Det här skrev jag på väg hem från jobbet en dag.
Buga dig för pöbeln, den ohejdbara massans vrålande ursinne. Du kan inte fly den och ditt liv som du levt i din egen kammare är för evigt försvunnet i den våg av vrålande varelser som i vredesmod kastar sig över dig och sliter, sliter, river dig i stycken som en illa sydd trasdocka.
Den vällande horden som berättar för dig "så här skall du se ut", "det här är dina ord", "det här är din lott, ditt liv, kliv inte utanför de strikt dragna gränserna. Vi äter dig levande, vi äter ditt hjärta, ditt brinnande hjärta. Offrar det på normalitetens altare. Vi bryr oss inte om din unika natur, nej, det är just din unika natur vi vill abortera. Vi bryr oss inte om ditt brinnande hjärta. Nej, ditt brinnande hjärta är den eld som måste släckas, den flamma vi avundas och vill släcka, som en våreld i piskande regn. Vi ångar av avund när vi kastar oss mot dig. Vi ångar av avund och stiger som dimma i det korta ögonblick vi fick kontakt, burna av ditt raseri."
Och du värjer dig, du brinner hetare men ditt ord är bara så starkt, som din flamma, och för varje våg, varje anstormning förlorar du en del av ditt jag. Tills den sista vågen. Den sista anstormningen, när du tagit din plats i massan. När du blivit en av dem.
Buga dig för pöbeln.
Wednesday, April 21, 2010
Sunday, April 18, 2010
Okej det där med försynt förkylning...
... glöm att jag sade något. Det blev en giganorm totaldäckande förkylning istället. Jag var på fötterna först igår.
Skräp.
Jag har inte råd att vara sjuk.
Verkligen inte råd att vara sjuk. Det finns liksom inga marginaler för det i ekonomin. Come to think of it, det finns inga marginaler för något inom min ekonomi :P.
Curses.
Skräp.
Jag har inte råd att vara sjuk.
Verkligen inte råd att vara sjuk. Det finns liksom inga marginaler för det i ekonomin. Come to think of it, det finns inga marginaler för något inom min ekonomi :P.
Curses.
Monday, April 12, 2010
Små försynta tantförkylningar
Det finns ett släkte förkylningar som jag allt som oftast drabbas av. Det är de där små försynta förkylningarna som försiktigt knackar på dörren, bjuder lymfkörtlarna på kakor och hötter med paraplyet mot t-cellerna.
Ni vet, de där förkylningarna som liksom kommer på besök, kittlar lite i halsen, får näsan att börja rinna, och sedan aldrig går sin väg. Eller i alla fall inte förrän den sedan länge har missförstått hintarna om att:
Det är en sådan försynt liten tantförkylning jag har haft på besök sedan i fredags eftermiddag. Den började lite försiktigt med hosta. Sedan lade den på en snorig näsa. Nu är den ute och kittlar i halsen, förmodligen spelar den boule med t-cellerna och har lurat lymfocyterna att lära sig sticka.
Och kaffet har sedan länge tagit slut.
Ni vet, de där förkylningarna som liksom kommer på besök, kittlar lite i halsen, får näsan att börja rinna, och sedan aldrig går sin väg. Eller i alla fall inte förrän den sedan länge har missförstått hintarna om att:
- Kaffet är slut
- Ja, jag har på mig morgonrock och pyamas. Jag tänkte sova nu.
- Ja, jag fick se bilderna på barnbarnen
- förra gången också
- Nej, jag har inget kaffe alls kvar
- Jo, kakorna var goda, men jag orkar inte mer, jag lovar
- Teet är också slut
- Snälla du, jag måste duscha och gå till jobbet
- Nej, det finns fortfarande inget kaffe
- ... och affären öppnar inte förrän tio
Det är en sådan försynt liten tantförkylning jag har haft på besök sedan i fredags eftermiddag. Den började lite försiktigt med hosta. Sedan lade den på en snorig näsa. Nu är den ute och kittlar i halsen, förmodligen spelar den boule med t-cellerna och har lurat lymfocyterna att lära sig sticka.
