Rollspel FTW!

Tanken på att rollspel faktiskt ger en tydlig vink om vilka de är avsedda för och hur de rent praktiskt tillägnas den publiken är inget jag har gått och burit på sedan jag var liten. Det ÄR bara så. De kvinnobilder jag har träffat på inom rollspel är antingen bilden av kvinnan som ett offer, eller som en sexsymbol. Men när jag växte upp ville jag inte vara vare sig ett offer eller en sexsymbol. Sexsymbol, kanske, men jag visste redan som ganska ung att jag saknade de fysiska företrädena för att bli särskilt populär bland grabbarna. Eller för den delen tjejerna.

Jag ville bli som pojkarna. Jag ville vara en stark person med många möjligheter och stort självförtroende. Så istället för att låta omvärlden forma mig till en snäll flicka så formade jag mig själv. Kanske på grund av att jag inte tyckte om att umgås med andra människor, kanske på grund av att jag fick tydliga signaler redan i skolan om att jag var ”konstig”, jag passade inte in. Jag fick inte vara med.

Att säga att rollspelen blev min räddning är faktiskt inte alls att ta i. Hade jag inte varit mer eller mindre speltokig hade jag inte suttit där jag sitter idag, dvs som en speldesigner för Avalanche Studios.

Vad jag försöker säga är helt enkelt det att jag tänkte inte på hur kvinnor framställs i rollspelslitteratur förrän jag satt med RiotMinds Götterdämmerung i händerna och verkligen reflekterade över hur illa det egentligen är. RiotMinds är nämligen långt ifrån de enda rollspelsskribenter som fokuserar enbart på män. Hunter från White Wolf är ett annat. Dark Heresy, Games Workshop... Listan kan förmodligen utökas med 90% av alla de rollspel jag äger (i skrivande stund handar det säkert om fler än 200 böcker), och myntet föll inte ner förrän Götter. Inte på allvar i alla fall. Fritt fall. Tankar i rymden. Så är det.