För att undvika att hon tar kål på sig.
Där tappade Soto hela min respekt. Snyggt jobbat. Förutom det faktum att Soto tar upp det allerstädes närvarande argumentet "tänk på barnen" och "om det var din egen dotter" (märker ni trenden?).
Vi behöver samlas och föra en levande debatt om sanning, om vår världsbild och människosyn och detta behöver ske innan vi helt tappar kontakten med oss själva, med våra hjärtan och med vår gudagivna moral och etik.
Sanning och världsbild. "Sanningen" är alltså att feta människor äter ihjäl sig. Otrogna människor bör vara trogna. Och vi som samhälle bör ta ställning både mot fetton och otrogna människor.
Sotos call to arms faller för döva öron. I alla fall om det innebär att jag skall bli tillsagd vad jag får och inte får äta och utskämd över att jag är överviktig. Det har jag redan tillräckligt av i mitt vardagliga liv, från alla som omger mig, konstant. Jag behöver inte en stat som övervakar mitt näringsintag. Jag har tusentals blickar varje dag på tunnelbanan. Jag har kassörskans förakt i hennes ansikte när jag köper ett paket smör. Jag har mina släktingars påpekanden om bantning. Jag har snart sagt en hel värld som redan påpekar för mig att hur jag ser ut och vad jag äter är fel, oavsett hur lite eller mycket jag äter, vad jag äter eller när jag äter. Det räcker så.
Intressant?
Andra bloggare om fetma, fatsplaining, fat acceptance, SvD
Monday, March 7, 2011
Digital hemsökelse
Igår fick jag en påminnelse om en död väns födelsedag. Han gick bort för längesedan, åtminstone om vi mäter ur en digital tideräkning. För mig känns det om igår.
Hans spöke finns fortfarande kvar. En digital viskning som påminner oss levande om att inget aldrig egentligen försvinner. "Vi" är kvar därute, bevarade i ett slags elektronisk stasis som med jämna mellanrum sträcker ut en hand som rör vid oss. Och den handen kan vara en fjäderlätt beröring av ett gammalt sår, eller en slägga som slår undan benen på oss i vardagslivet och tvingar oss att sakta ner, reflektera eller kanske bryta ihop.
Födelsedagspåminnelser och gamla bloggar blir ett memento mori, ett ögonblick fruset i tiden som en dödsmask bestående av ord och information. I sig helt själlös, men i sammanhanget fylld av m innen, och därför meningsfull.
Det är en förbannelse och det är en välsignelse, och ju mer tiden går, desto fler spöken samlas vid min portal mot världen, och desto fler viskningar når mig. "Tänk på döden" står det på en kyrkogård vid Stampen i Göteborg. Dåtidens påminnelse om alltings förgänglighet för flanörerna i vårsolen.
Idag tänker jag på döden, och jag tänker på dem som lämnat något av sig själva kvar, fastän de inte längre är med oss. Jag tänker på hur en digital kultur blir motsvarigheten till den begravningskultur vi hade fram till 1800-talet efter vilken vi inte längre vill låta sådant som döden egentligen beröra oss, och hur vår digitala signaturblir en dödsmask som vi kan se på, röra vid och uppleva, men som aldrig mer kan se tillbaka på oss, svara på våra frågor eller röra vid oss.
Igår blev jag vidrörd av en viskning och jag mindes mannen som rösten tillhört, och hur tacksam jag är över de minnen jag har av honom och hur glad jag ändå är över att ha fått lära känna honom och arbeta med honom.
Syftet med att tänka på döden är trots allt att leva. Imorgon kan du vara borta.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om döden, Memento mori, begravning, digital dödskultur
Hans spöke finns fortfarande kvar. En digital viskning som påminner oss levande om att inget aldrig egentligen försvinner. "Vi" är kvar därute, bevarade i ett slags elektronisk stasis som med jämna mellanrum sträcker ut en hand som rör vid oss. Och den handen kan vara en fjäderlätt beröring av ett gammalt sår, eller en slägga som slår undan benen på oss i vardagslivet och tvingar oss att sakta ner, reflektera eller kanske bryta ihop.
