Små försynta tantförkylningar

Det finns ett släkte förkylningar som jag allt som oftast drabbas av. Det är de där små försynta förkylningarna som försiktigt knackar på dörren, bjuder lymfkörtlarna på kakor och hötter med paraplyet mot t-cellerna.

Ni vet, de där förkylningarna som liksom kommer på besök, kittlar lite i halsen, får näsan att börja rinna, och sedan aldrig går sin väg. Eller i alla fall inte förrän den sedan länge har missförstått hintarna om att:

1. Kaffet är slut


2. Ja, jag har på mig morgonrock och pyamas. Jag tänkte sova nu.


3. Ja, jag fick se bilderna på barnbarnen


4. förra gången också


5. Nej, jag har inget kaffe alls kvar


6. Jo, kakorna var goda, men jag orkar inte mer, jag lovar


7. Teet är också slut


8. Snälla du, jag måste duscha och gå till jobbet


9. Nej, det finns fortfarande inget kaffe


10. ... och affären öppnar inte förrän tio

Det är en sådan försynt liten tantförkylning jag har haft på besök sedan i fredags eftermiddag. Den började lite försiktigt med hosta. Sedan lade den på en snorig näsa. Nu är den ute och kittlar i halsen, förmodligen spelar den boule med t-cellerna och har lurat lymfocyterna att lära sig sticka.

Och kaffet har sedan länge tagit slut.

Direktrapportering från Stockholms spelkonvent - *host host*

Förhoppningsvis kan jag direktrapportera lite ifrån föreläsningarna på Stockholms spelkonvent -09, trots slem, snor, ont i halsen osv. Pain is only a state of mind.

Temperance

Det är bra att ta det lugnt ibland. Sade min fästman och pussade mig på huvudet, så där snusmumrikaktigt som får det att pirra i hela mig.

Snusmumriken har förstås rätt.

Det är bra att ta det lugnt ibland, något jag är notoriskt dålig på att göra. Därför sprang jag under gårdagen rätt in i en spänningshuvudvärk som utan tvekan gjorde skäl för namnet. Den var både spännande och huvudvärkig. Resultatet blev inställd arbetsdag och inställt möte, mest för att jag inte hade kompisen Treo till hands. Kompisen Treo är nämligen det enda som verkligen hjälper mig när jag har räligt ont. Och det hade jag igår.

Idag - tack vare en förutseende snusmumrik - sitter jag på arbetet igen med vad som känns som en hjärna inlindad i bomull. Långt därinne ligger en kärna av huvudvärk som för tillfället slåss med Treon om att få komma ut och leka. Men Treo är sträng och säger "sitt still, tyst i klassen!".

Den analyserande delen av mig, hon som är skoningslös mot allt och alla, säger "duh! Du var hemma igår för att du har för mycket att göra, och du orkar inte." Snusmumriken säger "det är klart att du skall vara hemma om du mår dåligt." Problematiken - som säkerligen är uppenbar för alla, även mig - ligger så klart i att jag själv har sett till så att jag mår dåligt genom att ta på mig för mycket saker att göra och inse först efteråt att det var för mycket. Nu är inte huvudvärken ensam. Den åtföljs av snuva och rossel i halsen, så vi får väl se hur länge skeppet seglar innan det sjunker i förkylningsslem. Det där var en särdeles äcklig metafor.

För den som undrar sitter jag och uppdaterar saker just nu. Det betyder att jag inte kan jobba förrän uppdateringarna är klara.

Märks det att jag just nu lider av dåligt samvet och dåligt självförtroende? Inte? Konstigt...

Intressant?

Andra bloggare om:
Personligt, tråkig, sjuk

To the rescue!

Igår spenderade min snusmumrik en del tid i sängen. Mer tid I sängen än UR sängen faktiskt. Han sov i 23 timmar. På raken. Däremellan erh... tillbad han porslinsguden, ety mitt älskade pucko bestämde sig för att en öl och en cola räckte i värmen.

Han drabbades alltså av överhettning.

Idag är han bra. Och i fredags lyckades jag ta ett par riktigt bra, helt improviserade foton av min älskling. Jag siktade egentligen på Ostindiefararen Götheborg, men hans fagra nuna drog åt sig min uppmärksamhet. Så för första gången i världshistorian tänker jag i en post publicera ansiktet på min snusmumrik. Uppmärksamma läsare kan därefter dra slutsatsen att det rör sig om Herr Klokbok. Det är inte mitt fel att jag attraheras av intelligenta män.

