"Så länge det inte är här, så länge jag slipper se"

Det här är en dubbelpostning, som återfinns även på sidentrosor.blogspot.com och Newsmill.

Mycket av det som framgår genom exempelvis HBT-debattens kommentarer verkar fokusera på följande:

1. Du får gärna vara homosexuell - bara jag slipper veta om det
2. Du får gärna ha annorlunda sexuella värderingar och uttryck för de värderingarna - bara jag slipper se det

Under Pride blir det särskilt tydligt att de här "snälla tolererande" människorna som i andra fall inte behöver se något som är queer överhuvudtaget, reagerar med otrolig kraft mot det som i deras ögon är annorlunda.

Att en man kysser en annan man på stan har i vilket fall bara jag sett under Pride.

Att en snubbe kommer dragandes i högklackat, nätstrumpor (som ramar in jävligt snygga spiror) och en liten svart lackklänning har jag också bara sett på Pride. Utom när jag var i Brighton. Men då råkade vi bo mitt i transakvarteren. (Vilket leder till en fundering omkring varför dessa slätrakade, gängliga individer lyckas klämma sig in i ett kvinnoutseende som jag aldrig lyckats uppfylla - eller ens velat uppfylla - och dessutom har mycket snyggare ben än jag. Allihop.)

Så länge de här företeelserna stängs in bakom lyckta dörrar är det i normalsvennes fall "helt okej att vara gay". Så länge jag inte vet om det, så länge jag slipper se det. Då behöver jag själv nämligen inte ta ställning till det, eller ens erkänna att det finns.

Det är häri mycket av problematiken ligger. Syns det inte, så finns det inte. Hörs det inte, debatteras det inte, lyfts det inte i dagspressen, så kan vi lugnt fortsätta att ignorera allt som hamnar utanför normen, och dessutom få lov att viska, fnissa och pladdra lite bakom ryggen på transan OM hen mot all förmodan skulle gå och handla en liter mjölk på ICA i peruk, eller kanske åka pendeltåg iförd lösbröst och avtagna stilettklackar. Bögar syns ju inte på samma sätt och lebbor, well, lebbor är i vilket fall som helst väl integrerade i den manliga sexualiteten. De kan man alltid drömma om att omvända. Allt de behöver är ju... ja, ni vet säkert.

Att en vecka om året kunna umgås med andra människor som är precis som du, känner som du gör, är lika utstötta som du är utan att dessutom behöva försvara sig i press och bloggar, är det för mycket att begära?

Tydligen. Eftersom det gör hbt-rörelsen synlig, medvetandegjord. Då går det inte längre att låtsas som att queer inte finns. Då går det inte längre att inbilla sig att transan på ICA är en total anomali, ett utslag av galenskap eller excentricitet.

In your face, Svensson och Larsson och Johansson. Don't ask, don't tell funkar kanske i den amerikanska armén, men det SKA fanimej inte vara normen i ett upplyst och jämställt samhälle. FÅR inte. Toleransen måste vara större än så, och rädslan för - vadå? Ändra åsikter? Inse att det finns andra sexuella läggningar? Vara tvungen att acceptera att det finns lika många sätt att njuta av sex som det finns människor? - får inte stå ivägen, inte blockera, inte ge upphov till våldtäkter, misshandel och mord.

Vi är bättre än så. Vi har mer potential än så. Vi är smartare än så.

Intressant?



Andra bloggare om: HBT, Pride, queer, tolerans

Total förvirring

Total förvirring råder. Jag är tillbaka på jobbet och inser att jag inte har en aning om vad jag gjorde för tre veckor sedan. Det kommer nog tillbaka.

I och med återtåget till jobbet återtågar jag även till bloggen. Semestern har varit kort och inte alls tillräcklig, men jag går på semester igen om tre veckor, fast då får jag bara en vecka ledigt. Jag skall blåsa glaspärlor igen. Det var så jäkla roligt sist jag gjorde det så det måste göras om.

Idag sitter jag och spelar och kommer förmodligen att sitta och spela hela dagen eftersom jag måste få koll på vad som har gjorts i världen sedan sist.

Apropå vad som hänt i världen...

Bloggen Bent skrev för ett tag sedan att Prideveckan är den enda veckan man som homosexuell man vågar visa sin kärlek öppet - kyssa sin partner på stan - men tydligen är det inte så. DN rapporterar om ett hatbrott som skett mot två män i 25 - 30 årsåldern. De kysste varandra och blev rånade och knivskurna som tack. SvD har också en artikel om det.

I SvD:s Brännpunkt debatterar Sten Tolgfors FRA med samma gamla trötta argument som samtliga FRA-anhängare repeterat till döds vid det här laget.

Som exemplen visar rör det sig inte om spaning mot enskilda svenskars kommunikation, utan om stater och organisationer med intressen mot Sverige.

Endast om en person i Sverige har direkt koppling till yttre hot mot landet, som internationell terrorism eller annan stats agerande mot Sverige, blir den relevant för FRA:s signalspaning.

FRA använder mycket avancerade sök­begrepp avsedda att finna just det FRA söker om yttre hot mot landet. Allt annat ska sorteras bort. Sökbegreppen är inte uppbyggda av ord, utan av tekniska variabler. Den trafik som inte träffas av sökbegreppen passerar således obehandlad förbi och kan då inte lagras.

Men det är ju som bekant inte det motståndarna har svårt för. Det är det faktum att FRA får tillgång till ALL kommunikation som är problemet. Att möjliggörandet till en så omfattande spaning i framtiden kan innebära missbruk av den, men det vill vare sig Tolgfors eller Åkesson riktigt förstå.

Nåväl. Jag formulerar mig inte hälften så väl som Opassande. Läs hennes blogg istället.

Som en avslutande passus måste jag posta länken till en artikel på SvD.

Utomjordingarna är här – och de ser ut som "små annorlunda människor" med stora huvuden och stora ögon. I alla fall om man får tro astronauten Edgar Mitchell, som i februari 1971 befann sig på månen i nio timmar och 17 minuter.

The truth is out there. I want to believe!

EDIT: En del av kommentarerna på Klokbokens blogginlägg om Isabella Löwengrip får mig att må smått illa. Och vilja ta till härskartekniker.


Intressant?

Andra bloggare om:
UFO, FRA-lagen, Sten Tolgfors, Pride, homosexualitet, hatbrott, Opassande, Bloggen Bent