Briljanta idéer finns överallt

Jag läser nu på morgonen i DN att Malmö stad har två socialtjänstemän (eller i det här fallet kvinnor) som har startat rådgivning på nätet för att nå ut till unga personer och informera om missbruk, hemlöshet, mobbing och så vidare.

Deras forum heter Soctanter på nätet och bara den formuleringen är helt briljant. Nog för att de inte är tanter, men vad är socialtjänstemän i dagligt tal? Soctanter!

Fram för fler sådana här fantastiska och interaktiva forum för socialtjänsten i hela landet. Det kanske blir en extra kostnad till att börja med, men jag har en känsla av att det kan betala sig självt i längden. Inte bara för att socialtjänsten kommer närmare folket - vilket jag tror skulle vara bra - utan för att det når ut till unga (och inte fullt så unga) och ger dem ett forum att diskutera den här typen av ämnen i, och dessutom med råd, stöd och hjälp från de som är utbildade i att hantera den här typen av frågor. Suveränt.

Lika suveränt, faktiskt, som biblioteksbloggen Bibtech 142, som också öppnar upp för en mer interaktiv form av kommunikation mellan de som arbetar med böcker och har kunskap om bibliotekssystemen, och de som (som jag) älskar böcker i alla dess former. Riktad information i dagens IT-samhälle är positivt och bör uppmuntras. Mycket.

Intressant?

Andra bloggare om Soctanter på nätet, DN, Bibtech 142, bibliotek, inspiration,

Du din... Getost!!!

Jag har drömt en mardröm inatt. Jag var en häxa. Min egenskap som häxa var att förvandla alla män runtomkring mig till getost. Jag tror det är ett resultat av det något turbulenta känsloliv jag har levt sedan slutet på september förra året. Kanske inte getosten, men... Äsch. Symbolik i drömmar, vem förstår sig på det?

Jag prövade ett experiment på pendeltåget in till stan i morse. Eftersom det är relativt tomt på pendeln som går 7.17 från Tumba (mums för en stalker!) så bredde jag ut mig. Notera att jag för dagen är klädd i kjol, fyrkantsurringad t-shirt, lammullskofta och manchesterkavaj (precis som en bibliotekarie!) och har utsläppt hår. Det är långt, och ganska rött. I vilket fall som helst adopterade jag en bredbent och utdragen pose, som man vanligtvis ser hos unga och inte så unga män. I rent experimentsyfte. Reaktionerna var omedelbara. I det nästan tomma pendeltåget fick jag minst tio (jag slutade räkna efter tio) sura blickar av en tant, likaså av blandade unga damer och herrar, där valde jag dock att inte räkna de onda ögonen. Turligt nog har jag onda ögat-amulett med mig, eller kunde haft.

Dessutom är jag enligt Jessica Amanda Salomonssons bok Anthony Shriek en demon, eftersom jag är gråögd.

Nåväl. Hädanefter kryper jag inte ihop på pendeltåget för någon, särskilt inte för tuggzillor med laptops. Jag är värd minst lika mycket plats som en sådan tölp. Även om jag är klädd som en bibliotekarie. Möjligtvis kan jag tänka mig att krypa ihop om det är trångt.

Jag har de senaste veckorna bara fått höra att jag är exceptionell, att jag faller utanför ramarna för vad som förväntas av mig, att jag är självsäker och stöddig. Det är jag inte. Jag är bara jag, ohämmad av kulturella... näe, inte riktigt. Jag har ett sjuhelvetes dåligt självförtroende. Och jag är egentligen bara säker på vad jag kan, och det jag kan är sådant jag har researchat i flera år. Och inte ens då är jag helt säker. Även om jag låter säker.

Bakom masken finns bara osäkerhet och längtan efter klarhet som jag vet aldrig kommer att dyka upp.

Det är därför jag drömmer om att alla män i min omgivning förvandlas till getost. Det är kanske lättare att hantera en sådan man. Som är en ost.

EDIT: Jag är trött på all ambivalens, jag är trött på blandade signaler, jag är trött på att vara ett batteri till andra människor, deras egen duracellkanin, jag är trött på att alltid ge och aldrig få något tillbaka, och jag är djävulskt trött på att konstant vara rädd för att såra människor för att jag har egna tankar och egna åsikter. Det går inte en dag utan att jag censurerar mig. Det går inte en dag utan att jag ber om ursäkt för att jag har egna känslor. Det är ett jävla aber, skall jag be och få säga.