Och kaffet har sedan länge tagit slut.
Friday, April 9, 2010
Linda Skugge och Malin Wollin fatsplainar...
... så det står härliga till.
Malin Wollin - aka fotbollsfrun (redan där får jag hindra mina inre fördomskryp från att komma fram och hojta "hur kan man vara gift med en fotboll!?) skriver i en krönika i aftonbladet i relation till den anmälan som kommit in till reklamombudsmannen gällande B'Chics reklam för större storlekar. Till saken hör så klart att B'Chic är en klädeskedja som vänder sig till personer som drar storlek 42 - 52. Det är liiite svårt att visa de kläderna med storlek 0 modeller. Som är den vanliga uppsättningen catwalkers.
Det här ser alltså Malin Wollin, ivrigt påhejad av Linda Skugge (hej Linda, Vulkan funkar fortfarande inte på ett bra sätt för oss som vill publicera), som en anledning att ta bladet från munnen och säga att "vi skall sluta dalta med överviktiga personer". Aha. Det är alltså det det handlar om när överviktiga får sämre sjukvård - för att de väger för mycket? Det är det det handlar om när flygbolagen inför tvång på att köpa två flygbiljetter istället för en när en person inte kan klämma sig ner i en flygstol med armstödet nedfällt? Det är det det handlar om när folk fnyser åt mig på tunnelbanan, värderar mig med blicken och låter mig veta att jag inte duger att jag borde skämmas.
Vet du vad, Wollin? Det är sura tanter som du som värderar mig med blicken, som får mig att må dåligt, som får mig att helst vilja försvinna från jordens yta. Men det beror inte på att jag mår dåligt som överviktig. Jag yogar, jag promenerar - tidigare tränade jag fem dagar i veckan, cyklade hur långt som helst varje dag - men går inte ner i storlek nämnvärt för det. Min sambo å andra sidan måste gå på en rejält stadig diet för att överhuvudtaget öka ett gram, och om han gör det så rinner det lika fort av honom om han exempelvis skulle råka röra på sig.
Det är personer som du som får mig att må dåligt. Det är dina insiktslösa kommentarer, ditt fatsplaining, som gör att jag mår dåligt. Du och Skugge.
Tack gode gud för Julia Skott, Hälsa är mer än en siffra och The Nostalchic.
Intressant?
Andra bloggare om:
Linda Skugge, Malin Wollin, fatsplaining
Malin Wollin - aka fotbollsfrun (redan där får jag hindra mina inre fördomskryp från att komma fram och hojta "hur kan man vara gift med en fotboll!?) skriver i en krönika i aftonbladet i relation till den anmälan som kommit in till reklamombudsmannen gällande B'Chics reklam för större storlekar. Till saken hör så klart att B'Chic är en klädeskedja som vänder sig till personer som drar storlek 42 - 52. Det är liiite svårt att visa de kläderna med storlek 0 modeller. Som är den vanliga uppsättningen catwalkers.
Det här ser alltså Malin Wollin, ivrigt påhejad av Linda Skugge (hej Linda, Vulkan funkar fortfarande inte på ett bra sätt för oss som vill publicera), som en anledning att ta bladet från munnen och säga att "vi skall sluta dalta med överviktiga personer". Aha. Det är alltså det det handlar om när överviktiga får sämre sjukvård - för att de väger för mycket? Det är det det handlar om när flygbolagen inför tvång på att köpa två flygbiljetter istället för en när en person inte kan klämma sig ner i en flygstol med armstödet nedfällt? Det är det det handlar om när folk fnyser åt mig på tunnelbanan, värderar mig med blicken och låter mig veta att jag inte duger att jag borde skämmas.
