Nostalgi/ melankoli - rehash

Melissa Horn har satt fingret på en springande punkt.

Den springer i riktningen "hej, jag är Åsas minne. Den här hösten skall jag komma ihåg alla män som jag varit förälskad i, men som inte besvarat mina känslor".

För att förtydliga är jag fortfarande på fjärilsstadiet med snusmumriken. (Se illustration)



Det är inte det det handlar om. Det handlar om en diffus känsla av att ha förlorat något, som jag egentligen inte förlorat, om jag förstås inte avser känslan av intellektuell stimulans som alla objekt för min kärlek stått för. Det är väldigt sällan jag blir förälskad, kär, i någon som inte kan utmana mig i diskussioner. Det finns de som säger att jag är smart, jag har svårt att bedöma det själv, men låt oss säga att jag är det.

Det betyder att mina kärlekar varit på minst samma nivå som jag. Ibland strax över, ibland strax under.

Jag saknar den mentala utmaningen i att vrida och vända på argument. Och alla, inklusive snusmumriken som jag samtalar dagligen med, har givit mig något jag har saknat. En sparringpartner. När jag förlorar dem, alla de här samtalskamraterna, på grund av att jag berättar hur jag känner för dem, så förlorar jag en bit av mig själv på något underligt vis. Och jag sörjer det idag.

Jag sörjer alla de gånger jag suttit med papper och penna och en diskussionssugen person på andra sidan bordet. Nej, vad säger jag. Det är inte det jag sörjer. Det är bristen på det jag sörjer.

Mitt hjärta värker idag, på grund av alla diskussioner jag aldrig mer får uppleva. Se, melankolin är där igen.

Men vad har det med Melissa Horn att göra? Ingen aning. Kanske den där känslan av att vara ett sistahandsval som spökar igen. Vi som inte är vackra, vi som inte passar in i normen, vi får nöja oss med att stå långt ner på önskelistan. Vi får nöja oss med att vara ett ligg i nödfall.



Nu skall jag snart gå hem och kela med min snusmumrik och glömma att jag är melankolisk och nostalgisk.