Födelsedagspåminnelser och gamla bloggar blir ett memento mori, ett ögonblick fruset i tiden som en dödsmask bestående av ord och information. I sig helt själlös, men i sammanhanget fylld av m innen, och därför meningsfull.
Det är en förbannelse och det är en välsignelse, och ju mer tiden går, desto fler spöken samlas vid min portal mot världen, och desto fler viskningar når mig. "Tänk på döden" står det på en kyrkogård vid Stampen i Göteborg. Dåtidens påminnelse om alltings förgänglighet för flanörerna i vårsolen.
Idag tänker jag på döden, och jag tänker på dem som lämnat något av sig själva kvar, fastän de inte längre är med oss. Jag tänker på hur en digital kultur blir motsvarigheten till den begravningskultur vi hade fram till 1800-talet efter vilken vi inte längre vill låta sådant som döden egentligen beröra oss, och hur vår digitala signaturblir en dödsmask som vi kan se på, röra vid och uppleva, men som aldrig mer kan se tillbaka på oss, svara på våra frågor eller röra vid oss.
Igår blev jag vidrörd av en viskning och jag mindes mannen som rösten tillhört, och hur tacksam jag är över de minnen jag har av honom och hur glad jag ändå är över att ha fått lära känna honom och arbeta med honom.
Syftet med att tänka på döden är trots allt att leva. Imorgon kan du vara borta.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om döden, Memento mori, begravning, digital dödskultur
Wednesday, January 5, 2011
Evoke some empathy
Jag funderade lite på det här på vägen till jobbet idag. Hur musiken påverkar mig och hur musiken i filmer och TV-serier påverkar mig. Jag blev lite intresserad av sambandet mellan musikvalet i TV-serierna och hur mycket jag tycker om dem.
Jag älskar exempelvis Battlestar Galactica, inte enbart för musikvalet så klart, men jag har ett ögonblick i serien som jag aldrig kommer att glömma. Det är kanske trivialt. Det är scenen när Helo och Starbuck kommer ner i Starbucks gamla lägenhet på Caprica. Hon slår på sin "bandspelare".
Philip Glass - Metamorphosis One framförd av Branca Parlic (Framförd. Det är så passande, för det är verkligen att styra ett stycke musik hon gör.)
En annan musikalisk upplevelse som jag faktiskt minns i samband med en TV-serie och utan tvekan kastade mig på iTunes för att tanka hem är Everywhere I Go av Lissie, en artist jag i övrigt inte direkt är i sync med, förutom att hon har den där fantastiska rösten som är både stark och lite trasig på samma gång.
Den här låten hörde jag i Dollshouse sista avsnittet i andra säsongen, Epitaph II: Return. Den spelas under slutmontaget. SPOILER EFTER YOUTUBEKLIPPET!
ALIAS är tragiskt nog ännu en serie som jag ser på för att musikvalet ligger så nära mina egna preferenser, i alla fall då och då. I pikoten, under Dannys begravning, spelas den här låten.
Peter Gabriels Here Comes the Flood
Som en dubbelwhammy mot min stackars musiksmak följer de upp piloten med andra episoden - So it begins - och stoppar in Kate Bushs This Woman's Work i den. Jävligt orättvist, med tanke på hur enormt utför den serien går runt... säsong 2.
Som en motsats till de TV-serier jag verkligen älskar kan jag dra upp en jag verkligen hatar, men som jag ändå har en säsong av och ser på, mest för att kunna vara arg på den och kasta popcorn på TV:n. Supernatural. Misogynins högborg.
I Supernatural råkar det vara så att de spelar en hel del klassisk metal. Musik jag bara AVSKYR. AC/DC får mig att gnissla tänder, och de flesta av sångarna i band som Iron Maiden, Black Sabbath och liknande låter i mina öron (och framkallar samma reaktion) som om någon drar naglarna över en krittavla. Det är som att tugga på stanniolpapper. Det bara isar i hela huvudet. Nu vet jag inte hur mycket det egentligen bevisar, men jag tycker verkligen inte om Supernatural, och en del av det - är jag övertygad om - handlar om musiken.
