Morgonlycka... och lite *yuk*

Jag såg till min stora glädje att Bea har blivit intervjuad i Metro! Roligt Bea! Det är sådana där grejer som gör att man inser att livet är värt att leva. Bea är en gammal kompis från Helliden. På den tiden gjorde hon helt underbart galna keramikprylar och tecknade katter som såg ut som vindögda... tja... katter?

Numera är hon modedesigner och jag har tappat kontakten med henne, så där, litegrann. Vi har setts på T-banan ett par gånger och på en releasefest - eller snarare på väg ifrån en releasefest - och alltid sagt "vi tar en kopp te!" men bägge har varit upptagna. Nåväl. Det är i vilket fall som helst OTROLIGT kul att se att hennes hårda arbete har betalat sig, och jag önskar henne all lycka, för om det är någon som är kreativ och nyskapande så är det Bea. Hon var det då, och jag tvivlar på att ränderna har gått ur. Så jag skall masa mig iväg till Designgalleriet och kolla på hennes baddräkter, om inte annat så för att få en kreativ nytändning själv.

(I mitt huvud rör sig tankar om storslagna tvärkonstnärliga installationer, med mig, Bea, Joakim, Staffan, Lotta och Stellan, K.A., Iwona, Krämer, Örnebring... kort sagt alla otroligt smarta och spännande tänkande människor jag har mött under min utbildning och i mitt arbetsliv. Jag vill bygga en kreativ smältdegel! Who's with me? Who's bloody with me?!)

Nåväl. Till *yuk* då. Det första går till alla harkeliter där ute. En harkelit är oftast en äldre man med omfattande buk. Harkeliten spenderar hela resan från början till slut med att med oregelbundna intervall mana fram slem ur de mest oväntade kroppshåligheter. "hurröökhh... huuuöökrrkrrröööhhhh... HÖKKKRÖHH!!" Och så pågår det så tills jag tror jag skall slå ihjäl gubbfan. Ursäkta alla gubbfanar därute. Jag vet att ni förmodligen inte alls tillhör kasten harkeliter, men JÄVLAR vad irriterande de gubbfanarna är. Särskilt innan kl 7 på morgonen.

Det andra *yuk* går till Alex Schulman. Nu har han uttalat sig på sedvanligt nedlåtande och mobbiga sätt om "andra bloggare" än han själv. Också det i Metro. Det var därför jag såg det. Jag tog en för artikeln med Bea, och fick skräpet Schulman sagt på "köpet".

Jag tycker inte om hans attityd, har aldrig gjort.

Jag kan inte klämma fram ett enda trevligt ord om den mannen.

Intressant?

Andra bloggare om:
Bea Szenfeld, vänner, glädje, kollektivtrafiken, harkeliter, yuk, arrogans

Min skamliga hemlighet

För ett bra tag sedan läste jag en bok av Gerd Brantenberg, Egalias Döttrar. Den könsmaktsordning som förekommer i den boken är intressant, eftersom den målar upp en verklighet där kvinnan är den styrande, den som har all makt.

Nu skall jag göra ett medgivande. Hela genomläsningen tänkte jag "så här vill jag också ha det! Det är så här det SKA vara!"

Skämmigt, eller hur? Kvinnor skall ju inte vilja ha makt. Vi skall ju vara undergivna och tysta och snälla och låta bli att komma med egna åsikter. Och om vi gör det så har vi oavsett vad vi säger fel. I alla fall i vissa sammanhang.

Men visst vore det skönt att slippa slå underifrån ibland? Visst vore det skönt att få trycka till alla gubbjävlar som tror att deras tid och välbefinnande är så mycket mer värt än mitt? När de ställer sig mitt framför mig på tåget och vägrar gå en halvmeter in så jag också får plats ordentligt? Eller ställer sig precis bakom mig i kön till ICA så att jag känner deras andedräkt i nacken? Eller klappar mig på huvudet och säger "lilla gumman" till mig, av den enkla anledningen att jag var praktikant, kunde mer än dem och var bättre påläst i ämnet som diskuterades? Eller dissar allt jag säger, trots min gedigna bakgrund inom spelhobbyn?

Det är min skamliga hemlighet. Jag vill HÄMNAS! Jag vill EN gång i mitt liv kunna se ner på män på det sättet som män spenderat hela mitt liv med att se ner på mig. Jag vill kunna glänsa! Jag vill trycka till dem, sparka på dem, hoppa på dem, köra ner deras äckliga överlägsna manliga stolthet i halsen på dem och göra dem impotenta för all framtid!

Fast egentligen vill jag ju inte det. Jag är bara trött på alla pendeltågsresenärer av manligt kön som envisas med att tro att deras testiklar är stora som handbollar och att de därför måste sitta så bredbent att jag knappt får plats på sätet. Jag är trött på att vara en andra klassens medborgare.

Och jag behöver semester som fan.

Intressant?

Andra bloggare om:
människor, kollektivtrafiken, idioter, personligt

Pendelparanoia

Eftersom gryningen smög sig på mig redan kvart över fyra, slog jag upp mina ögon efter sex timmars sömn. Ljuset har anlänt och med det mitt minskade sömnbehov.

