När ilskan tar över kan det vara svårt att behålla ens en tillstymmelse till kritiskt tänkande. JAg funderar ibland på vad som skulle hända med min omsorgsfullt uppbyggda sakliga fasad om den skulle börja krackelera.
All den här ilskan jag går och bär på, alla mina tvivel, all tysthet som vilar här, närmast hjärtat. Den där ilskan som är så glödande het att den bränner bort allt som kommer ivägen för den. Förut har jag alltid vänt ilskan inåt. Under många år i min ungdom ägnade jag mig åt självskadebeteende (faktum är att min trygghetsventil är den skalpell jag alltid har med mig. Alltid. Om jag har den med mig, resonerar jag, så behöver jag inte använda den. Den är min klippa.) just därför att det fanns så mycket som var fel, och jag trodde att det var mig det var fel på, istället för att inse att det var världen runt omkring som ville klistra sina normer på mig.
Jag har varit bedrövad, ledsen och förbannad stora delar av mitt liv. Jag har längtat efter att kunna bli någon annan än den jag är, kasta av mig mitt oberoende och bli den där personen - kvinnan - som förväntas av mig. Men de försök jag har gjort har alltid slutat i katastrof. Jag kan inte sminka mig. Jag rakar inte benen. Jag tycker inte om att gå på barer.
Jag har aldrig upplevt att jag har blivit raggad på. Ingen tafsar på mig. Jag vet varför, och på något plan är jag nöjd med den förklaringen. Jag är ful, kort och gott. Min skönhet, om den finns, ligger på ett abstrakt plan, snarare än på ett fysiskt plan. Sanningen att säga handlar det nog mer om att jag är livrädd för vad som skulle hända om jag faktiskt gjorde ett försök att städa upp mig. Skulle jag kunna leva med att jag inte duger som kvinna ens om jag försöker? Jag tror inte det.
Så jag fortsätter på samma sätt som jag alltid har gjort, jag gömmer mig bakom ett osminkat ansikte och bakom övervikt, i förhoppningen om att ingen skall upptäcka att jag inte ens kan bli kvinna med en medveten ansträngning.
Hmm... Ilskan ja. Ilskan över att bli bedömd, inte på meriter, utan på utseende och efter kön. Den finns här hela tiden. Så därför måste jag vakta extra noga nu när jag skriver en bok om genus och rollspel. Tänk om ilskan läcker över, tänk om den färgar mina efterforskningar i så hög grad att jag blir blind för verkligheten? Tänk om verkligheten blir blind för mig?
Sunday, January 31, 2010
Tuesday, January 26, 2010
Hur får vi tjejer att spela rollspel?
Det här är ett experiment, och som sådant postar jag det dels här och dels i en garanterat nördfylld och mansfri miljö. OCh dessutom på Sidentrosor. Let the dice roll.
Med anledning av dels Tereses inlägg på Role-playing is so Gay (Varför könsfördelning spelar roll) och ursprungsinlägget på Piruett (Ännu mer om män och kvinnor i svenska rollspel) och den följande diskussionen som uppstod så skulle jag gärna vilja fortsätta den diskussionen lite.
Terese påstår i sin blogg att könsfördelningen mellan kvinnor och män är ett problem i rollspel (jag är böjd att hålla med), medan kommentatorerna i Piruetts tråd har det här att säga (jag plockar lite körsbär här, så feel free att banka mig i huvudet med "men sen sa han ju att..." osv)
Lukas säger så här om varför det är fler män än kvinnor:
"Ytterligare en faktor (som på intet vis förtar vikten av de av dig uppräknade) kan vara att folk är mindre bekväma med att meja ner horder av kvinnor än horder av män. Vill du ha en armé av ansiktslösa mooks som spelarna kan spöa utan att få dåligt samvete gör du dem till män, eftersom våld mot kvinnor hos väldigt många triggar en starkare emotionell respons än våld mot män. Och vi vet ju alla att SLP egentligen finns där för att man ska slå ihjäl dem och ta deras grejer."
Men skulle det vara så hemskt egentligen? Skulle vi tillskriva dem offerrollen bara för att de var ansiktslösa mooks, eller tillskriver vi dem offerrollen därför att vi omedvetet tänker "kvinnor och barn först"? Hur ändrar vi det isf?