(Det här är för övrigt innan han är sjuk och medan han dricker öl. Det är därför han ser så full i fan ut.)

Intressant? Tja om man vill se en snusmumrik, så...

Andra bloggare om:
snusmumriken, ostindiefarare, sova, sjuk, solsting

Makt

Jag blir beklämd när jag läser tidningen. En av mina största fasor i livet är att begränsas, stängas in, skäras av. En annan är att bli av med det som jag betecknar som "jag". Min individualitet. När det då dyker upp källarmardrömmar av den här digniteten blir jag kallsvettig och skräckslagen.

Inte ens i mina kreativt sett sjukaste stunder kan jag drömma ihop scenarion som det som utspelats i Amstetten under de senaste 24 åren, och då har jag ändå viss övning. Frågorna hopar sig naturligtvis. Hur fungerar en människa som utan samvetsbetänkligheter - eller kanske utan tillräckligt stora samvetsbetänkligheter - spärrar in sin egen dotter för att utnyttja henne sexuellt i 24 år? När börjar det bli normalt? När ger man - som inspärrad - upp hoppet? Vad driver en människa att ens överväga en sådan sak?

Läser man mellan raderna handlar det om makt. Och det ÄR makt, på samma sätt som det är makt att sitta i sitt gäng med likasinnade och hånfullt skratta åt omvärlden, eller plocka upp ett gevär och veta att vad man än är i verkligheten utanför så är man _just nu_ kapabel att ta livet av en annan människa. Inte kapabel som i "jag vill". Kapabel som i "jag har möjligheten att". De flesta människor utnyttjar inte den möjligheten, men en del gör det och det är de människorna som media gräver fram och i vissa fall frossar i.

Aftonbladet och Expressen uttrycker sin skadeglädje med stora och braskande rubriker, medan Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter får stå för ett mer nyanserat utbud. Guardian har mer detaljer än några av de svenska tidningarna. Alla är eniga om att Joseph Fritzl är en sjuk man. Och alla frågar sig varför, varför, varför.

Därför. För att han kunde. För att han inte hade några av de spärrar som vanligtvis hänger i huvudet på folk och hindrar oss från att gå ut på gatan med våra jaktgevär och börja skjuta av våra grannar. För att han - genom sin dotter - kunde leka gud. För att han hade total kontroll. För att han i sitt eget lilla universum behövde känna sig fullkomlig. Och fullkomlig makt korrumperar fullkomligt.

Jag talar av egen erfarenhet. Hur ful jag blir när jag får något att säga till om och hur svårt det är att släppa taget och låta fullt kompetenta människor ta över det jag tidigare gjort. Det är som en drog. Bekräftelse. Och bekräftelse kan man även få genom att sätta skräck i andra människor. Att gå på stan iklädd rätt utstyrsel och i rätt gäng kan skänka den som går där en rush utan dess like. Marken skälver under fötterna. Makten kryper som elektricitet längs kroppen, påverkar hållning, attityd, självkänsla.

Det här är naturligtvis bara en teori. Jag kan inte uttala mig om hur han tänkte, för jag VET inte hur han tänkte. Men jag kan tänka mig. Och jag äcklas av tanken. I min trygga lilla värld är monster något avlägset. Möjligtvis konfronteras jag med dem i ett eller annat spel, eller en film, men där har JAG kontrollen, inte mina monster. Jag kan lägga ifrån mig boken om det blir för otäckt, stänga av filmen, krypa ner under täcket där inga monster kan nå mig.

Intressant?

Andra bloggare om:
makt, skräck, sjuk, galet

Arvid!

Min titelproblematik har slagit till idag. Jag vet inte vad jag skall kalla min blogpost. Därför döper jag den, dagen till ära, till Arvid. Arvid - världen, världen - Arvid.

I öronen dånar Rufus Wainwright och i ögonen lyser solen. Med viss svårighet. Ögonlocken är svullna och ömma. Lite smått röda. Som tomater.

Jag fotograferade magnoliaträd på vägen till jobbet idag. Jag har äntligen kommit mig för att ta med mig min kamera ut. Den skall under de närmsta dagarna få registrera texturer och former åt mig. Det är ju en digitalkamera. Lagringsplatsen kostar inte så mycket.

En annan sak jag tänker försöka fixa till är ett bra fotoalbum till min websida. Jag har tre pärmar med negativ som jag har tänkt försöka scanna in. Allt är naturligtvis inte bra, men en del bilder jag har tagit under åren är jag ganska stolt över. Om inte annat så är de dokument över en sedan länge svunnen tid. Min själsliga gothperiod. Jag hade ingen kroppslig. Tvättbjörnsmakeup passar inte så bra på människor som är runda som apelsiner.