Himlen är hög och klar utanför pendeltågsfönstret och jag sitter mellan tidningsprassel, sömndrucket mastikerande tuggzillor och fnorkfröknar. Ett förtydligande är på sin plats. Fnorkfröknar är individer av det slag som med en energisk inandning (och ett ljudligt "FNOOORK!") drar ner snor och andra kroppsvätskor via näsan ner i halsen och sedan spenderar ett par minuter med att harkla sig för att sedan upprepa proceduren igen i ett evigt kretslopp av utsöndrade kroppsvätskor. De har nämligen inte insett att de med en näsduk enkelt kan motverka hela cykeln. Fnorkfröknar kan precis som tuggzillor vara av båda könen. Faktum är att fnorkfröknarna är övervägande män. Vad vet jag? Män kanske har större näsor?

Utöver dessa två plågor finns även spottkobror. Spottkobrorna är de individer som med glädje delar med sig av sin kroppsvätska i form av små pölar på de ställen de väljer att vila och expektorera på. Ofta åtföljs sjöarna av saliv av cigarrettfimpar, tuggummi och snus.

Jag slipper helst tuggzillor, fnorkfröknar och spottkobror när jag är ute på stan, men tyvärr verkar det som om jag måste leva med dem. Eller i alla fall ibland dem.

Heja Magdalena Ribbing som faktiskt försöker uppfostra det svenska folket genom DN. Jag fruktar dock att hon cyklar i uppförsbacke. Eller var det kanske att åka skridskor i motvind?

Intressant? Jag har mina tvivel...

Andra bloggare om:
fnorkfröknar, kollektivtrafiken, spott, spottkobror, tuggzilla

Tuggzillor, snorvalpar och daggmask

Det kan tyckas tjatigt att jag ständigt återbesöker mina (inte så) kära tuggzillor som med sina malande käkar och öppna munnar ständigt (förstör? tuggar sönder? maler ner?) förgyller min morgonfärd från Tumba till Stockholms Södra.

Jag vet att jag har frågat mig det här ett antal gånger förut, men varför, varför, varför kan folk inte stänga truten när de gnager förgäves på sina tuggummin? Är det en bristande respekt för omvärlden? Eller är det ett enormt ego som tränger sig på och viskar "hon där mittemot vill förmodligen se min tunga! Kolla! Jag tror hon fluktar på mina mandlar!" eller är det en parningsrit som helt undgått mig?

Lägg till denna fantastiska uppvisning i obefintlig självbehärskning (STÄNG TRUTEN NÄR DU TUGGAR!) ännu en underbar upptäckt som fick mig att bli smått (illamående?) förtjust nämligen den unge man som under två stationers färd dels spottade en mindre sjö på golvet framför sig, dels snörvlade så högt och ljudligt att han lyckades tränga igenom både tågskrammel och en iPod på högsta volym med sina imponerande harklingar. Jag är förvånad över att snorvalpen inte dog av vätskebrist med tanke på hur omfattande hans expektorationer var.

Utöver det är det dags att dansa daggmaskdansen på väg till Pendeltåget, återigen. Det är fullt av små krypande, krälande maskar på vägarna, så se upp. Eller snarare ner.

Morgonen började annars bra med morgonyoga, även om jag för tillfället är bedrövligt otränad. Det var skönt att verkligen sträcka ut sig för en gångs skull. Idag vidtar också mitt arbete som lead på jobbet, så vi får väl se hur det går. Jag känner mig rätt osäker, har ingen koll, och inte så värst mycket entusiasm, men jag försöker i alla fall. Jag skall med gårdagens blogpost i åminnelse försöka skärpa mig både till kropp och sinne.

Apropå absolut ingenting så har Charlton Heston gått och dött. Denna vapenförespråkarnas klippa. Ben Hur var i vilket fall som helst bra. Och kan man se filmer med knarkande skådisar kan man säkert se filmer med skådisar som förespråkar vapenägande. Det var bara ett twinglyinlägg det där, men det förstår säkert mina medbloggare, och sympatiserar.

Den här bloggen skriver jag för övrigt medan min dator står och jobbar på att hämta ett bygge från natten. Förhoppningsvis innebär det att jag kan börja jobba och se till så att vi kommer någonstans med vår leverans. Gud... Varför känns det som om jag har kört in i en återvändsgränd? Som att jag inte kommer någonstans, och aldrig kommer att kunna ta mig vidare? Är det vårdepressionen som talar? Månne? Eller är det kanske daggmaskarna som hopplöst stretar över våta trottoarer bara för att möta döden på de asfalterade vägarna? Kanske är det alla slemtrutar? Eller tuggzillor?

Intressant? Det hoppas jag verkligen inte...

Andra bloggare om:
tuggzilla, daggmaskar, spott, kollektivtrafiken, döden,

EDIT: Den här krönikan på SvD skall man läsa. Gör det.

Du din... Getost!!!

Jag har drömt en mardröm inatt. Jag var en häxa. Min egenskap som häxa var att förvandla alla män runtomkring mig till getost. Jag tror det är ett resultat av det något turbulenta känsloliv jag har levt sedan slutet på september förra året. Kanske inte getosten, men... Äsch. Symbolik i drömmar, vem förstår sig på det?

