Monday, October 6, 2008

Väx upp!

Under mina år som spelledare har jag vid ett flertal tillfällen funderat på gränser, gränsdragning och ansvar.

Vad är det som säger att rollspel inte kan vara allvarligt och kontroversiellt? Vad är det som gör att rollspel - om det nu är en kulturbärare, ett media som många andra - inte får lov att gå över gränser, pröva fördomar, dra saker till sin spets?

Nu pratar jag inte om de förekomster av "lajvande" och "friformande" som har skett, dels på konvent runtom i Sverige och dels i lajvsammanhang, där utomstående inte varit medvetna om att det försiggått ett spel och där deras okunnighet utnyttjats som krydda på spelupplevelsen. Sådant är i mina ögon fel, och dessutom förkastligt och omoraliskt. Kalla mig moraltant om du vill, men man ljuger inte för andra människor bara för att få en intensiv spelupplevelse.

Det jag pratar om är spel som faktiskt undersöker vår samtid, och företeelser som har förekommit på ett sätt som gör det lättare att sätta sig in i situationen. Jag tänker i första hand på "Förnedringen", ett äventyr som gick på SydCon och som handlade om barnprostitution. Det är en av de spelupplevelser som stannat kvar med mig längst. Den fick mig att läsa "Priset på ett Barn" av Marie-France Botte, och den fick mig att engagera mig i min samtid på ett sätt som andra spelupplevelser inte gjort. Ett annat äventyr som ställer moral och framförallt rättvisan på huvudet är Western-äventyret "Hemkomsten", som inte utgår ifrån den uråldriga premissen att allt blir bra när rollpersonerna löst problemen. Istället "vinner" ondskan.

Hur kan man hantera svåra frågeställningar i det här mediet utan att bli pretentiös? Visst kan vi undersöka sätt att spela på och berättarmöjligheter och allt sådant, men är inte en av rollspelandet största styrkor att det med hjälp av spel går att sätta sig i en annan människas situation?

Det är dags att lämna barnkammarens kvinnofientliga våldsskildringar och blodtörstiga koboldslakter och växa upp.

Intressant? kanske för en del rollspelare... annars inte.

Andra bloggare om:
, , , , ,

1 comment:

Salle said...

Tack. Skönt att man inte är ensam om att ogilla folk som medvetet bedrar andra personer för att få en kick från det hela. Lajvande är i mina ögon (ja, jag vet att jag är en övermoraliserande gubbjävel) något man gör med allas samtycke, och där alla är med på vad som händer. Att "lajva" prostituerad mitt i stan eller att "låtsas" döda någon på öppen gata går så långt över gränserna att jag inte ens vet i vilken ände jag ska börja.