Med döden följer livet

Jag vaknade imorse med en känsla av tomhet. Var jag än ser, vad jag än gör, tänker jag att det finns en person, en person jag kände som jag var ganska god vän med, som jag umgicks mycket med för ett par år sedan, som inte längre kan duscha. Han kan inte äta en smörgås, laga mat, handla mat... och med de tankarna kommer en skärpa som förvånar mig. Allt tycks mycket skarpare, mycket kontrastrikare, mycket vackrare än tidigare.

Han var i min ålder. En person i min ålder skall inte gå bort. En person i min ålder skall vara mitt uppe i livet och det känns så orättvist att han inte fick mer tid här hos oss.

Jag saknar honom, nu när jag vet att jag aldrig kommer att få se honom stå på Hvitfeldskas parkering och räkna in skåningar längre. Jag saknar honom för att jag aldrig kommer att få höra hans breda Ystadsdialekt igen. Jag saknar honom för att en del av vad han representerar för mig var bland de lyckligaste stunderna i mitt liv. En plats där jag hörde hemma och en grupp människor, som inte bara accepterade mig till fullo, men som tyckte lika mycket om mig som jag tyckte om dem.

Den här skärpan som uppstått, den här tomheten jag känner, har ett lager livslust under sig. För att han inte längre finns, så måste jag leva mer. För att han inte längre finns, så måste jag ta tillvara på varje minut. Han var unik. Precis som alla andra mina vänner är unika.

Mitt hjärta värker, och i den värken finns en nyfunnen respekt för livet, och en nyfunnen önskan att leva till fullo.