Jag prövade ett experiment på pendeltåget in till stan i morse. Eftersom det är relativt tomt på pendeln som går 7.17 från Tumba (mums för en stalker!) så bredde jag ut mig. Notera att jag för dagen är klädd i kjol, fyrkantsurringad t-shirt, lammullskofta och manchesterkavaj (precis som en bibliotekarie!) och har utsläppt hår. Det är långt, och ganska rött. I vilket fall som helst adopterade jag en bredbent och utdragen pose, som man vanligtvis ser hos unga och inte så unga män. I rent experimentsyfte. Reaktionerna var omedelbara. I det nästan tomma pendeltåget fick jag minst tio (jag slutade räkna efter tio) sura blickar av en tant, likaså av blandade unga damer och herrar, där valde jag dock att inte räkna de onda ögonen. Turligt nog har jag onda ögat-amulett med mig, eller kunde haft.

Dessutom är jag enligt Jessica Amanda Salomonssons bok Anthony Shriek en demon, eftersom jag är gråögd.

Nåväl. Hädanefter kryper jag inte ihop på pendeltåget för någon, särskilt inte för tuggzillor med laptops. Jag är värd minst lika mycket plats som en sådan tölp. Även om jag är klädd som en bibliotekarie. Möjligtvis kan jag tänka mig att krypa ihop om det är trångt.

Jag har de senaste veckorna bara fått höra att jag är exceptionell, att jag faller utanför ramarna för vad som förväntas av mig, att jag är självsäker och stöddig. Det är jag inte. Jag är bara jag, ohämmad av kulturella... näe, inte riktigt. Jag har ett sjuhelvetes dåligt självförtroende. Och jag är egentligen bara säker på vad jag kan, och det jag kan är sådant jag har researchat i flera år. Och inte ens då är jag helt säker. Även om jag låter säker.

Bakom masken finns bara osäkerhet och längtan efter klarhet som jag vet aldrig kommer att dyka upp.

Det är därför jag drömmer om att alla män i min omgivning förvandlas till getost. Det är kanske lättare att hantera en sådan man. Som är en ost.

EDIT: Jag är trött på all ambivalens, jag är trött på blandade signaler, jag är trött på att vara ett batteri till andra människor, deras egen duracellkanin, jag är trött på att alltid ge och aldrig få något tillbaka, och jag är djävulskt trött på att konstant vara rädd för att såra människor för att jag har egna tankar och egna åsikter. Det går inte en dag utan att jag censurerar mig. Det går inte en dag utan att jag ber om ursäkt för att jag har egna känslor. Det är ett jävla aber, skall jag be och få säga.

Attack of the beards!

Jag sitter på Södra Teatern i väntan på Sam Beam och Iron & Wine, och jag måste nog säga att jag aldrig sett fullt så många helskägg på samma gång i en publik. Jag misstänker att herr Beam själv fått vara förebild för den buskiga åskådarskaran eftersom hans helskägg inte är att leka med.

Södra Teatern är definitivt en vacker byggnad. Taket är helt fantastiskt barockt med den rosa takmålningen och guldstuckatur mot en grön bakgrund. Jag sitter på 1:a balkong, längst till vänster och tittar på människor och arkitektur.

Förbandet heter Barr (?) och låtskrivaren har uppenbarligen genomlidit mycket hjärtesmärta. "Words Would Do" är lika deprimerande som vacker. "Moonfall" är inte helt fel den heller. Måste nog hålla koll på dem. Inte lika bra som "Promise & the Monster" men mer gung.

Ljudkillen för Iron & Wine har en svart MacBook, och pratar med världens mest nasala röst. Han låter Midwestern. Här, bredvid mig, står det största mixerbord jag någonsin har sett. Men jag har inte sett så många. På scenen busar de med förstärkare och sladdar och jag känner hur trötta mina ögon är. Jag är inte byggd för sena kvällar oavsett hur duktiga musiker jag lyssnar på. En av kvinnorna i publiken är märkbart gravid. Hon sitter mitt i mitt blickfång, så jag kan inte undgå att se det. Det lär ju aldrig hända mig. Graviditet alltså.

En del av publiken har varit nere och köpt EPs och CDs av den föregående gruppen. Så att de kan prata med sina indievänner om att de har varit och sett "the Next Big Thing" innan det var vare sig next, big, eller thing.

(Som en aside kan jag ju då påpeka att jag stod på elverket eller vad det nu hette i Lund och lyssnade på Kent någon gång i början av 90-talet tillsammans med en massa popsnören med stuprörsjeans och snedbena. Kent var inte bra då, så jag fastnade aldrig för dem.)

"Mörkret faller återigen över salongen", tänkte hon hoppfullt när hon satt med ögonen på vid gavel för att inte somna, "och Iron & Wine tar upp sina instrument och Sam Beams ljuvliga stämma flödar över Södra Teaterns scen".