Petter B skriver så här:
"Okej, för att nu återgå till könsfrågan i Mutant. Jag tror att en stor del av den slentrianmässiga grabbigheten ligger i att man vill ha personer som GÖR saker. När det gäller action, så tänker sig i alla fall killar oftast att killarna är de som GÖR. Det ligger i hela genrens grundförutsättningar. Ett spel som Mutant bygger i grunden på en pojkboksvärld med ett underförstått manligt subjekt."
Aha! Nu kommer vi in på ämnet "the male gaze" här. Kan man väl säga. Lite brett talat - vilket precis som Petter skriver beror på att rollspelen är skrivna ur ett manligt perspektiv. Vad skulle hända om vi skrev ett rollspel ur ett kvinnligt perspektiv? Finns ens det kvinnliga perspektivet? Kan - för att hårddra det - ett objekt ha ett perspektiv?
Daflum skriver:
"Däremot vill jag försvara Järnringen lite i och med att trots de inte tillgodosett behovet av en kvantitiv jämnställdhet så har de lyckats i stora drag att att tillföra en kvalikativ jämnställdhet. Med det menar jag att många av kvinnorna som finns repensenterade är minst lika intressanta och komplexa som männen och även lika simpla som männen också."
Frågan är då om kvalitet kan motverka kvantitet? Kan den det?
Zapp skriver:
"För oss övriga är det inte det minsta konstigt att de flesta slp’er man möter är män. Även om rollspel kanske inte kan betraktas som historiska delar de samma element som historien. Det är en farlig värld, och i sådana reser kvinnor ogärna ensamma. Om de alls tillåts ta egna initiativ, vill säga.
Anledningen till ”Män blir liksom default-könet för spelledarpersoner där könet egentligen inte är viktigt” är ju just att skribenten då slipper rättfärdiga varför en kvinna blivit vakt, rövare, tipsare etc etc."
Och han har ju rätt. Att beskriva en kvinnas ställning är inte svårt - så länge hon inte lämnar den. På precis samma sätt är det svårt att beskriva en mans ställning om han inte har en maktposition. Hur kommer det sig? Skall vi göra som Gerd Brantenberg och skriva en Egaliasetting, där männen är underordnade och kvinnorna de riktiga kvinniskorna?
Vad tror ni?
Med anledning av dels Tereses inlägg på Role-playing is so Gay (Varför könsfördelning spelar roll) och ursprungsinlägget på Piruett (Ännu mer om män och kvinnor i svenska rollspel) och den följande diskussionen som uppstod så skulle jag gärna vilja fortsätta den diskussionen lite.
Terese påstår i sin blogg att könsfördelningen mellan kvinnor och män är ett problem i rollspel (jag är böjd att hålla med), medan kommentatorerna i Piruetts tråd har det här att säga (jag plockar lite körsbär här, så feel free att banka mig i huvudet med "men sen sa han ju att..." osv)
Lukas säger så här om varför det är fler män än kvinnor:
"Ytterligare en faktor (som på intet vis förtar vikten av de av dig uppräknade) kan vara att folk är mindre bekväma med att meja ner horder av kvinnor än horder av män. Vill du ha en armé av ansiktslösa mooks som spelarna kan spöa utan att få dåligt samvete gör du dem till män, eftersom våld mot kvinnor hos väldigt många triggar en starkare emotionell respons än våld mot män. Och vi vet ju alla att SLP egentligen finns där för att man ska slå ihjäl dem och ta deras grejer."
Men skulle det vara så hemskt egentligen? Skulle vi tillskriva dem offerrollen bara för att de var ansiktslösa mooks, eller tillskriver vi dem offerrollen därför att vi omedvetet tänker "kvinnor och barn först"? Hur ändrar vi det isf?
Petter B skriver så här:
"Okej, för att nu återgå till könsfrågan i Mutant. Jag tror att en stor del av den slentrianmässiga grabbigheten ligger i att man vill ha personer som GÖR saker. När det gäller action, så tänker sig i alla fall killar oftast att killarna är de som GÖR. Det ligger i hela genrens grundförutsättningar. Ett spel som Mutant bygger i grunden på en pojkboksvärld med ett underförstått manligt subjekt."
Aha! Nu kommer vi in på ämnet "the male gaze" här. Kan man väl säga. Lite brett talat - vilket precis som Petter skriver beror på att rollspelen är skrivna ur ett manligt perspektiv. Vad skulle hända om vi skrev ett rollspel ur ett kvinnligt perspektiv? Finns ens det kvinnliga perspektivet? Kan - för att hårddra det - ett objekt ha ett perspektiv?
