Ph34r t3h ph3m1n157

Eller på mindre leetspråk - fear the feminist.

Jag har haft en "near-antifeminist"-upplevelse igen, som jag tyckte var mycket intressant, främst för att jag kände igen det för vad det var rätt tidigt i diskussionen.

Den första upplevelsen gällde den där äldre herren som tror att han vet allt och måste sätta en på plats. I synnerhet när det gäller kvinnor. De skall misstros rejält. Kompetens, pwah.

Överlag var det en övning i härskartekniker. När männen ville tala, talade männen. De avbröt mitt i ett resonemang för att framhålla sin egen förträfflighet, de talade ner till mig, skrattade på fel ställen och betedde sig "manligt". Jag fick känslan av att det här var en miljö där männen inte blir emotsagda.

Den andra upplevelsen gav en långt mer sugande känsla i maggropen och fick mig att nästan hoppa till av överraskning. Efter att ha blivit tillfrågad om drivkrafter påpekade jag att jag var feminist.

Reaktionen var omedelbar, både med kroppsspråk och attityd. Från att ha lutat sig emot, vände mannen nu nästan ryggen åt mig och talade till övriga personer i gruppen istället för att tala med mig. Han sade något i stil med att han inte förstod varför tjejer skulle få alla chanser. Eftersom det kom upp i samband med politiskt engagemang, frågade han också om jag var engagerad i F!, vilket jag inte är, i alla fall inte aktivt. Jag försökte förklara att min feminism handlar om en saklig feminism, jag tar det inte personligt, men jag försöker poängtera de områden där jag ser en orättvisa. Den informationen gick inte fram alls.

Efter det förminskades mitt engagemang genom att snubben ville bjuda på kaffe, och tyckte att han var snäll (underförstått - en feminist) som gjorde det.

Den reaktion jag fick, både kroppsligen och muntligen övertygade mig återigen om att feminism är något att frukta, ett dåligt ord, nästan synonymt med att säga att man är nynazist eller rasist eller liknande. Det var skrämmande.


Intressant?

Andra bloggare om:
feminism, stereotyper, reaktion

Stereotypfällan

Det här är faktiskt ett moddat inlägg från siten feminetik om ett fenomen jag tycker är oerhört intressant, och som tas upp av Harold Offeh på en utställning om rollfiguren Mammy i filmen "Borta med vinden", en roll som gav Hattie McDaniel en Oscar, men som satte gränserna för vilka roller hon förväntades spela därefter.

Jag har läst (och recenserat, eller kanske kommenterat) en bok om rollspel i teori och praktik (vilket även är titeln på boken) och sprang över lite intressanta tankar om roller och rollteori. Författarna av boken (Björn Nilsson och Anna-Karin Waldemarson) påpekar att roller är något alla spelar.

Ingen formar till fullo sin egen personlighet Enligt författarna möter och tar vi till oss mer eller mindre färdiga roller. Det är genom att ta till oss och tillägna oss de här rollerna som vi förstår samhället och kan agera i det.

Rollerna blir ett slags bilder av oss, etiketter vi sätter på oss själva och andra för att få ett namn på det vi är och gör, en förklaring av det som hänt och en förutsägelse av det som kommer att hända. Dessa förklaringar och förutsägelser underlättar och är dessutom nödvändiga för att få det sociala samspelet att löpa smidigt. Genom att lära känna de roller och förväntningar som hör till olika sociala situationer kan vi göra dem hanterbara, och vi kan då också agera adekvat.

Det här tänkandet faller under stereotyp/könsroller enligt mig och jag tycker det är intressant hur en bok om pedagogik plockar upp samma tankar som jag själv haft runt beteende, alltså av vad vi som människor ÄR som kanske inte helt stämmer med verkligheten, men som man som "rolltagare" förväntas leva upp till, och som medvetet eller omedvetet formar sättet man bemöts och bemöter andra på.

Det är här den mest intressanta biten kommer in, eftersom vi som individer inte bara har en möjlighet att forma oss efter givna mönster, utan även att forma mönster genom att bli medvetna om hur världen ser ut och aktivt försöka förändra den. För att kunna förändra världen krävs fantasi - i fantasin kan vi reflektera över den nuvarande situationen och därigenom tänka oss hur något skulle kunna vara. Genom reflektionen kan vi också, som tänkande individer, ta steget vidare och börja påverka omvärlden, inte bara genom handling utan genom beteende.

Genom beteendet bryter vi mönster och roller och ändrar dem så sakteliga. men det krävs som sagt medvetenhet och inlevelseförmåga. En möjlighet att se "den andra sidan", och försöka föreställa sig hur livet ser ut för "de andra".

Samhället går att förändra, genom att bli medveten om hur det ser ut nu och att sedan tänka sig ett samhälle där det jag vill förändra till det bättre är förändrat - hur bemöts jag, vilka roller får jag?

Det här är superspännande för mig ur så många synvinklar, eftersom jag själv har sett mig som innehavare av så många olika roller. Jag är dotter, styvdotter, fästmö, speldesigner, rollspelare, professionell, konventsarbetare, sverokaktiv... det finns många roller som flyter in i varandra, men som icke desto mindre påverkar mig. Främst av allt är jag kvinna vare sig jag vill eller inte. Vad jag än är (undantaget familjerollerna) är jag en "kvinnlig" något.

Hur kommer jag ifrån det?

Intressant?

Andra bloggare om:
stereotyper, rollspel, roller, rollteori, konst, SvD, Harold Offeh