Bloggandet är ett jävla otyg

Jag försökte stänga ner min blogg igår. Det gick inte. Jag kan inte bara ta den offline och låta den ruttna binärt.

Jag har fortfarande inlägg jag vill spara bland allt dravel som har droppat ner på sidorna, men det mesta som är skrivet här... det mesta är ren skit.

Det kanske var så som ett par bekanta till mig sade på Stockholms spelkonvent. En bra författare måste skriva en miljon ord skit innan h*n kan börja skriva något bra. Det här är ju en bra början på de där miljonerna ord, i och för sig, men ibland undrar jag över varför jag skriver överhuvudtaget.

Alla de som aldrig blir gamla

Jag läste en intervju med Hans Alfredsson i DN idag. Hans Lindeman-improvisationer skall ges ut i en samling inom kort.

Men det var inte det som slog mig när jag läste artikeln. Det som slog mig var att Tage Danielsson, hans parhäst, aldrig kommer att bli gammal. Alfredsson ser sliten och åldrad ut. Kanske inte så konstigt. Han ÄR sliten och åldrad. Tage å andra sidan dog 1985 i sviterna efter malignt melanom. Tage blir aldrig gammal.

Alla de som dör före sin tid. De blir aldrig gamla.

Three Dragon Ante

Three Dragon Ante är ett metaspel. Och ett spel på riktigt. Det är nämligen det där spelet alla D&D-filurer sitter och spelar på värdshus och pubbar runt om i Forgotten Realms och svär över och förlorar pengar på.

Det är också ett faktiskt kortspel släppt av Wizards of the Coast. Jag och Joakim spelade det lite igår och kunde konstatera att okej, det var väl bra, men förmodligen skall man vara fler än två, eftersom spelet kunde svänga grymt från en omgång till en annan. Samtidigt uppskattar jag på något vis tanken. Spela kort medan du spelar rollspel, och du kan dessutom spela med din rollperson. Spelet var snabbt, mycket hög betoning på slumpfaktor som spänningsskapare och ganska visuellt, eftersom potten finns tydlig på bordet, liksom vilka kort du har i din flight. Det blir nog mer Three Dragon Ante, fast i sällskap med fler än en.

Det blir både game och metagame i en riktigt härjig mix. Precis som min svengelska.

Intressant? Nja.

Andra bloggare om:
spel, metaspel, rollspel, Three Dragon Ante

Eeeyor

Min Eee har fått namnet Eeeyor. För att den är lite tjurig så där. Lite ledsen ibland och letar ofta efter sin svans (drivrutiner och BIOS-uppdateringar). Men det fungerar. Jag ställde den på bordet och lät den starta av sig själv utan att bli helt otålig och stänga av. Det tog fyra minuter för den att starta. Nu startar den på en halv. Antagligen var det någon BIOS-grej som bråkade, eller så var den bara trött för att jag hade kletat in 8 GB på den 16 GB stora hårddisken. Tyvärr lämnar PDF-läsaren lite i övrigt att önska, men annars är det en bra liten dator. Framförallt för att den går att skriva på på tåget.

Sedan jag skaffade den har jag lyckats skriva en hel del faktiskt. Och inte bara skräp. Den är min kompis. Fastän den är lite lagom deppig ibland.

Jag hade planer på att skaffa en portabel hårddisk, men med nuvarande läge så känns det lite osäkert att köpa stora grejer. Förvisso har jag ganska gott hopp om att hitta något nytt inom kort, men man vet ju aldrig. Och det är ett deppigt ekonomiskt läge för tillfället, så vi får helt enkelt se. Jag har aldrig gått arbetslös mer än ett par månader utan att få tag på nytt jobb, så jag har ganska mycket tillförsikt.

Och så har jag ju Eeeyor också. Och snusmumriken. Det betyder att jag kanske äntligen kan skriva den där boken jag har gått och antecknat på sedan... tja, ett halvår tillbaka. Och alla äventyr. Och alla planer på privata projekt. Eller också skriver jag en skönlitterär bok och... blir refuserad? Heh... Jag kanske skall utvidga min tågberättelse lite, Det vore spännande att se vart den tar vägen. Om den tar vägen. Näe. Tillbaka till min snusande mumrik, kanske?

Sista spiken i kistan

Jag har av olika anledningar (though no fault of my own, vill jag påpeka) blivit varslad. Inom kort står jag utan arbete. Fick jag reda på idag.

Hurra. Kan vi säga "höstdepression"?

Dags att lägga av...