Oh gosh! What a character! Ljudteknikern har hatt (Stetson? Näe, en annan modell) cowboyskjorta i beige och brunt och smala svarta jeans, samt en manchesterkavaj. Han toppar det med ett lyxigt och vackert hårsvall, samt en välvårdad men tämligen tunnsådd mustasch. Moppevarianten. Snorfångare.
I would say a real personality. Och jag försöker hålla mig vaken. "Var vaken! Somna inte! Du vill se Sam Beam!" säger jag desperat i mitt huvud samtidigt som jag skriver.

Det är inte bara en skäggpublik. Det är också en hångelpublik. Det är dock ingen av de skäggprydda herrarna som hånglar med varandra, och det är definitivt ingen som hånglar med mig. Det är okej. Mina läppar är spruckna och torra, så det hade nog varit obehagligt för personen i andra ändan. Och som alltid tänker jag ju på min målgrupp och deras behov. Jag har till och med gjort mig av med mina torra armbågar. Inte för att det hjälper. Oh! Bittert igen! Shit. Håll undan!

Så börjar det och Beam sjunger som en hel Seraf. Det är dåligt balanserat ljud. Särskilt när orkestern bakom Beam drar igång. Trummorna är för markanta och diskanten får det att skära sig i öronen på mig, så halva konserten grinar jag illa. Beams röst håller heller inte hela vägen, i Wolves (the Shepherd's Dog) tappar han taget om de höga noterna. Det förekommer också vad man bara kan benämna som musikonani. Långa passager av virtuositet som bara riktiga musiknerdar orkar uppskatta. Jag gör det i vilket fall bara nästan (och att jag ens skriver väl valda delar av de här meningarna tyder på en enorm trötthet). Samtliga musiker på scen verkar helt omedvetna om att det finns en publik. Förvisso är det uppfriskande att se att de inte bryr sig nämnvärt om att tillhöra det vackra folket, men deras starrbligande ner i golvet gör föga för att få med sig publiken. De lyckas dessutom totalslakta Woman King (eller om det är ljudet), vilket jag gråter över än. Cinder & Smoke däremot är vacker nog för att ge mig gåshud och en inblick i hur himlen hade kunnat se ut. Om himlen hade varit musik. Cinder & Smoke var för övrigt den absolut första låten jag någonsin hörde med Iron & Wine. Tack Tuukka!

SvD har recenserat och jag håller i stort med om bedömningen.

Med tre konserter i tät följd avklarade kan jag konstatera två saker:
1. Jag skall inte gå på konsert. Jag är inte gjord för sena kvällar.
2. Vill man se showmanship och klass på performance skall man välja homosexuella artister. Eller åtminstone en. Rufus tar priset. Men Innocent Bones av I&W har den bästa texten. Och Clawfinger bjöd på det bästa sällskapet.

På vägen hem hamnar jag naturligtvis i mitt utmattade tillstånd mitt emot tuggzillan från helvetet. Vad är det för övrigt med män och att sitta bredbent? Mannen är tapetserad över en dubbelsits och han visar mer tunga än ansikte när han tuggar. Toppa det med mobiltelefonstjat och ett tuggummi större än en mindre badboll och ni förstår att jag bör avstå från mänsklig kontakt efter klockan nio på kvällen. Jag är som en Mogwai. Men istället för vatten och mat bör man låta bli att utsätta mig för män som tuggar med öppen mun, gapiga barn och irriterande fnitterbrudar efter mitt bäst före klockslag. Jag tål inte solljus heller.

Ensamhet

Jenny Tunedal ger snart ut en diktsamling som utforskar temat ensamhet. Hon har även blivit intervjuad i DN om ämnet.

Jag vet inte om jag håller med henne i allt hon säger, men hon har en poäng i att den icke-självvalda ensamheten på något vis är skamlig. Att erkänna, både för sig själv och för andra, att man är ensam, att man inte har några vänner, är inte särskilt lätt.

Man drar sig för det. Nu vet jag att jag inte ÄR ensam, inte helt, för jag har många människor runtomkring som bryr sig om mig, men i min fysiska närhet är de färre.

Jag kan också identifiera mig med det hon säger om riskerna med att vara sjuk eller fattig och ensam. Det märks när man är sjuk - även om det bara är en förkylning. Har man ingen i närheten som hjälper en så är man i mångt och mycket utelämnad åt sig själv och måste klara allt det där man kanske inte riktigt orkar med på egen hand.

Men jag trivs också med att vara ensam. Jag arbetar bäst när jag får arbeta på egen hand, och jag har alldeles för många projekt på gång som tar alldeles för mycket tid för att kunna ägna mig åt andra människor i större utsträckning. Jag finner dessutom en viss stolthet i att alltid klara mig själv. Men det kanske beror på att när jag lämnat över mina problem till andra människor, eller lutat mig emot dem, så har det ibland inte fungerat. Jag har inte fått det stödet jag har velat ha, och har följdaktligen drattat i backen och fått ta mig upp igen på egen hand. Och det är mycket svårare att ta sig upp på det viset än om man har varit förberedd på att man kommer att ramla omkull. Kalla det mental fallteknik...