Den enda fåfängan jag egentligen har är mitt hår. Det får schampoo för 109:-/ flaskan och inpackningar ifrån Lush med jämna mellanrum. Ojämna mellanrum. Ibland. Inte så ofta. Snusmumriken ägnade lång tid igår till att smeka mig över huvudet när jag låg med ansiktet i kudden och var deprimerad. Det var en lisa. Han är en av de få som utan tvekan kastar sig över min skalp och ägnar den lite uppmärksamhet. Ibland är det ruskigt skönt att få bli omhändertagen. Snusmumriken förstår och ignorerar mina rop på självständighet och "kan själv" tills jag sjunker ihop i en liten hög och låter honom smeka mig över håret.

Vi skall förmodligen ta oss en sväng förbi LinCon i helgen. Fredag eller lördag, det är inte helt bestämt än. Det är första gången snusmumriken går på konvent sedan... Jag tror vi kom fram till att det var 20 år sedan. Vi kom även fram till att man förmodligen fortfarande känner igen krigsspelarna som mumlande går runt och diskuterar regler med sig själva. Snusmumriken tillhör kategorin Advanced Squadleader-spelare. Även om han inte verkar helt fanatisk, så... Vi satt och spelade Arkham Horror långt in på kvällen vid något tillfälle och trots att spelet stannat av totalt vägrade han att sluta spela! Vi kom ingenstans! "Men... skall vi sluta spela?" "Det HÄNDER ju inget!" (vrålade jag med håret på ända och mörka ringar under ögonen - jag misstänker att jag vid det laget liknade mer en kultist än hans vanligtvis städade flickvän med... erh... ringar under ögonen... och håret på ända... hmmm). Det hela slutade med att han besviket lommade iväg medan jag med preussisk precision återbördade alla små markers och tokens till sina ziplocpåsar. Snart skall vi spela StarCraft. Undrar hur det kommer att gå...

I vilket fall som helst är förmodligen LinCon helt rätt ställe att bunkra upp med knäppa brädspel. Jag rekommenderar för övrigt varmt Neuroshima Hex! som jag för övrigt recenserade i Fenix nyss. Men det fick bra betyg, så det underminerade inte hela betygssystemet. Jösses... Nåväl. Vill man få skäll skall man recensera "fel". Det är uppenbart. Och vill man få hela garderoben över sig när man försöker nå ett visst brädspel så skall man lägga just det brädspelet längst in och underst. Under allt annat. "Därsom unner starkölen", som den nu hädangågne Eddie Meduza en gång sade. Inte för att jag har starköl i garderoben. Det rör sig istället om brädspel. Ett par till. Och många. Jag räknade till 27 sist. Då har jag inte räknat med Cheapass-spelen, kortspelen eller mina datorspel. Eller mina rollspel. De upptar i dagsläget två bokhyllor. Jag funderar på att addera till dem också, men jag behöver inte anstränga mig så hårt för det. För att addera till rollspelen alltså. Det råkar sig så att Tove och Anders mer än gärna förser mig med recensionsexemplar av diverse bra och dåliga prylar. Förutsatt att jag i motprestation läser igenom ca 3 - 400 sidor rollspel och sedan återkommer med en text på ca 4000 tecken, ibland mer, ibland mindre. Bra deal för en bokmal som jag.

I det kommande numret av Fenix kommer vi för övrigt att skriva en artikel tillsammans. Eller artikel är väl fel. Svar på tal, mera. Om kvinnor och spel. Sanningen att säga var det mest...vi som skrev... nu när jag tänker efter. Jag tänkte säga att det var snusmumriken, men jag tror det är ganska jämnt fördelat mellan oss. Humhum. Nåväl. Det var mysigt. Att skriva med snusmumriken. Han är självgående, behöver ingen poking och prodding för att göra det han skall. Vilket är - för mig - suveränt. Det är till och med så att jag inte riktigt hinner med när han skriver. Och det ÄR verkligen strålande. Jag älskar det! Nåväl. Nu skall jag kanske sluta hylla snusmumriken. Annars kommer han att implodera i ett litet moln av ego. Kanske.

Intressant?

Andra bloggare om:
Rufus Wainwright, sjuk, snusmumriken, fotografier, konvent, brädspel, spel, Speltidningen Fenix

När det går åt skogen...