Daflum skriver:
"Däremot vill jag försvara Järnringen lite i och med att trots de inte tillgodosett behovet av en kvantitiv jämnställdhet så har de lyckats i stora drag att att tillföra en kvalikativ jämnställdhet. Med det menar jag att många av kvinnorna som finns repensenterade är minst lika intressanta och komplexa som männen och även lika simpla som männen också."
Frågan är då om kvalitet kan motverka kvantitet? Kan den det?
Zapp skriver:
"För oss övriga är det inte det minsta konstigt att de flesta slp’er man möter är män. Även om rollspel kanske inte kan betraktas som historiska delar de samma element som historien. Det är en farlig värld, och i sådana reser kvinnor ogärna ensamma. Om de alls tillåts ta egna initiativ, vill säga.
Anledningen till ”Män blir liksom default-könet för spelledarpersoner där könet egentligen inte är viktigt” är ju just att skribenten då slipper rättfärdiga varför en kvinna blivit vakt, rövare, tipsare etc etc."
Och han har ju rätt. Att beskriva en kvinnas ställning är inte svårt - så länge hon inte lämnar den. På precis samma sätt är det svårt att beskriva en mans ställning om han inte har en maktposition. Hur kommer det sig? Skall vi göra som Gerd Brantenberg och skriva en Egaliasetting, där männen är underordnade och kvinnorna de riktiga kvinniskorna?
Vad tror ni?
Thursday, January 21, 2010
Missa inte!
Jag är med och flummar i det eminenta programmet "Radio Speltorsk".
Lyssna här!
I programmet pratar jag om min kärlek till rollspel, tower defense, Star Craft och min avsky inför linjära spelupplevelser.
Jag blev intervjuad av två mycket sympatiska herrar, Andreas och Sebbe, hårt piskad av Sebbe i spelnördsduellen (men han ställde kuggfrågor!) och hade faktiskt väldigt roligt under hela samtalet.
Återkommer på bloggen vid senare tillfälle med lite mer nyheter. Just nu är jag inne i någon slags kreativ hyperdrive som gör att jag inte riktigt har tid att blogga. Eller säg så här, jag prioriterar det inte.
Lyssna här!
I programmet pratar jag om min kärlek till rollspel, tower defense, Star Craft och min avsky inför linjära spelupplevelser.
Jag blev intervjuad av två mycket sympatiska herrar, Andreas och Sebbe, hårt piskad av Sebbe i spelnördsduellen (men han ställde kuggfrågor!) och hade faktiskt väldigt roligt under hela samtalet.
Återkommer på bloggen vid senare tillfälle med lite mer nyheter. Just nu är jag inne i någon slags kreativ hyperdrive som gör att jag inte riktigt har tid att blogga. Eller säg så här, jag prioriterar det inte.
Wednesday, January 6, 2010
Space Invaders-armband
Här är en liten beskrivning och ett mönster på ett Space Invaders-armband. Armbandet går att göra antingen med square stitch eller med pärlväv. Använd det du tycker är mest bekvämt att jobba i.
Jag har använt 2.7 mm rocailles när jag gjorde armbandet, och elastisk tråd för att det skall gå att trä över handen. Det går åt ungefär 3000 svarta och lika många vita pärlor för att göra armbandet.
Börja med att bygga tre rader små space invaders, för att undvika att låset eller knutarna hamnar på framsidan av armbandet.
När du har tre rader space invaders, så är det bara att köra på med det stora motivet. Tänk på att varje "pixel" i figuren består av fyra pärlor, så att det inte blir ojämnt i slutet.
Så här blir slutresultatet:
Häpp! Fråga gärna om det är något som är oklart eller om du vill ha tips. Kommentarerna är öppna :)
Jag har använt 2.7 mm rocailles när jag gjorde armbandet, och elastisk tråd för att det skall gå att trä över handen. Det går åt ungefär 3000 svarta och lika många vita pärlor för att göra armbandet.
Börja med att bygga tre rader små space invaders, för att undvika att låset eller knutarna hamnar på framsidan av armbandet.
När du har tre rader space invaders, så är det bara att köra på med det stora motivet. Tänk på att varje "pixel" i figuren består av fyra pärlor, så att det inte blir ojämnt i slutet.