Jag har också stora problem med att kommunicera med människor som inte finns på MSN, ICQ eller mail. Jag hatar att prata i telefon. Kommunikation funkar inte för mig på den nivån, jag måste kunna läsa - antingen mellan raderna, eller kroppsspråk och ansiktssuttryck. Att bara lyssna på någons röst räcker inte.

Oh well... Det här blev långt och deprimerande.

Jag kan ju pigga upp med att jag fortfarande lider av fördomen att människor som tuggar tuggummi med öppen mun ser dumma i huvudet ut. Jag vet inte om det egentligen är en fördom. Jo, det är det nog. På tåget imorse satt jag mitt emot en tuggzilla av oanade mått. Personen i fråga tuggade inte enbart tuggummi med öppen mun, han harklade sig och spottade på golvet också. Och snörvlade så att det dånade i hela kupén. Har han inte alls blivit uppfostrad av sin mamma?

En annan sak som irriterar mig groteskt mycket är alla herrar i övre medelåldern, som tror att så länge de har lyckats ta sig ombord på pendeltåget så är det helt okej att bara stanna innanför dörren. Trots att det finns plats att fortsätta in på. Och trots att det står en hög människor bakom som vill komma in. Speciellt om den högen med människor råkar vara jag som är 20 cm kortare än sagda herre och nästan blir klämd i dörren på grund av honom. Lägg därtill till att när jag petar honom i ryggen och säger "ursäkta, kan jag få kliva på" så ser han 1. förvånad och 2. förargad ut. Jag skyller på luggen. Eller kanske på mina piercings. Det kan knappast vara det att jag för att undgå att klyvas på mitten fick knuffa honom i ryggen. För han flyttade naturligtvis inte på sig nämnvärt när jag påpekade att jag ville kliva ombord. Vem vet. Han kanske var döv. Han hade i alla fall rätt mycket hår i öronen. Eller så ville han inte skrynkla sin utgåva av Dagens Affärer. Resten av resan - han skulle till Årstaberg, no less - spenderade han med att med jämna mellanrum kasta onda ögat på mig där jag stod och korrekturläste en grej jag håller på att skriva. Så kan det gå på pendeltågen. Nästa gång skall jag ta med mig min Walther P99...

Småfniss

För det första höll jag på att missa tåget nu på morgonen. Jag fastnade framför en målning. Det är ett porträtt och det blir... jag tror det blir riktigt bra. Det lustiga i sammanhanget är att jag aldrig medvetet gjort porträtt förut. Självporträtt, visst, men där kan man leka med färger, känslor... Det här är en helt annan grej. Jag försöker få fram det jag ser också. Klurigt. Lite krånglig näsa och underläpp att få kläm på, men med en mårdhårspensel med fin spets kan man slå världen med häpnad. Följdaktligen rusade jag ut genom dörren imorse, färg överallt (jag hade tänkt byta kläder, men... jag hann inte)och med tankar på ockra, järnoxid och caput mortuum i huvudet. För första gången sedan sekelskiftet. Känn på den! Nu var iofs sekelskiftet bara sju år sedan, men ändå. Jag har inte målat ordentligt, på stor duk, utan digitaliseringsplatta, sedan jag bodde i Malmö. Men det finns där. Schatteringarna, nyanserna. Att skulptera fram ett ansikte i titanvitt och ockra, med en anstrykning av järnoxid och lite lätt skiffergrått på de mörkaste ställena. Det ligger i händerna och just nu känner jag ett enormt behov av att åka hem, göra färdigt målningen och ge den till personen jag porträtterar. Inte för att jag vet om den kommer att uppskattas, men... Jag vill i alla fall att den skall ses.

Men åter till rusandet. Naturligtvis var tåget försenat på vägen, så... Ja, vad säger man. Jävla SL. Men nu är jag här, äter frukost och ser fram emot eftermiddagen och målningen som väntar hemma. Det var länge sedan jag kände så här mycket inspiration. (och om man tänker efter så var det länge sedan mina känslor svajade så här våldsamt också, kanske värt att notera att skapande inte föds ur ingenting)

Jag drabbades av Voltaire på vägen till jobbet (ja, min iPod är numera frisläppt från Bowiebojorna) och kom på mig själv med att småfnissa i parken. Högt. (Han är ruskigt bra på det där med att frasera och överraska med ord) Kändes bra att le igen. Jag har också kommit fram till att när jag är deppig och paranoid och inte har något att göra, så skall jag inte spendera min tid ensam. Bättre då att umgås med folk. Annars kommer jag att bli knäpp inom kort.

jag har också kommit fram till att jag borde skriva en skräckis. Jan Ajvide Lindqvist i all ära, men hmmm... Borde man inte kunna göra det bättre? Närmare, mer påtagligt. In your face?! Och borde inte jag kunna fixa det? Jag får akta mig för hubris...

Sweet dreams

Inatt har jag sovit. Så. Nu var det avklarat.
"Gud vad spännande! Hon har sovit!" tänker säkert den hugade läsaren då. Nä, trodde inte det.

