Våghals

Född recensent som jag är, tillika på dåligt humör och med en huvudvärk som inte har låtit mig sova mer än två timmar inatt, så tänkte jag såga en företeelse de kallar "spel" som tyvärr kommer ifrån det annars så smakmedvetna Designtorget. Företeelsen heter "Våghals" och skall föreställa sanning eller konsekvens - jag citerar - "för en roligare fest".

Upphovsmännen heter Johan Höglund, Thomas Järvheden och Fredrik Larsson och skall tydligen vara komiker, och därför har de auktoriteten att berätta för oss plebejer vad "humor" är. Deras hemsida finns att hitta här. Jag vet inte om jag uppmanar till besök eller ej, men det är ju som bekant upp till den hugade klickaren.

Enligt dem har de en dröm:

I vår drömvärld är alla människor glada, knasiga och roliga.
Alla får fina komplimanger och överraskningar hela tiden. Varje dag är strålande solig och om det regnar så gör det det bara lite grann och sen kommer den vackraste regnbågen fram. Alla älskar alla på stora, mjuka moln som skrattar. Vi svävar. Allt är vackert. Mysiga djur kommer fram och kelar och säger gulliga saker. Varje dag är ett nytt, glittrande äventyr, fyllt av kärlek och skratt

På så vis? Är det därför herrarna behagat skapa ett "spel" som går ut på att förödmjuka varandra? Helst när man är full så att man inte har så hög tröskel för vad man kan tänkas göra? I vilket fall går det mesta i våghalsleken ut på sex, eller att placera sig i förödmjukande situationer på olika sätt. Eller snarare se till så att de du utsätter för spelet - de som de facto inte är med på leken - blir förlöjligade. Vad det är som är så roligt med att driva med människor som inte är med på det, som inte är med i leken, går bortom mitt förstånd, men jag är ju humorlös, så det kanske är därför. De konsekvenskort som finns i leken som INTE går ut på att driva med andra människor går istället ut på sexskämt. Och jag använder skämt i dess bredaste och mest illaluktande betydelse.

Sanningskorten är lika illa. Det handlar nästan bara om sex. Jaha? Så inför människor man inte känner skall man breda ut sitt sexliv och det är ROLIGT?! Det känns på något vis som om "spelets" skapare har en väldigt smal uppfattning om vad som är humor. Att de sedan som "auktoriserade" humorister skall pådyvla den här uppfattningen även på oss stackars skrattbefriade människor är lite för mycket för mig. Jag är GLAD att jag inte har någon humor när jag läser korten i Våghals.

Min rekommendation: Köp så många ex av spelet du kan och gör mänskligheten en tjänst genom att raskt bränna dem. Du kanske till och med kan ha nytta av dem som tändmaterial på grillen. Och då stämmer ju det där med att festen blir roligare, för då har du befriat ditt sällskap från Våghals permanent.

Helena Blomqvist

Jag är glad att jag tog promenaden förbi Kulturhuset igår. Jag stod i kö i tio minuter, läste min nyinköpta bok av Terry Pratchett "Making Money" (som redan är slut... *suck*), men gav upp efter - japp - tio minuter. Med resultatet att jag istället för att åka hem åkte upp för att titta på Jan Stenmarkutställningen. Den var stängd. Men på vägen ner fångade ett fotografi på en kvinna i röd klänning min uppmärksamhet.



Det var Helena Blomqvists foto "Woman with Ravens" från utställningen "The Dark Planet".
Artikel i SvD

Jag måste gå dit igen och titta på bilderna. Idag. Jag fastnade i en timme framför dem. Önskar att de inte var så ruskigt dyra, de kostar runt €10000 (missförstå mig rätt, de är värda varenda euro) och det har jag inte råd med. Annars hade det varit ett givet tillskott på min vägg hemma. Fast då hade jag fått kasta ut en del andra bilder förstås. Boken skall jag i vilket fall som helst köpa, om den finns att få tag på. Och Helena Blomqvist skall jag följa religiöst hädanefter. Hon är en konstnär som har träffat rätt i själen på mig. Mörkret och ljuset i fotografierna, himlarna med flygplan, den stillaliggande pensionären i de fyra årstiderna... Det pratar med mig, och det påverkar mig och wow... Det är sällan det händer att jag ryser av fotografi. Jag kan uppskatta skönheten i foton, men det händer inte ofta att jag får samma reaktion på bilder som jag får på musik. Det här var klockrent. Det var ett svärd i hjärtat, det var inspiration, det var att sätta andan i halsen. Andlös.

Mer skrivet om Helena Blomqvist:
DN
SvD
Tidningen Kulturen
Konsten.net
Ännu en från konsten.net
minou.nu
Digitalfoto
Fotosidan.se

Bortsett från den upplevelsen som fick mig att bli helt vimsig i huvudet av vilja att skapa, och vilja att köpa en ny systemkamera, så fick det mig också att fundera lite på den digitala tekniken.

Visst finns det uppenbara fördelar med att sätta sig vid datorn och manipulera bilder, framförallt går det fortare, och resultaten blir mer i enlighet med vad man vill ha, eller är ute efter. Men det tar också bort den direkta kopplingen mellan mediet och konstnären. Det lägger en slöja av obegränsade "undo" mellan dig och bilden och det som är omedelbart, ogripbart och eteriskt i bilden kan försvinna på vägen. Man kan undvika misstag. Och misstag är ibland det som gör en hel bild.

Fördelen är ju att man inte behöver stå i mörkrummet och andas kemikalieångor som dessutom är cancerframkallande. Men det är något speciellt med allt det där. Att försiktigt rulla upp sin film på en spole, skruva ihop framkallningsburken och låta kemins magi arbeta fram negativen. Att stå med vatten upp till armbågarna och faktiskt kunna påverka bilden redan i negativstadiet. Att pressa film... Mmm... Lukten av framkallningsvätska som sätter sig i kläderna, och att yrvaket klättra ur mörkrummet, osäker på om det är kväll eller morgon.