Jag tror inte att någon som är fet vill vara fet.
Inuti varje tjock kvinna finns en normalviktig tjej som vill komma ut.
Vet du vad, Wollin? Det är sura tanter som du som värderar mig med blicken, som får mig att må dåligt, som får mig att helst vilja försvinna från jordens yta. Men det beror inte på att jag mår dåligt som överviktig. Jag yogar, jag promenerar - tidigare tränade jag fem dagar i veckan, cyklade hur långt som helst varje dag - men går inte ner i storlek nämnvärt för det. Min sambo å andra sidan måste gå på en rejält stadig diet för att överhuvudtaget öka ett gram, och om han gör det så rinner det lika fort av honom om han exempelvis skulle råka röra på sig.
Det är personer som du som får mig att må dåligt. Det är dina insiktslösa kommentarer, ditt fatsplaining, som gör att jag mår dåligt. Du och Skugge.
Tack gode gud för Julia Skott, Hälsa är mer än en siffra och The Nostalchic.
Intressant?
Andra bloggare om:
Linda Skugge, Malin Wollin, fatsplaining
Monday, March 29, 2010
Vids, Ose och Slash
Jag har varit medveten om en strömning i medialandskapet som utnyttjar redan skriva rollpersoner från populära TV-serier för att exempelvis kasta ihop dem i romantiska sammanhang.
Vidsen är vad jag förstår unika, eftersom det är en företeelse och konstform, får man väl säga, som i första hand utövas av kvinnor. Jag skall läsa in mig lite mer på det här, för det är ett spännande sätt att framhålla hur olika företeelser framställs i rörliga media som TV och film.
Det som triggade mitt intresse var i första hand den här videon:
och även den här som jag postat på discordia.
Hur hamnade jag på Slash-fiction via vids?
Den här videon...
som vid första påseende nästan är lite plågsam. Mycket välgjord dock.
Intressant?
Andra bloggare om video, vids, Ose, slash
Vidsen är vad jag förstår unika, eftersom det är en företeelse och konstform, får man väl säga, som i första hand utövas av kvinnor. Jag skall läsa in mig lite mer på det här, för det är ett spännande sätt att framhålla hur olika företeelser framställs i rörliga media som TV och film.
Det som triggade mitt intresse var i första hand den här videon:
och även den här som jag postat på discordia.
Hur hamnade jag på Slash-fiction via vids?
Den här videon...
som vid första påseende nästan är lite plågsam. Mycket välgjord dock.
Intressant?
Andra bloggare om video, vids, Ose, slash
Buffy vs Edward
Den börjar bli lite gammal nu, men den här remixen av Buffy vs Edward säger en hel del, inte minst om kriget mellan könsrollerna.
Heja Buffy! Heja Buffy!
Heja Buffy! Heja Buffy!
Monday, March 22, 2010
Inga illusioner
Det är dags att sluta hysa illusionen om att det "bara är mitt eget fel" när jag enligt uppgift tycker fel saker.
Haters finns det överallt, men ingenstans är de så många som på diskussioner som kombinerar det "alla tycker" med en person som inte alls tycker som alla (andra). Anledningen till att jag äntligen, äntligen fått upp ögonen för det här är en spelrecension som skrivits av en kvinna, och som inte håller med det "alla tycker". Mönstren jag ser i det hon utsätts för liknar de mönster som jag själv mött runtom på nätet (och för all del face to face också). I det här fallet vet jag att personen i fråga har en bred kompetens och att hon vet vad hon pratar om. Det är mycket svårare att säga det om sig själv. Jag har i vilket fall som helst mycket svårare att säga det om mig själv. Men nu har jag på något sätt fått det konstaterat att det är allmänt förekommande, inte enbart när det gäller mig och mina kunskaper och åsikter.