... så går det åt skogen med besked. Jag skulle ha varit på Riksmötet (Sveroks riksmöte) men jag blev snopet nog sjuk. Igen. Trots förebyggande åtgärder som yoga och vitaminer har jag ett immunförsvar som tydligt säger ifrån när jag inte trivs. Nu säger det täppt näsa (fast inte så farligt) yrsel, feber och allmänna frossbrytningar.

Så istället för att sitta och argumentera för eller emot så skriver jag svar på Klokbokens tal.

1. Hur länge har du bloggat?

Sedan 1873, på hösten. Nä... Någonstans runt 2006 började jag blogga på last.fm och flyttade sedan över till mySpace och sedan till blogger och se... nä, vänta, här är jag ju fortfarande.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?

Exhibitionistiska pälsängrar!

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Äsch... Jag kan inte svara... Han står bakom mig...

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Wow, vad jag skriver mycket om tuggzillor...

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

Gnällspik, Herr Klokboks Kollektion, Mimmis blogg, Tomas blogg, Rosa Fluff, Bibtech 142... Många?

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?

Erh... Vänta, jag skall plocka fram excel.... erh... Hm... Ge mig en bra definition på det där först?

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?

Isabella Lund

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?

Det finns inga bloggare jag har hittat som är lika mig.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Min ömma moder kan hålla koll på mig, liksom mina inte fullt lika ömma syskon. Vad de tycker det vet jag i och för sig inte... Faderns fru ansåg mig vara lite väl öppenhjärtlig. Min älskling bloggar själv (och gö det bra) så jag förutsätter att han tycker det är okej. Annars misshandlar han väl mig tills jag slutar.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Inte en jäkla aning. Det kan jag inte svara på. Det här är ju ett snapshot.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?

Nej. Precis!

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?

Sex. Eller vänta, det har jag bloggat om. Kärlek. Eller vänta, det har jag bloggat om. Min relatio... nä. Jag hänger inte ut folk jag inte tycker om, och jag skriver inget i bloggen som jag inte är beredd att säga till dem öga mot öga. Jag försöker vara konstruktiv, utom när det gäller snorkfröknar, tuggzillor och spottkobror.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?

Eftersom jag bara har typ tre läsare så vet jag inte vem det skulle vara jag bekräftar, så nej...

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Absolut inte! Däremot kan man lära sig lite om hur personen i fråga tänker och tycker. Och hurdant vokabulär de har. Vilket skulle visa sig vara ödesdigert för min del...

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Jajemän. Men inte via min blogg, via hans blogg.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Definitivt. Älsklingen brukar hamna på en parkbänk med en pappskiva som det står "ge mig ett bloggämne" på runt halsen och ett visset anteckningsblock krampaktigt fasthållet i näven. Sedan finns det ju Alex Schulman. Han borde kanske inte få finnas överhuvudtaget, men juryn beslutar sig ännu om det är befogat att avliva honom.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?

Haha, varför det?

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Nja, det skulle väl vara det där onomatopoetiska inlägget jag gjorde för ett tag sedan. Det resulterade i en pojkvän. Men nej, jag ångrar det inte, snarare tvärtom.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Jag tror inte på nackdelar, om det inte är min älsklings nacke och hans nacke är en fördel.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?

Tror du som har formulerat frågan att du kan lägga orden i en mening i rätt följd om två år? Näää... Kanske. Om det fortfarande känns angeläget.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Klart vi inverkar. Det finns ju för fasen redan en bloggkultur. Alla företeelser påverkar verkligheten.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Ömma fingertoppar och ångest.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Kärlek?

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Varför det? Det känns omotiverat :)

Halsfluss IV

Det här är förmodligen femte gången på kort tid som jag har halsfluss.

Jag älskar mina halsmandlar. Inte.

En känsla av total värdelöshet (?) har sänkt sig över min sjuka kropp och jag längtar efter att få en mening med livet igen. Under tiden försöker snusmumriken muntra upp mig, men jag är rädd att mumriken enbart får en armfull av *bleh* när jag pratar.