Mörkrumstomtarna! Men det är slut med mörkrumstomtar, kemikalier och kopiatorer nu... Om jag köper en ny kamera blir det en digital systemkamera. En Olympus, med största sannolikhet.

Utöver att jag har drabbats av fotonoja har jag också diskuterat skrivarworkshops med Gunnar på Sveroks forum, i den här tråden. Det ligger mig varmt om hjärtat att se att rollspelssverige lever upp igen på konvent, och vad man än kan tänkas göra för att så skall ske... Jag ställer upp och hjälper till. Man kanske skall rycka lite i Satu också. Hon är rejält insyltad i RopeCon och kan säkert hitta bra folk i Finland. Och det vore kul att köra en Zombiebrigad där med. Det ligger små vita lappar i hela lägenheten nu... Sjukt.

Jag hittade också till ett nytt kontaktnät igår. Skall se vad det blir av det, men det kanske innebär att jag hittar folk att umgås med, så slipper jag slita på dem jag redan känner i Stockholm. Även mig kan man få för mycket av. Skulle jag tro. Det vore skönt att inte känna sig som den fattiga släktingen från landet med hatten i handen.

I helgen blir det i vilket fall som helst att skriva klart Tannhäuser. Ju mer jag läser reglerna, desto mindre håller jag med om mitt första intryck av spelet, vilket grämer mig. Det är REGLERNA det är fel på, inte spelet! Borde ha tryckt mer på det i recensionen. Men så går det när det är snabba ryck som gäller. Fan... Och helt ärligt borde jag inte ha lyssnat fullt så mycket på mina medspelare, men jag hade ganska hög feber när vi spelade, så det får gå...

Snö...

Snö. Utanför. Slask. Och små wobblande dvärgar i bävernylonuniformer, med knappt skönjbara ansikten och fingertoppar, som styltar omkring och samlar snön i isiga klumpar som de sedan placerar ovanpå varandra för att skapa något slags altare till Frostmannen.

Jag tycker inte om någotdera av dem.

I vilket fall som helst är Bat for Lashes bra.

Jag har feber och en klump på armen där vaccinet injicerades. Undrar när jag blir zombie och äter folks hjärna? Talande nog är lymfkörtlarna under armen svullna och även de som sitter vid käken, men de reagerar alltid på infektioner. Fast det här viruset är enligt uppgift dött, så... Ruskigt värre, med andra ord. Influensa utan att ha det. Suveränt. Det blir aspirin, lammullströja och knästrumpor på dagens exkursion. Tur att man inte smittar.

Dags för dagens första kompis Frank, och dags att svärma in till stan för att shoppa lite brodyrtyg. Jag har idéer om svampar, mynt och silver. Allt i ett. Kan vara febern. Kan också vara kreativiteten som smyger sig tillbaka. Eller så är det en salig blandning. Man kan aldrig vara nog så säker.

You say tomato, I say fuck you

Måste dela med mig:

Fuldesign

Enligt uppgift inspirerade av tysk bögporr, sci-fi, ångest, kulturtanter och bra musik.

Det märks.

Själv köpte jag två broderikit. "You say tomato, I say fuck you" och "Jag dyrkar satan och säljer mig på gatan". Kanske inte helt politiskt korrekt, men jag tänker gå tillbaka och köpa "Homo, sweet homo" till en kompis vid senare tillfälle.

Designtorget är numera min Gud.

VooDolls II

Nu har jag glad i hågen varit på Designtorget och handlat VooDolls. Det blev en Roxie Heartstealer, en Trinity och en Angel.

Angel är till en kompis, och de övriga två är till mig. Tyvärr hittade jag inte Night Viper, annars hade jag köpt den med. Och Zombie Magician. Och Siouxie!

Night Viper älskar mörkret. Han är en skicklig krigare och behärskar avancerade ninja- tekniker till fulländning.

Night Viper verkar på natten och bekämpar alla som utnyttjar mörkret i syfte att skada andra. Han är spökens och andra onda nattvarelsers allra värsta fiende.

Night Viper skyddar dig som är rädd för mörkret. Har du svårt för att sova ser han till att du kan göra det tryggt och gott.

Zombie Magician avskyr irriterande personer och trångsynta gnällspikar. Han behärskar alla VooDooritualer, både för onda och goda ändamål.

Alla som inte kan passa tider eller tränger sig före i köer och smackar med mat i munnen ligger också risigt till. Detta gäller även folk som är trögfattade, långsamma och alltid står i vägen.

Zombie Magician använder VooDoons mörkaste krafter för att slå tillbaka mot irriterande personer.

Siouxsie är Goth av den gamla skolan. Hennes krafter kommer från den mörka sidan av voodoo. Hon tar inte skit från någon och är fast besluten att gå sin egen väg utan att kompromissa.

Siouxsie kämpar mot det normala och ordinära. Hon blir uttråkad av människor som är mainstream och kan bli ganska elak mot dem.

Siouxsie hjälper dig att gå din egen väg och göra livet surt för alla tråkiga mainstream människor.

Jag hittade också en brosch/ pin med texten "Alla andra är dumma i huvudet" som jag köpte, men inte vet om jag skall behålla eller ge bort, och fyra helt underbara klistermärken.

"Varning för Bebis" till Maria, "varning för drake" till Wille (han heter Drake i whatevervilketnamniordningendetnuär - go figure...) och "varning för varulv" och "här slutar allmän väg" till mig själv. Det fanns åtskilliga som lockade, men pengarna tog slut.