Hur länge får man sörja i sociala medier?

Jag drabbades av den absurda känslan, dels av att jag inte hade "rätt" att sörja, eftersom mitt samröre med Mattisson skedde för så länge sedan. Sedan drabbades jag av ännu en absurd känsla som härrörde från mitt bruk av sociala medier.

Hur länge kan man vara ledsen på Facebook, mellan alla Mafia Wars-påminnelser och människor som går omkring och pratar om sina barn och sina jobb och livet går vidare. Mitt i den här pölen av snabb information utan någon egentlig substans - hur får vi sörja? FÅR vi sörja?

Jag är lite tveksam till en del aspekter, eller kanske kan jag kalla det begränsningar som inryms i sociala medier. Djupa samtal är svåra nog ansikte mot ansikte. Många av nyanserna går förlorade, både i tilltal och uttryck. Ärligt talat, vem har INTE haft problem med ironi på nätet? Som komplement är sociala medier oslagbara. Men glöm inte "hopp å lek ute" på vägen...

Det blir extra tydligt i situationer när jag som privatperson blir utsatt för kylan som kan förekomma online. Det är svårt att acceptera att hela världen inte stannar och tar ett andetag samtidigt som jag gör det, särskilt i en situation där jag är helt utlämnad åt mina egna känslor och den storm som rörs upp inom mig vid sådana tillfällen. Att vara sårbar är inte ett gångbart attribut på nätet. Eller för den delen i sociala medier, utom kanske som en del i en åskådarsport. Det finns med största säkerhet de som älskar att läsa om hur ont en annan människas liv gör, både för att hen identifierar sig med den skrivande och för att det får hen att känna sig bättre eller kanske till och med överlägsen den skrivande.

Så vad gör jag när jag kör rätt in i en vägg av oförstående, glada, ytliga människor som inte vet om hur ont jag har, eller hur svår en situation är för mig? Antingen tar jag på mig en mask, låtsas le, håller mig till ytan. Eller så väljer jag helt enkelt att inte delta i den sociala gröten förrän jag åter är redo att göra det.

Det låter på mig som att jag vill att hela världen skall ta ansvar för min sorg. Det är inte alls så jag menar. Det jag menar är att det ibland är svårt att särskilja vilken bubbla jag befinner mig i och vilka som delar den med mig, i relation till den bubbla alla andra finns i. Jag får konstiga systemtankar i huvudet när jag skriver det här. Och jag är inte alls lika saklig och vass som vanligt. Jag skyller på min bubbla.

Intressant?

Andra bloggare om:
sociala medier, sorg, Personligt