Så för att göra mig lite användbar tänker jag lista hela listan med äventyr jag har skrivit för konvent och annat och under påsken lagt upp på min hemsida. Min "nya" hemsida, som bara är ny till namnet och på min burk härhemma än så länge, men som snart kommer att uppdateras även live. Tills dess kan hugade äventyrare hitta en radda äventyr (!) i spalten till höger (PDF-format) samt listade i den här rackarns blogposten:

Nexus (7.75 MB)- första äventyret jag skrev för konvent. Handlar om monster under ytan.
Daedalus Encounter (3.46 MB) - Star Trek TNG-äventyr med mycket Philadelphia Experiment-känsla för er som känner till det.
Brödraskapet - Trinity (det absolut bästa rollspel White Wolf någonsin givit ut. Och slutat ge ut. Numera är det D20 (*bleh*)) med psioner, "guns don't kill psions, I do" och en massa hat.
Interference (1.97 MB) - kult och världens undergång. Baal Reshef i all sin ståtlighet parad med medicinska experiment och biologisk krigsföring.
Samhain (28.38 MB) - Romantik och sagor, ett äkta fantasyscenario skrivet tillsammans med Bea Düring
X. Hartford Wales & Partners (6.90 MB) - Bågexorcister stöter på den äkta varan. Och upptäcker till sin förvåning att även de är äkta vara.
Dockmakarna (515 KB) - Officiellt äventyr till Götterdämmerung SSK 2005 (första och sista från den här pennan misstänker jag)
Le Rite Sacré (520 KB) - Götterdämmerung, hemliga ritualer, 1700-tal och en gravid kvinna. Ett äventyr att fördriva mina egna demoner med.
Kapten Katastrofs Kollisioner - ett äventyr jag skrev till Supergänget för en rollspelsdag på Lidingö bibliotek.

Det är allt jag har lyckats skrapa ihop än så länge. Men jag har många idéer och många halvfärdiga projekt liggande, som jag förmodligen kommer att försöka publicera, mest beroende på att jag känner mig lite värdelös just nu. Måste producera! Mitt liv, mitt liv... är ingenting utan arbete.

Tragiskt när man inser det. Men så är det.

Förkyld igen...

Nu börjar jag bli seriöst trött på vem det än är som bombarderar mig med biologisk krigsföring. Det KAN ha att göra med att jag sitter bredvid Belking, samt jobbar med en uppsjö av småbarnsföräldrar och Peppe som dricker absinth. Han dricker inte absinth på arbetstid dock. Men ibland undrar man. I vilket fall som helst höll hostan mig vaken hela natten och nu inser jag att jag måste åka in till jobbet för att hämta ett block jag glömde samt PotBS-skivan. Är inte livet underbart? Näe, precis. Bidragsansökningar att skriva, äventyr att skriva, hästartiklar att skriva... Snart tappar jag bort mig i alla mina to-dos.

Kanske är därför jag är sjuk? I vilket fall som helst är jag mycket nöjd över att min KVM-switch äntligen funkar som den skall, likaså min PC som jag gröpte ur och byggde om igår. Trots att Merkurius är - whatever det nu heter på astrologiska. Men med tanke på att Januari och Februari enligt alla konstens regler skulle vara "sprudlande sociala och romantiska" och jag knappt har träffat en käft, så känner jag mig inte alls särskilt orolig.

Nu skall jag duscha, för alla som vill veta att jag håller mig ren, och sedan skall jag med tunga steg gå till pendeltåget och på vägen tänker jag knarka värktabletter.

Paus - tänk - bli frisk

Jag har hamnat i en spiral av förkylningar. It's just one of them things, antar jag.

Men har ni märkt att man aldrig är sjuk bara en gång och sedan är det bra? I alla fall inte jag. Jag får minst tre på raken, blir utslagen och sedan kanske jag kan klättra upp ur eländets sängkläder och gå vidare.

Ja, jag är sjuk igen...

EDIT: Det är halsfluss igen, men den här gången fick jag en etta på halsprovet, så nu har jag börjat på en penicillinkur.

Det är lustigt att tabletterna man tar för att halsen har svullnat upp som en ballong är av storleken gigantoida. Är det läkemedelsföretagen som tycker att det är kul att tvinga oskyldiga människor med nedsatt sväljförmåga att under stora plågor försöka få i sig tabletterna i fråga? Tio dagars penicillin. Och be till Gud att bakteriejävlarna inte är resistenta.

EDIT: Bakteriejävlarna är inte resistenta. Faktum är att det redan är bättre. Det kan bero på en hel dags oavbruten sömn också, vad vet jag? Jag blev väckt en sväng mitt på dagen av ett SSK-ärende, men sedan dess har det snarkats. Fast det är kallt här. Eller så är jag kall.

Jag ser på Kunskapens Pris - Balladen om den Vilsna Vandraren. Jätte... bra? Mutant, liksom.

Saved from a death by mayonnaise..