Så här blir slutresultatet:
Häpp! Fråga gärna om det är något som är oklart eller om du vill ha tips. Kommentarerna är öppna :)
Jag vet fan inte vad...
... jag håller på med. Varför lägger jag inte all den här energin och lusten på enbart ett projekt? Måste jag pyssla med typ allt?
*argh*
Frustration.
Det går över.
*argh*
Frustration.
Det går över.
Tuesday, January 5, 2010
Gung ho! - eller att kritisera och hata på nätet
Opassande skrev det så bra för ett tag sedan.
Nu har Isobel råkat ut för hatfyllda kommentarer på sin blogg och via mail. Det verkar vara ett gammalt fenomen.
I en av kommentarerna till Opassandes senaste inlägg står det så här:
Problemet med det här resonemanget är detta - för att något skall vara kritik och inte bara hat så måste kritiken vara underbyggd med någon form av saklig argumentation. Att säga till någon (som Isobel uppenbarligen fått höra) att "hoppas du dör i livmodercancer din arabhora" är inte att argumentera sakligt. Att gå till personangrepp är generellt sett ett dåligt sätt att få andra att lyssna på dina förslag eller din kritik. Att säga "du fan dum i huvudet för du tycker så här" är bara en fortsättning på sandlådeargumentationen man använder när det inte finns några sakliga argument kvar. Jag har skrivit om det här tidigare i samband med min debatt med Dataspelsbranschen, och vid ett par tillfällen till.
Det Isobel har råkat ut för är näthat. Det går inte att kalla en kommentar som "hoppas du dör i livmodercancer" för kritik. Det är inte kritik. Nevertheless måste jag ge Ingi (och för den delen delvis Opassande själv) en poäng i det de säger om kritik. Vi kan inte låta kritik - faktisk, saklig och relativt objektiv kritik - gå under rubriken näthat.
Konsten är att kunna känna skillnad på de två, men det är något som för mig känns ganska självklart (efter många, många debatter på nätet):
Baserar sig kritiken på dig som person? Dvs är du inkompetent, irrationell, rabiat osv så har personen förmodligen inte så mycket att säga.
Baserar sig kritiken på det du har uttalat dig om? Handlar det om faktafel, åsiktsskillnader runt teorier och hypoteser eller en diskussion om huruvida George W. Bush faktiskt ÄR en 2 m lång ödla eller inte, tja, då är det förmodligen hyfsat saklig kritik.
Ett par tips i sammanhanget:
1. Ta det aldrig, aldrig, aldrig till ett personligt plan. Har du argument som räcker så behövs inte det. Har du inte argument som räcker är det kanske bättre att hålla käften.
2. Ta aldrig någon annans bloggposter personligt. Du är inte universums mittpunkt. För dig är du det, men knappast för någon annan. Skulle vara om du har en liten hund eller ngt. (Såvida inte så klart bloggposten handlar om just dig och dina tillkortakommanden och inte om ett ämne som enbart berör dig. Är det en saklig bloggpost kan du ta till dig av kritiken. Det brukar dock inte personpåhopp vara.)
3. Om du skall svara på en bloggpost eller en kommentar som du upplever som felaktig, och framförallt om du blir arg av bloggposten eller kommentaren - posta inte med en gång. Skriv inte i affekt. Bemöt istället posten med sakliga kommentarer om vad du tycker inte stämmer, vilka faktafel som finns osv.
4. Alla måste inte ha samma åsikter. Inse det. Alla måste inte tycka som du. Och ur det följer så klart att alla inte måste tycka som jag, och att hela den här bloggposten och kritiktipsen faller i sammanhanget. Det fina i kråksången är så klart att så länge du inte har sakliga argument som övertygar mig om motsatsen så måste inte jag tycka som du heller.
5. Du dör inte av att ändra åsikt eller av att ta in ny information. Tvärtom.
Det finns två faktorer som jag tror spelar in när vi pratar om kommunikation via nätet. För inte alls länge sedan var nätet en anonym plats. Ett ställe där du kunde göra vad du vill mot vem du ville och det fanns få sätt att spåra dig och ställa dig till svars för vad du gjort. Anonymitet skapar på något sätt säkerhet och den säkerheten kan man sedan luta sig emot när man skriver något särdeles elakt. "Det är ändå ingen som vet vem jag är". Med anonymiteten så kom också straffbefrielsen. Med det menar jag att det är svårt att straffa någon man inte kan få tag på. Visst kan jag bli modererad, men kännbara straff? Nätet är en så enorm plats så att bli avskuren från ett ställe knappast märks. Om man inte är djupt investerad känslomässigt så klart.