Nu har jag för övrigt kommit på en sak till med lokaltrafiken som stör mig något grymt. Det är alla tidningstomtar som står och delar ut sina halvtaskiga morgontidningar (som bland annat utnämner Alex Schulman till bloggkung. Bloggkung?! Han är en kloakkrypande insekt med mindre vett än en bakterie! För att nu ta till ungefär samma tonläge som herr Schulman själv, även om vokabuläret förmodligen överstiger hans förmåga att uttrycka sig. Och nej, faktum är att jag läser inte hans blogg. Jag har läst två inlägg. Det räckte.) mitt i vägen för utgången. Vadan detta?! Varför!? VARFÖR!?! När folk i det närmaste rusar som skenande boskap ut genom dörrarna skall man väl inte täppa för dem?! Det är på samma nivå som folk som stannar precis när de klivit av rulltrappan...

I vilket fall som helst. Idag börjar konventet. Jag håller både tummar och andra extremiteter för att det kommer att gå vägen. Om inte annat har Wille testat hela receptionssystemet på mig, så jag lär ju kunna hantera det också om det krisar nu på fredagen.

Jag ser verkligen fram emot att få höra på alla föreläsarna. Krämer, Örnebring, Ola, Peter, Anders Blixt, Olle Sahlin... Det är en härlig blandning, både ämnen och personligheter. Jag tror att det kommer att bli hur skoj och bra som helst. Bara hoppas att folk hittar dit. Och alla tekniska grejer är lösta! Tror jag... Humhum.

Apropå det så har jag väl inte varit helt sanningsenlig angående Kaoset. Det har en viss inverkan. Det kan jag inte förneka. Men just nu får jag mest vänskapsvibbar, så det kanske ordnar sig ändå. En stor kopp té på något bra fik efterlyses.

Djävulskattungen drömmer...

Imorse vaknade jag med ett ryck och med hjärtat i 140 knyck längs mardrömsmotorvägen. Jag är allergisk mot zombies, jag lovar. Varje gång jag har sett, läst eller på annat sätt haft med zombies att göra så drömmer jag mardrömmar. Det kvittar om jag dagtid (eller kvällstid) inte blir rädd för dem. Jag drömmer ändå.

Dessvärre råkar jag dessutom ut för något som inom sömnforskningen kallas hypnagoga och hypnopompa sömntillstånd. Det betyder att kroppen är paralyserad, utsatt för hjärnans skoningslösa åsikt att kroppen sover, medan medvetandet finns där. Jag vet att jag ligger i sängen, jag vet att jag är vaken, men kroppen vill inte röra på sig. Vilket i sig är lagom skoj. Sedan tillkommer hallucinationerna... Som i det här fallet inte helt oväntat var en zombie som långsamt kom kravlande mot mig i sirapstakt. Hjärtat slår snabbare och snabbare och till slut somnar jag om av ren utmattning i ca två minuter och vaknar sedan med ett ryck, totalt adrenalinstinn och med pulsen brusande som ett mindre vattenfall i öronen. Det är inte roligt. Och allt detta bara för att jag av någon outgrundlig anledning glodde på Dawn of the Dead... Jag borde veta bättre. Till och med Shaun of the Dead skapar en outhärdlig mardrömsvärld i mitt huvud om nätterna. Jag är helt enkelt allergisk mot zombies. Jag önskar bara det tog sig uttryck i något mer hanterbart. Som utslag eller kanske häftiga nysningar.

I det här fallet var det väl valda arbetskamrater som släpade sig fram i min dröm som stela likversioner av sig själva. En av dem satt dessutom i rullstol av någon outgrundlig anledning, men han var fortfarande en zombie. Försökte bita mig i handen. Sedan förekom även en helt surrealistisk snabbköpsscen där vi stackare som överlevt zombiekatastrofen med livet i behåll köade efter sardinburkar. Även där dök min nu rullstolsbundne arbetskamrat upp, men den här gången lärde han ut tekniker till en (gående) zombiekamrat. "Tugga lite på handen om du känner för att bitas" sade han med sin Kalmardialekt till sin zombiekamrat, som olyckligtvis inte lydde rådet utan började tugga på personen framför i kön. Hur vi kunde undvika att upptäcka två zombies, varav en tog formen av en rullstolsbunden smålänning går mig helt förbi. Strax därefter upplevde jag mitt hypnopompa sömntillstånd och vaknade med adrenalinet pumpande i ådrorna som en överårig raveare på ecstasy. Klockan var fyra på morgonen. Jag sov inget mer den natten kan jag ju tillägga.

Just nu sitter jag på ett bekvämt tåg på väg till Göteborg. Men eftersom det inte bara är i mardrömmarna det är jaktsäsong på content managers måste jag ägna delar av resan åt att uppdatera ett community. Jag är dock mutad med en aftonvard på jobbets bekostnad, så ett par timmars arbete skall jag nog kunna klämma ihop. Det är monkeywork i vilket fall, så även om jag jobbar behöver jag inte tänka, något som passar mig utmärkt idag, eftersom nattens övningar har lämnat mig något matt i kanterna. Jag skall strax trava iväg till den fantastiska bistron och se om jag kan hitta något gott att tugga på.