...och låta Sveriges rollspelare ha sin herrklubb ifred.

Jag har spelat sedan mitten på 80-talet. Jag har läst de flesta svenska rollspel, och de flesta stora utländska rollspelen. Jag har gjort konvent i tio år.

För vad?

För att jag vill att tjejer som spelar skall få se att det inte ÄR en herrklubb. Men jag har haft fel. Det är en mycket exklusiv sammanslutning, där avvikande åsikter och ifrågasättanden inte får plats. I alla fall inte om man postar på internetforum.

Så jag funderar på att sluta nu. Det kvittar hur mycket jag skriver i Fenix. Det kvittar hur väl mina konvent genomförs. Det kvittar hur mycket bakgrundskunskap jag har, eller hur mycket research jag har gjort på ett ämne.

Lägger jag fram teorier som herrklubben inte tycker om, då ryker allt det på nolltid.

Det har ingen betydelse att jag arbetar som speldesigner. Tycker jag att "this months flavor" bland rollspelarna är dåligt och SÄGER DET HÖGT, då är jag dum i huvudet.

Det har ingen betydelse att jag med mitt arbete med Fenix har läst ett tjog rollspel och sett samma tendenser i allihop, att jag läst en antropologisk studie av rollspel och en antologi om de sociala mekanismerna inom rollspel,gruppdynamik och bildretorik. Säger jag att rollspel har en förjävla dålig kvinnosyn och att det är därför fler tjejer inte spelar, då är jag också dum i huvudet.

Och jag får höra att "vi trodde att du var bättre än så här - vi respekterade dig". För vad? För att jag höll mig inom leden? För att jag som en snäll rollspelare - uppfostrad med Drakar och Demoner och stark försvarare av Kult och andra kontroversiella rollspel - inte höll mig på mattan och höll käften om vad jag tycker är fel?

Hur skall jag kunna existera i en värld där jag inte ens kan framföra en teori utan att bli angripen personligen? Med misstänkliggöranden (låter som Didi och DÖA), med förminskanden (jag trodde du kunde bättre), med förlöjliganden (rabiat feminism, rabiat whatever, mina vanföreställningar och min osaklighet).

Jsg vill inte mer. Jag slutar nu. Så slipper herrklubben några otrevliga överraskningar. Och jag slipper vakna mitt i natten och undra varför jag har en hård klump i bröstet, slipper den sociala bestraffningen över att ha klivit snett i ledet och kanske kan hitta en hobby där mina åsikter, alla mina åsikter, får en rättvis bedömning.

Jag ger upp. Jag slutar arra Stockholms spelkonvent, jag slutar skriva i Fenix, jag slutar arbeta för sverok. Jag vill inte främja den här herrklubben längre.

Jag tror inte att jag kommer att bli saknad.

I fortsättningen skiter jag i att recensera och att producera rollspelsmaterial. Jag skiter i att anordna konvent. Nu får ni klara er själva i er jävla lilla herrklubb.

Men det är mitt i natten, jag håller på att bli förkyld och jag är trött på livet. Och jag älskar fortfarande rollspel.

Oh me, oh life!

Imorse spenderade jag en nervös timme som moderator för Future Design Days och Forum AIDs designseminarium om speldesign och arkitektur. Det var spännande.

Men jag håller på att antingen bli rejält förkyld eller så har jag bara pratat mig ont i halsen. Jag har också lärt mig att moderering inte är något för mig, jag ville nämligen helst delta i paneldebatten. Tror jag.

Fast just nu vill jag mest ha lunch och sätta mig på ett ställe och skriva och äta. Tror det får bli Dragon Sushi. Det är mysigt där och jag vill ha Misosoppa.

Himla spännande inlägg det här.

Fyra dagar

Fyra dagar höll Asus Eee 900C. Den är iofs fortfarande intakt fysiskt, men den vill inte starta, as in hårddisken arbetar, kraften är igång, men inget händer. Jag har inte manualen med mig, men jag får väl blåsa ur skiten och se om det går att installera om OS:et med Flashminne och hoppas på det bästa. Jag har ju ingen löstagbar CD- eller DVD-spelare.

Det här hände minsann inte med min Mac. DÅLIGT! Jag är ARG! Jag satt och mös med min Eee igår på café under lunchen, och nu har min Eee dumpat mig! Jag är upprörd. Intressant är dock att jag fram tills i måndags klarade mig alldeles utmärkt utan Eee. Men i alla fall. Om jag inte får igång den ikväll m.h.a. manual åker den rätt in på OnOff imorgon.

