Nu är jag misstänkt för brott...

... och du med. Det är i alla fall det som blir den känslomässiga följden av FRA-lagen för min del.

De som har följt tidningarna vet att FRA-lagen har röstats igenom. Redan igår blev lagen återremitterad och klädd i nytt omslagspapper, men fler kontrollinstanser gör knappast realiteten bakom lagen bättre. Istället handlar det om ytterligare instanser där människor har möjlighet att lyssna på vad jag, du, dina vänner och föräldrar pratar med varandra om. Det kanske inte händer nu, kanske inte om fem eller tio år, men det kan hända, och bara den risken gör mig kallsvettig. Anna Troberg (tidigare känd som Rosetta Sten)har bloggat på precis samma ämne.

Det finns två personer som har stått emot. Camilla Lindberg, som röstade nej och Birgitta Ohlsson som avstod. De manliga männen som innan röstningen varit vokala och brett ut sig om hur de våndats - de vek sig, eller kvittade ut sig alternativt blev utkvittade - uppgifterna går isär.

Det här innebär rent känslomässigt för mig att jag har en regering som inte litar på sina medborgare, men som kräver att vi medborgare skall lita på vår regering. För all framtid.

Efter gårdagens debacle kan jag konstatera att allt förtroende jag haft för våra förtroendevalda (med två undantag) har tagit vägen ut genom fönstret på 20:e våningen och nu ligger stendött på trottoaren i en kladdig hög.

Neo sammanfattar känslan på ett bra sätt, även om jag inte riktigt tror på Peter Wennblads analys om att opinionsmätningarna inte kommer att påverkas. Han säger att det politiska minnet är kort. Det kanske är sant. Långt ifrån alla är medvetna om vad lagen innebär, eller ens att den finns.

Intressant?

Andra bloggare om:
förtroende, FRA, integritet, Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, idioter