Apropå det så postar jag den här en gång till. Som en kommentar på misogynin.
Det vore intressant att se någon form av undersökning på hur musk används i TV-serier, vad de letar efter och hur "hippt" det måste vara. Både Peter Gabriel och Kate Bush är ju lite off the beaten track för publikmålgruppen (eller den målgrupp jag i alla fall inbillar mig att Alias har), för att inte tala om Philip Glass.
Bobby McFerrin pratar om hur vi föräntar oss att musik skall funka. Och hackar våra hjärnor. Det här är en liten del av World Science Festivals Neurons & Notes.
Evelyn Glennie visar på hur vi kan lyssna, inte bara med huvudet utan med hela kroppen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om musik, TV-serier, impact
Jag älskar exempelvis Battlestar Galactica, inte enbart för musikvalet så klart, men jag har ett ögonblick i serien som jag aldrig kommer att glömma. Det är kanske trivialt. Det är scenen när Helo och Starbuck kommer ner i Starbucks gamla lägenhet på Caprica. Hon slår på sin "bandspelare".
Philip Glass - Metamorphosis One framförd av Branca Parlic (Framförd. Det är så passande, för det är verkligen att styra ett stycke musik hon gör.)
En annan musikalisk upplevelse som jag faktiskt minns i samband med en TV-serie och utan tvekan kastade mig på iTunes för att tanka hem är Everywhere I Go av Lissie, en artist jag i övrigt inte direkt är i sync med, förutom att hon har den där fantastiska rösten som är både stark och lite trasig på samma gång.
Den här låten hörde jag i Dollshouse sista avsnittet i andra säsongen, Epitaph II: Return. Den spelas under slutmontaget. SPOILER EFTER YOUTUBEKLIPPET!
ALIAS är tragiskt nog ännu en serie som jag ser på för att musikvalet ligger så nära mina egna preferenser, i alla fall då och då. I pikoten, under Dannys begravning, spelas den här låten.
Peter Gabriels Here Comes the Flood
Som en dubbelwhammy mot min stackars musiksmak följer de upp piloten med andra episoden - So it begins - och stoppar in Kate Bushs This Woman's Work i den. Jävligt orättvist, med tanke på hur enormt utför den serien går runt... säsong 2.
Som en motsats till de TV-serier jag verkligen älskar kan jag dra upp en jag verkligen hatar, men som jag ändå har en säsong av och ser på, mest för att kunna vara arg på den och kasta popcorn på TV:n. Supernatural. Misogynins högborg.
I Supernatural råkar det vara så att de spelar en hel del klassisk metal. Musik jag bara AVSKYR. AC/DC får mig att gnissla tänder, och de flesta av sångarna i band som Iron Maiden, Black Sabbath och liknande låter i mina öron (och framkallar samma reaktion) som om någon drar naglarna över en krittavla. Det är som att tugga på stanniolpapper. Det bara isar i hela huvudet. Nu vet jag inte hur mycket det egentligen bevisar, men jag tycker verkligen inte om Supernatural, och en del av det - är jag övertygad om - handlar om musiken.
Apropå det så postar jag den här en gång till. Som en kommentar på misogynin.
Det vore intressant att se någon form av undersökning på hur musk används i TV-serier, vad de letar efter och hur "hippt" det måste vara. Både Peter Gabriel och Kate Bush är ju lite off the beaten track för publikmålgruppen (eller den målgrupp jag i alla fall inbillar mig att Alias har), för att inte tala om Philip Glass.
Bobby McFerrin pratar om hur vi föräntar oss att musik skall funka. Och hackar våra hjärnor. Det här är en liten del av World Science Festivals Neurons & Notes.
Evelyn Glennie visar på hur vi kan lyssna, inte bara med huvudet utan med hela kroppen.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om musik, TV-serier, impact
Subscribe to:
Posts (Atom)