Imorse fnissade jag hela vägen till jobbet. Jag erkänner till min stora skam att jag fortfarande håller på att läsa "Against the Day" av Thomas Pynchon (men som en edit känner jag mig tvungen att tillägga att jag har läst två böcker parallellt, fem, faktiskt, om man räknar rollspel och moduler som böcker). Jag har kommit ganska exakt halvvägs.

Ganska exakt halvvägs igenom boken rör diskussionen - som behandlat både anarkister, järnvägsbyggen, zeppelinare och fotografi - majonnäs. Det sista jag läste, innan jag trampade av pendeltåget var meningen:

And Kit tried not to stand there too long gazing after his deliverers from death by mayonnaise.

Vilket i sin tur fick mig att brista ut i ett asgarv. Jag misstänker att sammanhanget behövs för att man skall se det roande i det hela. Oavsett var det otroligt kul att gapskratta i ett pendeltåg. Jag antar att det är behovet av att utmärka sig som... erh.. utmärkte sig.

När man dessutom sitter med en roman av Thomas Pynchon - större än en tegelsten (1220 sidor) - i knäet är det extra kul. Då kan man nämligen höja näsan lite och låtsas vara intellektuell och förmer än alla andra. JAG läser minsann böcker när jag åker pendeltåg, ingen undermålig blaska som City eller Metro. *hrumpf*

Introspektion.

Ja, jag hyser ett oformligt förakt för den stora massan som vägrar använda sina hjärnor. Ja, jag kan vara otroligt överlägsen ibland.

Men jag är också svårligen medveten om att jag har mycket att lära, och att jag definitivt inte kan allt.

Högmod och dåligt självförtroende går hand i hand i min hjärna. Fördomar och ett öppet sinne likaså. Det är en del av att vara mänsklig, misstänker jag.

Morgonen har i övrigt bjudit på en gigantisk huvudvärk och en krypande smärta i halsen. Jag misstänker att ännu en fantastisk förkylning är på väg att erövra min hjälplösa kropp. Flera månaders misskötsel av maten har tagit ut sin rätt. Immunförsvaret har avgått i protest och jag borde kanske ta hinten och sköta mig bättre. Men det är så tråkigt att sköta sig. Dessutom mår man ju bra av det. Låt mig vältra mig i min självömkan åtminstone ett par dagar till. Stickan som jag fick har inte värkt ut riktigt än.

Sanningen är den att jag för det mesta mår ganska bra. Om man med ganska bra menar att jag inte tänker på att jag mår så dåligt. Jag ler mer.

För att citera Stina Nordenstam och "His Song".

See how I'm smiling
Well you should be surprised cause I
Used to get sad just by talking about him
It's not that I forgot him

[...]

It's a dream
Don't you think I know
But I just never noticed
That it could be this close
From being dreaming to being alive
From having nothing to having it all
From being in love to being poor

[...]

I know he doesn't love me
No he doesn't care much
Don't seem to stop him from killing me slowly

Lite deprimerande. Men jag varnade ju för att jag inte var helt redo att lägga ifrån mig självömkandet. Har jag förresten nämnt att jag inte bara hyser ett enormt förakt för andra människor, utan även för mina egna svagheter?

Nu får det vara slut med introspektionen. Det grumlar bara upp vattnen, och även om det tidvis leder till att man rensar dammen så är en blog knappast ett bra ställe att tvätta byket på.

Jag har fått kommentarer om att jag är öppen här. Jag är lika sluten här som jag är på andra ställen. Jag kan trösta den läsare som tycker att jag piskar mig in public på dessa sidor och inlägg med att det finns så mycket mer under ytan än dessa hjälplösa små avgrundsvrål.

EDIT: Läste precis en artikel i Wired där David Byrne diskuterar musikbranschen. Och det öppnade i alla fall mina ögon något. Bra det.

EDIT 2: Kom-i-håg... Ta aldrig upp tankar med andra som du inte har tänkt klart själv...

Nackdelen med slem

Det finns mycket gott att säga om slem. Vad vore exempelvis filmer som "The Blob", "Slither" och de flesta splatterfilmer utan slem? För att inte tala om slemmet man kan hitta i "Alien" och "Aliens". Tänk dig käftarna på en alien utan sinistert slem droppande från de genomskinliga och högst hotfulla tänderna?

Generellt sett kan man alltså dra slutsatsen att jag är för slem.

Så länge det håller sig borta ifrån mig.

Min förkylning har nämligen gått över i slemstadiet. Hosta. Hela tiden. Speciellt när jag lägger mig ner för att försöka få ett par timmars sömn. Tjockt slem. Överallt.