Bleh.

Rollspel FTW!

Tanken på att rollspel faktiskt ger en tydlig vink om vilka de är avsedda för och hur de rent praktiskt tillägnas den publiken är inget jag har gått och burit på sedan jag var liten. Det ÄR bara så. De kvinnobilder jag har träffat på inom rollspel är antingen bilden av kvinnan som ett offer, eller som en sexsymbol. Men när jag växte upp ville jag inte vara vare sig ett offer eller en sexsymbol. Sexsymbol, kanske, men jag visste redan som ganska ung att jag saknade de fysiska företrädena för att bli särskilt populär bland grabbarna. Eller för den delen tjejerna.

Jag ville bli som pojkarna. Jag ville vara en stark person med många möjligheter och stort självförtroende. Så istället för att låta omvärlden forma mig till en snäll flicka så formade jag mig själv. Kanske på grund av att jag inte tyckte om att umgås med andra människor, kanske på grund av att jag fick tydliga signaler redan i skolan om att jag var ”konstig”, jag passade inte in. Jag fick inte vara med.

Att säga att rollspelen blev min räddning är faktiskt inte alls att ta i. Hade jag inte varit mer eller mindre speltokig hade jag inte suttit där jag sitter idag, dvs som en speldesigner för Avalanche Studios.

Vad jag försöker säga är helt enkelt det att jag tänkte inte på hur kvinnor framställs i rollspelslitteratur förrän jag satt med RiotMinds Götterdämmerung i händerna och verkligen reflekterade över hur illa det egentligen är. RiotMinds är nämligen långt ifrån de enda rollspelsskribenter som fokuserar enbart på män. Hunter från White Wolf är ett annat. Dark Heresy, Games Workshop... Listan kan förmodligen utökas med 90% av alla de rollspel jag äger (i skrivande stund handar det säkert om fler än 200 böcker), och myntet föll inte ner förrän Götter. Inte på allvar i alla fall. Fritt fall. Tankar i rymden. Så är det.

Pryl..erh... flata?

Ligger i sängen och skriver den här blogposten. Jag har köpt en ultraportabel laptop. En Eee 900C. Den är försedd med ett modem. Jag har försökt få den att starta på det trådlösa nätverket här, men den vägrar att förstå enkla kommandon. Däremot startar den både på 3G-modemet och vanligt nätverk. Linux... små pingviner kan man inte lita på!

Jävlar....

...vad duktiga folk är i Stockholms spelkonvents ledning i år.

Jag var orolig ett tag, men jag slutade oroa mig ganska snart, när jag insåg att "Wow, det här sköter sig nästan självt, folk som SKA ta ansvar TAR ansvar!"

Vi har fått massor med positiv feedback och de grejer som vi måste ändra på - well, den kritiken framfördes sakligt och med jämn och lugn stämma istället för gnälligt och vresigt. Det om något är ett gott betyg.

Själv har jag dåligt samvete för att jag övergav crewet vid 18:30 och de fortsatte till 21:30 med städandet... Det var elakt av mig. Men vi lär oss till nästa år.

Väx upp!

Under mina år som spelledare har jag vid ett flertal tillfällen funderat på gränser, gränsdragning och ansvar.

Vad är det som säger att rollspel inte kan vara allvarligt och kontroversiellt? Vad är det som gör att rollspel - om det nu är en kulturbärare, ett media som många andra - inte får lov att gå över gränser, pröva fördomar, dra saker till sin spets?

Nu pratar jag inte om de förekomster av "lajvande" och "friformande" som har skett, dels på konvent runtom i Sverige och dels i lajvsammanhang, där utomstående inte varit medvetna om att det försiggått ett spel och där deras okunnighet utnyttjats som krydda på spelupplevelsen. Sådant är i mina ögon fel, och dessutom förkastligt och omoraliskt. Kalla mig moraltant om du vill, men man ljuger inte för andra människor bara för att få en intensiv spelupplevelse.

Det jag pratar om är spel som faktiskt undersöker vår samtid, och företeelser som har förekommit på ett sätt som gör det lättare att sätta sig in i situationen. Jag tänker i första hand på "Förnedringen", ett äventyr som gick på SydCon och som handlade om barnprostitution. Det är en av de spelupplevelser som stannat kvar med mig längst. Den fick mig att läsa "Priset på ett Barn" av Marie-France Botte, och den fick mig att engagera mig i min samtid på ett sätt som andra spelupplevelser inte gjort. Ett annat äventyr som ställer moral och framförallt rättvisan på huvudet är Western-äventyret "Hemkomsten", som inte utgår ifrån den uråldriga premissen att allt blir bra när rollpersonerna löst problemen. Istället "vinner" ondskan.