Den andra faktorn är att jag inte ser dig som läser. Faktum är att jag inte har en aaaaning om om någon ens läser det. Att kommunicera via bloggar och kommentarsfält och forum är en märkligt okroppslig upplevelse. Om jag inte ser dig jag pratar med så har jag lättare att låta bli empatin. Det är ju bara ord på en skärm. Eller hur?
Jag säger som titeln på mitt förra inlägg. Respect. Respektera dina medkommunikatörer i lika hög grad på nätet som i verkligheten. Och försök att se skillnad på saklig, konstruktiv kritik och näthat. Mina Moderata Karameller har också lite funderingar runt det här med känslor och subjektiva upplevelser.
Du behöver inte hålla med. Men försök att ha lite empati.
Intressant?
Andra bloggare om:
bloggdrev, näthat, mobbing, kritik
Har spenderat timtals i diskussioner om kritik och kritiseras för att man inte tål kritik och inte får försvara sig mot kritik för då låter det som att andra inte får kritisera och vissa _ska_ inte få kritiseras men andra bör allt kritiseras och det är en rättighet att kritisera men du får inte säga emot…
Nu har Isobel råkat ut för hatfyllda kommentarer på sin blogg och via mail. Det verkar vara ett gammalt fenomen.
I en av kommentarerna till Opassandes senaste inlägg står det så här:
Detta var ganska OT, men jag känner ibland att om man uttrycker kritik så utövar man helt plötsligt “näthat”. Men som jag ser det, om man kan stå för sin kritik med sin riktiga identitet, så är det förmodligen oftast inte näthat. Däremot om man framför samma kritik helt anonymt, så är det djäkligt fegt.
Problemet med det här resonemanget är detta - för att något skall vara kritik och inte bara hat så måste kritiken vara underbyggd med någon form av saklig argumentation. Att säga till någon (som Isobel uppenbarligen fått höra) att "hoppas du dör i livmodercancer din arabhora" är inte att argumentera sakligt. Att gå till personangrepp är generellt sett ett dåligt sätt att få andra att lyssna på dina förslag eller din kritik. Att säga "du fan dum i huvudet för du tycker så här" är bara en fortsättning på sandlådeargumentationen man använder när det inte finns några sakliga argument kvar. Jag har skrivit om det här tidigare i samband med min debatt med Dataspelsbranschen, och vid ett par tillfällen till.
Det Isobel har råkat ut för är näthat. Det går inte att kalla en kommentar som "hoppas du dör i livmodercancer" för kritik. Det är inte kritik. Nevertheless måste jag ge Ingi (och för den delen delvis Opassande själv) en poäng i det de säger om kritik. Vi kan inte låta kritik - faktisk, saklig och relativt objektiv kritik - gå under rubriken näthat.
Konsten är att kunna känna skillnad på de två, men det är något som för mig känns ganska självklart (efter många, många debatter på nätet):
Baserar sig kritiken på dig som person? Dvs är du inkompetent, irrationell, rabiat osv så har personen förmodligen inte så mycket att säga.
Baserar sig kritiken på det du har uttalat dig om? Handlar det om faktafel, åsiktsskillnader runt teorier och hypoteser eller en diskussion om huruvida George W. Bush faktiskt ÄR en 2 m lång ödla eller inte, tja, då är det förmodligen hyfsat saklig kritik.
Ett par tips i sammanhanget:
1. Ta det aldrig, aldrig, aldrig till ett personligt plan. Har du argument som räcker så behövs inte det. Har du inte argument som räcker är det kanske bättre att hålla käften.
2. Ta aldrig någon annans bloggposter personligt. Du är inte universums mittpunkt. För dig är du det, men knappast för någon annan. Skulle vara om du har en liten hund eller ngt. (Såvida inte så klart bloggposten handlar om just dig och dina tillkortakommanden och inte om ett ämne som enbart berör dig. Är det en saklig bloggpost kan du ta till dig av kritiken. Det brukar dock inte personpåhopp vara.)
3. Om du skall svara på en bloggpost eller en kommentar som du upplever som felaktig, och framförallt om du blir arg av bloggposten eller kommentaren - posta inte med en gång. Skriv inte i affekt. Bemöt istället posten med sakliga kommentarer om vad du tycker inte stämmer, vilka faktafel som finns osv.