Jag har därför tagit min tillflykt temporärt till datorn som jag knappt rört på flera dagar. Det i sig har varit väldigt skönt. Att inte röra datorn, that is.

Jag kan ju tillägga att min närvaro sker i ett ljust upplyst rum, att dörren är trippelkollad och låst och att jag har varit runt hela lägenheten på zombiejakt. Inte nog med att slemmet för med sig hosta, febern i kombination med en bokleverans från Bokus med zombielitteratur har tillfört en extra intressant twist på mina hypnopompa och hypnagoga hallucinationer. Jag har nämligen haft en helt sammanhängande zombiedröm som avslutades med att de slog in min dörr och började mumsa på mina tår. Inget kul alls. Kallsvett OCH slem, på samma gång. Jag var till och med tvungen att kolla fötterna efter tuggmärken. Det fanns det inga. Däremot var de iskalla efter att ha legat utanför täcket. Så nu blir det förmodligen ett varmt bad, följt av lite sömn. Utan zombies.

Note to self - läs inte Zombie Survival Guide eller World War Z.

Någon måste förklara för mig varför zombies uppenbarligen skrämmer skiten ur mitt undermedvetna.

EDIT: Eftersom jag är på tok för deprimerad i mina inlägg måste jag påpeka att jag fick en komplimang av min lokala postkassör när jag hämtade mitt paket. Han påpekade att jag har vackert hår. Eller snarare en vacker hårfärg. Man kanske skall ta det som ett tecken på att jag inte skall vara blond. I vilket fall som helst - det får stå på plussidan idag.

W00t!

Febern är borta!

Den hönsäggsstora klumpen på armen är nere i en femkrona och armen går att böja på igen. Och allt detta utan att äta en enda hjärna! W00t!

Nu återstår bara att kunna somna inatt, men det blir nog inga problem. Jag är totalt slagen, dödstrött och helt slut. Undrar varför, med tanke på att hela dagen har spenderats sovande i sängen.

Jag har suttit och skrivit ihop en artikel till Fenix på temat konspirationer, och jag har även kollat lite löst på voodoo, vilket också är skönt. Jag har fått tillbaka koncentrationsförmågan, i alla fall nästan, och det är så gudomligt underbart att jag nästan gråter av lättnad. Jag börjar förstå lite bättre hur det är att inte orka, inte kunna koncentrera sig på vad som helst, en förmåga jag annars har haft mycket av. Jag har till och med läst en faktabok utan att bli helt vimsig i huvudet och det var länge sedan. Thomas Pynchon härnäst. Against the Day väntar fortfarande på att bli läst.

Jag är nästan klar med Poppy Brites "Self-made man" också. Så nu får jag nog ta en paus från hennes böcker i ett par månader/ år igen. Poppy Brite är en fantastiskt duktig författarinna. Hon skriver så att man verkligen känner vad som händer. Men hon skriver väldigt ofta om exempelvis mord, vivisektion, seriemördare och bögsex. Och hon skriver på ett väldigt grafiskt manér, vilket gör att jag allt som oftast sitter och rodnar i soffan när jag läser. Men när jag lägger ifrån mig böckerna är det aldrig beskrivningarna av sex, mord och inälvor som stannar kvar, utan känslan av närvaro och intensitet. Så efter ett tag glömmer jag bort de blodsmakande kyssarna och de vassa knivarna som karvar sig genom bröstben och bultande hjärtan och minns bara att hon är en fantastiskt bra författarinna. Och köper en ny bok. Och på den vägen är det. När jag tänker efter gäller nästan samma sak för Clive Barker, som också har en tendens att vara mycket grafisk i sina utläggningar om både sex och våld. Men även han är en mycket skicklig författare, så jag kan inte sluta läsa honom.

Jag har kommit fram till att alla mina skilda områden jag har ägnat mig åt har gjort mig bra på mycket. Men inte bäst på något. Jag funderar på om jag vid något tillfälle totalt skall fokusera på bara en sak. Jag undrar hur bra jag skulle bli på just det området då? Spetskompetens.

Det lustigaste just nu är att jag målar igen, och trots att jag inte hållit i en pensel på 8 år har jag ändå blivit bättre på att måla. Jag undrar om det har med mina mentala övningar att göra? Ibland kan jag nämligen få för mig att "skissa" en scen i huvudet. Alltså, jag gör om den till en målning eller en grafitskiss. Drar linjerna i huvudet, ser hur det skulle se ut på papper. Satt faktiskt och gjorde det med mina bekanta som jag spelade med igår. Små krokier i mitt huvud.