Systern har inte hunnit skriva något än, så jag avvaktar med förväntan på hennes inlägg i syskondebatten. Sedan vi började blogga mot/ med varandra har kommunikationen gått hög. Brodern påpekade i ett telefonsamtal att han minsann också sprängde prylar med sina påsksmällare, men i hans fall var det lite mer macho lego. Man kan inte låta bli att undra om mitt uppror mot Mattels påtvingade barbiekroppsideal var en tidig form av feminism. Jag sprängde ju aldrig mina Sindy-dockor som var lite mindre bystiga och långt sötare, även om deras huvuden var något oproportionerliga. Nåväl. Den typen av spekulationer slutar aldrig väl. Man vet aldrig när det sitter någon psykologistudent och ivrigt spanar efter något att bygga sin master's thesis på. "Tidiga feministtendenser hos medelålders bloggare". Zombieallergin är nog bara grädde på moset. "Tydlig skräck för objektifiering av kroppar, resulterande i sömnstörningar". Hmmm...

Idag har jag inga kängor att ge kollektivtrafiken, eller mina kollektivmedtrafikanter. Jag hade nämligen laddat iPodden rejält, och dessutom tagit med en bok (som jag glömde på kontoret...) att gömma näsan i. Instängd i min lilla bubbla struntade jag glatt i både visslare och prasslare.

Aikidon har gett underlig träningsvärk därtill. Jag var ensam nybörjare på onsdagens övningar, som jag kanske nämnt tidigare. En hög lite mer erfarna aikidokas tog sig an mig och vi körde ett vapenpass. Jag misstänker att mitt krampaktiga kramande av svärdet orsakade den fruktansvärda träningsvärken jag upplever i mina händer just idag. Skrivandet är riktigt plågsamt, måste jag ovilligt erkänna. Och arbetet väntar. Liksom bistron. Så härmed avslutar jag dagens blog, och hoppas att den varit till förnöjsamhet, liken till trots.

Våga vägra cykelhjälm!

Idag är jag stolt över mina föräldrar. De lät mig gå ut i lekparken, ramla från linbanan och tappa andan hur många gånger som helst. De hindrade mig inte från att springa ner till sjön och leka och de förbjöd mig inte att leka med påsksmällare, även om sagda påsksmällare mest användes i syfte att spränga gruvschakt i gräsmattan och barbiedockor i småbitar. Fråga inte.

I vilket fall läste jag nyligen en artikel på SvD om trygghetsnarkomani, och om hur allt varnande hit och dit gör oss otryggare och mindre benägna att ta risker, och därigenom också mindre kapabla att hantera motgångar i vardagen. Och jag tror den teorin stämmer. Jag har aldrig varit rädd för att promenera i parker mitt i natten, tvärtom söker jag mig till "farliga" platser. Jag upplever det som fridfullt snarare än skräckbetonat att promenera genom en kyrkogård. Folk är redan döda där, vad skall de göra? Äta upp mig? Okej, om man är anhängare av zombie survival guide, så kanske...

Inställningen jag har till livet är att visst, det kan hända otäcka saker, men de har inte hänt än, och OM de händer så är det bara att ta tag i dem och se till att få det överstökat.

Nu kanske du, kära läsare, tycker att den här inställningen beror på att jag inte blivit utsatt för några tragiska incidenter, men det stämmer inte riktigt. Jag tänker inte göra en lista - det som hänt mig har jag inga intentioner att basunera ut via en blog, riktigt så exhibitionistisk är jag inte. Det tar sin tid att komma igenom de tillfällena i livet, men poängen är att jag har tagit mig igenom dem. Nästa invändning blir säkerligen att "jaha, skall inte svårt deprimerade människor få hjälp då? Skall man bara bita ihop, är det det du menar?" Näe, inte det heller. Jag pratar om vardagsliv. Jag pratar om att avliva husdjur för att de har fått cancer som inte går att operera, eller om att behöva ta hand om människor som hotar att ta livet av sig, eller har supit sig så fulla på hembränt att de inte vet vad de heter och kräks över halva lägenheten (ja, det finns en GOD anledning till varför jag inte dricker alkohol, och nej, jag är inte emetofob, även om resten av den kvinnliga delen i släkten är det (kräks någon på mig så kräks jag tillbaka)).

Jag kan inte berätta för någon var de drar sina personliga gränser, men det verkar som att människor jag känner har mindre och mindre utrymme att röra sig på, känslomässigt. Poängen är att jag tror att Eberhard har rätt. Jag tror att ju mer vi begränsar oss på grund av rädsla för risker och rädsla i allmänhet, desto mindre livsglädje får vi och desto otryggare blir vi.

Själv har jag under hela mitt liv tagit vad andra människor betecknar som risker. Jag cyklar utan hjälm. Jag hanterar vassa knivar med nöje och ibland otrolig klantighet. Jag hamrar, spikar, hyvlar och bandsågar - alltid med respekt för verktygen jag använder, men aldrig med rädsla. Visst, jag har tonvis med ärr på händer, knän och armar, men jag är inte död än. Och jag har haft så mycket glädje av det jag har gjort. Man måste tillåta sig de där tillfällena man skär sig så illa att man måste sys ihop igen. Annars sker ju ingen utveckling.