4. Alla måste inte ha samma åsikter. Inse det. Alla måste inte tycka som du. Och ur det följer så klart att alla inte måste tycka som jag, och att hela den här bloggposten och kritiktipsen faller i sammanhanget. Det fina i kråksången är så klart att så länge du inte har sakliga argument som övertygar mig om motsatsen så måste inte jag tycka som du heller.
5. Du dör inte av att ändra åsikt eller av att ta in ny information. Tvärtom.
Det finns två faktorer som jag tror spelar in när vi pratar om kommunikation via nätet. För inte alls länge sedan var nätet en anonym plats. Ett ställe där du kunde göra vad du vill mot vem du ville och det fanns få sätt att spåra dig och ställa dig till svars för vad du gjort. Anonymitet skapar på något sätt säkerhet och den säkerheten kan man sedan luta sig emot när man skriver något särdeles elakt. "Det är ändå ingen som vet vem jag är". Med anonymiteten så kom också straffbefrielsen. Med det menar jag att det är svårt att straffa någon man inte kan få tag på. Visst kan jag bli modererad, men kännbara straff? Nätet är en så enorm plats så att bli avskuren från ett ställe knappast märks. Om man inte är djupt investerad känslomässigt så klart.
Den andra faktorn är att jag inte ser dig som läser. Faktum är att jag inte har en aaaaning om om någon ens läser det. Att kommunicera via bloggar och kommentarsfält och forum är en märkligt okroppslig upplevelse. Om jag inte ser dig jag pratar med så har jag lättare att låta bli empatin. Det är ju bara ord på en skärm. Eller hur?
Jag säger som titeln på mitt förra inlägg. Respect. Respektera dina medkommunikatörer i lika hög grad på nätet som i verkligheten. Och försök att se skillnad på saklig, konstruktiv kritik och näthat. Mina Moderata Karameller har också lite funderingar runt det här med känslor och subjektiva upplevelser.
Du behöver inte hålla med. Men försök att ha lite empati.
Intressant?
Andra bloggare om:
bloggdrev, näthat, mobbing, kritik
R.E.S.P.E.C.T.
Det här kanske kommer som en chock, men jag kan inte tala för alla gamertjejer. När jag skriver har jag ett högst personligt perspektiv.
Som person har jag ett djupgående intresse av moral, etik och framförallt respekt. Ansvar finns med i röran någonstans. Jag tror på personligt ansvar, samtidigt som jag är medveten om alla kulturella och sociala strukturer som ibland gör det man trodde var möjligt helt omöjligt, oavsett hur mycket man själv försöker och tar ansvar för sin egen situation.
Världen är vare sig svart eller vitt. Vi lever i gråskalor. Vad är det som säger att ett spel inte kan vara underhållande och moraliskt/ etiskt försvarbart? Igår läste jag en mycket intressant forskningsrapport som tog upp huruvida moderna vålds-/ krigsspel håller sig inom internationella lagen om mänskliga rättigheter. Föga förvånande är det ytterst få som gör det, och än mindre förvånande är att spelaren uppmanas direkt att bryta emot den genom att döda civila, förstöra egendom och tortera och avrätta krigsfångar.
Frågan är då om den här sortens spel skulle förlora något på att följa och uppmana till skydd av mänskliga rättigheter och att följa Genevekonventionen om väpnade konflikter? Jag tvivlar på det. Snarare skulle man kunna utveckla spelen ännu mer. Skjuta är bara en aspekt av krig. Strategi, taktik, informationssamlande och resursfördelning kanske låter trist, men det finns något magiskt att orkestrera en enorm krigsapparat efter ett eget lynne. Visst skulle det krävas research, men vad jag vet är det få utvecklare som klagar över att detaljstudera en stridsvagn eller vilka vapen som var mest använda i den eller den väpnade konflikten.
Vän av ordning kommer med största sannolikhet att invända emot tanken och säga "Nej. Spelen blir inte alls lika roliga. Jag vill inte behöva ta hänsyn till verkligheten när jag spelar krigs- och våldsspel." Poängen är så klart att spelaren inte ens kommer att vara medveten om att hen följer några konventioner alls. Spelaren går dit utvecklarna leder. Blir spelaren belönad för att lägga en bombmatta över ett civilt mål kommer spelaren att göra det. Blir spelaren belönad för att först samla information om ett militärt mål och sedan avgör att det är civilt och avbryta offensiven, kommer spelaren att göra det.