Det har hänt ett flertal gånger att jag har velat ge upp. Det händer fortfarande att jag vill ge upp. Men så krackelerar ytan och upp väller den oresonliga ilskan över att jag inte kan få uttrycka mig som jag vill, att jag inte får lov att vara den jag är utan att bli ifrågasatt eller utpekad. Jag får inte göra det jag vill utan att hamna i en särställning.
Man skulle kunna säga att jag är lite som en vulkan i det avseendet. Inte i det att jag hamnar i särställning, vilket iofs en vulkan också kan tänkas göra, men för att jag exploderar, titt som tätt.
Jag borde vara tacksam över att jag är arg, det är något som ger energi, åtminstone för stunden. Samtidigt är de här konstanta konflikterna med "etablissemanget" (i brist på annat) en total energitjuv, som med jämna mellanrum får mig att bara vilja krypa ihop i en hög och sova tills jag dör.
Jag föredrar att vara glad och lycklig. Tyvärr är jag dessutom en sådan där principfast person som tycker att regler och lagar är till för att följas. Det brukar också få mig att råka illa ut. Lyckligtvis kan jag - med en medveten ansträngning - bortse från andras regelbrott. Vilket är en jävla tur, eftersom det förekommer mängder med piratkopiering, nedladdning och spridning av upphovsrättsskyddat material i min närhet. Jag brukar säga att jag skiter i vad andra gör, men själv följer jag mitt samvete. Mitt samvete säger "betala, donera och se till att dela med dig om du har lånat något från CC". Jag plankar inte i kollektivtrafiken heller.
bleh.
Haters finns det överallt, men ingenstans är de så många som på diskussioner som kombinerar det "alla tycker" med en person som inte alls tycker som alla (andra). Anledningen till att jag äntligen, äntligen fått upp ögonen för det här är en spelrecension som skrivits av en kvinna, och som inte håller med det "alla tycker". Mönstren jag ser i det hon utsätts för liknar de mönster som jag själv mött runtom på nätet (och för all del face to face också). I det här fallet vet jag att personen i fråga har en bred kompetens och att hon vet vad hon pratar om. Det är mycket svårare att säga det om sig själv. Jag har i vilket fall som helst mycket svårare att säga det om mig själv. Men nu har jag på något sätt fått det konstaterat att det är allmänt förekommande, inte enbart när det gäller mig och mina kunskaper och åsikter.
Det har hänt ett flertal gånger att jag har velat ge upp. Det händer fortfarande att jag vill ge upp. Men så krackelerar ytan och upp väller den oresonliga ilskan över att jag inte kan få uttrycka mig som jag vill, att jag inte får lov att vara den jag är utan att bli ifrågasatt eller utpekad. Jag får inte göra det jag vill utan att hamna i en särställning.
Man skulle kunna säga att jag är lite som en vulkan i det avseendet. Inte i det att jag hamnar i särställning, vilket iofs en vulkan också kan tänkas göra, men för att jag exploderar, titt som tätt.
Jag borde vara tacksam över att jag är arg, det är något som ger energi, åtminstone för stunden. Samtidigt är de här konstanta konflikterna med "etablissemanget" (i brist på annat) en total energitjuv, som med jämna mellanrum får mig att bara vilja krypa ihop i en hög och sova tills jag dör.
Jag föredrar att vara glad och lycklig. Tyvärr är jag dessutom en sådan där principfast person som tycker att regler och lagar är till för att följas. Det brukar också få mig att råka illa ut. Lyckligtvis kan jag - med en medveten ansträngning - bortse från andras regelbrott. Vilket är en jävla tur, eftersom det förekommer mängder med piratkopiering, nedladdning och spridning av upphovsrättsskyddat material i min närhet. Jag brukar säga att jag skiter i vad andra gör, men själv följer jag mitt samvete. Mitt samvete säger "betala, donera och se till att dela med dig om du har lånat något från CC". Jag plankar inte i kollektivtrafiken heller.
bleh.
Subscribe to:
Posts (Atom)