Eftersom jag dessutom inte kan låta bli att ge kollektivtrafiken en dänga idag igen skall jag berätta vad som hände imorse. Jag satt, glad i hågen, och skrev i min svarta lilla bok när jag i Tumba fick sällskap av en tant som högljutt tuggade tuggummi. Låt oss kalla henne Tuggzilla. Tuggzilla satt självgott och smaskade på sitt tuggummi med vidöppen mun. Ibland sög hon i sig lite saliv som hamnat i mungiporna, men fortsatte sedan raskt sin misshandel av det stackars gummiartade objektet hon hade i munnen. "Gosh!" tänkte jag, "tur att man har en iPod att lyssna på."

Knappt hade jag tänkt tanken så var vi i Stuvsta. I Stuvsta klev uppföljaren till Tuggzilla ombord. Låt oss kalla henne Tuggzilla 2. Tuggzilla 2 var minst lika högljudd som sin kompanjon, och bägge satt rakt framför mig. Nu ljöd en kör av tuggljud i hela vagnen. Jag plockade fram min älskade musikmojipp och försökte desperat hitta volymknappen. Bättre att vara döv än att tvingas lyssna på denna tuggummitortyr i kvadrat. Just då tar naturligtvis batteriet i podden slut. Ve och fasa.

Jag är så benägen att jag är känslig för vissa ljud. Ett är tuggljud och smaskanden. Det andra är visslande människor. (Fråga inte varför, jag har ingen aning, men min belägenhet är sådan att jag till och med ibland blir irriterad på mina egna tuggljud. Det kanske har något med sprängandet av barbies att göra. Alternativt att leka nära sjön. ) Vad hör jag när jag tar av mig lurarna till min nu tömda iPod? Jo, Visslaren. Resten av resan blir en mardrömslik färd mitt i ljudet av de bägge Tuggzillorna och Visslaren, med resultatet att det är en mycket irriterad djävulskattunge som stiger av pendeltåget. Tuggummi och visslare på tåg borde vara förbjudet. Alternativt kan man kanske lära sig hyfs och vett och STÄNGA munnen när man tuggar tuggummi. Tro det eller ej, alla Tuggzillor där ute, din tungmuskulatur och dina lagningar kanske är intressanta för din tandläkare och halsexpert, men resten av världen slipper helst bliga på ditt gomsegel.

Utöver det lider jag av fruktansvärd träninsvärk i axlar och bröstmuskler. Ett lågt pris att betala för nöjet att glatt rulla över en matta, samt att banka osynliga motståndare i huvudet med ett svärd av trä.

Syrran har också en blog. Den är minst lika bra som den här. Hon har i alla fall något vettigt att säga.

Djävulskattungen säger...

Låt det vara en blog. Det hade sett bättre ut på engelska förstås. Let there be blog...

Jag följer i min kära systers fotspår och ägnar ett par minuter varje dag åt att uppdatera er, kära läsare med dagens händelser. Inte för att de är särskilt intressanta, men man vet aldrig när man trillar av pinn och blir ruskigt berömd. Då kanske blogger säljer rättigheterna till mitt blogkonto till ett filmbolag, och Google blir ännu rikare än vad de redan är.

Sanningen att säga är det här mest ett sätt att spendera lite tid inför min aikidoträning som snart tar sin början. Ibland undrar jag varför jag inte tränar oftare, men sedan kommer jag ihåg att jag vare sig har styrka eller kondition, varför jag måste ta det lite långsamt innan jag trampar gasen i botten. Men snart...

Med anledning av dagens mycket långa möte, och en mycket intelligent men inte särskilt kortfattad mötesdeltagare skrev jag en dikt i ren desperation. Den skall naturligtvis även läsas ur det perspektivet.

Vilken vindlande gång
följer dina tankar
när din mun springer iväg
på utflykt i bullshitdjungeln?

Därmed inte sagt att hans kommentarer var bullshit. Det bara passade bättre in i dikten. Mer schvung.

Annars spenderade jag dagen med att desperat försöka få ordning på alla mina mail, samt att avsluta ett enormt besvärligt dokument som bara blir längre och längre ju mer jag skriver på det. Vilket i sig inte är helt ologiskt.

Men det är ett orosmoment. Min konsumtion av Red Bull har gått upp, och det är inte bra för vare sig blodtryck eller hjärta. Får snart gå till tappen och donera lite blod till resten av Stockholm. De är ju inte alls ena jävla blodsugare i den här staden. Snarare låter de en själv tappa sig både på blod, energi och kreativitet. Maken till vampyrstad har jag aldrig bott i tidigare. Men det är nog bara jag som är bitter på grund av alla barnvagnsmorsor som kör över mina kängbeklädda fötter och sliter halsduken av mig med sina Gucciväskors många hyskor och hakar.

men nu låter jag bitter, och bitter är inte alls vad jag är, möjligtvis trött på kollektivtrafiken. Och med den kängan mot SL avslutar jag dagens blog, och hoppas att du som läst haft lite nöje av det. Om inte nöje så kanske skadeglädje.