"Meh!" säger vän av ordning. "Vad är det som är kul med att inte bomba ett mål?!" Vad är det som är kul med det då?
Här kommer moral/ etiktänkandet in igen på ett hörn. Är det tanken på att utan straff kunna döda hundratals civila eller att tortera krigsfångar som är det roliga i krigsspel? Vari ligger det roliga i det? Handlar det om makt över en annan människa? Handlar det om att få känna sig som en gud?
Frågan blir då om det inte finns andra sätt att uppleva makt - mer positiva sätt än de där du har en annan människas liv i dina händer. Triumfen av att lyckas hålla en rad gisslan vid liv i en krigszon är i mina ögon mer värd än den av att ha lyckats tortera fram resultat ur en fientlig krigsherre.
Jag fortsätter med de här funderingarna vid senare tillfälle...
EDIT: Jag postade innan korrläsandet. Det har blivit lite mer lättförståeligt nu, när meningarna finns med i fullängd... :P
Intressant?
Andra bloggare om:
spel, spelbranschen, speldesign, etik, moral
Som person har jag ett djupgående intresse av moral, etik och framförallt respekt. Ansvar finns med i röran någonstans. Jag tror på personligt ansvar, samtidigt som jag är medveten om alla kulturella och sociala strukturer som ibland gör det man trodde var möjligt helt omöjligt, oavsett hur mycket man själv försöker och tar ansvar för sin egen situation.
Världen är vare sig svart eller vitt. Vi lever i gråskalor. Vad är det som säger att ett spel inte kan vara underhållande och moraliskt/ etiskt försvarbart? Igår läste jag en mycket intressant forskningsrapport som tog upp huruvida moderna vålds-/ krigsspel håller sig inom internationella lagen om mänskliga rättigheter. Föga förvånande är det ytterst få som gör det, och än mindre förvånande är att spelaren uppmanas direkt att bryta emot den genom att döda civila, förstöra egendom och tortera och avrätta krigsfångar.
Frågan är då om den här sortens spel skulle förlora något på att följa och uppmana till skydd av mänskliga rättigheter och att följa Genevekonventionen om väpnade konflikter? Jag tvivlar på det. Snarare skulle man kunna utveckla spelen ännu mer. Skjuta är bara en aspekt av krig. Strategi, taktik, informationssamlande och resursfördelning kanske låter trist, men det finns något magiskt att orkestrera en enorm krigsapparat efter ett eget lynne. Visst skulle det krävas research, men vad jag vet är det få utvecklare som klagar över att detaljstudera en stridsvagn eller vilka vapen som var mest använda i den eller den väpnade konflikten.
Vän av ordning kommer med största sannolikhet att invända emot tanken och säga "Nej. Spelen blir inte alls lika roliga. Jag vill inte behöva ta hänsyn till verkligheten när jag spelar krigs- och våldsspel." Poängen är så klart att spelaren inte ens kommer att vara medveten om att hen följer några konventioner alls. Spelaren går dit utvecklarna leder. Blir spelaren belönad för att lägga en bombmatta över ett civilt mål kommer spelaren att göra det. Blir spelaren belönad för att först samla information om ett militärt mål och sedan avgör att det är civilt och avbryta offensiven, kommer spelaren att göra det.
"Meh!" säger vän av ordning. "Vad är det som är kul med att inte bomba ett mål?!" Vad är det som är kul med det då?
Här kommer moral/ etiktänkandet in igen på ett hörn. Är det tanken på att utan straff kunna döda hundratals civila eller att tortera krigsfångar som är det roliga i krigsspel? Vari ligger det roliga i det? Handlar det om makt över en annan människa? Handlar det om att få känna sig som en gud?
Frågan blir då om det inte finns andra sätt att uppleva makt - mer positiva sätt än de där du har en annan människas liv i dina händer. Triumfen av att lyckas hålla en rad gisslan vid liv i en krigszon är i mina ögon mer värd än den av att ha lyckats tortera fram resultat ur en fientlig krigsherre.
Jag fortsätter med de här funderingarna vid senare tillfälle...
EDIT: Jag postade innan korrläsandet. Det har blivit lite mer lättförståeligt nu, när meningarna finns med i fullängd... :P
Intressant?
Andra bloggare om:
spel, spelbranschen, speldesign, etik, moral
Subscribe to:
Posts (Atom)