Hur kan man hantera svåra frågeställningar i det här mediet utan att bli pretentiös? Visst kan vi undersöka sätt att spela på och berättarmöjligheter och allt sådant, men är inte en av rollspelandet största styrkor att det med hjälp av spel går att sätta sig i en annan människas situation?

Det är dags att lämna barnkammarens kvinnofientliga våldsskildringar och blodtörstiga koboldslakter och växa upp.

Intressant? kanske för en del rollspelare... annars inte.

Andra bloggare om:
rollspel, spelledande, gränser, Hemkomsten, Förnedringen, SydCon

Bildkonventioner och bildtolkningar i rollspel

Som en del av läsarna av min famösa blogg vet så har jag gjort en statistisk undersökning av bilder i rollspelsböcker. Jag har undersökt undefär fyrtio böcker och kommit fram till att det finns dels en stor statistisk överrepresentation av män på bilderna, dels att kvinnor oftare än män framställs som hjälplösa, sexualiserade eller offer. 57% av det totala antalet bilder avbildar män, medan 23% avbildar kvinnor. Tittar man på antalet bilder som avbildar människor, ligger antalet på 19% kvinnor och 81% män.

Det är inte sällan det finns fler bilder på vapen och prylar än på kvinnor. De som finns där är mer pynt och tjusiga smycken än de heroiska figurer männen utgör. Skall man titta på bildmaterialet och dra en slutsats om vad kvinnor gör i rollspel handlar det oftast om att se vacker ut eller agera statist i mannens berättelser.

Med den här utgångspunkten är det inte svårt att tänka sig att både pojkar och flickor som läser böckerna omedvetet gör sig uppfattningen att det inte är spel som "är till för" kvinnor.

För att citera Gary Alan Fines bok "Shared Fantasy", kvinnor förväntas inte spela. Den inställningen har funnits inom rollspel ända sedan rollspelens begynnelse, och det är en uppfattning som bilderna hjälper till att propagera.

"[...] utöver dessa uppfattade avsedda syften kan bilder dessutom alltid lätt kommunciera för avsändaren omedvetna budskal, värderingar och ställningstaganden. Massmedia, läroböcker, faktaböcker, reklammaterial och olika former av informationsmaterial speglar ofta det moderna samhällets traditionella könsrollsföreställningar"

- Red. Yvonne Waern "Bild och föreställning: om visuell retorik"

Att tro att rollspelsillustrationer är helt frikopplade från vår kultur och vår kulturella bakgrund är önsketänkande. Men det är inte bara bildskaparen som har en del i den här "traditionen". Även bildtraditionen är en bov i dramat. För att spelarna skall "känna igen sig", så måste bildskaparen ta till en viss typ av uttryck i bilderna, och det uttrycket är i stort sett mycket könsrollskonservativt.

Det här är ett problem som förekommer till största del inom genren fantasy, och där tror jag att även fantasyillustratörer som knarkat för mycket Conan Barbaren som barn har en del att svara för. Se bara på Boris Vallejos muskelbarbarer (som förtjänar en egen artikel och analys) för att få en god uppfattning om hur konventionerna uppstår och förstärks. Många illustratörer har också andra illustratörer som förebild, och ibland kan det gå inflation i uttrycken.

Intressant?

Andra bloggare om:
rollspel, bildretorik, statistik, feminism

Traces of Hope

Brittiska Röda Korset har enligt DN skapat ett alternate reality game som skall låta spelaren få möjlighet att få insikt i krigets fasor.

BBC News skriver mer om spelet. Enligt artikeln handlar det om ett skattjaktsliknande upplägg, där spelaren själv får leta ledtrådar som hjälper den ugandiska pojken Joseph, som precis anlänt till lägret "Hopetown". Joseph har 24 timmar på sig att leta reda på en Röda Korset-arbetare som kanske har nyheter från hans mor.

Som antytts handlar det alltså om ett spel som utspelar sig i norra Uganda, där ett 20-årigt uppror har tvingat två miljoner människor att fly från sina hem.

Det här är ett spännande grepp från Röda Korset, och jag hoppas definitivt på mer.

Intressant?

Andra bloggare om:
alternate reality games, röda korset, krig, spel