Och ibland undrar jag om jag är fullkomligt tokig. Den direkta kopplingen mellan hand och öga finns inte där än, men den har blivit så otroligt mycket bättre sedan jag målade sist, så något har uppenbarligen hänt i hjärnan. Jag tänker plocka fram min finskakurs igen, och min italienskakurs. Ju fler språk jag har att tänka på, desto bättre. Desto fler begrepp kan jag ta in.

Det är banne mig inte lätt att vara helt bonkers.

Jag vill skriva ett alternate reality game också. Jag har en så bra idé, men det är alldeles för stort att genomföra på egen hand. Jag funderade ett tag på att göra ett till en kamrat i födelsedagspresent. Men det känns som att jag är för pretentiös, för mycket vilja och för lite tid. Det är mitt största problem. För mycket vilja och för lite tid och för få vänner som är intresserade av samma saker som jag är intresserad av. Oh well. Jag och min femkrona skall sova nu snart. Feberfri och vaccinerad. Okej, jag har varit lite patetisk, men jag fick faktiskt riktigt hög feber. Så där så att det gör ont i huden.

Tannhäuser

Förhoppningsvis blir det Tannhäuser spelat i helgen, annars får jag improvisera en recension. Dela upp mig i en hög personligheter och spela med mig själv. Det är utan tvekan helt rätt spel för mig, och förvånansvärt okomplicerat för att vara Fantasy Flight, tyckte jag, tills jag läste att det var Take on You som hade gjort det. Det förklarar alles.

Alternate history brädspel med en ockult twist. Allt jag behöver.

Igår var jag magsjuk, men för att bespara min kära mor och syster som är emetofober håller jag mig till den detaljnivån. Det var något jag åt, inga virus eller baciller.

Idag är allt väl, jag skall bli vaccinerad mot influensa. Avalanche tar hand om de sina.

Två av mina favoritlåtar, som alltid dyker upp, förr eller senare. Det är Lamb. "Gabriel" och "Gorecki".





Jag hittade utöver det en länk Heather var vänlig nog att dela med sig av på Facebook.

Free Will Astrology

Författaren har ett par krav på oss. Jag tänker personligen försöka följa dem, för trots all min bitterhet och min cynism, är jag en positiv och förhoppningsfull människa, innerst inne. Jag tror på att människor kan förändras, inte minst på grund av egen erfarenhet. Jag tror att de flesta faktiskt vill gott (men en del måste öppna ögonen innan de inser det), och jag tror inte att det finns ren ondska. Sanningen att säga har jag redan uppfyllt #2, 3, 5 (=)), 6, 7 och 8. Skrek gjorde jag igår. Nattpromenader när det regnar rockar så hårt.

DEMAND #1: I demand that Amnesty International launch a crusade against a form of terrorism I call the genocide of the imagination.

DEMAND #2: I demand that you periodically go on a media fast. For a week at a time, once a season, avoid all TV, movies, novels, yalk shows, newspapers, magazines, and Internet.

DEMAND #3: I demand that you learn to tell the difference between your own thoughts and those of the celebrities who have demonically possessed you.

DEMAND #4: I demand that People magazine do a feature story on "The World's Fifty Sexiest Perpetrators of Beauty, Truth, and Rowdy Bliss."

DEMAND #5: I demand that you wear underpants on your head and dance naked in slow motion whenever you watch movies on TV about tormented geniuses who create great art but treat everyone in their lives like crap.

DEMAND #6: I demand that you refuse to be entertained and entranced by bad news--by stories whose plots are driven by violence, abuse, terrorism, bigotry, lawsuits, greed, crashes, alcoholism, disease, and torture.

DEMAND #7: I demand that you seek out and create stories that make you feel that the universe is friendly and life is on your side. You could hunt down stories about how, for example, rising rates of intermarriage are helping to dissipate ethnic and religious strife worldwide; how the violent crime rate in America has been steadily declining for 30 years; how death rates from cancer are shrinking; the birth rate among teenage mothers is the lowest it's been in six decades; acreage devoted to organic farming is increasing rapidly; the number of refugees and weapons sales all over the world are way down from the level they were 15 years ago, and how the actual bare naked truth is that levels of literacy and education and political freedom and peace and wealth are steadily growing all over the world.

DEMAND #8: When you're too well-entertained to move, screaming is good exercise. Which is why I demand that you scream now and then whenever you're soaking up slick crap generated by the imaginations of people who are devoted to money, power, and ego instead of love, reverence, and play.